Henriks kommentarer

Jag har av förekommen följt med diskussionen för och emot den könsneutrala äktenskapslagen, och särskilt frågan om lagens konsekvenser för barnen.

Tapio Puolimatka, prof vid Jyväskylä universitet, har fått både ros och ris för sitt sakkunnigutlåtande.

Det är ganska bedrövligt att läsa om den känslomanipulering som förekommer när man utan saklig argumentation vill avfärda det hela som fundamentalism.

En professor vid ett annat universitet klagade över att Puolimatka, som är professor i fostrandets teori och praktik, använder sin vetenskapliga profil och ”stol” till att försvara den syn som han religiöst förfäktar. Det är ren fundamentalism, hette det.

Till saken hör att professorn som kritiserade Tapio Puolimatka, inte tillät ngn diskussion eller några frågor. Han kritiserade heller inte rektorn för Helsingfors universitet, som har yttrat sig för den könsneutrala ideologin.

Jag tror att det är viktigt att de homosexuella nu inte blir måltavla. De homosexuella är en utsatt grupp och den är mycket heterogen. Enligt internationella undersökningar har en del homosexuella en stor mängd partners. Men många är också trängda människor, med stora behov av inklusivitet och förståelse. Den kristna gemenskapen ska vara den plats dit alla människor är välkomna, vilket naturligtvis inte betyder att det är legio (likgiltigt) vad jag tror och tycker eller hur jag vill leva. Hela den sexindustri, som är riktad till heterosexuella och som underhålls av heterosexuella människors behov, är lika främmande för en kristen livshållning som ett homosexuellt eller lesbiskt äktenskap.

Jouko Talosen mukaan herätysliikkeissä on nähtävissä myös koteloitumista omiin rakennelmiin ja perinteeseen. Kysymykseen, voiko vanha liike uudistua ja kokea herätystä, Talonen vastasi:

”- Herätys on aina yllätys. Jumalan yllätys. Kukaan ei hallitse sitä, eivät piispat eivätkä herätysliikejohtajat.”

Prof. Jouko Talonen

Lukekaa ja ajatelkaa!

http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/usko/5061/professori_talonen_onko_
kirkko_palannut_valistuskirkollisuuden_aikaana

Det värsta är inte en andlig hungersnöd. Det värsta är att förlora aptiten, att det finns mat, men man har ingen lust att äta.

Jag undrar om det är läget nu? Det är ju en sådan verklighet som Matt 25 antyder om den yttersta tiden: alla somnade (v. 5).
Talade med en kristen broder, som tycker att läget i landet förändrats radikalt under de senaste åren. Han berättade att kristna möten för ett eller ett par decennier sedan kunde samla hundratals människor, idag är det på många håll en handfull, eller kanske ett par, tre tiotal.
Nog finns det liv, åtminstone i betydelsen livat, men är det levande?
Jag tror att det finns mycket liv, också inom vår kyrka.

Men: jag tror att en apati och en andlig anorexi har drabbat många. Man äter inte fast föda, god andlig bibelundervisning, utan ränner från den ena upplevelsen till den andra, till evenemang av olika slag. (Behöver jag skriva att upplevelser behövs, och att evenemang verkligen kan vara i livets tjänst?)

Men den ”oförfalskade amdliga mjölken” och den fasta födan är A och O.

En annan vän berättade att hon (en hängiven kristen) försöker gå i kyrkan, men hon tycker att det är mest snömos som hon får höra. Vi präster har orsak att se oss i spegeln, och böja knä inför vår Herre, för inte var ju snömos Uppdraget?!

”Alla sova, släckta äro ljusen?”

”Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp.” Gal. 6:9

Henrik

När man läser dödsannonserna i Hbl – säkert kan detta gälla även andra tidningar – tycker jag att man kan se en utveckling, som inger oro. Det finns allt färre kors, visserligen tillsvidare mera kors här än i många (riks-)svenska tidningar.
Det är båtar, blommor, fåglar osv som nu kommer.

Om verserna under dödsannonsen är ett uttryck för en religiös tro, vittnar nog dessa om att det kristna frälsningsbudskapet fått ge via för allt mera panteistiska tongångar: jag är i vindens sus, i vågens brus, i trädens viskning…

Nu vill jag starkt betona att min bedömning kan vara missvisande. Man kan aldrig tvärsäkert uttala sig om vad som finns bakom en vers eller en dikt. Men något säger de nog, tror jag. Jag vill uttrycka min djupa respekt för vars och ens sorg, min avsikt är inte att kritisera anhörigas val av texter – de kan ju också vara den avlidnas uttalade önskan.

Men det bekymrar mig att det kristna budskapet blir borta.

Det finns underbar förlossning
i det blod som göts en gång
Det finns glädje bortom graven
och en framtid full av sång.

Jag binder inte detta vid formuleringar, man kan uttrycka det på olika sätt. Men hur glad blir jag inte när jag ser ett bibelord, en psalmvers eller en tanke som uttrycker förtröstan på Kristus!

Jag skriver detta för att vi kristna har ett dagsverke som är på hälft. Allt flera människor fjärmas från den kristna tron.

För många år sen var jag å ett seminarium om evangelisation. Den tyska föreläsaren talade om olika grupper av människor: positivt inställda, kritiskt inställda, bekännande kristna, ”väckta” (personer som är med men kanske inte ännu ”tagit steget fullt ut”).
Han stannade också inför sådana som är likgiltiga och sådana som har avvisat den kristna tron.

Och sen sade något som jag inte kan glömma.

Vem har sagt att det är rätt att säga om många människor att de är likgiltiga eller avvisande till den kristna tron? Kanske har de aldrig fått chansen! Aldrig fått höra?

Det gör att också denna text ska läsas så att udden riktas mot mig, mot oss kristna, mot oss präster. Har vi försummat uppdraget, det stora, det största?

”Kirkko on olemassa sen tähden, että täällä kuollaan.” Kyrkan finns till därför att människorna dör”, (ordagrant: Kyrkan finns till därför att man dör här) sade prof. Osmo Tiililä.

Man kan uttrycka det på många sätt. Men vi är alla på enkelresa, på väg mot evigheten.

Nu har många framträdande kyrkoledare och teologer börjat avvisa läran om ”den dubbla utgången”.

Är det så underligt att människor omkring oss börjar tro på ”solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden”.

Är detta finlandssvensk tro anno 2014?

Henrik

För en tid sedan sade en god vän till mig ungefär såhär: ”Vi österbottningar har en så lågkyrklig syn att oss får du aldrig att engagera oss i frågan om kvinnliga präster eller omfatta dina betänkligheter angående kvinnliga präster”. Åtminstone ungefär så sade han.

Påståendet innehåller mycket som jag har försökt fundera på.

För det första konstaterar jag att jag inte försöker få någon att omfatta mina betänkligheter. Allt jag säger eller skriver måste uttryckligen prövas i ljuset av Guds Ord, Bibeln. För min skull ska dock ingen omfatta det ena eller det andra.

För det andra tror jag att det är sant. Många i ”bibelbältet” i Österbotten har en mycket lågkyrklig ämbetssyn. Kanske på sina håll så lågkyrklig att man egentligen inte förstår till vad vi behöver präster överhuvudtaget. Kan inte ”vanliga kristna” döpa, fira nattvard, leda gudstjänster, predika osv.?

För det tredje sörjer jag nog litet över att jag alltid ska profileras utifrån ämbetsfrågan. Jag accepterar dock att jag varit tvungen att ta ställning till frågan i en tid när den var ”status controversiae” (det som har ifrågasatts i kyrkan). Samtidigt innehåller hans påstående säkert mycket berättigad kritik mot mig och min syn. Det har – tyvärr – blivit så att jag i praktiken närmat mig de centrala frågorna genom de aktuella debattämnena, just därför att det behövs sådana som också säger nej vid behov.

Jag tror nog att sanningen är den att det är utgående huvudfrågan, frågan om vem Jesus var och är, Jesu försoningsverk, Jesu uppståndelse, som man ska se på andra frågor.

Om och när Jesus blir viktig för en kristen, så frågar han eller hon också vad Jesus har sagt och om det är relevant ännu idag. Då vill man lyda Jesu ord, då söker man välsignelsen i det som är Guds vilja, uppenbarad i den Heliga Skrift. Jesus befallde sina apostlar att bevara ”allt det som jag har befallt”. Därför är apostlarnas ord lika mycket Guds Ord som Jesu ord i evangelierna. Det handlar nämligen om Jesu ord och vilja.

Jag finner en annan trend i kristenheten idag. Man lyfter ut fråga efter fråga, och säger: det viktigaste, det som är det väsentliga i kristen tro är ju att tro på Jesus.
Så är det ju, men kanske inte alltid i den mening som det framförs. Man kan höra präster och kyrkoledare, som uppenbart förnekar grundläggande sanningar om Jesus, säga ”det viktigaste är att vi tror på Jesus”. Vilken Jesus? måste man nämligen också fråga. Många kristna teologer kan t.ex. förneka läran om den dubbla utgången (dvs att en människa utan tro på Kristus går förlorad). Eller att Jesus är den enda Vägen till Gud, den Ende, i vars namn vi kan komma till Fadern (Joh. 14:6).

Jag har tidigare skrivit om Kati Niemelä, docenten och forskaren, som visat på sambandet mellan ämbetsfrågan och den nu aktuella homosexfrågan. Hon menar att beslutet 1986 är direkt relaterat till den utbredda acceptansen av samkönade förhållanden inom kyrkan.

En ny påminnelse om vår dödlighet fick jag när jag i norska Dagen läste om Menighetsfakultetens teologiska och andliga kollaps. Jag delar bedömningen av den danska teologen och  Henrik Højlund som säger:

Det gjorde inntrykk på den danske sognepresten at Kaufman «åpner for muligheten til å forandre en så basal bibelsk sannhet som livets to utganger».

– Jeg husker at jeg tenkte: Det er ufattelig med MF i Norge. Det er ufattelig når man tenker på hva MF opprinnelig ble dannet for, for nettopp å demme opp mot den slags mote-teologi, sier Højlund. Han har selv arbeidet flere år som prest i Norge.

Højlund tror årsakene til dagens situasjon er mange, men mener det begynte med kvinneprest-saken for mange år siden.

– Det var kanskje den første lille brist i demningen.

Det är märkligt att det igen påvisas att när man tummar på en sanning så följer det andra sanningar efter. Det visar sig, hör och häpna, att en liten fråga (t.ex. ämbetsfrågan) kan leda till att man i förlängningen förnekar de mest centrala sanningarna i den kristna tron, t.ex. läran om jungfrufödelsen, om frälsning och förtappelse osv. Och äktenskapsfrågan hänger samman med hela synen på Kristus och hans kyrka (Ef. 5). Man blir inte frälst av att ha en speciell åsikt i ämbetsfrågan eller äktenskapsfrågan. Men man kan inte leva som kristen så att man förnekar eller avvisar det som Kristus eller hans apostlar undervisat om. Tänk på detta!

De som började med att avskriva ämbetsfrågan, såsom majoriteten av lärarna i Meninghetsfakulteten i Norge (Ole Hallesbys fakultet), lär i dag att det är OK med samkönade äktenskap. De rösterna hör vi och ser vi i hela kristenheten (i väst särskilt) och vi har så präster och biskopar som lever i homosexuella eller lesbiska förhållanden.

Jag är medveten om att man alltid måste fråga sig – i mitt fall jag fråga mig – om man har förstått Ordet rätt.
Men är inte många åtminstone eniga med mig om att man inte kan avskriva fråga efter fråga, välja bort så att säga, för att välja några frågor som man sysslar med och inte behöva leva ”i motvind”.

Jag tror inte vi ska vara för upptagna av homosexualitetsfrågan eller av ämbetsfrågan, eller av någon frågeställning. Det viktigaste är frälsningsfrågan, Jesus, Guds Son, världens Frälsare.

Men jag känner kristna som för 30 år sedan sade nej till kvinnoprästbeslutet, som för 10 år sedan accepterade kvinnliga präster, och som idag frågar varför inte två människor, låt vara av samma kön, skulle få gifta sig.

Men en kristen, och inte minst också en luthersk kristen, skall lära sig teologi. Och här är en av prästernas viktigaste utmaningar.

I vår kyrkas centrala bekännelse finns det i princip två artiklar om prästämbetet.

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.  (art. V).

Och vidare:

Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten. (art. XIV)

Prästämbetet är instiftat, det är Kristi vilja. Det är apostolisk kristen tro. Alla kristna kan döpa och predika, men skall inte göra det annat än i nödfall, församlingen skall kalla sin präst och han skall vägleda dem i Guds Ord. Församlingen skall pröva det som sägs, förmana honom och gärna också uppmuntra honom att hålla sig till Ordet i alla väder när han leder högmässan, gudstjänsten och förvaltar sakramenten efter Kristi instiftelse.

Den som döper utan att vara ”rätt kallad” (av Gud och av församlingen) bryter inte bara mot vår kyrkas lagar och ordningar, utan också mot vår kyrkas bekännelse.

Församlingens medlemmar skall i möten, bibelkretsar, massmedia och sociala media,  i ord och toner, i samtal och debatter, i artiklar och föredrag, bloggar och insändare, vittna om Kristus. Det är det som är själva huvudströmmen i den kristna församlingen: att kristna människor, som utrustats i söndagens mässa, går ut med evangeliet till en värld, som Jesus älskar, men som inte känner Honom, inte tror på Honom.

Jag tycker att man kan diskutera många frågor innanför detta. Man kan verkligen fråga sig om en ”präst” måste vara teol. mag från ett universitet. Det är viktigt att han är utbildad i Guds Ord, att han är en Jesu efterföljare, att han kallats av Gud och av församlingen. I framtiden kanske det inte är möjligt att alla präster är heltidsanställda, vi får ”tältmakarpräster”, personer som också har ett civilt yrke, tror jag.

Vi lever nu i en tid när många kristna tycker att ”alla är präster” (eller ”ingen är präst”).  Kanske borde jag hellre skriva pastor, herde, för vi är inga offerpräster, medlare mellan Gud och människor.

Kanske är orsaken till många trender flera. En orsak är nog en okunskap om biblisk och luthersk teologi. Allt flyter, det mesta går. En annan orsak är den teologiska debatt om ämbetet och om äktenskapet och annat som gör att många inte orkar stå i stormen.

En viktig orsak är tyvärr också att vi präster har varit dåliga präster och dräpt det allmänna prästadömet och medvetet eller omedvetet hamnat i något slags prästvälde, som är både äckligt och förfärligt och okristligt.

Vi måste göra bättring. Vår uppgift är att utrusta församlingen till helig tjänst (Ef 4:12), att inspirera och samverka.

Men vi kommer inte rätt på en väg där fråga efter fråga avskrivs och förklaras oviktig.

Allt Guds Ord är viktigt, men Bibelns stjärna och kärna är Jesus Kristus, Guds Son, världens Frälsare.

Henrik

Läs mera i norska Dagen: www.dagen.no/Meninger/12/08/2014/Tapet_av_Menighetsfakultetet-101310

www.dagen.no/Nyheter/04/08/2014/–_Vi_er%E2%80%A8_ikke_lenger%E2%80%A8_et_bolverk%E2%80%A8_mot_liberal%E2%80%A8utvikling-98964

Vi lever i en tid när många har lärt sig att fråga: vad får jag ut av det? Vad vinner jag på det? Vad ger det mig?
Denna narcissism gör att nutidsmänniskan egentligen är ganska ensam.

Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus, en vacker yngling som blev förälskad i sin spegelbild när han såg den för första gången i en källa.

– – –

En ny studie gjord av forskare vid Wester Illinios University visar att Facebook-användare med många facebookvänner som regelbundet uppdaterar sin status och lyfter upp det egna jaget löper större risk att vara drabbade av narcissism.

DÄRFÖR, en antidot mot narcissism:

HERRE, gör mig till ett redskap för din frid!

Låt mig bringa kärlek, där hat råder!

Låt mig bringa förlåtelse,

där orätt har begåtts!

Låt mig skapa endräkt, där tvedräkt råder!

Låt mig bringa tro, där tvivel råder!

Låt mig bringa sanning, där villfarelse råder!

Låt mig bringa hopp, där misströstan råder!

Låt mig bringa ljus, där mörker råder!

Låt mig bringa glädje, där sorg och

bedrövelse härskar!

O, Mästare! Låt mig icke så mycket söka att

bli tröstad.

Som att trösta.

Icke så mycket att bli förstådd, som att förstå.

Icke så mycket att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får.

Det är genom att glömma sig själv,

som man finner sig själv.

Det är genom att förlåta andra,

som man själv får förlåtelse.

Det är genom att dö, som man uppstår

till evigt liv.

Franciskus av Assisi 1181-1226

Henrik

Det första offer ett krig skördar är sanningen, heter det.

Den stora diskussion för/emot Israel har resulterat i ett ställningskrig. Det är ganska litet seriös diskussion mellan åsiktsgrupperna, alltså i den meningen att det skulle vara en argumentation som besvaras med motargument. Det är tydligt att de olika åsiktsgrupperna tror vad de vill. Man tar inte in nya fakta, diskussionen är avgjord innan den börjat.

Jag tycker ju att detta i högre grad gäller dem som klagar på Israel. Det finns en massiv dokumentation, men man vill inte tro, inte lyssna, inte argumentera. Säkert gäller detta också mina meningsfränder, inklusive mig.

Synd att det inte finns någon objektiv instans som mitt i alla hemskheter kunde komma med, ja just det, sanningen.

Jag tycker att Israel öppet har redovisat för fakta. Jag ifrågasätter inte ett ögonblick deras rätt till att existera i sitt land.

Samtidigt är det nog förfärligt med alla offer, barn, kvinnor, gamla människor. Även om en del bilder kan vara Hamas’ redaktionsmaterial, lösryckta ur tid och rum, så finns det bland allt detta förvisso äkta bilder. Det gör ont varje gång man ser och känner lidandet.

Men vad kan man göra om man ständigt blir beskjuten från ett sjukhus, ett barnhem, en skola? Ska man låta den skytten, den avskjutningsrampen få fortsätta ostörd, för att inte ett motangrepp skall resultera i civila offer?

Israel säger sig ha bevis för att beskjutningen av en skola, som upprätthålls av FN och som besköts igår, kom från Gaza. En medveten handling, eller åtminstone ett resultat av ”egen eld”. Är det sant?

Samma frågeställningar gäller också konflikten i Ukraina. Separatister och ukrainska styrkor beskyller varann. Regimen i Ukraina och USA beskyller Ryssland för att ha skjutit på ukrainska mål från ryskt territorium.

I Irak strider man, i Syrien rasar våldsamma strider, i Libyen står det mycket illa till, i Egypten fortsätter oroligheterna.

Konturerna till Bibelns eskatologiska final tecknas allt starkare! De centrala eskatologiska bibliska områdena står nu i brand. De områden som omtalas i Bibelns profetior. Samma område som nämns på Bibelns första sidor, där allting började, är nu i fokus.

En kristen behöver inte frukta, ”för då nalkas er förlossning”. Däremot är det tid att be.
Nu.
För världen, för vårt land, för Israel, för alla lidande palestinier, för hela världen. Och att evangeliet ännu skulle få en chans att vinna människor för Kristus, som varje människa behöver.

Henrik

För några  dagar sedan kom nyheten att prästernas inställning till könsneutralt äktenskap blivit mycket mera positiv. Ännu för något decennium sedan var tveksamheten mycket större än idag. Nyheterna har talat om att ca hälften av Evangelisk-lutherska kyrkas präster är för att välsigna samkönade par, och en stor del av prästerna förespråkar också planerna på att ändra äktenskapslagen i könsneutral riktning.

Det vemodiga i diskussionernaa är att de alternativa programpaketen verkar vara ganska få. Antingen köper man det nya obligatorium som råder i hela västvärlden, dvs bejakar det homosexuella samlivet och sammankopplar det med jämställdhet inför lagen eller så är man en mörkman, som inte låter folk som älskar varandra göra det.

Jag anser att man kan respektera varje människa och hennes/hans människovärde utan att fördenskull acceptera allt vad människor gör. Man har också enligt vår grundlag rätt att ha en övertygelse, det råder åsiktsfrihet. Eller råder det??

Jag intresserar mig inte för vad människor väljer på det personliga planet, vem man tycker om och varför. Det är var och ens ensak. En annan sak är att varje människa ansvarar för sitt liv.

En annan sak är dock vad samhället reglerar eller inte reglerar. Äktenskapet är sammankopplat med familj och barn. Naturens svar är att varje människa har bara en biologisk far och en biologisk mor. Ingen har två mammor eller två pappor, däremot kan många ha två kvinnor eller två män som vårdar dem.

Också i många vanliga adoptioner, när adoptivföräldrarna kommer in i bilden för att de biologiska föräldrarna inte har möjlighet att ta hand om sina barn, eller inte vill göra det, när de ”nya” föräldrarna gör allt för att barnet ska trivas och ha det bra, så ser man ofta hur ”barnet” åtminstone i vuxen ålder vill ta reda på sina biologiska föräldrar och varför de inte kunde fostra sitt eller sina barn. Det sitter mycket djupt.

När nu många av kyrkans präster har ändrat åsikt undrar man om prästerna mera läser sin Bibel. Hur är det möjligt för en präst att bejaka en ordning som Bibeln så tydligt avvisar? Prästens uppgift är ”att förvalta kunskap”. Och hur är det möjligt att kyrkan ändrar sig i fråga efter fråga?

Är det svårt att förstå att en sådan kyrka mister sina medlemmar i ett accelererande tempo? Orden, som jag hoppas är irrelevanta ringer i mina öron: ”…till intet annat duger det än kastas ut och trampas ned av människorna.” (Matt 5:13).
Henrik

I dagens Helsingin sanomat ondgör sig en skribent över virsi 571, på svenska psalm 535 (Den blomstertid nu kommer).

Samtidigt visade Yles hemsida en videosnutt från en lågstadieskola på Skatudden där barn och föräldrar sjöng med i psalmen. Det var det bästa motargumentet.

Kan inte låta bli att blicka litet historiskt tillbaka. Igår kom nämligen ett intressant program, som finns på Areena skulle jag tro, med Seppo Hovi och Lasse Lehtinen. Det behandlade särskilt vinterkriget, musiken och kulturen mm under de svåra månaderna (och åren) – vinterkriget följdes ju av ett annat krig.

I reportaget kom det fram vilken betydelse en annan psalm hade. Folk samlades i tusental och sjöng psalmen Vår Gud är oss en väldig borg.

Då passade det nog.

Vad skall dagens generation sjunga, eller säga, eller göra, om svåra tider av nöd på nytt kommer över oss?

Henrik