Henriks kommentarer

Gärtner doktorerade 1955 med en avhandling om Paulus’ tal på Areopagen (Apg. 17). Där finns ett litet ord, som sällan citeras seperat, men som innehåller så oerhört mycket.

“Gud är inte långt ifrån någon enda av oss.”
Apg. 17:27

Logiken är ju den att därför skall vi och kan vi vända oss till Honom och “lägga fram vår sak inför Honom”, vem vi än är, vad som än har hänt.

Ett härligt ord! Är det inte?

Svenska kyrkan har sagt ja till homoäktenskap och till kyrklig vigsel. Ännu på slutrakan lär ledamöterna ha drabbats av en sms-kampanj, där man vädjade till ledamöterna att stå på biblisk grund. Det hjälpte inte.

Beslutet var ju inte oväntat och nu återstår det att se vart det leder.

Jag anser att detta är en fråga som definitivt inte kan förbigås med artig tystnad, t.ex. när det gäller inbjudan av Svenska kyrkans biskopar till oss.

I klartext måste det sägas att detta är ett problematiskt, ja, mycket problematiskt, beslut.

Biskoparna var delade, prästerna är oense, många medlemmar i Svenska kyrkan ställer sig klart avvisande.

Det finns ingenting av urkyrkans “den Helige Ande och vi har beslutat”.

Man har tröstat tveksamma med löftet att ingen präst skall vara tvungen att viga “enligt den nya ordningen.” Så är det, åtminstone nu.

Det var intressant att av en händelse läsa en kommentar i Dalarnas tidning (dt.se), där en kommentator skriver

Quo vadis?

Det är skäl att påminna om att kyrkans vandring genom tiden inte bara får vara ett promenerande. Kyrkan ute på promenad.

Det borde handla om en vandring i Kristi efterföljelse, en vandring efter Kristus, som visar väg.

Läs hela hennes blogg, den finner Du på Dagens hemsida.

Om predikan: “Predikan ansluter sig omedelbart till skriftläsningen och tillämpar frälsningshistoriens budskap med hänsyn till församlingens andliga läge och den förhandenvarande kyrkoårstiden. Predikan är icke ett föredrag, utan en förkunnelse av Guds dom och nåd. Predikanten skall vara en Kristi budbärare.—”

I konfirmationsformuläret finns följande frågor, som också jag en gång fick:

“Älskade barn! Till denna kristna tro ären I ock uti den Treenige Gudens namn döpte. Jag frågar eder i Guds namn, och inför hans ansikte:
Viljen I såsom evangeliska kristna bekänna eder till den tro, som Kristi församling av ålder i dessa ord uttalat?
Svar: Ja.

Viljen I ock med Guds hjälp beflita eder om att leva i enlighet med Guds ord, vakta eder för synd och efterfölja eder Frälsare Jesus Kristus?

Svar: Ja.

Som synes finns det ett och annat som språkligt måste förnyas. Men något av heligheten, allvaret och därmed glädjen, saknar jag ofta i dagens ofta alltför “tunna” verklighet.

De som har den gamla handboken (“den svarta”) kan läsa på ss. 601-602 osv) om vad och hur man då tänkte.

Må HERREN nu förnya oss alla, vår kyrka och alla kristna!

Han berättade om förfärliga saker som händer i Sri Lanka. Bl.a berättade han om fyra pastorer, som inför sin familjs ögon blivit skjutna. Åtminstone en av dem blev skjuten i munnen.

Det är så fruktansvärt att man inte vill skriva ner sådant. Men det måste ut! NU lever deras familjer i stora flyktingläger, man har tagit allt ifrån dem, t.o.m. deras biblar!

Efteråt började jag fundera på detta – kunde inte sova, när jag tänkte på situationen där.

Mitt i all hemskhet så innehåller dessa grymma händelser ett vittnesbörd, en bekännelse, ett erkännade!!

?????

Nämligen, denna: evangeliet är farligt. Sättet att avrätta pastorn, som sköts i munnen, var en protest mot just förkunnelsen av evangeliet. Hans och Kristi fiender förstod att just detta är livsfarligt. Livsfarligt för djävulen, livsfarligt för otron, livsfarligt för den som säger nej till den Helige Andes röst.

Mitt i all förfärlig grymhet, finns där ett medgivande: evangeliet är en Guds kraft till frälsning.

Deras handlande vittnar minsann inte om en frälsande tro. Men det vittnar om att de förstod kraften – och ur deras synvinkel sett – faran i att evangeliet får förkunnas.

Vi har alla ordern: förkunna evangeliet för hela skapelsen! Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar…!!

Vad gör vi?

Är vi ofarliga kristna, som tiger som muren?

Det kan kosta, men låt oss förkunna, tala, vittna, handla, så att evangeliet blir förkunnat för vårt folk, och alla andra folk!!
För evangeliet är farligt, välsignat farligt!

Guds motståndare tror det. Gör du och jag det?

“Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig.”

Nog har vi hamnat i en märklig situation, när en gudstjänstgemenskap som har samlat folk, också unga familjer, plötsligt skall stoppas. (I Agricolakyrkan i Helsingfors har några rörelser fått hålla en gudstjänst enligt “den gamla ordningen”).

Det var ju inte många månader sedan vi skrev under ett papper med biskoparna, där man betonade vikten av att bereda möjlighet för också organisationernas medlemmar att samlas i kyrkans lokaliteter – vi är ju lika mycket kyrkans medlemmar som alla andra medlemmar är det.

Min kollega Leif Nummela och jag hade – av en kvinnlig präst för övrigt – blivit kallade till en finsk församling (skulle ha ägt rum våren 2010)  för att undervisa om Bibelns röda tråd. Frågan behandlades i församlingen, hon presenterade detta för kyrkoherden och de andra medarbetarna. Detta gick helt bra.

Efter medarbetarsamlingen (vet inte om det var genast efter den, eller först om ngn tid) kom några kvinnliga kolleger och sade: “om Nummela och Perret kommer hit vänder vi upp och ner på hela världen.” De hänvisade till vår övertygelse i ämbetsfrågan (kanske också till ngn annan fråga, är inte säker).

Denna kvinnliga kollega var tvungen att ge oss återbud och avstå från sina planer.

Enligt min mening kan man dra några slutsatser.

Först av allt konstaterar jag att det är självklart att en församling skall ha rätt att kalla eller inte kalla de lärare och talare och präster de vill kalla. Att de inte vill att jag ska komma till deras församling, är jag helt införstådd med. Jag vill naturligtvis inte besöka någon församling som inte vill att jag skall komma!

Men det andra är motiveringen. Detta visar ännu en gång att det inte är uppträdandet, hur en kvinnlig kollega bemöts, utan övertygelsen i sig, som är problemet. Till saken hör att vi inte har behandlat manliga eller kvinnliga präster olika, ofta har en kvinnlig präst inlett kursen med en andakt, fungerat som värd, varit speaker osv. Eller en manlig. Vi har handlat helt och fullt på församlingens villkor.

Men denna motivering luktar nog diskriminering. Om inte detta är det, vad är då diskriminering, när det inte räcker med att handla och uppträda korrekt, utan man hänvisar till din övertygelse.

Jag tycker att vi nu allt oftare ser att läget förändras. När det förr handlade om från år till år, handlar det nu om månad till månad eller rentav från vecka till vecka.

Vi ber om Guds välsignelse över alla gudstjänster, där Guds Ord förkunnas och sakramentet utdelas. Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”, står det.

Men just ur denna synvinkel: vilken logik ligger bakom beslutet att förbjuda och stoppa människor som vill samlas till gudstjänst?

Kanske HERREN säger: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig!

Med det menar jag inte att de som samlas på andra håll inte skulle vara Guds folk. Nej. Men jag anser att de som skulle vilja samlas till gudstjänster enligt sin övertygelse – utan att hindra andra från att enligt sin övertygelse också göra det – också tillhör Guds folk.

Detta är nog ett betänkligt skådespel. Nu ber vi till Gud om hjälp. Jag hoppas att kyrkan besinnar sig innan det är för sent.

Henrik

Ja hiljattain allekirjoitettiin paperi, jossa etsittiin uusia, sovinnollisia malleja.