Nu finns prof. Miikka Ruokanens föredrag på svenska på Ruokanens hemsida.
http://www.ruokanen.com/puheenvuoroja.html
Henrik
Ett av våra finska Domkapitel underkände idag en god vän och broder. Han hade hoppats få prästvigning, men saken föll i Domkapitlet efter att ordinanden inte kunnat lova att i alla väder ställa upp på allt. Han var på väg till en samvigning och skulle sedan få uppgifter som var mycket självständiga (inte en församlingstjänst enligt vad jag vet).
På detta sätt banar kyrkan väg för andra lösningar – t.ex. Luther-stiftelsen – och prästbristen blir i framtiden inte bara en numerär brist, utan också en brist på herdar som känner Guds Ord och vill stå på Ordets grund i vår kyrka. En blick på åsikter bland de unga prästerskapet, dokumenterad i olika förfrågningar, visar att prästerskapet radikaliseras och liberaliseras.
Jag beklagar djupt denna linje, som jag tror att kommer att i historiens ljus visa sig ödesdiger.
Ingen biskop skall förundra sig över att Luther-stiftelsen och kanske även andra grupper viger egna präster. De uppmuntrar ju faktiskt till detta.
För vilket är alternativet?
Henrik
Biskop Persenius kritiserar präster som avsagt sig vigselbehörigheten.
Ragnar Persenius
– En djupt osolidarisk provokation. Det säger Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, om de präster i Svenska kyrkan som avsagt sig sin vigselbehörighet.
Det statliga kammarkollegiet beslöt förra veckan att präster i Svenska kyrkan ska kunna slippa sin vigselbehörighet (se faktaruta).
I tisdags diskuterade Svenska kyrkans biskopsmöte det unika beslutet. Vilka konsekvenser det kan komma att få är i dagsläget svårt att överblicka, säger Ragnar Persenius.
– Kyrkans ordning för vigselgudstjänst bygger på att präster är vigselbehöriga och den som är präst är förpliktigad att följa kyrkans ordning. Men kopplingen mellan prästlöften och vigselbehörighet är komplicerad. Det är kammarkollegiet som bestämmer över vigselbehörigheten men kyrkan beslutar om konsekvenserna för den präst som inte kan viga enligt kyrkans gudstjänstordning.
Att präster väljer att avsäga sig sin vigselbehörighet ser Ragnar Persenius som ett rent ”demonstrationsbeteende”, säger han.
– I och med att ingen präst i dag är tvingad att viga något enskilt par så är detta kolossalt onödigt. Det är en provokation som ingen tjänar på, säger Ragnar Persenius, som betonar att det handlar om hans personliga uppfattning och inte biskopsmötets hållning.
Detta skriver Kyrkans tidning (www.kyrkanstidning.com) om 30.09.2010.
På många sätt är detta mycket beklämmande. Det handlar om samma utveckling som ägt rum i ämbetsfrågan både i Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Först handlar det om löften om frivillighet, om villighet att finna lösningar, sen kommer ultimatum: böj er eller gå!
Varken Svenska kyrkan eller Evangelisk-luthersk kyrkan i Finland har fått fullmakt av Herren Kristus att gå in på denna väg.
Rösterna säger en hel del.
Henrik
Väntar på Miikka Ruuokanens tillstånd innan jag publicerar.
Henrik
Jag var idag med om en fin fest: Luther-stiftelsen vigde fyra unga män till präster. Det var biskop Matti Väisänens första prästvigning.
Det finns mycket som man kunde anteckna en dag som denna. Men överst på min lista finns sången.
Församlingssången
Det var säkert en del folk från Bedjarrörelsen på plats, så stark och mäktig var sången. Man fick nästan en känsla av att församlingen inte bara sjöng, utan sjöng ut. Det var som om en instängd sång äntligen fick utrymme. I tro under himmelens skyar (på finska förstås) och många andra kända psalmer.
Körsången
Kören har utvecklats, jag minns den från biskopsvigningen – också då var det fin musik. Men idag var den ännu mera homogen och fin. Unga, klara röster, och inga slit- och slängvisor!
Men också en annan sång..
I Bibeln talas det ofta om ”den nya sången”. Sjung till HERRENs ära en ny sång, sjunger psalmisten. Och i Upp. 14 berättas det om en ny sång, som ingen kunde lära sig utom de etthundrafyrtiofyra tusen, som är friköpta från jorden.
Så synd att inga andra biskopar än Missionsprovinsens tre biskopar Matti Väisänen, och Missionsprovinsens Roland Gustavsson och Göran Beijer, var där. Jag skriver inte detta med ironi. Jag vet naturligtvis att man aktar sig för dylika tillfällen, men det är synd. För jag tror att biskoparna skulle behöva se och höra. På något sätt tror man att livet kan stoppas. Luther-stiftelsen har i alla fall visat på en väg, de har visat att monopolsituationen är bruten.
Jag ska sent glömma de nyordinerade prästernas leenden, den glädje de utstrålade när de vände sig mot församlingen efter ordinationen. Också det skulle jag ha unnat våra biskopar att se.
Vi har nämligen hamnat i en situation där unga män med kallelse att tjäna Kristi hjord inte har sådana möjligheter som jag själv hade en gång för länge, länge sen.
Nu skulle det behövas besinning. Vart är vi på väg?
Kristus blir dock på det ena eller andra sättet förkunnad, skrev Paulus en dag.
Jag tror att denna rörelse inte skall drivas ut ur kyrkan, utan snarare in i kyrkan.
Jag önskar alla nya präster Guds välsignelse med 1 Tess. 5:24.
Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!
Henrik
P.S. Språkligt lätt friserad kl 23.
På något sätt ville jag skynda mig att skriva ett nytt inlägg, när jag ser mitt förra bidrag på bloggen. Ruttnar inifrån är så fruktansvärt att det är svårt att uthärda det.
Jag står nog för vad jag skrev – dessutom hänvisade jag ju denna gång till Miikka Ruokanens tankar. Jag instämmer. Men jag hoppas innerligt att det inte blir så att kyrkan ruttnar inifrån.
Jesus kallar oss alla till bättring. Vi ska vända oss bort från det som är fel och vända oss till Kristus.
Jag kom att tänka på en fransman, som efter att Frankrike och Napoleon förlorat flydde till England. På ångbåten träffade en engelsman denne fransman och frågade hur det var möjligt att en så mäktig nation med en så stark armé kunde förlora och Franrike besegras så fort.
– Därför att Frankrike hade alltför många som liknar mig, svarade fransmannen.
Kävi mielessä.
Det handlar inte om andra, det handlar om oss alla, det handlar om mig.
Kyrie eleison. Herre förbarma dig. Vår bön skall vara att vi skulle söka HERREN medan han låter sig finnas.
Henrik
”Kyrkan ruttnar inifrån” säger prof. Miikka Ruokanen i sitt föredrag på synodalmötet i Lappo stift igår.
Föredraget är allvarsord och läsvärt. Läroföraktet, som gör sig påmint på många olika sätt, bristande respekt för Bibelns ord, allt gör att kyrkan ruttnar inifrån.
Det är inte bara kyrkans – och kristendomens – yttre kritiker som gör att kyrkans röst inte längre hörs, utan farligast för kyrkan är och har alltid varit den inre förruttnelsen: ”bland er själva skall män uppträda och tala vad förvänt är”.
Föredraget ”trosbekännelsen och den moderna världsbilden” finns på Ruokanens hemsida http://www.ruokanen.com/lehtikirjoituksia.html
Röster som Ruokanens kan uppfattas som kyrkokritiker. Men Ruokanens oro bottnar i en kärlek till kyrkan, som många av oss delar.
Ruokanen vädjar i sin avslutning: låt oss inte överlämna våra fäders och mödrars kyrka!
Ord, som talar för sig själv.
Men det finns en annan väg. En väg där Jesus är i centrum, Bibelns Jesus, där synd är synd och nåd är nåd. Där Guds Ord tas emot, där sanningen bevaras. Där Guds Ord förkunnas och sakramenten förvaltas enligt Kristi löfte. Där församlingen samlas i bön och lovsång till Kristus.
Sådant finns också inom vår kära kyrka. Och det kan förhindra förruttnelsen. Saltet, som inte mister sin sälta.
Henrik
P.S. Jag har tagit bort ett uttryck från slutet, som enligt tidningsuppgifter uttalades, men som enligt Ruokanen själv aldrig sades. Uttrycket fanns i det första manuskriptet, men inte i det slutgiltiga. Därför ser jag det korrekt att också i ett referat ta bort sådant som inte fanns med. 7.10. kl.08. hp
På tröskeln till synodalmötet i Karleby funderar jag under någon morgonminut på ”syn-” (samma)och ”hodós” (väg). Vi har samma väg att gå. Ja, i flera avseenden.
Vi har liknande uppgifter, vi är präster och teologer i vår kyrka, vi har i stort sett samma villkor. Och vi har alla bara ett liv. Många ”samma väg” – aspekter.
Men ”väg” i Nya testamentet innebär också en kurs, en läroväg. Saulus förföljde dem som var på ”den vägen” (Apg. 9:2) och berättar själv senare att han är på samma väg som de:
Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna. Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor. (Apg.24:14-16).
C.S. Lewis har sagt att Gud viskar till oss i solnedgången – yttrandet avser inte tidpunkten på dygnet i första hand, utan den skönhet och den förnimmelse av evigheten, som en vacker solnedgång kan förmedla.
Rikdsdagsman mm Jacob Söderman sade i en intervju för många år sedan något som jag långt senare kunnat få bekräftat av honom själv. I Helsingin sanomat får Jacob Söderman frågan om han tror på Gud?
Söderman sanoo, että hänellä on joskus sellaisia hetkiä. Esimerkiksi saaristossa, hiljaisena tuokiona auringon laskun aikaan. Silloin hänellä on tunne että ”ei tätä mikään kunnallisjärjestö ole saanut aikaan”.
Han svarar med andra ord att ”han har ibland sådana stunder, T.ex. i skärgården, i ett stilla ögonblick vid solnedgången. Då har han en förnimmelse av att ”detta har inte någon kommunalorganisation åstadkommit.”
Jag tycker det är fint. Enkelt, rättframt, rakt, äkta.
Gud viskar i solnedgången. Han har ärende till varje människa.
tror
Henrik
Det finns en tes, som ofta citeras, men som kanske inte ses i sitt rätta sammanhang – åtminstone om jag har förstått Luther, som man hänvisar till, rätt.
Man säger: ”Det viktiga är inte vem som förkunnar, utan vad som förkunnas.”
Jag vill gärna börja med det positiva och understryka att rätt använd är denna sats något som jag helhjärtat skriver under. Det handlar ju egentligen om skatten i lerkärl för att säga det med Paulus. Eller som Nils Bolander, biskop och skald, säger det i sin dikt, som återspeglar den kamp med kallelsen och ovärdigheten som varje präst och förkunnare brottas med: ”Också i en skopa, röd av rost, kan jag förvara Ordets skatt.”
Vem har inte känt detta inför Kristi evangelium: jag är ovärdig att bära fram detta. ”Ve mig jag förgås, för jag har orena läppar”, precis som profeten Jesaja sade och kände det.
Men denna ovan citerade tes används tyvärr också fel. Den används för att säga att Nya testamentet inte säger något om vem som skall förkunna, vem som skall kallas till församlingsföreståndare och herde, utan bara vad som skall förkunnas.
Detta ackompanjeras med en hänvisning till Luther, som skulle få den mest inbitna lutheran att ge upp allt motstånd: om självaste djävulen eller hans mormor skulle vara ämbetsinnehavare, skulle det trots allt vara sakramentet som vi skulle få, och evangeliet vi fick höra, för ämbetsinnehavarens person är av underordnad betydelse, saken betyder allt.
Detta resonemang skulle inte vara så problematiskt om det inte skulle innehålla något riktigt. Det är klart att ämbetsinnehavarens person är underordnad, och budskapet, Ordet och sakramentet (nattvarden) det viktiga. Jesus talar om såningsmannen, som sår ordet:
Jesus sade: ”Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet.”
Paulus säger i 1 Kor. 3:
Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, och det med den uppgift som Herren har gett var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud.
Men eftersom man ofta hör en hänvisning till Luther, vill jag gärna säga något om vad Luther egentligen säger. Jag hävdar nämligen att när man i debatten om präster och lekmän (behöver vi präster) eller i kvinnoprästdebatten använder Luthers ord, så används de fel.
Vad säger då Luther om detta?
Luther säger i sin skrift Von der Winckelmesse und Pfaffen Weyhe (fritt översatt Om vinkelmässa och prästvigning, WA 38, 195-256) bl.a:
”Vår tro och sakramentet skall inte bygga på personen, om han är gudaktig eller ond, vigd eller inte vigd, kallad, eller en lurendrejare, om det så vore djävulen eller hans mor, utan på Kristus, på hans Ord, på hans ämbete, på hans bud och förordning, där dessa är i kraft, där sker allt på ett riktigt sätt, oberoende av vem eller vad personen råkar vara.”
I detta kan vi instämma, det är helt förenligt med de ovan citerade bibelorden.
Men när luthercitatet läses i sitt sammanhang, ser man att Luther talar om sakramentets verkan (efficia), och att denna inte är beroende av ämbetsinnehavarens person.
”Den som döper åstadkommer inget dop, utan Kristus har åstadkommit det på förhand. Den som döper endast erbjuder och bjuder det: där har vi nämligen Kristi instiftelse, vilken, såsom St. Augustinus säger: ’Ordet läggs till elementet, och blir ett sakrament.’ När man tar vatten och lägger hans ord till det, då är det ett dop, såsom han bjuder i Matteus’ sista kapitel: Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn osv.”
Och litet längre fram i samma skrift:
Så är det också, det är inte vad vi gör, säger eller verkar, som gör att bröd och vin blir Kristi kropp och blod, ännu mycket mindre är det smörjelse eller prästvigning, snarare är det förorsakat av Kristi förordning, bud och instiftelse.”
Och Luther säger just före det ofta slarvigt och rentav felaktigt använda citatet om djävulen och hans mor:
”Jag säger att även om djävulen själv kom (om han skulle vara så from att han ville eller kunde göra det) och låt oss anta att jag efteråt kom underfund med att djävulen hade smugit sig in i ämbetet, eller uppträtt i en mans gestalt och låtit sig kallas till ämbetet, och offentligt förkunnat evangeliet i kyrkan, döpt, förrättat mässa, avlöst och utövat, och förvaltat sådana ämbeten och sakrament, som en präst skulle sköta, enligt Kristi bud, då skulle vi för alla vara tvungna att medge att sakramenten var giltiga, att vi hade fått del av ett rätt dop, och hört ett sant evangelium, tagit emot en sann avlösning, och blivit delaktiga av Kristi kropps och blods sanna sakrament.”
Efter detta följer stycket som börjar med orden ”vår tro och sakramentet…” (se ovan) som innehåller de kända orden om djävulen och hans mor (ej mormor).
Detta visar med önskvärd tydlighet att Luther talar om sakramentets verkan i förhållande till ämbetsinnehavarens person. Han talar inte om vilka som skall kallas till prästämbetet. Det är en annan diskussion.
Nu vill jag inte riva i sår, jag söker inte strid med någon. Men jag menar att det är en smärtsam, och nödvändig frågeställning, att man inte kan ta emot allt som lärs och sägs. Och varje kristen måste fråga sig inte om, utan hur detta skall synas i ens trosutövning.
Man säger ofta: antingen måste man acceptera och ”leva med mångfalden”, eller så måste man lämna kyrkan.
Jag tror inte det håller. Inte skall den troende församlingen vara tvungen att lämna kyrkan om de får en präst som lär i strid med Ordet. Då är det den förkunnelsen och den undervisningen som de inte skall ta emot.
Låt oss inte bli obarmhärtiga, inte småaktiga, inte grälsjuka. Men någonstans måste en kristen, präst eller lekman, säga: nu är gränsen nådd!
Låt oss be nu om vishet att vi handlar ödmjukt och rätt. Jag ber själv om förbön i detta läge av kristna människor för att inte skada Guds verk. Be att jag får ljus angående hur jag ska handla.
Henrik
Namn: Henrik Perret
Plats: Helsingfors, Finland
Teolog, prost, bibellärare. Gift med Anki (Ann-Kristin), far till fyra söner. Många barnbarn.
