Henriks kommentarer

STATEMENT ON THE GLOBAL ANGLICAN FUTURE

Praise the LORD!
It is good to sing praises to our God; for he is gracious, and a song of praise is fitting.
The LORD builds up Jerusalem; he gathers the outcasts of Israel. (Psalm 147:1-2)

Brothers and Sisters in Christ: We, the participants in the Global Anglican Future Conference, send you greetings from Jerusalem!

Introduction

The Global Anglican Future Conference (GAFCON), which was held in Jerusalem from 22-29 June 2008, is a spiritual movement to preserve and promote the truth and power of the gospel of salvation in Jesus Christ as we Anglicans have received it. The movement is global: it has mobilised Anglicans from around the world. We are Anglican: 1148 lay and clergy participants, including 291 bishops representing millions of faithful Anglican Christians. We cherish our Anglican heritage and the Anglican Communion and have no intention of departing from it. And we believe that, in God’s providence, Anglicanism has a bright future in obedience to our Lord’s Great Commission to make disciples of all nations and to build up the church on the foundation of biblical truth (Matthew 28:18-20; Ephesians 2:20).

GAFCON is not just a moment in time, but a movement in the Spirit, and we hereby:

launch the GAFCON movement as a fellowship of confessing Anglicans
publish the Jerusalem Declaration as the basis of the fellowship
encourage GAFCON Primates to form a Council.

The Global Anglican Context

The future of the Anglican Communion is but a piece of the wider scenario of opportunities and challenges for the gospel in 21st century global culture. We rejoice in the way God has opened doors for gospel mission among many peoples, but we grieve for the spiritual decline in the most economically developed nations, where the forces of militant secularism and pluralism are eating away the fabric of society and churches are compromised and enfeebled in their witness. The vacuum left by them is readily filled by other faiths and deceptive cults. To meet these challenges will require Christians to work together to understand and oppose these forces and to liberate those under their sway. It will entail the planting of new churches among unreached peoples and also committed action to restore authentic Christianity to compromised churches.

The Anglican Communion, present in six continents, is well positioned to address this challenge, but currently it is divided and distracted. The Global Anglican Future Conference emerged in response to a crisis within the Anglican Communion, a crisis involving three undeniable facts concerning world Anglicanism.

The first fact is the acceptance and promotion within the provinces of the Anglican Communion of a different ‘gospel’ (cf. Galatians 1:6-8) which is contrary to the apostolic gospel. This false gospel undermines the authority of God’s Word written and the uniqueness of Jesus Christ as the author of salvation from sin, death and judgement. Many of its proponents claim that all religions offer equal access to God and that Jesus is only a way, not the way, the truth and the life. It promotes a variety of sexual preferences and immoral behaviour as a universal human right. It claims God’s blessing for same-sex unions over against the biblical teaching on holy matrimony. In 2003 this false gospel led to the consecration of a bishop living in a homosexual relationship.

The second fact is the declaration by provincial bodies in the Global South that they are out of communion with bishops and churches that promote this false gospel. These declarations have resulted in a realignment whereby faithful Anglican Christians have left existing territorial parishes, dioceses and provinces in certain Western churches and become members of other dioceses and provinces, all within the Anglican Communion. These actions have also led to the appointment of new Anglican bishops set over geographic areas already occupied by other Anglican bishops. A major realignment has occurred and will continue to unfold.

The third fact is the manifest failure of the Communion Instruments to exercise discipline in the face of overt heterodoxy. The Episcopal Church USA and the Anglican Church of Canada, in proclaiming this false gospel, have consistently defied the 1998 Lambeth statement of biblical moral principle (Resolution 1.10). Despite numerous meetings and reports to and from the ‘Instruments of Unity,’ no effective action has been taken, and the bishops of these unrepentant churches are welcomed to Lambeth 2008. To make matters worse, there has been a failure to honour promises of discipline, the authority of the Primates’ Meeting has been undermined and the Lambeth Conference has been structured so as to avoid any hard decisions. We can only come to the devastating conclusion that ‘we are a global Communion with a colonial structure’.

Sadly, this crisis has torn the fabric of the Communion in such a way that it cannot simply be patched back together. At the same time, it has brought together many Anglicans across the globe into personal and pastoral relationships in a fellowship which is faithful to biblical teaching, more representative of the demographic distribution of global Anglicanism today and stronger as an instrument of effective mission, ministry and social involvement.

A Fellowship of Confessing Anglicans

We, the participants in the Global Anglican Future Conference, are a fellowship of confessing Anglicans for the benefit of the Church and the furtherance of its mission. We are a fellowship of people united in the communion (koinonia) of the one Spirit and committed to work and pray together in the common mission of Christ. It is a confessing fellowship in that its members confess the faith of Christ crucified, stand firm for the gospel in the global and Anglican context, and affirm a contemporary rule, the Jerusalem Declaration, to guide the movement for the future. We are a fellowship of Anglicans, including provinces, dioceses, churches, missionary jurisdictions, para-church organisations and individual Anglican Christians whose goal is to reform, heal and revitalise the Anglican Communion and expand its mission to the world.

Our fellowship is not breaking away from the Anglican Communion. We, together with many other faithful Anglicans throughout the world, believe the doctrinal foundation of Anglicanism, which defines our core identity as Anglicans, is expressed in these words: The doctrine of the Church is grounded in the Holy Scriptures and in such teachings of the ancient Fathers and Councils of the Church as are agreeable to the said Scriptures. In particular, such doctrine is to be found in the Thirty-nine Articles of Religion, the Book of Common Prayer and the Ordinal. We intend to remain faithful to this standard, and we call on others in the Communion to reaffirm and return to it. While acknowledging the nature of Canterbury as an historic see, we do not accept that Anglican identity is determined necessarily through recognition by the Archbishop of Canterbury. Building on the above doctrinal foundation of Anglican identity, we hereby publish the Jerusalem Declaration as the basis of our fellowship.

The Jerusalem Declaration

In the name of God the Father, God the Son and God the Holy Spirit:
We, the participants in the Global Anglican Future Conference, have met in the land of Jesus’ birth. We express our loyalty as disciples to the King of kings, the Lord Jesus. We joyfully embrace his command to proclaim the reality of his kingdom which he first announced in this land. The gospel of the kingdom is the good news of salvation, liberation and transformation for all. In light of the above, we agree to chart a way forward together that promotes and protects the biblical gospel and mission to the world, solemnly declaring the following tenets of orthodoxy which underpin our Anglican identity.

1. We rejoice in the gospel of God through which we have been saved by grace through faith in Jesus Christ by the power of the Holy Spirit. Because God first loved us, we love him and as believers bring forth fruits of love, ongoing repentance, lively hope and thanksgiving to God in all things.

2. We believe the Holy Scriptures of the Old and New Testaments to be the Word of God written and to contain all things necessary for salvation. The Bible is to be translated, read, preached, taught and obeyed in its plain and canonical sense, respectful of the church’s historic and consensual reading.

3. We uphold the four Ecumenical Councils and the three historic Creeds as expressing the rule of faith of the one holy catholic and apostolic Church.

4. We uphold the Thirty-nine Articles as containing the true doctrine of the Church agreeing with God’s Word and as authoritative for Anglicans today.

5. We gladly proclaim and submit to the unique and universal Lordship of Jesus Christ, the Son of God, humanity’s only Saviour from sin, judgement and hell, who lived the life we could not live and died the death that we deserve. By his atoning death and glorious resurrection, he secured the redemption of all who come to him in repentance and faith.

6. We rejoice in our Anglican sacramental and liturgical heritage as an expression of the gospel, and we uphold the 1662 Book of Common Prayer as a true and authoritative standard of worship and prayer, to be translated and locally adapted for each culture.

7. We recognise that God has called and gifted bishops, priests and deacons in historic succession to equip all the people of God for their ministry in the world. We uphold the classic Anglican Ordinal as an authoritative standard of clerical orders.

8. We acknowledge God’s creation of humankind as male and female and the unchangeable standard of Christian marriage between one man and one woman as the proper place for sexual intimacy and the basis of the family. We repent of our failures to maintain this standard and call for a renewed commitment to lifelong fidelity in marriage and abstinence for those who are not married.

9. We gladly accept the Great Commission of the risen Lord to make disciples of all nations, to seek those who do not know Christ and to baptise, teach and bring new believers to maturity.

10. We are mindful of our responsibility to be good stewards of God’s creation, to uphold and advocate justice in society, and to seek relief and empowerment of the poor and needy.

11. We are committed to the unity of all those who know and love Christ and to building authentic ecumenical relationships. We recognise the orders and jurisdiction of those Anglicans who uphold orthodox faith and practice, and we encourage them to join us in this declaration.

12. We celebrate the God-given diversity among us which enriches our global fellowship, and we acknowledge freedom in secondary matters. We pledge to work together to seek the mind of Christ on issues that divide us.

13. We reject the authority of those churches and leaders who have denied the orthodox faith in word or deed. We pray for them and call on them to repent and return to the Lord.

14. We rejoice at the prospect of Jesus’ coming again in glory, and while we await this final event of history, we praise him for the way he builds up his church through his Spirit by miraculously changing lives.

The Road Ahead

We believe the Holy Spirit has led us during this week in Jerusalem to begin a new work. There are many important decisions for the development of this fellowship which will take more time, prayer and deliberation. Among other matters, we shall seek to expand participation in this fellowship beyond those who have come to Jerusalem, including cooperation with the Global South and the Council of Anglican Provinces in Africa. We can, however, discern certain milestones on the road ahead.

Primates’ Council

We, the participants in the Global Anglican Future Conference, do hereby acknowledge the participating Primates of GAFCON who have called us together, and encourage them to form the initial Council of the GAFCON movement. We look forward to the enlargement of the Council and entreat the Primates to organise and expand the fellowship of confessing Anglicans.

We urge the Primates’ Council to authenticate and recognise confessing Anglican jurisdictions, clergy and congregations and to encourage all Anglicans to promote the gospel and defend the faith.

We recognise the desirability of territorial jurisdiction for provinces and dioceses of the Anglican Communion, except in those areas where churches and leaders are denying the orthodox faith or are preventing its spread, and in a few areas for which overlapping jurisdictions are beneficial for historical or cultural reasons.

We thank God for the courageous actions of those Primates and provinces who have offered orthodox oversight to churches under false leadership, especially in North and South America. The actions of these Primates have been a positive response to pastoral necessities and mission opportunities. We believe that such actions will continue to be necessary and we support them in offering help around the world.

We believe this is a critical moment when the Primates’ Council will need to put in place structures to lead and support the church. In particular, we believe the time is now ripe for the formation of a province in North America for the federation currently known as Common Cause Partnership to be recognised by the Primates’ Council.

Conclusion: Message from Jerusalem

We, the participants in the Global Anglican Future Conference, were summoned by the Primates’ leadership team to Jerusalem in June 2008 to deliberate on the crisis that has divided the Anglican Communion for the past decade and to seek direction for the future. We have visited holy sites, prayed together, listened to God’s Word preached and expounded, learned from various speakers and teachers, and shared our thoughts and hopes with each other.

The meeting in Jerusalem this week was called in a sense of urgency that a false gospel has so paralysed the Anglican Communion that this crisis must be addressed. The chief threat of this dispute involves the compromising of the integrity of the church’s worldwide mission. The primary reason we have come to Jerusalem and issued this declaration is to free our churches to give clear and certain witness to Jesus Christ.

It is our hope that this Statement on the Global Anglican Future will be received with comfort and joy by many Anglicans around the world who have been distressed about the direction of the Communion. We believe the Anglican Communion should and will be reformed around the biblical gospel and mandate to go into all the world and present Christ to the nations.

Jerusalem
Feast of St Peter and St Paul
29 June 2008

Över 1 000 anglikanska ledare samlas just nu i Jerusalem för att diskutera sitt missnöje med vad de ser som en obiblisk liberalisering av sina västerländska systerkyrkor. Nyligen har två vigselceremonier understrukit splittringen bland världens anglikaner. En splittring som kan begrava deras globala kyrkogemenskap.

Jerusalemkonferensen kallas Gafcon och samlar runt 280 biskopar och flera hundra präster från främst Afrika, Asien och Latinamerika.
”Vi vill ha enhet? men inte till kostnaden av att man skriver om Bibeln för att anpassa den till de senaste kulturella trenderna”, står det i en skrift som gavs ut inför konferensen.

Vad ska man säga?

Inte är det för mig så svårt att skriva under den förhoppningen.

Henrik

P.S. Läs hela artikeln i Dagen 24.06.2008.

I dagens Hbl finns en insändare skriven av präster och ungdomsledare, som ger uttryck för en stil som blivit allt vanligare.

Utan att närmare känna till ifrågavarande händelse vill vi betona att skrämseltaktik eller att till varje pris övertyga de unga om ett visst synsätts riktighet inte hör till konfirmandundervisningen.

Utan att närmare känna till…vill vi dock.

Så är det nuförtiden. Nog är en del frimodiga.

Hur skulle det vara att först ta reda på, och sedan skriva??

Det finns också en del annat skrivet där just man just spinner vidare på tråden om föreställningen om vad som kanske eventuellt måhända kunde tänkas ha skett (eventuellt)…

Kanske var detta litet syrligt, ursäkta i såfall. Den underliggande, allvarligt avsedda uppmaningen är att inte föra vidare det bråte av rykten och misstolkningar som florerar visavi händelsen, som vederbörande inte närmare känner till.

Skulle det gälla en enda sak, vore det en ”arbetsolycka” (undertecknarna skriver säkert med goda avsikter).

Men när detta blivit vana, att inte veta, inte läsa, inte ta reda på, inte höra andra parten också, då måste man ibland sucka.

Även under semestern.

Henrik

Apropå diskussionerna om abortfilmen:

se vad Sky News visar på sin nyhetssida idag i kampen mot knivslagsmålen, som blivit så vanliga i England och särskilt också i London.

http://news.sky.com/skynews/article/0,,30100-1320371,00.html

Jag vet inte vad som ger resultat, men det är i denna medievärld vi lever idag. Det onda avslöjas, också det brutala våldet, det blodiga och hemska.

För några år sedan åkte en manlig sjukskötare omkring i våra skolor och visade (hemska) bilder av misshandlade unga. Han konstaterade bl.a att ett enda slag i ansiktet kan, om det vill sig illa, ge upphov till närmare 300 små och större frakturer!!

I dagens nyhetsström berättas om slag mot kindbenet, som kan ge livslång dubbelsyn och andra komplikationer trots att allt görs som dagens skickliga kirurger kan.

Min fråga, som inte är alltäckande, inte elak, inte insinuerande, utan helt seriös är denna:

Vilken är den egentliga frågeställningen när det gäller den omdiskuterade abortvideon?

Ingen behöver tro att jag vill frånta föräldrar deras självklara rätt att höra sig för vad deras ungdomar serveras under skriftskolan. Det vill knappast någon annan heller!

Men det finns frågor bakom frågorna som skall kunna diskuteras lugnt, och sakligt och med unga människors bästa för ögonen. Det handlar om byggstenar för livet!

Henrik

”En historisk storsatsning på ”ekumenisk evangelisation” under fotbolls-EM i Wien har strypts av säkerhetsskäl. Det för i morgon lördag planerade utomhusmötet för 15 000 EM-besökare har av polisen bantats ner till en inomhusgudstjänst för bara några tusen.

Men Wiens kristna ledare är likafullt entusiastiska.
Katolska kyrkan är huvudsponsor för ett gemensamt projekt under EM tillsammans med bland andra pingstvänner, baptister och karismatiker. Det utlovade tillståndet för stormötet drogs in tio dagar före första avsparken i turneringen. Polisen hade inte resurser att skydda lösöret – tältet, scenen, storbildskärmen – för eventuella huliganangrepp, hette det.
– Vi hade ansökt i god tid och gång på gång fått muntliga löften, berättar katolske kyrkoherden Michael Scharf, drivande i den ekumeniska plattform som under ett års tid arbetat på att kristna ur alla sammanhang gemensamt skulle gå ut på Wiens gator och berätta om Jesus.
Allihop klädda i röda västar och kepsar och med ett gemensamt ”traktat” – ett handfotbollsspel med evangeliserande text.
– En så bred enhet har vi inte haft här sedan reformationen, gläder sig Michael Scharf.”

Läs hela artikeln, http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=154948.

Nya vindar blåser i Europa. Kanske är det en blandning av berättigad och oberättigad oro som fått myndigheterna att reagera? Kanske är det också något annat..?

Glädjande är det trots allt att kristna människor reagerar och gör något! Och att så många kristna kyrkor är engagerade!

Så ofta heter det att Europa avkristnas. Tyvärr är det ju så.

Men man bör också fråga sig varför?

Vilken andel har vi kristna i det avkristnande som pågår? Är det så att man avvisar något som man egentligen aldrig fått?

Predika evangeliet för allt skapat! Den ordern har aldrig upphävts, utan den gäller oss alla!

Vad kan vi göra? Helt konkret?

Henrik

Jag har haft stora svårigheter i att försöka vara tyst i ”fallet Halvar Sandell”. Jag har upprörts över att – ännu en gång – se att det är värre att vara anställd i kyrkan än på en ”normal” arbetsplats. På sådana tar ens förmän först kontakt med sina underlydande, förhör sig om vad som hänt, sätter sig ner vid samma bord och talar igenom saken. Sedan talar de också med de andra berörda parterna. Så har inte skett. Halvars förmän har inte varit i kontakt med honom, utan först yttrat sig i massmedia, radio och tidningar.

Varför såhär?

Nu fick jag höra att Halvar fått en rad frågor som han skall besvara. Detta är mig veterligen den första ”kontakt” som tagits. Det är naturligtvis inte det jag reagerar mot. Jag protesterar inte på något sätt emot att biskopen ber Halvar svara på diverse frågor. Men varför är det den enda kontakten med den part som skulle vara den första samtalspartnern, helt enkelt ett ”vad har hänt?”

Kanske saken känns extra besvärlig därför att jag själv många gånger fått genomgå samma ”behandling”.

(När jag nyligen kontaktade en av undertecknarna av en insändare i Kyrkpressen där jag var föremål för öppen kritik, och frågade vederbörande om han har läst vad jag har skrivit, blev svaret ”nej”. Men detta hindrade inte honom från att sätta sitt namn under texten och sälla sig till kritikerna. Måste det vara så i kyrkan? Kan vi inte längre samtala öppet?)

Jag har nu i ”fallet Sandell” reagerat mot vändningar i Hbl och i TV/radio som ”tilltag” (ett ord som också citeras i svenska Dagens nyhet) och ”denna gång handlar det om…” som om det vore en serie! Inte särskilt stort bemödande om objektivitet och personlig integritet.

Varför kan man inte först sätta sig ner vid samma bord och tala igenom frågorna? I kyrkan kan man dessutom ta till något religiöst som t.ex. att be tillsammans, för varann, för alla parter och inte minst för de unga.

I olika intervjuer upprepas diverse lögner som tycks få stå oemotsagda, inte ens kyrkans eget folk är så solidariska att de vill rätta förtalet av sina egna anställda!

– Halvar vägrade inte ge nattvarden åt en annan präst, då när det begav sig!

Han tvingade inte konfirmanderna att se på en video på skriftskollägret.

Osv.

Jag besökte skriftskollägret med en amerikansk vän två dagar efter denna ifrågasatta händelse, omedveten om vad som hänt. Jag mötte fina, öppna ungdomar. Jag hade ingen känsla av traumatiska sinnen, vilket naturligtvis inte utesluter att någon/några hade haft det jobbigt. Vi pratade en stund efter lektionen, ingen kommenterade någon av de nu så omdiskuterade abortdiskussionerna.

Nu är jag ju inte längre anställd i Markus församling.

Jag har reagerat negativt på den simpla hetsjakt mot Halvar, som gärna kopplats ihop med ”problemförsamling”, ”konservatism”, ”kontroversialitet” osv. Inte så att någon är felfri, inte heller så att inte kritiska röster skall få komma till tals. Min förhoppning är att Ni ska träffas och tala om detta tillsammans. Går inte det?

Jag har 25 år arbetat med Halvar och tror mig kunna bedöma hans teologi och hans arbete mera ingående än de flesta. Jag har sett hur seriöst han har arbetat, hur många som kommit med i församlingen genom hans och hans hustrus (diakonissa) arbete, hur mycket som han gjort för människor i det tysta, drivit familjers och ensamståendes, barns frågor inför socialmyndigheter mm. Det vet de flesta ingenting om.

Nu vädjar jag därför till Markus församling: stå på Er! Skydda Er präst! Den eller de som vill bryta sönder detta arbete, tar nog enligt min bedömning ett mycket stort ansvar på sig.

OM det skett något olämpligt, kan det säkert redas upp genom samtal.

I nästan 30 år har jag arbetat bland huvudstadsungdomar på gator och gränder, nyårsnatten, Valborg, skolavslutningar, konstens nätter, Hangöregattan osv osv. Den bild som nu tecknats av ungdomar, som lever i en oskyddad värld, är nog tyvärr så fullständigt skenhelig. På gator och gränder talar vi om ”katumuspillereitä”, om preventivmedel, vi för ungdomar till övervakning när de druckit så mycket att de förlorat ”koordinaterna” och försöker hantera svårigheterna tillsammans utan att moralisera.

Det är stor skillnad på moralisering och moral. Ingen vill bemöta en människa med vilket etiskt problem som helst med moralismens ”du borde inte ha..”, ”du skulle nog i stället ha handlat…”. Vi vil möta alla människor med ett ”vad kan vi nu göra?” Ett realistiskt, etiskt och medmänskligt ”vi vill hjälpa, vi står samman”. Vi är själva i behov av denna form av hjälp. Diskussionsämnena kan vara olika, men behovet av medmänsklighet och hjälp är gemensamt!

I skriftskolan skulle det gälla att å ena sidan hjälpa människor att se livet som en Guds gåva. Ett litet människoliv är inte en växt, en tumör i en kvinnas kropp. Det är inte jämförbart med blindtarm. Det är ett liv. Så har vi alla börjat. En abort är en avgörande fråga för människolivet. Det kunde ha gällt mig, eller dig!

Därför (för att det är ett människoliv) är detta en stor fråga.

Samtidigt vill väl alla (!), också Halvar förmodar jag, hjälpa dem som kämpar med konkreta svårigheter och kanske haft upplevelser i sitt liv som helt eller delvis tangerar denna fråga. Detta får vi inte tappa bort!

Är det nu formen för disskussionsinlägget som väcker debatt, eller handlar detta trots allt om en konfrontation mellan kristet och icke kristet tänkande?

Man frågar sig nog…

I varje fall måste detta behandlas som en helhet. ”Videoincidenten” måste bedömas som en del av den helhetsdiskussion som fördes. Bara då blir den förklarlig. Bara då ser man det berättigade eller oberättigade.

Det är nu viktigt att konfirmanderna ärligt får säga sitt, det är dem vi är satta att vårda och hjälpa. Föräldrar skall inte behöva tvivla på att ungdomar som sänds till församlingens läger ska behöva utsättas för sådant som är skadligt.

Sedan är frågan faktiskt om inte en känsla av obehag och äckel är en synnerligen sund och frisk reaktion på detta stora problem i vårt samhälle. Är det rentav en god sak att någon gång på allvar uppleva detta obehag (hoppas läsaren förstår vad jag verkligen menar med att skriva så).

Jag vet inte om jag skulle ha visat just den video som nu varit aktuell. Kanske en video om hur människan utvecklas under första veckorna hade varit bättre? Det är lätt att vara klok nu. Jag var inte med om diskussionerna, jag vet inte vilka alternativ som fanns.

Jag vill inte förenkla problematiken, inte heller försöka skjuta över skulden på andra parter, men jag anser nog att vi föräldrar med barn i vuxen ålder eller litet yngre, bör se oss spegeln när det gäller vårt ansvar för vilka etiska värderingar vi själva står för och vill föra vidare.

Behöver jag skriva att detta inte betyder att inte hela den nu aktuella saken skall redas ut lugnt och sakligt, och att sådant som blev fel i något avseende klaras upp?

Men nu gäller det nog också mycket annat. Låt oss stå samman, låt oss försöka förvalta skriftskolan så bra som möjligt, låt oss öppet kunna samtala också om svåra frågor. Sedan när har just ”domstolsmentaliteten” blivit huvudformat för hantering av andliga, etiska och kyrkliga frågor?

Jag hoppas att också de unga själva nu träder fram, ärligt och tryggt. Det behöver inte ske offentligt. Jag hoppas att samtalen med alla parter blir goda och konstruktiva.

Jag tycker att det nu handlar om mycket större frågor. Till dessa hör Guds Ords ställning i vår kyrka, om vi verkligen ger kristna svar.

Till dessa hör också det att om fel har begåtts, så kan ursäkter framföras och relationer redas upp på ett medmänskligt sett.

Men det kristna svaret kan inte ifrågasättas. Och den etiska vägledningen kan inte degraderas till ”vad tycker du?” eller ett ”var och en bestämmer själv över sin kropp” om man inte med det sistnämnda också inkluderar det lilla ofödda livet.

Men hur det kristna svaret skall ges skall vara föremål för ett fortsatt samtal! Och hur vi ska kunna hjälpa dem som i förtvivlan har tytt sig till lösningar som de kanske senare ångrar. Mycket viktigt och angeläget!

Henrik

En fråga som redan länge sysselsatt mig är församlingssammanslagningarna, som nu i så hög grad förefaller att vara lösningen på många problem inom vår kyrka.

Jag har bl.a på denna blogg försökt säga att jag tror att lösningen heter små församlingar snarare än stora församlingar, att kyrkans organisation och förvaltning måste bli mycket enklare, mera transparent och i mycket, mycket högre grad engagera lekmännen i ett delat ledarskap och samverkan.

Till min glädje såg jag att Missionshögskolan i Stavanger satsar på församlingsutveckling. Det handlar om hur församlingen inifrån kan förnyas, om församlingsplantering och -tillväxt, bl.a om vilka erfarenheter man i andra länder har angåede detta ”kyrkbygge”.

Bra!

Jag tror att vår kyrka borde sända några personer till Stavanger för att bekanta sig med detta. Kanske kan vi också kalla någon till oss och föreläsa om detta. Jag tror att detta är en trend i hela kristenheten och att den måste tas på allvar också i vårt land. Man vill så ofta förlita sig på den nordiska folkkyrkomodellen utan att – som jag tror – besinna att det bara är en tidsfråga när denna modell rasar ihop. Det behöver inte i första hand betyda totalt sammanbrott (även om detta är möjligt inom överskådlig tid), men det kommer att bli annorlunda.

Jag tycker att vi för mycket imiterar det kommunala systemet (som dessutom fått mycket kritik). Det kommer att innebära ”sämre service” på sikt.

En annan väg skulle vara att börja bygga med dem som verkligen vill. Att söka medhjälpare, att börja utbilda ledare, evangelister, diakoner, att finna former för gemenskapen som är omedelbarare och närmare människan utan att fördenskull förändra kyrkans budskap. Tyvärr tror jag att där man insett vikten av enklare former för gudstjänstgemenskapen som kompletterande former för kristen gemenskap, där har man lätt tillgripit panikrealisation av det kristna budskapet.

Men det är just en sådan panikrealiserad kyrka som vi inte behöver.

Vi behöver tvärtom en kyrka som håller fast vid Guds Ord, också när man i samhället ifrågasätter de kristna grundsanningarna.

Allt experimenterande behöver heller inte vara bra. Det gamla är inte dåligt för att det är gammalt, och det nya inte bra för att det är nytt. Det handlar om hur gemenskaperna svarar mot den dubbla troheten: att förvalta och bevara det apostoliska budskapet, och att möta människor på ett för dem ”tillgängligt” sätt.

Att ha något att säga, och att ha någon att säga det åt, brukade John Stott säga.

Det är inte organisationen som är det viktigaste. Det är organismen, kroppen, och dess olika lemmar. Men kroppen är död om den inte står i förbindelse med huvudet, Kristus.

I stället för den ”paragraftro” (pykäläusko) som en finsk docent i systematisk teologi kritiskt påtalade, skulle man över hela linjen välja en annan väg.

I stället för att för mycket fixera organisationen och försöka förändra paragrafer och stadganden skulle man försöka koncentrera sig på församlingarnas andliga liv och verksamhet. I stället för avstängningar och avsked, varningar, böter, rättegångar osv skulle biskoparna sätta sig ner med sina präster och lekmän och börja be och samtala om hur vi ska finna spåret in i en ny tid i Kristi efterföljelse. Jag tror nämligen att det är en problemlösning som fungerar i förvånansvärt många fall! Jag påstår naturligtvis inte att biskopar har dömt någon till böter, eller ens skulle glädja sig över den utveckling som nu börjat råda. Men jag tror att det finns en länk till biskopsmötets redogörelse. Det är den som bör ändras, och andra handlingsmönster sökas. Jag har inte tidigare sagt, och säger det inte nu heller, att allt vad som kyrkans ledning gör är fel och förkastligt. Men jag upplever, och många med mig, att i dylika frågor har flera biskopar valt en annan roll än herdens. Biskopen (menar alltså alla kyrkans biskopar) skulle i stället uppmuntra sina präster och de aktiva i församlingarna att hålla sig till Kristus, att förkunna Guds Ord, och hjälpa dem att sprida evangeliet. Och varje kyrkoherde och präst skall tillsammans med lekmännen börja samtala om hur man på lokalplanet kan få en delaktighet och en samverkan så att människor blir engagerade i kyrkbygget.

Jag tror nämligen att de åtgärder mot präster som nu sker i vår kyrka, leder till död. Ingendera sidan vinner på detta. Det leder till en splittring, strägare åtgärder leder bara till att verksamheten styrs utanför kyrkoledningens jurisdiktion, och i värsta fall (tycker jag) utanför kyrkan. När det går som i Vammala, att konfirmationen hålls i tält (!) därför att kyrkoherden inte vill låta de konservativa prästerna sköta konfirmationen, säger det något om den fars – eller tragedi – som vi nu måste bevittna.

Man kan inte städa skrivbordet genom att försöka lösa andliga frågor med administrativa och juridiska åtgärder. Det må gälla vilket skrivbord som helst. Mitt eller ditt. En annan sak är att det behövs klarhet och en god förvaltning, men den måste vara teologins tjänare, inte dess herre. Och den måste som sagt vara möjligast enkel, fältutrustning handlar det ju om.

Detta är mera en vädjan än kritik. Nu gäller det snarare att alla som vill vara med och bygga, låt vara med litet olika villkor, skall få bygga. Så länge det handlar om något kristet.

Det är inte systemet som vi nu ska värna om. Det vi ska värna om är att människorna också idag får höra budskapet om Jesus, följa Honom och tro på Honom. Vi vill gärna bevara det goda och använda det som Gud gett åt oss när det gäller de möjligheter som kyrkan har. Men vi måste på allvar konfronteras med församlingsutvecklingen, som är ett djupare och rättare svar på många problem än församlingssammanslagningar, trots att de sistnämnda kanske ibland är ett måste. Men något egentligt svar är de inte.

Svaret är inte anpassning, utan förnyelse (Rom. 12:1-2).

Självkritiskt vill jag avsluta med att konstatera att församlingssammanslagning och församlingsutveckling i en mening inte är begrepp som hör till samma kategori. Det ena utesluter ju inte det andra. Ja. Sant. Så är det.

Men min poäng är att säga att vi tyvärr mycket ensidigt rör oss inom en dimension i vår kyrka. Vi söker problemlösningar genom att betona kyrkans ordning, paragrafer, bestämmelser och åtgärder.

Jag tror att vi hellre, över hela linjen, skulle arbeta med organismen än med organisationen. Dvs söka vägar till andligt liv, till andlig växt och förnyelse.

Henrik

Läs artikeln i Norska Dagen:

http://www.dagenmagazinet.no/artikkel.asp?Artid=28445

Minä avaan syömmeni selälleen
ja annan päivän paistaa.
Minä tahdon kylpeä joka veen,
ja joka marjan maistaa.
Minun mielessäni on juhannus,
ja juhla ja mittumaari,
ja jos minä illoin itkenkin,
niin siellä on sateenkaari.

Taas kerran julkaisen Eino Leinon kauniin runon…

Siunattua kesää! Hyvää Juhannusta!

Henrik

Den senaste tiden har jag bl.a ägnat mig åt att studera Apostlagärningarna, och hur det kristna budskapet ”förändrades” – utan att dock förändras – beroende på situationen: åhörarna, omständigheterna, möjligheterna.

Paulus talade på ett sätt till judar och på ett annat sätt till greker. När han talade till judar börjar han alltid med ett ”hör” (kanske en anknytning till trosbekännelsens ”shema”, som förenar alla judar). Han hänvisade alltid till GT, för ”inte utöver vad skrivet är” gällde och gäller.

När Paulus talade till greker och andra hedningar (som de ju kallas i Bibelns språkbruk), hänvisade han inte ofta till GT, även om det han sade tydligt bygger på GT. Men hans sätt att argumentera var att identifiera sig med åhörarnas situation utan att fördenskull avstå från den konfrontation med varje kultur och tro som evangeliet alltid innebär.

Detta brukar kallas kontextualisering, att kontexten, sammanhanget, beaktas.

Men det fanns alltid samma poäng: Jesus var Ärendet med stort Ä, det var hans budskaps spets, det var det verkliga innehållet.

En kristen förkunnelse (läs gärna talperikoperna i Apg.) måste både vara kontextuell, kunna anknyta till åhörarna, men samtidigt bevara sin egenart.

William Dembski som har skrivit många böcker i apologetiska ämnen talar om moderat kontextualisering (moderate contextualization) och hård kontextualisering (hardcore textualization). Den förra termen innehåller det berättigade, försöket att möta åhöraren och kommunicera evangeliet. Den senare termen innebär att att budskapet förlorar sig ut i en anpassning till döds, ärendet försvinner och uppslukas av tiden.

När man tänker på en del förkunnelse idag ser man detta tydligt. Man kan förkunna evangeliet som vore man i en annan värld. Man har ett gott budskap, ett bibliskt och gediget budskap, som inte skall avvisas. Men om det kommuniceras som om levde vi i en annan tid, ett annat paradigm, i en ”verklighet” som inte är vår, kanske det inte ”går fram”.

Man möter också mycket förkunnelse som inte annat är än en upprepning av vad som försiggår i tiden. Alla människor blir frälsta, det finns ingen dom, inget helvete, det kan inte finnas (det får inte finnas), det behövs ingen syndernas förlåtelse.. Om om det behövs någon är det Gud som skall sköta sitt jobb. Dagens postmoderna människa vägrar godkänna en sådan Gud som inte ställer upp för människan.

Allt tal, inklusive tanken på att det kan sluta illa, utan Jesus, är något som många människor inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.

Vad Bibeln beträffar så är den hopskriven av några inskränkta människor med hopplöst förlegad världsbild och gudsbild. Den innehåller många motsägelser och det gäller (på sin höjd) att kunna vaska fram de värdefulla små guldkornen, som dock finns här och var. Salig den som finner något.

Den kristna Kyrkan har dock en annan syn. Bibeln är Guds Ord, hela Bibeln är Guds Ord. Jesus har kommit för att uppenbara (av-slöja och förklara – utlägga, vem Gud är). Det är genom Bibelns Ord som vi har kommit till tro, den är källan till allt vad kristendom heter, den målar för oss Jesus Kristus såsom korsfäst (Gal. 3:1f).

Men vad sägs som detta:

”I Bibeln, såväl i GT som NT, har också de tidiga kulturernas patriarkalism fått fotfäste (”pesiytynyt”). Kvinnan hade skapats som hjälp åt mannen och för mannens skull. Detta ifrågasattes inte, liksom inte heller det, att en riktig man (kunnon mies) skulle ha minst en, gärna flere slavar i sin ägo, män och kvinnor.

Apostlen Paulus och hans gelikar (”kumppanit”) ansåg sådant vara gudomlig ordning.”

Så kan man skriva. Och man vill gärna se Bibeln, åtminstone delar av den som ett dokument baserat på kvinnosyn och patriarkalism.

Att människorna på BIbelns tid var patriarkalister vill väl ingen bestrida. Men att därmed säga att Bibelns människosyn är patriarkalistisk är en annan sak. Snarare handlar det om en grundsyn som har tillämpats i olika sociala och politiska system.

Jag skulle däremot vara beredd att hävda att det i vår tids människosyn finns något som tappat bort väsentliga drag i kristen människosyn. Människan skapades inte till att vara lika, men nog att vara likvärdiga. När man idag refererar till skapelseteologin, säger man ofta: Gud skapade människan till sin avbild. Men man tiger om fortsättningen: till man och kvinna skapade han dem.

Efesierbrevets utläggning är värd att begrunda. Den är fjärran från allt vad politisk patriarkalism heter. Den talar om Andens liv, om enhet och tjänst, om ödmjukhet och självutgivande (Ef. 5:18 ff).

Kanske något som borde kontextualiseras in i vår tid?

Henrik

Läste nyss några rader av Caroline Krook, biskop i Stockholms stift. Hon skriver något som jag kan skriva under, och som jag tycker är väl uttryckt:

”När vi använder bilden av Gud som fader är en dimension att det finns någon som ”tokälskar” oss.”
(Caroline Krook)

Jag har ofta haft anledning att sätta frågetecken till det som Caroline Krook rent teologiskt står för. Så hade jag också stora frågetecken inför Krister Stendahls teologi, också han biskop i Stockholm.

Han sade:

Jesus hade den unika förmågan att han fick människorna att tjuvlyssna! När du lyssnar hör du en del, medan annat går helt förbi. När du tjuvlyssnar, hör du vartenda ord!!

På tal om Stockholm.

Men dessa citat förtjänar att spridas.

”Tokälska” och ”tjuvlyssna”.

Henrik