Henriks kommentarer

Idag (från kl. 18 till i morgon kl. 18) infaller Jom Kippur, den stora Försoningsdagen, den viktigaste dagen i det judiska året. Man kan läsa om den i 3 Mos. 16.

Jag citerar en judisk kommentator (på engelska) för att vi ska få ett äkta intryck av hur judar ser på sin stora dag:

An Overview of Yom Kippur’s Traditions and Customs

Yom Kippur commemorates the day that G‑d forgave the Jewish people for the sin of the Golden Calf. Forty days after hearing G‑d say at Mount Sinai: ”You shall not have the gods of others in My presence; you shall not make for yourself a graven image,” the Jews committed the cardinal sin of idolatry. Moses spent nearly three months on top of the mountain pleading with G‑d for forgiveness, and on the tenth ofTishrei it was finally granted: ”I have pardoned, as you have requested.

Preparations

On the day before Yom Kippur, the primary mitzvah is to eat and drink in abundance. Two festive meals are eaten, one earlier in the day, and one just prior to the onset of Yom Kippur. Some of the day’s other observances include requesting and receiving honey cake, in acknowledgement that we are all recipients in G‑d’s world and in prayerful hope for a sweet year; begging forgiveness from anyone whom we may have wronged during the past year; giving extra charity; and the ceremonial blessing of the children.

Before sunset, women and girls light holiday candles, and everyone makes their way to the synagogue for the Kol Nidrei services.

On Yom Kippur

In the course of Yom Kippur we will hold five prayer services: 1)Maariv, with its solemn Kol Nidrei service, on the eve of Yom Kippur; 2) Shacharit—the morning prayer; 3) Musaf, which includes a detailed account of the Yom Kippur Temple service; 4) Minchah, which includes the reading of the Book of Jonah.

Finally, in the waning hours of the day, we reach the climax of the day: the fifth prayer, the Neilah (”locking”) prayer. The gates of Heaven, which were open all day, will now be closed—with us on the inside. During this prayer we have the ability to access the most essential level of our soul. The Holy Ark remains open throughout. The closing Neilah service climaxes in the resounding cries of ”Hear O Israel… G‑d is one.” Then joy erupts in song and dance (a Chabad custom is to sing the lively ”Napoleon’s March”), followed by a single blast of theshofar, and the proclamation, ”Next year in Jerusalem.”

After the fast we partake of a festive after-fast meal, making the evening after Yom Kippur a Yom Tov (festival) in its own right. We immediately begin to look forward to the next holiday and its special mitzvah: the construction of the sukkah.

http://www.chabad.org/holidays/JewishNewYear/template_cdo/aid/995354/jewish/How-is-Yom-Kippur-Observed.htm

Detta är för mig något oerhört. Man skriver gärna ”God” ofullständigt, av respekt för Guds heliga Namn: G-d. Det Heliga Namnet, det s.k. tetragrammet, är ju JHWH.

Men den som läser detta ser hur Messias lyser igenom. Hebréerbrevet utlägger detta hur Kristus (Messias) som Överstepräst gick,

”icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.” Hebr. 9:12

Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder. Hebr. 10:4.

Abraham svarade: ”Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.” (1 Mos. 22:8).

Han svarade dem: ”Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken. Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.” Matt. 12:39,40.

Idag tar ÖT upp Karleby sv församlings ungdomsarbete. Diskussionens vågor går höga. Det är ju ett livets tecken!

Några ondgör sig över att ÖT tar in anonyma insändare. Jag tror dock att man har bedömt det så att ämnet är för svårt för att föräldrar skulle kunna skriva under eget namn.

Jag tror också att föräldrarnas oro är verklig och äkta. Därför måste församlingen ta väl hand om föräldrarna, på samma sätt som de skall ta väl hand om deras ungdomar och barn.

En annan sak är att föräldrarnas oro är missriktad och till sitt väsen obefogad. Att ungdomsledaren och de ansvariga skulle anse att det att ungdomar umgås med icke troende leder till förtappelsen är nog 100% fel. Tvärtom anser de säkert att de unga skall ha så mycket kontakt som möjligt med sina icke troende vänner. En helt annan sak däremot är ju vad de troende vill vara med om.

Jag tror att detta talar om att en väckelse kan vara nära i Karlebytrakten. Gud give! Så många böner genom årtionden, så fint arv i hela bygden att förvalta.

Samtidigt aktualiseras en ny frågeställning. Ett av problemen kan vara att det kristna språkbruket är okänt. När man talar om ”syndare” kan dagens sekulariserade människa inte uppfatta vad som ligger i detta ord. Man upplever det kränkande, som ett förringande och förklenande omdöme i stil med ”mördare”, ”hora”, ”tjuv” och ”homo”. Man upplever det som ett omdöme som gör skillnad på människor, att kristna människor, präster och andra, placerar ens ungdomar i en annan kategori, en lägre kast så att säga. Att det handlar om människovärdet.

Vi gick alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba Honom.

Alla blir alla, om man sedan läser det bakifrån eller framifrån. Alla. Var och en av oss.

Men förlåtelsen och upprättelsen och helandet gäller också alla. Allas synd är försonad på Golgata kors. Det är grunden för vår människosyn, som är mycket inklusiv i förhållande till andra människor. Men den är också realistisk och tydlig i att Gud inte tolererar synden, inte hos oss, inte hos andra.

Jag vet inte om ÖT frestas av den allmänna sjukdomen: nyheter = skandaler. Hoppas att så inte är fallet.

Man hoppas verkligen att ÖT ser sitt ansvar och inte blir ett språkrör för låga känslor och svepande omdömen som kan skada oerhört.

Och mitt i allt detta vill jag bara heja på Karleby svenska församling, inte i betydelsen att försvara sådant som är fel, utan att frimodigt fortsätta att hålla flaggan högt!

Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!

Henrik

Året var väl 1973 när Bond-filmen Live and let die hade premiär. Stor skillnad, som mina barn sa när dom var små.

I alla fall: med Bond-ideologien (observera det stora B:et) kom en högmodig och likgiltig inställning till livet och människan: man kan agera så att man ställer sig över lagar och förordningar. ”Licence to kill” o.dyl. innebar att man hade licens att döda, om det misshagade, om någon stod i vägen så att säga.

Leva och låt leva var det gamla mottot, dokumenterat i många religioner (bl.a österländska) och rätt förstått också kristet tänkande.

Nu verkar dock Bond-filmens motto bli starkare.

Det är synd att en stor del av ens uppmärksamhet och energi måste användas till att skydda sig mot ”bakhåll”, det blir allt trångare – här gäller tränga, ja tränga sig fram – också inom vår kyrka.

Jag skriver ännu litet kryptiskt, det gör jag medvetet.

Men i olika sammanhang reagerar jag mot ivern att bekämpa andra kristnas försök att verka. ”Nu ska de bli ordning i leden” – den mentaliteten kommer att bli en dyr lösning.

Dessa rader utesluter inte diskussion. Tvärtom behöver vi lära oss att helt öppet diskutera frågor, också svåra frågor. Men om man ska ”böja sig” mot sitt samvete så är ett sådant liv inte särskilt lockande.

Nu skulle alla som tror på Kristus behövas. Vår kyrka har inte råd att driva ut sina troende medlemmar, inte ens en del av dem. Tvärtom skulle man värna om att hålla dem med, så länge de orkar och sen litet till..

Henrik

Det finns en bok av professor Ole Hallesby, en känd norsk teolog och gudsman från förra seklet, som heter Ljusa framtidsutsikter i en mörk tid.

Detta kunde vara min facit av kyrkhelgen i Karleby. Vi var ca 1200 personer lördag kväll, nästan lika många fredag kväll, och många hundra på övriga möten, så många att luften nästan tog slut.

Temat för detta års kyrkhelg i Karleby var psalmen Jesus för världen givit sitt liv, med olika sanningar ur de olika verserna.

Intrycket var starkt. I Jesu namn samlades rekordmånga kristna till en samling kring Guds Ord, bönen, nattvarden. Det gjorde ett djupt intryck på mig att få träffa kristna vänner från både Österbotten och södra Finland.

Jag gläds mycket starkt över att många från den laestadianska väckelsen har mött upp. Det är som att få träffa släktingar som man inte visste att man hade. Men bilden är svag, otillbörligt svag jämfört med verklighetens glädje! Jag har vetat att de finns, jag har vetat att de är mina syskon, men jag har fått lära känna många och har fått ta del av det väckelsearv som de har fått nåden att ta emot.

För mig blev helgen också en vision av kyrkan. När Guds Ord förkunnas möter folk upp. Samtidigt läser jag om att det på vissa håll varit svårt att finna villiga kandidater för församlingsvalen. Jag tror att det åtminstone till en del kan vara symptomatiskt. Kyrkan har nog urvattnats på olika sätt och en politiskt korrekt kyrka som upprepar tidsandans krav och värderingar engagerar ingen och tänder inte.

Vår kyrka har också denna dag tagit ett nytt steg. Det är ett nytt steg i betydelsen ett annorlunda steg. Jag tror inte att det är ett steg i rätt riktning, jag saknar Bibelns stöd.

Vår kyrka är överseende och inklusiv när det gäller präster och teologer som inte till alla delar kan omfatta kyrkans lära. Men vår kyrka är exklusiv och oresonlig när det gäller kyrkans ordning och föreskrifter. Där avstängs präster från prästtjänsten och – ämbetet.

En vän och broder har betecknats ”extrem” när han i en ledare i somras ansåg att det är orimligt att en kyrkas biskopar och präster kan ha uppfattningar som går rakt mot Bibelns Ord. Men det extrema är ju inte – och kan inte vara det – att någon säger det som hela Nya testamentet säger, nämligen att lärare och läror skall prövas i ljuset av Guds Ord. Det extrema är att vår kyrka kan tolerera sådant, och att ledande ämbetsinnehavare i vår kyrka kan hävda åsikter som står i uppenbar konflikt med Guds Ord.

Någon har kallat dessa åsikter för ”oväsentligheter”. Och ändå är de aktuella frågeställningarna (jungfrufödelsen och frågan om samkönade äktenskap) knutna till frälsningen.

Jag tror att man verkligen kan säga att vi andligt sett lever i en mörk tid.

Och ändå så tror jag på ljusa framtidsutsikter. Den skara växer som vill söka HERRENs ansikte och som vill samlas kring Guds Ord.

En ödesfråga för kyrkan blir det om detta folk inte ryms i vår kyrka.

Nu behövs en kyrklig samling, men en samling kring Kristus, som är kyrkans Herre.

Tack alla Ni som var med! Låt oss be för vår kyrka, vårt stift, våra väckelserörelser och alla kristna, att vi får nåd att vittna om Jesus Kristus i en mörk tid! Låt oss hålla fast vid Guds heliga Ord! Låt oss pröva lärare och läror i ljuset av den Heliga Skrift. Låt oss be om ett liv i Kristi efterföljelse, till välsignelse och uppbyggelse!

Giv att  vårt liv i allt, i allt

omstrålas så av din gestalt

att denna onda, mörka tid

må se att du är god och blid.

Henrik

– Nyt on kirkkokansan kapinan aika. Sen kansan, joka ei seuraa niitä paimenia, joilla ei ole Hyvän Paimenen ääni. On konkreettisten tekojen aika. Ne tulee alkaa seurakuntavaaleista. Kirkko kuuluu niille, jotka haluavat uskollisina Jumalan sanalle seurata Vapahtajaa.

Timo Junkkaala  Hengellisillä syventymispäivillä 2010

När man försöker uppdatera sig efter semestern finner man mycket tänkvärt.

Till glädjeämnena hör definitivt Paul von Martens’ korta och koncisa insändare i Hbl 31.7 under rubriken ”Lyssna till Jesus”. Han försvarar det kristna äktenskapet, det monogama och livslånga förbundet mellan en man och en kvinna.

I dagens Hbl gläds jag över biskop emeritus Erik Vikströms klara och tydliga fasthållande vid den traditionella äktenskapssynen. Heja Erik! Läs insändaren ”Omöjligt lämna äktenskapet”. Det handlar inte enbart om biskop Eriks personliga syn, han konstaterar också att vår kyrka omöjligt kan överge sin syn på äktenskapet.

Men varför dessa insändare, och varför dessa rader? Vilket intresse har vi att försöka ”blanda oss i vad människor frivilligt kommer överens om”, som en känd person yttrade i samband med Pride-festivalen i Stockholm i somras?

Erik Vikström antyder vad det handlar om, inte bara antyder, utan säger det:

”Om kyrkan ändrar på detta och börjar viga eller välsigna till ett också enligt kyrkans uppfattning könlöst s.k. ”äktenskap måste hon i så fall bryta upp från kyrkolagens första paragraf enligt vilken kyrkans tro är grundad på Bibeln, från kyrkoorodningen 1:5 enligt vilken kyrkans medlemmar bör ”ingå sitt äktenskap” (kristligt uppfattat!) på föreskrivet sätt” samt från substansen i Luthers förklaring till sjätte budet i Lilla katekesen.”

Det är nu fråga om ett tidsandans ”måste”, i alla sammanhang och snart sagt alla länder är bekännelsen till det könsneutrala äktenskapet det politiskt korrekta och i förlängningen det enda acceptabla. Detta tänkande bryter sönder hela vårt västerländska samhälle, och är ett antikristet påfund där de grundläggande sanningarna i Guds skapelse ifrågasätts.

Vad människan sår skall hon också skörda. Detta kommer att visa sig.

Jag har inget som helst intresse av att blanda mig i enskilda människors liv. Men nu handlar det om Bibeln och om vår kyrkas tro och bekännelse.

I samma tidning, liksom i debatten under sommaren, fanns insändare som förordade det könsneutrala äktenskapet.

Till dem, och till alla andra, inklusive mig själv, är det angeläget att säga LYSSNA TILL JESUS!

Och det är säkert befogat att konstatera att detta ord inte bara gäller enskilda frågor, utan allt. Hos Jesus finns liv. Han kan upprätta, hela och frälsa oss söndriga och söndrade människor.

Henrik

”Toivon siis, että voimme tehdä sitä, mitä kirkon on tehtävä, siunata tai ainakin rukoilla, ja annetaan Jumalan tehdä se, mikä hänelle kuuluu itse kunkin meidän kohdalla. Ja vielä: ehdotin piispainkokouksessa, että parisuhteet pitäisi voida siunata. Olen edelleen samaa mieltä. Myös sen vuoksi, että parisuhdetta ei rinnastettaisi avioliittoon, ei nyt eikä tulevaisuudessa, tehtiinpä yhteiskunnan puolella millaisia ratkaisuja tahansa.”

(Piispa Wille Riekkinen 5.5.2010 klo 18:28)

Kuopion piispa Wille Riekkinen olisi valmis vihkimään samaa sukupuolta olevat parit, jos Suomeen säädetään sukupuolineutraali avioliittolaki.

(Wille Riekkinen 05.08.2010 Radio Novan uutisissa).

Henrik

Har haft strul med datorn i nästan fyra veckor. Det har varit verkligt jobbigt. Det kan säkert finnas en och annan som har glatt sig över ”tystnaden”, men jag har nog lidit. Kanske inte först och främst för att jag inte skrivit på bloggen, utan mera för att mitt bibelföredrag, som jag skulle hålla i Sverige strök med (tillfälligt), och att allt det jag skulle skriva under sommaren blev oskrivet.

Samtidigt har avbrottet visat hur beroende av datorn jag är..

Men nu ska jag så småningom återkomma.

Henrik

En god vän, Else, som jordfästes senaste lördag, berättade en gång en sann historia ur sitt eget liv.

Hon kom från arbetet, och åkte med bussen hem. Hon hade drabbats av ett hårt migränanfall och mådde dåligt. Det blev till slut så illa att hon måste stiga av bussen och gå in i en portgång på Elisabetsgatan och hon stod sen där och spydde.

Mitt i allt elände såg hon att hon inte var ensam i portgången. Litet längre in stod en ”poligubbe”, en alkoholist, och spydde.

Efter en stund tittade han upp på sin okända ödeskamrat Else och sade: Vi har det inte så lätt!

Else berättade att hon mitt i all hård huvudvärk och illamående blev road – vi har det inte så lätt. Vi! Poligubben och Else.

Det kanske till det yttre såg lika ut, men orsaken till illamåendet var nog högst sannolikt en annan än orsaken till Elses illamående.

Jag har nu under dagarna kring Elses bortgång tänkt på hennes berättelse. Hon var road och medmänsklig. Men jag har kommit till att ”poligubben” egentligen hade väldigt rätt!

Vi – det är en adekvat beskrivning av alla människor inför Gud. Inför människor kan det se olika ut, men inför Gud gäller det: alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Detta skall vi komma ihåg inför varje människoöde. Vem vi än är, vem vi än ser och hur det än ser ut, så gäller detta: alla har syndat, alla saknar härligheten från Gud.

Men just vi får också ta emot det som gäller: så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på Honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Vi – löftet gäller alla!

Men olikheterna kommer när det gäller hur vi förhåller oss till Kristus. Om vi tar emot Guds gåva, eller om vi avvisar den.

Henrik

Förr – någon gång – läste jag om den siste mohikanen, indianen, ni vet. Häromdan föll min blick på indianreservaten i USA, som ju är många hundra till antalet, låt vara att de flesta är mycket små.

Och då kom jag att tänka på det som en av mina finska kolleger i kyrkomötet brukar tala om. Han har nämligen talat om vikten av att upprätta reservat. Med det menar han kyrkor och församlingar där man frimodigt får utöva sin tro, också om man råkar vara av den mera gammaltroende sorten.

Jag träffade nyligen en dansk präst, som berättade om den frihet som trots allt råder inom den danska folkkyrkan. Där finns sedan Grundtvig en stor förståelse för olika modeller, och också en frihet för övertygelser och handlingsprogram. För mig blev det tydligt att vår kyrka kanske är den mest strikta, här talar man mycket om ordning och paragrafer. Här betonas att alla måste handla lika.

Det passar i folklynnet, kanske.

Men egentligen har min finske vän och bror ganska intressanta synpunkter. I stället för att käbbla och röstas ut av den ena eller andra gruppen skulle det vara mycket mera konstruktivt för alla parter att ha evangelikala oaser (som min danske prästbroder kallade det) eller bekännelsetrogna reservat, som min finske vän talade om.

Poängen är att ingen orkar leva i ständiga konflikter, det befrämjar inte den kristna tron.

Så varför inte tänka på evangelikala oaser eller ”reservat” inom kyrkan?

Jag hör omedelbart protester: samma regler för alla, inga avvikelser kan tolereras (beroende på, ser du, nog från trosbekännelse och sånt, men inte från arbetsrättsliga och samarbetsrättsliga principer).

Men skulle det inte vara en bättre väg – att försöka få sprida den kristna tron enligt sin övertygelse! Så skulle människor få komma eller gå som de vill, engagera sig och backa upp verksamheten – eller söka sig till någon annan gemenskap. Det skulle ju inte ens behöva handla om olika kyrkobyggnader.

Någon väg ut ur den självupptagna debatten om ”de andra” måste vi alla försöka finna.

Om det alltså, vilket vi tror, är viktigast att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, varför inte låta alla få försöka? Utan att vara så snabb med olika villkor annat än kyrkolagens och kyrkoordningens första paragraf – om man nu ska tala om paragrafer – som vill slå fast att kyrkan i all sin verksamhet och allt liv vill bygga på Bibelns och bekännelsens grund.

Men verksamheten måste, för att lyckas, vara något annat än kverulans. I stället för att ta sig rollen som ”den siste mohikanen”, kanske man borde söka ”den förste mohikanen”, den som skulle peka på vägar vidare, vägar, som skulle inspirera och engagera.

Henrik