Henriks kommentarer

Den senaste tiden har jag funderat mycket över Israel och judarna. En märklig händelse var premiärminister Benjamin Netanyahus julhälsning till kristna (!) 

Han sänder sina ”varmaste hälsningar till alla kristna i hela världen”. Han talar om en gemensam bakgrund och antyder gemensamma rötter. (http://www.youtube.com/watch?v=IrXEzFQzD9s).

På något sätt ser man att samma hat, som drabbat det judiska folket också har drabbat de  kristna – och tvärtom: man känner igen hatet mot judarna genom hatet mot kristna.

Det finns en förklaring till hemligheten bakom detta, tror jag.

”Hans blod må komma över oss och över våra barn.”  Matt. 27:25

Det är för Messias skull som lidandet kommer. För Jesu blods skull, som är en välsignelse när en människa omvänder sig, men som är en dom tills människan omvänder sig (rätt fattat).

Också Israels president Simon Peres sände en julhälsning. Det verkar som om Israels ledare anar att vi hör samman.

Med detta menar jag inte att en kristen kan godkänna alla politiska mm beslut, som Israel tagit.
Men jag tror att det finns ett gemensamt öde och en hemlighet till att vi hör samman. Tiden drar ihop sig.
Frälsningen kommer från judarna, säger Jesus till den samaritiska kvinnan.

HERREN är trofast.

Henrik

Den stora skillnaden – this makes the difference!

continue reading »

”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. ¹⁹ Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn ²⁰ och lär dem att hålla¹ allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”  Matt. 28:18-20

Jesu sista önskan, eller egentligen hans sista befallning, är den s.k. dop- eller missionsbefallningen.

När allt kom till allt var det missionerandet, lärjungagörandet, att förkunna evangeliet för allt skapat som var their main business. Det var det som de kristna skulle vara upptagna av. Det var det som skulle vara kyrkans agenda nr. 1.

Men Jesus sade inte bara att alla folk skall ”göras till lärjungar”, han sade också hur det skall ske: genom att döpa och genom att lära.

Jesus sade inte bara att de skall döpas, utan döpas i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Och Jesus sade inte bara att apostlarna skulle lära, utan att de skulle lära dem att hålla allt vad jag har befallt er. Det betyder alltså att bevara, att behålla, och hålla fast vid.

Det var ju det som apostlarna gjorde.

Men vad hände? Jo, en del s.k. lärjungar börjar säga att ”detta är bara vad Petrus, Johannes, Matteus eller Paulus säger, Jesus sade aldrig något om det”.

Men vad var det som Petrus, Johannes, Matteus och Paulus (och de andra) gjorde?? De lärde dem (människor) att hålla allt vad Jesus hade befallt dem att hålla.

Alltså är det som apostlarna lär och undervisar om sådant som kommer från Jesus själv. Det var Han som först hade lärt apostlarna det.

Kanske lät mina formuleringar litet ”raka”?? Men är det inte detta som t.ex. Paulus argumenterar för ( 1 Tess. 2:13, 1 Tess. 4:1-8 m.fl.)??

Jesus säger ingenting om ”rättfärdiggörelsen genom tron allena” t.ex. Varifrån fick Paulus det?? Han fick det från den undervisning som Jesus hade uppenbarat för honom och de andra apostlarna.

Därför skall vi avvisa den allt vanligare trenden att avvisa apostlarnas undervisning med hänvisning till Jesus. Den är nämligen säkert falsk!

Jesus och Paulus

”säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, ²³ nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna.” Apg. 26:22-23.

”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” Luk. 24:27

Henrik

Ari Puonti: ”Kristillisyys, joka kansansuosion tai ihmeiden & merkkien sokaisemana alkaa väheksyä opetuksen arviointia Raamatun pohjalta ja leimaa sen ”farisealaisuudeksi”, ”toisten kristittyjen tuomitsemiseksi”, ”antikristuksen hengeksi” tai ”hengettömiksi teologeiksi, jotka taistelevat ilmestystietoon luottavia vastaan” alkaa kulkea tiellä, joka ei suurella todennnäköisyydella pääty hyvin. Jos toisessa laidassa on kansansuosiota nauttiva liberaali julistaja, jonka sanoma on kristilliseen slangiin puettua sekulaarihumanismia ja toisessa äärilaidassa on karismaatikko, joka lisää opetukseensa kabbalaa, enkeli-ilmestystietoa ja paluuta Mooseksen lain säädöksiin niin on hyvä ottaa Raamattu käteen. Siis: takaisin Kirjoituksiin ja Jumalan voiman syvempään tuntemiseen, kuten Jeesus sanoi (Matt.22:29)!”

Aamen!

Henrik

Utvecklingen i kyrkan har på något sätt en parallell i hur man i USA vill utveckla livet: ska man stöda de enskilda staterna, och ge dem rätt så suverän intern autonomi, eller ska utvecklingen gå mot att betona helheten, med minskad självbestämmanderätt i staterna som följd?

Det har ju länge varit en stor fråga i USA, som i ekonomiskt trängda tider får ny aktualitet.

I vår kyrka har trenden nu gått bort från församlingen till centralförvaltningen, synes det. Enligt det senaste förslaget ska varje församling tillhöra en samfällighet, vilket också kan innebära många goda aspekter.

Men allt flera bestämmelser beskär nog församlingens rätt.

En av de viktigaste: församlingen kan inte välja den präst de vill ha.

Det finns övergripande beslut, som diskvalificerar sådana, som inte har brutit mot kyrkans lära, men som inte kan förena sig i en tjänstemannarättslig tolkning av kyrkans liv.

När församlingar väljer präst, borde de få kalla den präst inom kyrkan som de vill. Församlingen vet vilka åsikter prästen står för, och det är ett uttryck för församlingens vilja. Den enda begränsningen borde vara att prästen bekänner och lär det som kyrkan lär. har ett gott anseende och är lämplig som präst.

I dagens läge är en traditionell ämbetssyn ett hinder. Ingen diskussion.

Det förutsätts också gärna att en kyrkoherde eller kaplan är öppen för ”den nya äktenskapssynen”, som ju inte är kyrkans lära, åtminstone förutsätts han eller hon inte få ha dubier med t.ex. kolleger som lever i ett homsoexuellt/lesbiskt förhållande.

Detta skall aldrig en kristen församling behöva acceptera. Sådana direktiv, som kränker en kristen församlings grundrättigheter borde aldrig kunna ges.

Ett annat, i detta skede redan tragiskt och katastrofalt, exempel är hanteringen av anslag för missionen. Samfälligheterna tycks glömma bort att också kyrkans konservativa medlemmar betalar sin kyrkoskatt.

Nyligen beslöt Vanda församlingars gemensamma kyrkofullmäktige att fem av kyrkans officiella missionsorganisationer blir helt utan missionsunderstöd. Och detta på basis av ”information” som förefaller direkt suspekt (läs vad intervjuer med Sari Roman-Lagerspetz om hennes och Johanna Korhonens anföranden vid mötet och hur den – totalt obefogat – använts för att kasta en orättfärdig skugga över missionsorganisationers arbete!.

Sari Roman-Lagerspetz’ skriverier har för övrigt resulterat i att minister Pekka Haavisto skall utreda frågan om Folkmissionen i sitt missionsarbete har hindrat HIV-positiva i Etiopien att få vård genom att framställa återhållsamheten som ett ideal (sann kärlek väntar) och antyda att den kristna äktenskapssynen utgår från ett heterosexuellt monogamt förhållande.

Kan vår kyrka tigande se på sådant?

Jag tror att dessa trender ännu blir ödesdigra för vår kyrka. Det leder inte till förtroende, Med lag och bestämmelser som är grundade på annat än vad som är kristligt kan man inte hålla ihop en kyrka.

Låt församlingen välja präst, kyrkoherde och kaplan.

Jag är orolig för utvecklingen.
Henrik

Blev häromdagen uppringd av en prästbroder, som efter en förlängd intro vågade framföra sitt egentliga ärende.

Han ansåg, att jag alltid klagar på kyrkan, precis som NN (nämner inte namnet här). Varje gång man öppnar en viss tidskrift så kommer det igen.

—

Vad jag tänkte?

– Att han har alldeles rätt.

Men varför måste jag beklaga mig? Därför att jag på nära håll får följa med de stängda dörrarnas kyrka. Nu håller kyrkan på att stänga dörrarna för många kristna människor (!), mitt i en tid när kyrkan förlorar terräng som aldrig förr vill man också bli av med många kristna människor.

So predictable. Så förutsägbart.

Jag upprepar mig. Ingen överraskning för någon.

Och när andra skriver om samma frågor då är det inget extra. Men när vi svarar på attackerna, då grälar vi.

Det finns säkert något riktigt i kritiken, säkert mycket också (jfr tidigare blogginlägg, där jag försöker komma med självkritik och korrektiv).

Han tyckte att jag (och mina meningsfränder) kan behålla våra åsikter men tiga med dem! Jag svarade: först skulle man tiga om ämbetsfrågan och agera som om man inte hade en övertygelse. Sen ska man tiga om äktenskapet. Vilken lära kommer härnäst?

Hela frågeställningen skulle vara mera begriplig för mig om det hade varit så att vi hade ändrat åsikt och vädjat till kyrkoledningen att också vår åsikt skulle rymmas med. Om någon då hade sagt att ”efter en övergångstid med fördrag måste snaran dras åt”, då hade (till och med) jag förstått allt bättre.

Nu är ju läget det att vi håller på att stängas inne (eller sparkas ut?) på grund av att vi inte ändrat åsikt.

På något sätt är det litet bakvänt, med hela situationen.

Hoppas att någon annan kan framföra sin oro så att det leder till förändringar!

Henrik

Jag har sannolikt skrivit om detta citat av Nancey Pearcey förut.

Men det kan gärna citeras på nytt. Jag tror nämligen att detta nu förväntas av oss kristna.
De kristna ”försvinner” lätt i skolan, på arbetsplatsen, i universitetet, i alla tänkbara sammanhang. Ingen sticker ut, alla ser ganska lika ut, och förefaller att leva rätt så politiskt korrekt.

Privat är det annorlunda. Där finns helt olika sätt t.ex. att fira sina veckoslut. Medan många går ut på krog, sitter andra hemma. Det finns också en grupp människor som aktivt deltar i gudstjänster, möten och samlingar.

Men när veckan börjar, blir allt på samma sätt.

Denna bild är naturligtvis karrikerad.

Jag tror att det nu behövs kristna som stiger fram, som står för sin sak. Sin tro på Kristus. Som kanske förorsakar större och mindre skandaler genom sin kristna övertygelse. Här gäller ju att alltid ha god smak och gott omdöme, att inte hamna i offentligheten på grund av tjurskallighet eller för att vara bråkstake.

Men i offentligheten behövs det nu människor som bekänner sin tro på Kristus. Inte bara genom ord, också det, men i handling. Inte för att bli sedda, utan för att människor ”skall prisa Gud på den dag Han söker dem.”

Det finns för många av oss som kompromissar bort tron.

Jag tycker det var bra att biskop Jari Jolkkonen beslöt – tillsammans med sin familj – att barnen blir borta från skolavslutningen när man inte fick sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer. 

Mera sådant. Den stora förundran kommer inte av att kristna bekänner sin tro. Också t.ex. en muslim förstår att en kristen vill ta sin tro på allvar.

Det är svårare att förstå dem som säger sig tro, men som tiger.

Vi säger – ännu en gång – som professor Osmo Tiililä: kristitty! älä pakoile, käy päin!

Stand up for Jesus!

Henrik

”Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” Joh. 16:33

Den gamla översättningens ord ”i världen liden I betryck”, har ringt i mina öron den senaste tiden. Jag har följt med samhällsdebatter, TV-diskussioner och sociala media.

Men hela tiden har jag snubblat över en annan formulering när jag har följt med de inomkyrkliga diskussionerna: ”i kyrkan liden I betryck..”

Man kan inte ändra på det skrivna Ordet. Snarare måste man ju fråga sig om det har blivit så att världen kommit in i ”kyrkan”, medan kyrkan inte enligt Jesu befallning gått ut i hela världen. För det är ju så: om kyrkan inte är i världen, så är världen i kyrkan. Så gick det när den gamla kristenheten dog ut i Nordafrika. En tyst överenskommelse om att man inte ”fiskar på andras vatten”, ingen mission, bara ett slags eld upphör–avtal. Och det räckte. Nu är det islam för hela slanten.

Men det är nog så för många konservativa kristna teologer och organisationer idag att vägarna är stängda: inte någon prästvigning, inte förslagsrum vid kaplans- och kyrkoherdeval, inte kollekter eller dispositionsmedel, inga missionsmedel osv.

Och det drabbar också kristna människor med ”fel” övertygelse.

I kyrkan liden I betryck. Förvisso.

Det sorglustiga är ju att ingen av oss har ändrat åsikt. Tvärtom tror vi som hela kyrkan trodde ”förr i världen” – eller gör vi det? Man försöker ofta säga att kyrkan inte hade tagit ställning förr eftersom liknande frågeställningar inte var aktuella och därför inte relevanta. Men det är ju bara nyskrivning av historien.

Däremot kan det vara fullt sant att vissa motiveringar förr och nu kan ha andra element än rent teologiska.

Den andra risken med att skriva ”lider ni betryck” är att det alltid måste vara en livsviktig fråga om det finns en identifikation: är ”vi” idag med i den skara som Jesus kallar ”ni”?

Däremot är det säkert att Jesus säger detta idag. Hans ord är eviga och det är idag sant att hans lärjungar lider betryck i världen.

De två frågorna som aldrig får dödas, men heller aldrig dribblas bort är dessa: är ”vi”, (”jag”) delaktiga av den apostoliska tron? Och för det andra: stämmer det att kyrkan har blivit till den grad ”världslig”, dvs ”lik världen”, att det är berättigat att skriva så?

Jag tror att ett studium och ett iakttagande av våra nordiska folkkyrkor verkligen bekräftar att kyrkan har drabbats av en inte tidigare skådad sekularisering, som uppvisar helt parallella företeelser med den sekulariserade ”världen”. Det som idag hyllas i ”kyrkan”, (läs: kyrkans ledning), är precis det som den från Gud distanserade världen håller högt. Att det finns en del annat också vill jag inte förneka, men trenderna i tiden är desamma.

Det som nu sägs – i ord och handling – om samlevnadsfrågor, om kyrkans ämbete, om Bibeln, om missionen är det som man kan läsa i helt andra sammanhang.

Kanske dessa ord i låter hårda.

På det lokala planet finns mycket annat. Det finns levande gudstjänster, bekännande kristna, bibel- och bönegrupper, musik i olika former, diakoni osv. som gör mig mycket glad. Men det minskar sannolikt.

Jag har vuxit upp i vår kyrka. Hela mitt liv har jag sett den som mitt hem. Mina vänner och mina kontakter, och mitt arbete har präglats av kyrkans frågeställningar och behov.

Men nu ser jag med sorg att det som jag håller heligt, och många kristna, ämbetsbröder och andra kristna, med mig, inte längre är gångbart. Dörrar stängs, man får inte ens på alla orter samlas i den kyrkas lokaliteter, som bl.a. upprätthålls med konservativa kristnas skattemedel.

Jag tror vi nu de närmaste åren – decennierna – står inför en av de allra största förändringarna i kyrkans historia, åtminstone i den evangelisk-lutherska kyrkans historia.

NU gäller det för oss alla att ”stand up, stand for Jesus” och be om Jesu ledning för vägen framåt – mot evigheten!

Henrik

P.S.  Jag har bevarat den gamla översättningens ordval, på grund av ordet ”förtryck”. Och dessutom därför att det behövs en distans i betydelsen krav på identifiering innan man närmar sig textens ”ni”. En självprövning i ljuset av Guds Ord är nödvändig. Denna prövning skall också vara en prövning ”i församlingen”.

Det är intressant att läsa gamle vännen Anfin Skaaheims kommentarer om situationen den norska kyrkan. 8 av 12 biskopar vill nu att kyrkan ska bejaka samkönat äktenskap. Överallt är situationen likadan.

När t.ex. generalsekr. Tor Jörgensen år i oktober 1993 var djupt oroad över denna fråga, är biskop Tor Jörgensen idag 20 år senare en av dem som vill bejaka nyordningen.

I nästan alla frågor är utvecklingen just denna.

Jag tycker att Anfin Skaaheim träffar rätt när han beskriver situationen.

”Den pensjonerte generalsekretæren mener det skjer en «subjektivisering» i omgangen med Bibelen, der menneskers livshistorier brukes til å overprøve klare skriftord.

Han registrerer også at det kirkelige landskapet har endret seg.

– Det er nok blitt mer sentrumsteologi som gjør at det blir vanskelig å markere det vi tidligere kalte tradisjonelle bibelske standpunkter. Man toner ned alvoret og vil akseptere forskjellige syn. Selv om man selv står på bibelsk standpunkt, vil man i stor grad akseptere andres. De som har tydelige meninger, blir veldig fort dysset ned og kommer ikke i posisjon, sier han.”

Det är just dessa två verkligheter som drabbar också oss.

1. Många som tidigare höll fast vid Nya testamentets syn på äktenskap och familj, har sedan ändrat åsikt. Ofta har åsiktsförändringen för övrigt skett i samband med eller inför avancemang inom kyrkan.

2. Man har börjat tala om centrum i teologin. Detta har också dessvärre blivit ett instrument för att göra sig av med omdiskuterade och omstridda frågor, som man kan tolerera hos andra.

Verkligheten är tyvärr sådan, att förnekelsen ofta börjar med till synes ”mindre frågor”, för att så småningom leda till en panikrealisation av hela den kristna läran.

Här gäller det för kristna att vakna. Det blir svårare att stå och kämpa – för var den klassiska synen alllmänt accepterad. Nu försöker man allt mera framställa den som extrem och obarmhärtig osv.

Jag tycker att Anfin träffar rätt, som sagt, också när han betonar att subjektiva livshistorier ligger till grund för en omtolkning och omprövning av bibelordet.

NU är det dags att vakna.

Henrik

http://www.dagen.no/2013/10/15/kristenliv/homofili/bibelen/den_norske_kirke/174078

Domkapitlet i Tammerfors stift har idag enhälligt beslutat att Missionsstiftets biskop Risto Soramies förlorar sina prästrättigheter i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Risto Soramies har under alla sina aktiva prästår tjänat Guds rikes sak och verkat i missionsuppgifter i en av kyrkans missionsorganisationer.

Jag har lärt känna Risto som en saklig och hängiven människa, som inte har sökt strid.

Jag vet inte riktigt varför kyrkan skall oroa sig så väldigt över att folk samlas till gudstjänst på andra håll, i andra sammanhang, men på god luthersk grund. Kyrkoordningen har blivit det viktigaste och en trohet och lyhördhet mot allt vad kyrkan har företagit sig, är enligt många omöjlig.

Det förvånar mig att ingen biskop, inte heller biskop Repo, som nu var med om beslutet, är bekymrad över att kyrkan i lärofrågor byter färg med några års mellanrum. Detta sker naturligtvis inte så, utan så att lärofrågor förklaras vara enbart ordningsfrågor, sådant som vi kan leva med som den snart liturgiska formeln lyder.

I en tid när kyrkan förlorar folk, ekonomin försvagas och prästerskapet liberaliseras, borde kyrkan inte bemöda sig om att bli av med dem som älskar vår kyrka utan att kunna förena sig i alla beslut som kyrkan fattar.

Det övergripande målet är ändå att samla människor kring Guds Ord och sakramenten.

I ljuset av detta mål, förefaller dessa alltför ofta återkommande åtgärder som minst sagt onödiga, för att inte säga ofattbara.

Alla av oss har inte valt Lutherstiftelsens eller Missionsstiftets väg. Men vi är många för vilka det är en väg, även om den åtminstone inte ännu är den enda vägen.

Biskop Seppo Häkkinens (St. Michel) antydan om att de präster, som är verksamma inom Missionsstiftet, kan komma att mista sina prästrättigheter, är oroväckande.

Är detta verkligen nödvändigt? Vilken skada sker om Missionsstiftets präster hjälper till med kyrkliga förrättningar någon gång, viger till äktenskap och dylikt?

Biskoparna samlar inte Guds folk och vinner inget förtroende genom dessa utvisningar av kyrkans trotjänare. Guds folk lyssnar till Guds Ord, och biskoparna borde enligt min mening koncentrera sig på att förkunna Ordet, undervisa enligt Ordet och lära oss alla att leva enligt det.

Henrik