Henriks kommentarer

I Sverige pågår en häftig debatt om kyrkans själavård efter att programmet Uppdrag granskning i slutet av maj använt dolda kameror i en själavårdssituation, som inte var det den utgav sig för, utan ett spionage på hur kyrkan agerar.

Prästerna som föll offer för denna diskutabla behandling har en gemensam nämnare: de tillhör alla den inomkyrkliga gruppen Frimodig kyrka, som samlar mera konservativa präster och lekmän inför kyrkliga val och andra tillfällen.

Mitt intryck var att prästerna egentligen skötte sig ganska bra, man kan alltid diskutera ordval, men deras attityd var enligt min mening inte påträngande.

Det beklagliga är att det finns många offer i en sådan situation. Det är ganska simpelt, tycker åtminstone jag, att leka inför Gud och inför en medmänniska (även om han är präst) och framställa något som icke är. Prästerna har fått mycket ovett över sig, åtminstone en av dem har ”tagits åt sidan för en tid” av sin biskop, något som enligt biskopen inte är en bestraffning, utan en skyddsåtgärd, så att prästen ska få behövlig vila.

Också de individer, som allt började kring, har fått mycket obehag. De har utsatts för hat och t.o.m. våld, något som varje människa måste fördöma. Med sådana medel förs inga etiska diskussioner.

Men ännu en tredje grupp måste nämnas. Det har förekommit några gripande inlägg i diskussionen, skrivna av öppet homosexuella präster och kristna, som vill respektera Bibelns äktenskapssyn och leva i celibat. Det är en besvärlig grupp för kyrkans mainstream ledare. Sådana borde ju inte finnas. Svenska kyrkan är beredd att hjälpa och milt bemöta dem som vill handla enligt det andra mönstret: gå från ”straight till gay”. Svenska kyrkans policy är i praktiken långt densamma som RFSU:s, tuta och kör. Men åt det andra hållet är det något av förbjuden körriktning.

Läs ett inlägg:
http://www.svt.se/opinion/ocksa-vi-har-ratt-till-en-respektfull-sjalavard#disqus_wrapper_id-svt-e1068178a2a55d3c765e2c288342e3083bece4e5-2085154

Och ännu ett:

http://www.svt.se/opinion/ynkligt-nar-svenska-kyrkan-sviker-sina-praster

Nasrin Sjögren, enligt uppgift queer (skriver hon), ser på kyrkans ledarskap och skriver om ärkebiskop Wejryd bl.a följande:

”Anders Wejryd sätter spiken i kistan för Svenska kyrkans trovärdighet, när han låter sig behandlas som en skamsen skolpojke av SVT:s reportrar.

Han hummar beklagande, instämmer i kritiken och ber om förlåtelse med hela sin uppenbarelse. För något som är så etablerat och grundläggande sedan kristendomens begynnelse samt i hela den nutida världsvida kyrkan. Så sent som 2009 sade Wejryd: ”Värna generositet och hänsynstagande. Karikera inte de andra”.

Samme Wejryd 2014: ”De bör kanske lämna kyrkan”.

Så snabbt eskalerar politiseringen av Svenska kyrkan. 

 Erik Johansson, homosexuell präst (vilket jag i princip aldrig brukar skriva ut; i denna debatt är det dock en viktig poäng när människor som är homosexuella försvarar den klassiskt kristna synen på homosexualitet), kommenterar kyrkomötets beslut:

”Det är ju nämligen så att kyrkomötet 2005 beslutade att också de präster som för sitt samvetes skull eller av andra skäl inte kan tänka sig att välsigna enkönade par ska har full rätt att avstå från den sortens välsignelseakter.

Men detta nämner inte kyrkokansliet något om i sitt utskick. Inte heller ärkebiskopen tycks komma ihåg att det faktiskt ingick som en del av beslutet när det fattades.”

Så blev det.

Min fråga blir: känner vi igen rösten? Situationen? Friheten som gavs men som ”bundna av ett senare löfte” upphävdes i vår kyrka.

När man glider, så glider man.

När prästlöftet gavs (för min del prästeden för snart 42 år sedan!), fanns det inga villkor. Man skulle hålla fast vid Guds Ord, kyrkan förväntades inte ändra sin lära, kanske nog sina formuleringar, sina verksamhetsmetoder, sina psalmer och sånger. Nu väller det in över hela linjen. Det slutar inte bra om inte Gud av nåd vänder situationen.

Vi ska nu söka Guds ansikte. Det uttrycket är för övrigt ett messianskt uttryck, som syftar på Kristus. ”Hans ansiktes ängel”, ”Herren vände sitt ansikte till dig”, Kristus.

För att ta hand om vår kämpande medmänniska, som är precis som vi, kanske med undantag av att hon eller han kämpar med något andra, eller delvis andra frågor än vi. Samma behov av Guds förlåtelse, upprättelse och kraft.

Vi skall också vara trogna. Många kristna lämnar de svåra frågorna, dem som tiden inte accepterar, eller dem som man inte orkar ta itu med. Bibeln är Guds Ord, som pekar på välsignelsens väg. Bibeln får inte sin licens av konservativa kristna, den upphävs inte av liberala kristna.

Vi är alla lika. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.”  Rom 3:23,24.

”Och alla blir som känt alla, om man sen läser det från vänster till höger eller från höger till vänster.”

”Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet.” Hebr. 12:3

Henrik

När man läser vad som sagts och sägs från ledande kyrkligt håll, är man glad över att inte längre sitta med.

Statens representant uppmanar kyrkan att hålla fast vid den traditionella äktenskapssynen. Kyrkans ledare säger att man inte kan mäta tro och kristlighet utgående från ståndpunkt i äktenskapsfrågan.

Kan man inte? Hur kan en kristen strunta i det som står i Bibeln?

Och ändå är inte allt så dumt. Men det börjar mer och mer prägla kyrkan. Få se hur länge allt ska hålla. Om kyrkan tappar bort sin identitet, kommer nog statistiken fort efter.
Henrik

Jag läste i Dagens lösen häromdan om en av de mest tragiska verser i NT.

”När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.” Joh. 13:30

Efter att ta tagit emot sakramentet, som man senare skulle säga, gick han ut ur de heligas gemenskap. Och det var natt. Ja det var det, sannerligen!

Men det som slog mig denna gång var hur odramatiskt det såg ut. De andra lärjungarna märkte inte något.

Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?”  Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag doppar.” Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.  När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: ”Gör snart vad du tänker göra.”  Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga.  Joh. 13:25-29

Det är slutverserna som jag tänkte på. Här skedde något av det allra värsta som har skett på vår jord. Judas lämnade Jesus och järjungarna, Satan hade farit in i honom och han var på väg att förråda Jesus.

Men ingen av dem som låg till bords förstod! De trodde att han var på väg för att köpa något, eller att han fick ett uppdrag av Jesus.

Jag har stannat inför detta nu. Förståndet och iakttagelseförmågan räcker inte till. Förståndet kan inte avslöja den onde. Bara Jesus vet, den Helige Ande vet, Gud vet.

I Markusevangeliet berättas ofta om hur Jesus möte människor som var besatta av onda andar. Det är märkligt att inför Jesus så kunde de inte vara tysta! De avslöjade sig alltid. Och det de sade var sant, men ändå kallt och utan tro.

Nu lever vi i ödestider i många avseenden. Ser du det som sker i det som sker? Ser jag det?

Bara Jesus kan öppna våra ögon så vi ser. Vi kan i Jesu namn och i blodets beskydd avslöja den onde och hans planer. Men Jesus hjälper oss att se människan, den nödställda och slagna. Den människa som i sin ondska – som kan se ut som ett stilla, kritiskt förhållningssätt – har vänt Kristus ryggen.

När vi vet detta, när vi minns korset som restes på Golgata kulle, då kan vi inte fortsätta med business as usual.

Vi behöver vända om, till Jesus, medan tid ges.

Henrik

Jag har ofta haft orsak att återkomma till Nils Bolanders dikt Alla till lags.

Han säger där några ord, som etsat sig i mitt minne:

Bekännande hedningar saluterade honom,

och de fromma kallade honom för sin.

Men i bleket mot kvällningen förbannade han sin seger.

Dessa ord är den ena sidan av att vara kristen och präst. Man kunde också säga politiskt korrekt, även om begreppet inte är lika täckande.

Människan har en vilja att inte vara ytterlighetsmänniska. Man vill gärna ha människor både till höger och till vänster, så att man själv kan framstå som en balanserad och moderat person.

Jag vågar dock säga så mycket att det ibland, kanske oftare än vi tror, är fel att var mittenmänniska, moderat, måttlig. Ibland är det åtminstone nödvändigt att vara ytterlighetsmänniska, om man vill vara en Jesu efterföljare. Tänk på profeterna! Tänk på martyrerna!

När påven Franciscus häromdagen träffade anhöriga till offer för organiserad brottslighet i Italien, sade han många tänkvärda ord. Hans budskap till mafian var: omvänd er, gör bättring, det är ännu inte för sent, men annars kommer ni till helvetet!

Han fortsatte med att säga: var och en av er har haft en far och en mor. Tänk på dem. Gråt lite och bekänn och ångra er synd, annars hamnar ni i helvetet.

Jag tänkte i mitt stilla sinne vad det skulle bli för storm i massmedia, i sociala och asociala medier, om någon biskop eller andlig ledare på våra breddgrader, skulle ha sagt så??

Det kan vara skäl att betona, att ”var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba Honom”.  

Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 1 Joh. 1:8

Men det finns kanske också en annan sida. Den kristna positionen är inte att alltid vara extrem. Snarare är det att aldrig vara extrem. Eller att vara en mittenmänniska.

Det handlar om att följa Kristus. Han, som kunde dämpa de häftiga lärjungarna när de undrade om de skulle be om eld från himlen, inte för att göra dem mera brinnande, utan för att förgöra folket, som inte tog emot Jesus på väg till Jerusalem (Luk. 9:54).

Att vara kristen handlar också om att lära sig tiga, att inte låta sig provoceras, att vänta på Herrens tid.

Jag har nog mycket att lära. Både när det gäller villigheten att bli en dåre för Kristi skull, för Kristi skull alltså, och när det gäller att inte låta sig provoceras av ondska, av smädelser och kritik, av dumhet eller något annat. (Jag kan för övrigt också själv producera allt sådant.)

Att vara kristen kan vara att gå emot alla, att vara ensam bland människor. Det är väldigt få som trivs med det, alla vill gärna vara med i något band eller ha någon rytmgrupp, någon som dunkar en i ryggen.

Men att vara kristen kan också vara att vara till synes tam, ta stryk och bli svarslös – bara för Kristi skull.

Låt oss inte vara mittenmänniskor, inte heller ytterlighetsmänniskor utan centrummänniskor.

Sådana som har Jesus i centrum och som sprider – om inte succé – välsignelse.

Henrik

Jag har tidigare hänvisat till docent till Kati Niemeläs undersökning: Female Clergy as Agents of Religious Change (http://www.mdpi.com/2077-1444/2/3/358). Eftersom några har aktualiserat den vill jag hänvisa till några drag i den.

Jag uppmanar alla intresserade att läsa Kati Niemeläs text och att varken läsa in mera eller mindre i det hon skriver. Jag tror att artikeln skall uppfattas som ett landskapsporträtt, inte som analyser av enskilda kvinnliga prästers åsikter. De kvinnliga prästerna representerar precis som de manliga prästerna en stor brokighet vad åsikter och uppfattningar beträffar. Jag har träffat flera seriösa kvinnliga präster, vars trosuppfattning jag till många delar kan instämma i. Jag har också följt många manliga präster, vars trosuppfattningar känns väldigt avlägsna och främmande.

Några citat ur Niemeläs artikel, först något om undersökningen:

 The paper is based on quantitative surveys conducted among the members of the Clergy Union  in  2002,  2006  and  2010  (N  =  about  1,000  each)  and  among  the applicants  for university studies in theology in 2010. The research shows that clergywomen are changing the Church in a clearly more liberal direction. They do it in arious areas of church life: they change the perception of faith and dogma, the policies of the Church as well as daily practices  in  parishes.  Clergymen  are  notably  more  traditional  in  their  orientation,  even young  clergymen.  Therefore  it  is  especially  the  female  clergy  who  serve  as  agents  of religious change in the Church.

Och i summeringen säger Kati Niemelä:

In general, clergywomen are clearly changing the Church in a more liberal direction. They do it in various ways: they change the perception of faith and dogma, the policies of the church as well as daily practices in parishes. Female clergy are notably more open towards homosexual couples‘ rights in the Church and have also been more active in acting in favor of them. The data also show that attitudes towards same-sex couples have become more positive during the period 2002–2010, especially among female clergy. Among the men, they have remained more stable.

In general, the construction of faith among women is more individualized and not so dependent on traditional authorities than that of male clergy. Women are not so clearly attached to traditional dogma, they read the Bible less, but pray more than male clergy. Their attitude towards Church work is also more  open  to  society.  They  consider  it  important  that  the  Church  is  active  in  helping  people  and promoting equality, justice and rights of the minorities and not just proclaiming its message by talk.

I artikeln talar Kati Niemelä om de svårigheter som kvinnliga präster möter. Trots beslutet 1986 och de första ordinationerna redan år 1988 möter många kvinnliga präster misstänksamhet och motstånd. De har svårare att avancera inom kyrkan och finna ledande positioner. Mera förefaller enligt Niemelä att krävas av kvinnor än av män, även om situationen nu kanske förändras så småningom.

Niemelä visar tydligt på sammanhanget mellan de två stora problemställningar, som kyrkan är splittrad över idag: ämbetsbeslutet och äktenskapsfrågan. Utan det första beslutet skulle den andra frågan alls haft samma inflytande och fotfäste inom kyrkan, åtminstone inte inom prästerskapet.

Min avsikt är inte att slå ned någon. Vi hör så ofta att man inte skall tala om de svåra frågorna, för de splittrar oss bara.

Jag tror tvärtom att vi borde tala mera – unter uns – om de svåra frågorna, för därför att vi inte talar om dem, och kräver argumentation av varann, är vi så oense.

Månne det inte är så – och detta ska inte populistiskt slängas ut! – att män har gjort mera skada i kyrkan än kvinnor. Det vet ju Gud allena, och svaret behöver vi inte veta. För det handlar ändå om att som Sven Dufva vid behov stå ensamma på bron och hålla ut ett tag ännu!
Henrik

Dagens Nyheter kom idag med dagens nyhet för mig:

Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord, blir katolik!

http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/

Det finns säkert många förklaringar till detta.

Om jag för ett ögonblick bortser från de läromässiga aspekterna, vilket man inte ska göra (!), så finns det kanske några tankar.

Min gode vän och förste förman, teol. dr Per Wallendorff, sade en gång med glimten i ögat, att ”vi lutheraner sitter säkert i himlen en gång med fötterna i kallt vatten och sjunger lutherska psalmer”. 

Det finns många olika kyrkor och fromhetstyper. Någon är läromässigt klar, men kanske litet torr. Någon annan är hänförd, med eld och hängivelse, men har kanske för litet bränsle och mera känsla, och resultatet kan bli en aning bränt.

Andra har inget rum för mystiken, allt är redigt och klart, och andra åter har så mycket mystik att de blir mystiska till slut.

Jag kan också tänka mig att många som kommer från mindre kyrkor och samfund saknar ett större sammanhang. Och den som är ledare och ansvarig blir säkert ibland trött på att vara den som ska hålla kristendomen flytande – mycket förenklat sagt.

Och vi protestanter sörjer över att ingenting idag tycks vara givet, allt är till salu. I det sammanhanget representerar den katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan ett välsignat undantag. Där kör man vidare utan att vara så imponerad av alla världens strömmar i tiden.

Det finns alltså (kanske) en psykologisk ”beställning” på en sådan utveckling – utan att förringa och alls inte försöka ironisera över Ulf Ekmans val. Han har länge stått i rampljuset, han har deklarerat var han står och Livets Ord står, det är mycket han som har stått både för ”tradition” och förnyelse.

Nu vill han ”ställa sig i ledet”. Kanske. Detta kan vara en aspekt.

Det är många som idag dras till den katolska kyrkan. Inte minst när man möter en så urvattnad kristendom i våra sammanhang att man knappast kan kalla det kristendom längre.

Också en lutheran skulle kunna vara ”förunnad” att få ”stå i ledet” i den meningen att man skulle få något ”överlämnat” (traderat), som man skulle få föra vidare (överlämna) åt barn och barnbarn – och åt vänner och andra människor. Kyrkan har en tro – ett trosinnehåll – som bär. Men detta är så bortgrumlat i dagens lutherska kyrkor.

Svaret på kritiska och i viss mening kompletterande rörelser är inte att kasta sig in i något annat och börja renodla det. Svaret är att förstå att det kan vara ett uttryck för något som fattas i (den lutherska) kyrkans/församlingens liv, och att då ta in det – om det är bibliskt relevant.

Jag har en djup respekt för mycket inom den katolska kyrkan. Men jag har också så stora läromässiga frågetecken, för att inte också skriva utropstecken, att jag förblir en glad lutheran till övertygelsen, och delvis nog en ganska bekymrad lutheran i det praktiska.

En sak är dock säker: ingen har allt – utom En.

Kristus.

”I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda.” Kol. 2:3

Henrik

Blev idag intervjuad av TV-nytt, som bad om en kommentar till frågan: skall kyrkan avstå från vigselrätten?

Bakgrunden var ett inlägg av biskop Björn Vikström där han skriver om äktenskapet och den situation som medborgaradressen kan komma att skapa både i kyrkan och i samhället. Biskopen anser att det inte kommer att finnas konsensus om denna fråga i kyrkan (kyrkomötet) eller samhället (riksdagen). För att inte diskussionerna ska slita kyrkan i stycken kanske det skulle vara visare med en obligatorisk civilvigsel, dvs närmast så att kyrkan frivilligt skulle avstå från vigselrätten.

Min kommentar i intervjun var att frågan om vigselsättet inte är någon stor teologisk fråga. I många kyrkor är det ju så, man har inte vigselrätt – därför att inga kyrkor har det i ens hemland eller därför att den kyrka man tillhör inte har vigselrätt. Situationen som skulle uppstå är alltså inte unik.

Man kan också konstatera att den kyrkliga vigseln innehåller två delar: en borgerlig och en kyrklig del, förenade i samma formulär. I vissa skeden har den första delen (den borgerliga) skett på kyrktrappan för att visa att det är en sak för samhället och för att vädja om samhällets, och den konkreta gemenskapens, stöd för äktenskapet. Sen har man gått in och fortsatt med bön för äktenskapet och avslutat med Guds välsignelse.

Vi har redan som känt i vår handbok ett formulär för kyrklig välsignelse av ett civiläktenskap. Formuläret är så lika vigselformuläret att de flesta inte märker skillnaden, som i princip bara består i frågornas ordalydelse (vill du ta NN till din äkta hustru och älska henne i nöd och lust respektive vill du i ditt äktenskap med NN älska din hustru i nöd och lust?) och utebliven växling av ring(ar).

Jag sade, vilket inte riktigt tydligt framkom i den nyklippta (i motsats till undertecknad) versionen, att om orsaken till förslaget att kyrkan frivilligt skall avstå från vigselrätten bottnar i en vilja att fly in i en gråzon och tänka att man inte behöver ta ställning till förändringen av äktenskapet, är det ganska ynkligt. Jag tillade också uttryckligen att detta inte är en kritik mot biskopen, eftersom jag inte har hunnit diskutera med honom om hans motiv. Han hänvisar nog i sitt inlägg till sin oro över att frågan kan skapa motsättningar och bli skadlig. Men han säger också att man öppet skall diskutera och redovisa för sin argumentering.

Men jag står för min åsikt, oberoende av vem som säger det (jag tänker på hela fronten inom kyrkan) och som vill spela så att kyrkan inte skall behöva ta entydigt ställning: det är inte bra.

Den stora utmaningen för kyrkan i en postkristen kultur är att bevara sin tro, att profilera sig utgående från det kyrkan tror och bekänner och samtidigt värna om medmänniskan och signaler omsorg och ansvar.

Det går ändå inte att lämna alla de frågor öppna där en kristen tro och kristet liv törnar mot den moderna människans åsikter. Det går inte att i ett postmodernt samhälle och en postkristen kultur ha en åsiktsgemenskap med alla människor.

Det är genant att det nu råder ett sådant kaos i kyrkan att kyrkan inte kan enas längre om de grundläggande kristna fundamenten för livet.

I alla etiska valsituationer är det viktigt att betona att de kvalitativa kriterierna inte är tillräckliga för att få de etiska koordinaterna klara. Det gäller naturligtvis också äktenskapet och äktenskapslagstiftningen.

De kvalitativa (kärlek, trohet, ansvar osv) måste kompletteras med och styras av de formella kriterierna, som egentligen de kvalitativa kriterierna alltså skall lyda under. De viktiga formella kriterierna för äktenskapet är kön (en person av motsatt kön), släktförhållande (skyddar mot olika former av incest), ålder (skydd mot pedofili och andra former av utnyttjande), antal (skyddar mot polyamorösa förhållanden), art (en människa kan inte ingå äktenskap eller ha en sexuell relation med ett djur – låter märkligt, men sådant förekommer faktiskt) och kravet på att partnern ska vara vid liv.

Detta betyder att en bror och en syster, som älskar varandra och vill vara trogna mot varandra, inte får gifta sig. Det har nyligen varit aktuellt även i Europa. Inte heller får t.ex. en far gifta sig med sin dotter. Ett ensidigt betonande av enbart de kvalitativa kriterierna visar att dessa inte räcker. Innan diskussionerna om äktenskap mellan personer av samma kön har avslutats, har redan diskussionerna om polyamorösa äktenskap/förhållanden (flera partners) börjat. Likaså har åldersfrågan aktualiserats, börjande från vissa europeiska länders förslag om att sänka minimiåldern för inledande av sexuella relationer.

Enligt min mening så räcker det inte med att tala om osjälviska, livslånga relationer som en god grund för ett äktenskap. I tillägg till detta så behövs andra bestämmelser.

Men den svåra utmaningen för kyrkan är, som jag ovan sagt, att trots att det uppstår allt flera motsatsförhållanden mellan en kristen och en icke kristen livssyn, ändå kunna signalera en omsorg om människan, att kyrkan visar att den bryr sig om hur en människa har det, också en sådan människa, som inte kan instämma i kyrkans tro eller etiska undervisning.

Kyrkans profilering i dessa frågor bottnar i en tro på en god Gud, vars vilja, t.ex. uttryckt i Guds tio bud, är god. 

”Buden är inte stängsel, utan skyddsräcken”.

TV-redaktören verkade ganska förvånad över att de präster hon talat med inte såg så stora teologiska problem i frågan om kyrklig vigsel eller inte.

En annan sak är att kyrkan inte frivilligt borde avstå från något som fungerar och som bidrar till att hålla meningsfull kontakt med sina medlemmar. Att få ingå äktenskap vid kyrkans altare inför Guds ansikte är en stor glädje, som många kyrkans medlemmar vill värna om.

En annan situation är uppstår om vigselrätten tas ifrån kyrkan. Med det kan kyrkan leva.

Men kyrkan kan inte leva med att i fråga efter fråga ge avkall på sin bekännelse och acklimatiseras med det omkringliggande sekulariserade samhället. Och det är ju ofta så att det inte ens handlar om det hela samhället, utan om en viss, ganska högljudd grupp, som vill driva sin agenda.

Till hela paketet hör förutom vigsel och äktenskap också barnens situation. Det naturliga är givetvis att ett barn får växa upp med sin far och sin mor. Varje barn har en far och en mor, i vissa fall är de inte längre i livet, eller lever inte tillsammans med sitt barn. Det har ofta sagts att ett parförhållande mellan personer av samma kön kan vara en bättre uppväxtmiljö än en splittrat hem. Det kan säkert stämma. Men otaliga undersökningar visar att barnet behöver både en far och en mor. Det har också gång på gång hänt att barn, som inte fått växa upp med sina föräldrar, eller som saknat den ena föräldern, som vuxen sökt efter sin ”försvunna” far eller mor.

Hand i hand med en ny ”frigjord” sexualetik och en liberal inställning till sexuella relationer går ett kraftigt ökande antal skilsmässor, olyckliga människorelationer och splittrade hem.

Behöver man bättre underlag för att ifrågasätta den nya ”friheten”?

Ett bättre alternativ än en förändring av äktenskapslagstiftningen skulle enligt min mening vara att i lagstiftningen ta hänsyn till alla olika former av gemensamt hushåll. De nu aktuella lagändringarna lämnar en stor grupp människor utanför. Syskon, som bor tillsammans, kanske på äldre dar, eller goda vänner, som flyttar ihop och delar utgifter för boendet mm, skulle enligt min mening ha rätt till skattelättnader, till att kunna ärva varann osv. Grunden skulle inte vara en sexuell inriktning, utan ett gemensamt (bestående) hushåll.

Det är stora frågor som nu diskuteras. Hemmet och äktenskapet är definitivt en sådan fråga.

”Flytta ej ett gammalt råmärke”, heter det i den gamla bibelöversättningen.

Det är ord som vi nu skall ta till oss och likt Maria gömma dem och begrunda dem i vårt hjärta.

Henrik

Min morfar berättade någon gång om en lots, som skulle lotsa ett passagerarfartyg i en farlig och lömsk farled.

Någon frågade honom: känner ni till alla grund här?

– Nej, svarade lotsen, inte på långt när.

– Men hur vågar Ni då ta ansvar för så många passagerare?

– Jag känner farleden!

Jag har tänkt på den gamla berättelsen. Att navigera idag är en annan sak än då. Nu har man tillgång till fina sjökort, till avancerade instrument osv. Men förr var det en annan sak.

Ett sjökort måste vara tillförlitligt. Så också i teologiska vatten. Därför måste man tala om frågor, om undervattensgrund och lömska hinder, som kan leda till katastrof. Idag vill många sälja ”sjökort”, där inte tråkiga grund och undervattenshinder är utmärkta.

Det kan vara ödesdigert.

Men poängen är nog framför allt att veta var det inte finns grynnor. Att känna farleden.

Teologiskt sett innebär det att frälsningsfrågan alltid är huvudfrågan, som sysselsätter oss mest. Men till en herdes kallelse hör också att känna till farliga grund, som kan äventyra en trygg färd.

Det finns i vår tid många, kanske rentav en växande skara, som tycker att man borde tiga om frågor där vi ser olika. Oenigheten ökar hela tiden, så småningom lär det inte finnas så mycket att tala om.

Man ska inte fixera blicken på grynnorna, men man skall vara medveten om dem.

Men blicken ska fästas på Jesus, på trons hövding och fullkomnare, som det hette i den gamla kyrkobibeln. Han är livets verkliga Lots, som kan leda oss hela vägen till hemhamnen.

Henrik

När jag har följt med diskussionerna i brännande aktuella kyrkliga frågor, kommer jag mer och mer till att det kaos som nu råder beror på att vi saknar instrument som kan övertyga.

Med det menar jag inte att argument inte finns. Tvärtom.

Litet tillspetsat kunde man säga att diskussionerna ofta blir ett ställningskrig, där de olika parterna konsulterar teologer och väljer dem som har samma åsikt.

”Han är en bra karl, för han har samma åsikter som jag.”

Jag menar att man inte kan läsa in vad som helst i Bibeln. Man kan inte säga att vi är oense i alla frågor – detta kan vara läget för stunden – utan man måste gå vidare i en seriös argumentation.
Jag riktar kritiken också mot mig själv – och mot mina meningsfränder. Vi är, åtminstone jag, säkert ofta för lata att tränga in i de djupare frågeställningarna.

När jag var yngre, kommer jag ihåg att det ibland sades om någon präst eller teolog att ”han är liberal”. Det räckte alltför ofta, även om jag inte visste vad han tänkte i någon enda fråga. Tilläggas bör dock att detta ”innespråk” nog kunde träffa rätt. För när jag tog reda på vad personen i fråga stod för, var nog den intuitiva uppfattningen ofta, men inte alltid, riktig.
Men detta befriar inte mig. Man är moraliskt skyldig att lyssna, läsa, tänka och försöka förstå.

Samtidigt uttrycker jag min förtvivlan över att vi har en så ynklig teologi inom vår kyrka. Den kritiken gäller nog en stor del av den lutherska kristenheten. På Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Helsingfors år 1963 (var det visst?) kunde de lutherska kyrkorna inte enas om rättfärdiggörelsen genom tron!

Då är det inte längre fel bara på teologerna, det är fel på instrumentet.

Vi behöver en seriös teologi, en exegetik som hjälper oss att läsa och utläsa vad som faktiskt står i vår text, inte inläsningar av olika modeföreteelser i tiden, såsom feminism, positivism, postmodernism, patriarkalism eller något annat.

Och kyrkan skall kunna säga: så säger HERREN. Tappar vi den grundtonen, har vi alls ingenting att säga dagens människa.

Henrik

Yle Teema har börjat sända en serie om Richard Dawkins’ värld. Det första avsnittet sänds häromdan. Den som missade det kan ännu se det på Yle Areena (några dagar!)

Det första programmet behandlade synd, rätt och fel. Han undersökte bl.a om de som tror på Gud har en bättre sexualmoral än de som inte tror.

Men detta är inte Dawkins’ hela värld. Det finns ett intressant videoklipp på Youtube, där  ung kvinna ställer en fråga till Dawkins som gör honom stum. Det faktum att Dawkins ville tänka över svaret får inte vara till hans nackdel. Men det svar som han kom med är nog allt annat än övertygande.

Det påminner nog om rökridåer, i ett trängt läge.

Se här: http://www.youtube.com/watch?v=9W4e4MwogLo

Dawkins är en intressant person. Han ger ofta ett sympatiskt intryck, men kan – som vi alla – vara mindre sympatisk ibland. Detta enligt de många videoinspelningar som finns på Youtube m.fl.

På många sätt är Richard Dawkins kontroversiell.

I programmet reagerar Dawkins starkt inför en bild på utövad homosexualitet, som visas honom. Samtidigt är en politiskt korrekt, han är HLBT-rörelsen och tycker att man ska ha friheter att välja hur och vem man älskar.

När Dawkins debatterar med den australienskiske kardinalen George Pell blir han irriterad över att folk ler skrattar åt honom.
– Varför skrattar ni? frågar en uppenbart irriterad Dawkins.
– Tycker Du inte att det är något komiskt över att man försöker definiera vad ingenting är? svarar Pell.

När Dawkins ombads ställa upp i en debatt mot William L. Craig i England häromåret, vägrade han. Han bekostade däremot en kampanj med texten ”There is probably no God” (det finns troligen ingen Gud). (se t.ex. Atheist Bus Campaign på Wikipedia).

I kampanjen ingick också en bild av en glad liten flicka.

– Varför sätta etikett på mig? Får jag inte välja själv? hette det i kampanjen.
Intrycket skulle vara att ett barn som inte drabbas av religiös indoktrinering är lyckligt och glatt.
Smått pinsamt blev det kanske när det i tidningarna Times och Daily Telegraph avslöjades att flickan kom från ett evangeliskt kristet hem..

Kristna studerande och andra svarade på Dawkins’ busskampanj med att inför debatten skriva ”There is probably no Dawkins”, vilket ju stämde. Dawkins kom inte.

Nu ska man inte försöka få billiga poäng. De stora frågorna avgörs inte med några svep. Det handlar om djupa frågeställningar och en uppgörelse med sanningsfrågan i varje människas själ.

Men Dawkins’ värld är heller inte så klar och entydig som han själv vill framställa den.

Kanske Dawkins ännu är en Saulus på en damaskus-resa?? Skulle inte kristna människor knäppa sina händer för denne medmänniska?

När en känd finsk ateist sade ”jag är inte intresserad av Gud”, svarade biskop Jari Jolkkonen: varför talar han då hela tiden om Gud?

När professor Ingmar Hedenius i tiden var aktiv ateist i Sverige sade man att hans trosbekännelse var: det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet.

Det bästa svaret på all ateism är en frimodig, glad och öppen kristen bekännelse, som inkluderar både lära och liv.

”… ett Kristusbrev, känt och läst av alla människor.”

Henrik