Henriks kommentarer

När man följer med diskussionerna idag möter man ofta en diskussion omm godheten. Även om “god” språkligt och sakligt hör samman med Gud, vill man i dagens diskussioner skilja dem åt.

Ateister, humanister och naturalister – vad de än kallar sig – vill koppla loss godheten från gudsfrågan och tala om en godhet utan Gud. Man menar att man inte behöver vara kristen för att kunna hävda godhet; det finns en godhet som är helt oberoende av Guds existens, hävdar man.

Att det finns “goda”, godhjärtade, ateister tror jag är helt sant, i ordets ganska begränsade betydelse. Det är ingen skillnad på god och ond på ett mänskligt plan när det gäller en kristen eller en ateist. Det som är gott är gott oberoende av vem som gör det goda, och det som är ont är ont, oberoende av vem som har gjort det onda.

Men sedan blir nästa diskussion varför något är gott och något ont. Det leder till den gamla filosofiska frågeställningen, som en av de existentialistisa filosoferna brottas med: när du ser en gammal dam gå över gatan när du kommer körande, ska du stanna eller köra på henne (avskyvärda tanke!!)? Och så filosoferar han: om hennes liv slutar så finns det fördelar. Hennes allt tyngre liv slutar, hon har kanske värk och tungt att andas, hon befrias från detta. Hon är kanske en börda för sina släktingar, som honär beroende av. Men å andra sidan: hon kanske har många goda upplelevelser framförsig ännu, hon har familj och vänner som gläds över henne.

För en kristen är en sådan frågeställning omöjlig. Det finns ett entydigt svar: Gud är Herre över liv och död.

”Min tid står i dina händer.”

Men frågan gäller ju hela livet, inte bara dess början eller dess slut.

Jag tycker att vi i diskussionen om partnerskap möter samma frågeställning som i början av 1 Mos. 3. Det argumenterar ormen just i linje med detta: det finns en godhet som är större än Guds Ord. Vi vet bättre, vi har ett annat koncept än Gud. Guds vilja är för sträng, det finns en godhet där Gud inte behöver tas med.

Låt oss akta oss för den rösten! “Skulle då Gud ha sagt?” “…”Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont."

Ett bättre alternativ? Så försökte den onde argumentera.

Men sanningen är den som Jesus säger: Ingen är god utom Gud allena.

De svåra frågorna i tiden gör oss lätt avtrubbade. Vi kanske frestas att tro att vår godhet är större än Guds Ords godhet.

Vårt sinne, vårt känsloliv, vårt omdöme måste bli beroende av Guds Ord.

“Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” Rom . 12:2. I ordet “anpassa” finns ordet “schema” i grundtexten, gå inte in under denna tids schema, mönster.

Det gäller.

Och det gäller inte bara etiska frågor, som nu är på tapeten. Det gäller frälsningen. Också hyggliga, snälla och empatiska människor, behöver frälsas.

Godhet utan Gud är egentligen värre en öppen ondska. Den ger sig ut för att vara god, men en “godhet” där Gud inte finns, är godhetens raka motsats.

Henrik

Tuulikki Koivunen Bylund blir biskop i Härnösands stift och Eva Brunne biskop i Stockholms stift.

Men biskopsvigningen i Uppsala domkyrka kan bli historisk också på annat sätt. Den har nämligen väckt mycket kraftiga protester. Många kyrkor, bland dem anglikanska kyrkan i England, har tackat nej. Detsamma gäller kyrkorna i de baltiska länderna Estland, Lettland, Litauen, Island m.fl.

Se t.ex. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191838

Orsakerna till att många kyrkor sagt nej är främst det faktum att Eva Brunne lever i lesbiskt parförhållande. På grund av att situationen i många kyrkor är infekterad – både på grund av interna diskussioner om samma ämne och på grund av Svenska kyrkans beslut angående homosexuella äktenskap – vill många kyrkor inte nu förvärra situationen.

För bara 10 år sedan skulle en beskrivning av en sådan biskopsvigning ha betraktats som elakt förtal. Nu är det verklighet.

Vart är vi på väg?

Henrik

Samtidigt börjar jag fundera över en sak, som ett ombud försökte säga, men som på något sätt inte uppfattades rätt.

Vad är det som måste förändras?

Var och en försöker – utgående från sin syn – försöka bevaka ”sina intressen” så att vi får stadganden som slår vakt om kyrkans egenart.

För oss konservativa teologer är det särskilt fråga om att kyrkan måste bevara sin bibliska halt i förhållande till det postmoderna samhället. Det behövs också skydd inom kyrkan.

Det viktigaste är inte frihet för kyrkan, utan frihet innanför kyrkan, sade professor Carl Fr. Wislöff i tiden på norska, men här i svensk version.

Det är uppenbart att det nu också handlar om skydd för sådana som i olika frågor har en traditionell syn, och frågeställningen blir nu ny, från att ha gällt ämbetsteologi och behörighet att utnämnas till tjänster, gäller det nu också frågan om välsignelse av samkönade par. Den frågan kommer nämligen med stormsteg.

Senast idag hörde jag om en präst i ett finskt stift, som förklarades icke behörig till en kaplanstjänst på grund av sin inställning i ämbetsfrågan, eller som man vill formulera det, för att han inte ”utför alla tjänsteuppgifter genom att han inte samarbetar vid altaret.”

Till all lycka har inte denna princip tillämpats i Borgå stift. Heder åt alla vederbörande till den delen.

Men detta har skrivit s förut, och det verkar som att tala för döva öron.

Det är uppenbart att det stora förändringsbehovet inte handlar om att få goda lagar och stadganden. Det största förändringsbehovet handlar om oss, att vi förändras, vi, som är kyrkans medlemmar.

En kyrklig förnyelse, eller tydligare sagt, en Andens väckelse är vad vi nu skulle behöva. Den Helige Ande skall nämligen påminna oss om allt vad Herren Jesus har sagt.

Henrik

Jag tänker med oro på kyrkomötet. Jag befarar konfrontationer när det tjänstamannarättsliga paketet kommer upp igen.
Jag tänker att vi står inför den största förändringen sedan Schaumans kyrkolag 1869. Det är väldigt mycket Ctrl C och Crtl V över det hela: man kopierar egentligen det som i kommunallagen sägs om tjänstemännen och överför detta i princip på kyrkans präster.
Andra ser det detta paket som en nödvändighet för vår tid. Staten kräver att kyrkan uppdaterar sin lagstiftning så att vi inte lever i ett laglöst tillstånd.

Mot denna bakgrund är det mycket anmärkningsvärt att professor emeritus i statsförfattning Ilkka Saraviita på begäran svarat att detta paket som kyrkomötet skall behandla är delvis felaktigt behandlat, man har t.ex. inte beaktat ett central betänkande (20/2003), och beredningen är helt bristäfllig.

Han understryker att talet om att det skulle vara bråttom eller nödvändigt med en sådan genomgripande förändring är inte sant. Tvärtom, ingen brådska, ingen nödvändighet.

Nu har många arbetat hårt med detta, men detta kan ju inte vara ett hållbart argument om direkta fel och brister kan påvisas.

Jag tror att att paketet går ut på att man vill styra livet ”uppifrån”, men egentligen börjar livet nerifrån.

Nu behöver kyrkan herdar inte tjänstemän.

Detta ska vara en bönevecka för hela kyrkan!

Men det finns många andra orsaker till att använda tid till bön.

Fick idag höra om några sjuka. En man med förlamningar, kanske förorsakde av en hjärncancer som lever upp (?) Ett barn som är hårt sjuk. Om motgångar som familjer drabbats av.

Skall vi inte ta tillfället i akt??

Kanske du som kommentar skriva böneämnen här under, så ber vi. Jag nämnde två: kyrkomötet, de sjuka, kanske Du vill nämna något eller några till?

TAG EMOT LÖFTET, TAG VARA PÅ DEN STORA FÖRMÅN VI HAR I FÖRBÖNEN!

Henrik

Vi lever i en tid när man lätt fokuserar på sig själv. På ett sätt är det kanske ett förståeligt korrektiv till en tid och en kultur där nästan inget utrymme getts för människor i kläm.

En dam sade en gång till mig: när jag var ung hade jag så mycket arbete, att jag aldrig hann fundera över om jag hade skadad självkänsla.

Nu handlar det om att förverkliga sig själv, och det handlar också om att leva under tidens hårda villkor.

Jag har den senaste tiden av flera personer hört uppmaningen att komma ihåg barnen, dem, som ofta betalar det högsta priset vid skilsmässor.

Jag skriver inte för att göra någon nedstämd, utan för att uppmuntra till att kämpa för barnens bästa. Mycket står på spel, också mycket gott. Jag tror att vår tid behöver lära sig att göra uppoffringar. Om man i något skede har betonat detta för mycket, intill självutplåning, tror jag att man nu behöver betona vikten av och välsignelsen i att offra sig.

Man ska göra det enligt de villkor som man nu har. De som har ett hem med ”mamma, pappa, barn” skall hålla fast vid det, vid varann, och vid behov söka hjälp och stöd i tid.

De som inte längre kan det, kan lova varann att inte använda barnen som slagträ, så att ett litet barn behöver välja mellan mamma och pappa.

Ett hem är inte detsamma som en bostad, eller ett hus.

Det man investerar i ett hem, i form av kärlek, trohet, förlåtelse och förnöjsamhet får man säkert ”lyfta i framtiden”. Det lönar sig alltid. Det är aldrig för sent att låta hemmet och familjen bli en trons, hoppets och kärlekens högkvarter!

http://kyrkomotet2009.blogspot.com/  är adressen till min blogg från kyrkomötet.

På denna bloggsida kommenterar jag och funderar över frågor som inte direkt berör kyrkomötets beslut eller diskussionerna där.