Kategori: kyrkan

Det är intressant att läsa gamle vännen Anfin Skaaheims kommentarer om situationen den norska kyrkan. 8 av 12 biskopar vill nu att kyrkan ska bejaka samkönat äktenskap. Överallt är situationen likadan.

När t.ex. generalsekr. Tor Jörgensen år i oktober 1993 var djupt oroad över denna fråga, är biskop Tor Jörgensen idag 20 år senare en av dem som vill bejaka nyordningen.

I nästan alla frågor är utvecklingen just denna.

Jag tycker att Anfin Skaaheim träffar rätt när han beskriver situationen.

”Den pensjonerte generalsekretæren mener det skjer en «subjektivisering» i omgangen med Bibelen, der menneskers livshistorier brukes til å overprøve klare skriftord.

Han registrerer også at det kirkelige landskapet har endret seg.

– Det er nok blitt mer sentrumsteologi som gjør at det blir vanskelig å markere det vi tidligere kalte tradisjonelle bibelske standpunkter. Man toner ned alvoret og vil akseptere forskjellige syn. Selv om man selv står på bibelsk standpunkt, vil man i stor grad akseptere andres. De som har tydelige meninger, blir veldig fort dysset ned og kommer ikke i posisjon, sier han.”

Det är just dessa två verkligheter som drabbar också oss.

1. Många som tidigare höll fast vid Nya testamentets syn på äktenskap och familj, har sedan ändrat åsikt. Ofta har åsiktsförändringen för övrigt skett i samband med eller inför avancemang inom kyrkan.

2. Man har börjat tala om centrum i teologin. Detta har också dessvärre blivit ett instrument för att göra sig av med omdiskuterade och omstridda frågor, som man kan tolerera hos andra.

Verkligheten är tyvärr sådan, att förnekelsen ofta börjar med till synes ”mindre frågor”, för att så småningom leda till en panikrealisation av hela den kristna läran.

Här gäller det för kristna att vakna. Det blir svårare att stå och kämpa – för var den klassiska synen alllmänt accepterad. Nu försöker man allt mera framställa den som extrem och obarmhärtig osv.

Jag tycker att Anfin träffar rätt, som sagt, också när han betonar att subjektiva livshistorier ligger till grund för en omtolkning och omprövning av bibelordet.

NU är det dags att vakna.

Henrik

http://www.dagen.no/2013/10/15/kristenliv/homofili/bibelen/den_norske_kirke/174078

Domkapitlet i Tammerfors stift har idag enhälligt beslutat att Missionsstiftets biskop Risto Soramies förlorar sina prästrättigheter i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Risto Soramies har under alla sina aktiva prästår tjänat Guds rikes sak och verkat i missionsuppgifter i en av kyrkans missionsorganisationer.

Jag har lärt känna Risto som en saklig och hängiven människa, som inte har sökt strid.

Jag vet inte riktigt varför kyrkan skall oroa sig så väldigt över att folk samlas till gudstjänst på andra håll, i andra sammanhang, men på god luthersk grund. Kyrkoordningen har blivit det viktigaste och en trohet och lyhördhet mot allt vad kyrkan har företagit sig, är enligt många omöjlig.

Det förvånar mig att ingen biskop, inte heller biskop Repo, som nu var med om beslutet, är bekymrad över att kyrkan i lärofrågor byter färg med några års mellanrum. Detta sker naturligtvis inte så, utan så att lärofrågor förklaras vara enbart ordningsfrågor, sådant som vi kan leva med som den snart liturgiska formeln lyder.

I en tid när kyrkan förlorar folk, ekonomin försvagas och prästerskapet liberaliseras, borde kyrkan inte bemöda sig om att bli av med dem som älskar vår kyrka utan att kunna förena sig i alla beslut som kyrkan fattar.

Det övergripande målet är ändå att samla människor kring Guds Ord och sakramenten.

I ljuset av detta mål, förefaller dessa alltför ofta återkommande åtgärder som minst sagt onödiga, för att inte säga ofattbara.

Alla av oss har inte valt Lutherstiftelsens eller Missionsstiftets väg. Men vi är många för vilka det är en väg, även om den åtminstone inte ännu är den enda vägen.

Biskop Seppo Häkkinens (St. Michel) antydan om att de präster, som är verksamma inom Missionsstiftet, kan komma att mista sina prästrättigheter, är oroväckande.

Är detta verkligen nödvändigt? Vilken skada sker om Missionsstiftets präster hjälper till med kyrkliga förrättningar någon gång, viger till äktenskap och dylikt?

Biskoparna samlar inte Guds folk och vinner inget förtroende genom dessa utvisningar av kyrkans trotjänare. Guds folk lyssnar till Guds Ord, och biskoparna borde enligt min mening koncentrera sig på att förkunna Ordet, undervisa enligt Ordet och lära oss alla att leva enligt det.

Henrik

Trohet är ordern – framgång en gåva, ledare nr 36 2013. (Kyrka och folk)

Läsvärd i högsta grad! Tack broder Fredrik!
Henrik

Den senaste tiden har massmedia ondgjort sig över en prästs predikan i en gudstjänt i Imatra.
Jag lyssnade på predikan och kan inte instämma i det mesta av kritiken.

Man har sagt att predikan var lagisk, att ingen nåd fanns.
Jag anmäler avvikande åsikt. Hör vad han säger om Jesus, om nåden (finns på Youtube).

Ärkebiskop emeritus John Vikström har sagt att predikan var ”ofattbar och smaklös” (tolkuton ja mauton). Biskop Seppo Häkkinen, som förmodligen uttalar sig principiellt och inte om detta enskilda fall (??) säger att ”det kan leda till sparken”. (Skulle biskopen yttra sig så om den aktuella predikanten och hans predikan, måste han jäva sig, anser jag.)

Jag förundrar mig över att ingen biskop ingriper, klagar, ryter till, eller anmärker när någon präst förkunnar ett helt annat evangelium. Man förnekar Kristi kroppsliga uppståndelse, säger att helvetet inte finns och att en frälsning inte behövs för ”alla kommer till himlen” osv. ALDRIG hör man då något varnande ord, eller ens sorgens ord.

Jag undrar också om dessa – och andra fördömande uttalanden – baserar sig på vetskap om detta enskilda fall, eller om man har läst referat.

I en tidning ondgjorde man sig över att pastorn hade sagt att ”den begår äktenskapsbrott som gifter sig med en av sin man övergiven (frånskild) kvinna”. Hur kan man säga så i vår tid, hette det. Kanske utan att veta att det var Jesus som sade så (Matt. 5:32).

Jag känner inte vederbörande präst, och vill därför inte säga för mycket. Jag lyssnade på bandet. Där finns nog sådant som antyder att koordinaterna inte är riktigt rätta. Jag anser också att man inte i en gudstjänst skall ställa en polemisk fråga till en konkret person, sådant ska man diskutera före och efter gudstjänsterna, och framför allt i andra sammanhang. Det förefaller som om den aktuella predikan innehöll sådant som inte är lämpligt. Vad orsaken var till dessa ”utfall” vet jag inte.

Men jag vill försvara honom i hans nöd och oro över den gudsfrånvändhet som finns i vårt land och i våra församlingar. Det är klart att sådant väcker kritik. Synd är synd, det får ju inte sägas, men så är det ändå.

Jag undrar också över vad biskop Häkkinen, som jag lärt känna som en sansad man, menar med att kollegans agerande var sakligt. Jag upplever att hans ingripande är präglat av ilska, av förakt och inte är särskilt kollegialt. Han kunde ha agera mera försynt.

Kyrkans ledande män skyndar sig att vara politiskt korrekta, kanske av rädsla för en ny utskrivningsvåg.

Jag försvarar inte ett personangrepp på en kvinnlig präst i gudstjänsten. Församlingen måste sannolikt ha upplevt obehag när präster ropar åt varandra mitt i en gudstjänst. Det är kontraproduktivt för alla parter.

Jag undrar också vad som är orsaken till att pastorn i fråga kände sig manad att föra fram detta i predikan. Kände han sig manad? Var det Guds maning eller själens rörelse??

Jag skriver detta för att genom det regelverk, som nu råder, tvingas många av oss leva i konflikt med sitt samvete. Det är inte angenämt att bli slagen i offentligheten under biskopars och andras applåder. Då kan obearbetade och råa (=omogna) känslor komma ut, som är skarpare än vad som var avsikten – utan att ge avkall på övertygelser kan man uppträda sakligt.

Samtidigt märker jag att andliga sanningar allt mera uppfattas som politiska sanningar. Allt flera personer har helt förlorat förmågan att uppfatta vad som menas i ett andligt tal.

Nu ska vi alla lyssna och/eller läsa predikan en gång till och försöka förstå vad han ville säga. Med takt och ton, ja.

Men.
Jag saknar sådana präster och predikanter som förkunnar Ordet så det bränner i hjärtat. Ju strängare desto bättre. För då lyser nåden fram i Jesus, som det stora alternativet till syndens välförtjänta lön.

Henrik