Alltid samma frågor…!!??

Många som läser min blogg tycker säkert att det blir tjatigt. Eller rättare sagt: fortsätter att vara tjatigt. Om detta har jag skrivit sedan 1980-talet i olika sammanhang och fortsätter – nog ganska motvilligt – att skriva ibland.

Jag har försökt citera bibelordet i 2 Mos 7:16: ”

Säg till honom: ”HERREN, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna.”

Inom kyrkan har man svarat: ”Vi måste visa att vi är ett, att vi är närmare varann än vi tror.” Jag förstår hans intention, men jag tror att vi  i teologiskt avseende är långt ifrån varann inom kyrkan. Man kan inte stifta paragrafer om enheten, den måste födas av Ordet.

I olika varianter har denna tanke kommit fram. Senast t.ex. i ärkebiskop emeritus John Vikströms inlägg i Kyrkpressen nr 37/2018.

Man vill inte låta oss få ha egna gudstjänster inom kyrkan, kanske därför att man tror att vi skulle tala om kvinnliga präster från morgon till kväll.

Mitt svar är: det är inte för att få tala om kvinnliga präster, utan för att inte ständigt behöva tala om ämbetsbeslutet och nuvarande kyrkliga praxis som vi ber om denna rätt.
Vi hindrar inte dem som är av annan mening att samlas. Enheten blir inte större eller mindre genom att vi samlas till gudstjänst.

Det är inte bara ämbetsteologi det gäller.
Redan C.S. Lewis påpekade detta:

”..should the Church opt to ordain women, it would very quickly find that it had brought about a whole new religion.”

(citatet ur Louis A. Smith: How My Mind Has Changed, publicerad i boken WOMEN PASTORS? The Ordination of Women in Biblical Lutheran Perspective – rekommenderas!)

Det handlar, som tydligt har framkommit i diskussionerna de senaste åren, om bibelsyn, om förkunnelse av omvändelse och efterföljelse osv.

På många håll är det möjligt ännu i våra församlingar.

Men alla förstår väl att det är en tidsinställd bomb att vägra prästviga unga präster med den traditionella ämbetssynen (alla vet vad jag menar) så att vi så småningom inte har ngn gudstjänst att gå till.

Det finns redan många goda alternativ. Med tiden kommer de att bli allt fleras alternativ om dörrarna förblir stängda inom kyrkan. Ett beslut från år 1986 väger lätt mot kyrkans långa historia.

Henrik

Guld, rent guld!

”Luther repeatedly develops three themes in his teaching on the spiritual life: the common call for all Christians to participate in it, its receptive character, and its reliance on the power of God’s word as the instrument of the Spirit.”

John W. Kleinig

– the common call for all Christians to participate in it
– its receptive character
– its reliance on the power of Gods word as the instrument of the Spirit

Detta är guld, rent guld! ”Luther also taught that spiritual life is basically a matter of reception rather than performance”.

Vi behöver höra detta. Det finns ingenting som vi inte har fått och fortsättningsvis får av Herren. Luther kallar detta för vita passiva, ett passivt liv.

Luther betonar, liksom Herrens apostlar, det yttre Ordets betydelse. I vårt inre finns det tusen röster, röster som vi vet att är frestarens, röster som vi tror att är Guds, men som visar sig vara den ondes (liksom för Petrus när han försökte stoppa Jesus på vägen till Jerusalem och fick diagnosen: gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar).

Det kan också vara Guds röst, men det inre ordet måste alltid ställas under det yttre Ordet. Ingen profetia, inget budskap, ingen förkunnare, ”profet” eller ”apostel” kan stå över Guds Ord.

Vi behöver påminnas om Guds möjligheter. Gud har makt att göra under. Det har många unga kristna fått påminna oss om. Men en ”framgångsteologi” håller inte i längden, men Ordet håller. Också när Gud är tyst och jag är trött, gäller Guds löften och Guds trofasthet så som Gud lovar i sitt Ord.

Och Guds Helige Ande kommer över oss, varje gång Jesus talar sitt Ord till oss, så andas Han på oss och säger ”tag emot den Helige Ande”.

Det är kristen och luthersk bibelsyn. Den Helige Ande griper mig genom Ordet, som jag får höra, läsa, tro och ta emot.

Henrik

Det yttre Ordet

When Luther speaks about ”the external Word”, he implicitly criticizes two other kinds of meditation, both of which bypass the incarnation of our Lord and His physical interaction with us through the Word. On the one hand, Luther is critical of the method of meditation that he learned as a monk. This method used the Scriptures as a kind of spiritual springboard for mental reflection on heavenly realities and the ardent prayer for the ecstatic union of the heart with its heavenly bridegroom. On the other hand, he is equally critical of the practice of meditation on the inner Word of the Holy Spirit, spoken as prophecy in the hearts of spirit-filled people. Luther instead advocates meditation on ”the external Word”, the embodied Word of Christ, spoken from human lips, written with human hands, and heard with human ears. Like the light of the sun, the Word is present with us here on earth, addressed to us by a pastor, written in a book, enacted in the divine service. Meditation is indeed a matter of ”the heart”, but only of the heart. The way to the heart is from the outside of the inside, from the mouth through the ears and in to it. In meditation we hear inwardly what is outwardly spoken to us.

Mycket viktiga ord av prof emeritus Dr John W. Kleinig: Luther on the Practice of Piety.

Dessa ord är högaktuella också i vår tid, men de kräver av läsaren litet utöver det vanliga.

Det yttre Ordet skyddar oss från godtycklighet och från att ledas vilse i tron. De röster och budskap som vi hör i olika sammanhang och också inom oss, måste alltid prövas med det yttre Ordet, Bibeln. Det handlar inte bara om faktaprövning, det handlar om ett liv i bibelstudium och bön om den Helige Andes ledning.

Henrik

 

http://www.johnkleinig.com/files/4614/3401/0360/Luther_on_the_Practice_of_Piety.pdf

”I kyrkan liden I betryck…”

”Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” Joh. 16:33

Den gamla översättningens ord ”i världen liden I betryck”, har ringt i mina öron den senaste tiden. Jag har följt med samhällsdebatter, TV-diskussioner och sociala media.

Men hela tiden har jag snubblat över en annan formulering när jag har följt med de inomkyrkliga diskussionerna: ”i kyrkan liden I betryck..”

Man kan inte ändra på det skrivna Ordet. Snarare måste man ju fråga sig om det har blivit så att världen kommit in i ”kyrkan”, medan kyrkan inte enligt Jesu befallning gått ut i hela världen. För det är ju så: om kyrkan inte är i världen, så är världen i kyrkan. Så gick det när den gamla kristenheten dog ut i Nordafrika. En tyst överenskommelse om att man inte ”fiskar på andras vatten”, ingen mission, bara ett slags eld upphör–avtal. Och det räckte. Nu är det islam för hela slanten.

Men det är nog så för många konservativa kristna teologer och organisationer idag att vägarna är stängda: inte någon prästvigning, inte förslagsrum vid kaplans- och kyrkoherdeval, inte kollekter eller dispositionsmedel, inga missionsmedel osv.

Och det drabbar också kristna människor med ”fel” övertygelse.

I kyrkan liden I betryck. Förvisso.

Det sorglustiga är ju att ingen av oss har ändrat åsikt. Tvärtom tror vi som hela kyrkan trodde ”förr i världen” – eller gör vi det? Man försöker ofta säga att kyrkan inte hade tagit ställning förr eftersom liknande frågeställningar inte var aktuella och därför inte relevanta. Men det är ju bara nyskrivning av historien.

Däremot kan det vara fullt sant att vissa motiveringar förr och nu kan ha andra element än rent teologiska.

Den andra risken med att skriva ”lider ni betryck” är att det alltid måste vara en livsviktig fråga om det finns en identifikation: är ”vi” idag med i den skara som Jesus kallar ”ni”?

Däremot är det säkert att Jesus säger detta idag. Hans ord är eviga och det är idag sant att hans lärjungar lider betryck i världen.

De två frågorna som aldrig får dödas, men heller aldrig dribblas bort är dessa: är ”vi”, (”jag”) delaktiga av den apostoliska tron? Och för det andra: stämmer det att kyrkan har blivit till den grad ”världslig”, dvs ”lik världen”, att det är berättigat att skriva så?

Jag tror att ett studium och ett iakttagande av våra nordiska folkkyrkor verkligen bekräftar att kyrkan har drabbats av en inte tidigare skådad sekularisering, som uppvisar helt parallella företeelser med den sekulariserade ”världen”. Det som idag hyllas i ”kyrkan”, (läs: kyrkans ledning), är precis det som den från Gud distanserade världen håller högt. Att det finns en del annat också vill jag inte förneka, men trenderna i tiden är desamma.

Det som nu sägs – i ord och handling – om samlevnadsfrågor, om kyrkans ämbete, om Bibeln, om missionen är det som man kan läsa i helt andra sammanhang.

Kanske dessa ord i låter hårda.

På det lokala planet finns mycket annat. Det finns levande gudstjänster, bekännande kristna, bibel- och bönegrupper, musik i olika former, diakoni osv. som gör mig mycket glad. Men det minskar sannolikt.

Jag har vuxit upp i vår kyrka. Hela mitt liv har jag sett den som mitt hem. Mina vänner och mina kontakter, och mitt arbete har präglats av kyrkans frågeställningar och behov.

Men nu ser jag med sorg att det som jag håller heligt, och många kristna, ämbetsbröder och andra kristna, med mig, inte längre är gångbart. Dörrar stängs, man får inte ens på alla orter samlas i den kyrkas lokaliteter, som bl.a. upprätthålls med konservativa kristnas skattemedel.

Jag tror vi nu de närmaste åren – decennierna – står inför en av de allra största förändringarna i kyrkans historia, åtminstone i den evangelisk-lutherska kyrkans historia.

NU gäller det för oss alla att ”stand up, stand for Jesus” och be om Jesu ledning för vägen framåt – mot evigheten!

Henrik

P.S.  Jag har bevarat den gamla översättningens ordval, på grund av ordet ”förtryck”. Och dessutom därför att det behövs en distans i betydelsen krav på identifiering innan man närmar sig textens ”ni”. En självprövning i ljuset av Guds Ord är nödvändig. Denna prövning skall också vara en prövning ”i församlingen”.

 

Skriver snart…

”Remontti-Reiska” får lov att ty se sig till assistans nu, ska försöka förnya min blogg under höstens lopp. Tack alla vänner, några av Er har frågat varför jag inte skriver.

Svar: ska skriva. Fortsätter, om Gud så vill och jag får leva. Först slutspurt på bastuprojektet, sen Jesus-seminarium i Vammala. Och sen…

Välsignad höst!

Henrik

Kraften uppifrån…

Blev litet ”mätt” på min gamla blogg och sökte en annan. Stannade för en färdig bild, en spårvagn, som får kraften uppifrån. Det är en billig bild, som bl.a. Hasse Alfredsson i sin klassiska ”Ringaren” (lyssna på den på Youtube!!) använder med orden: och det är ju modernt och bra!
Verkligheten är nog modernare och starkare än analogin, som kan synas billig och sliten.

Jag har inför Midsommarhelgen sett på nätet för att få reda på kyrkans verksamhet. Tyvärr måste jag säga att jag inte blev helt imponerad. Den församling jag försökte kolla hade uppdaterat sina hemsidor senast i december 2012. Inga verksamhetsuppgifter för idag hittade jag, trots att jag inte är helt hjälplös i datavärlden.

Om inte ens den som är intresserad finner det man söker, hur ska då de vars intresse måste väckas finna fram…??

Under min rundvandring på nätet fann jag nog tecken på ett slags innegäng, med ganska ofarlig och odramatisk verksamhet.

Jag börjar oroa mig för Borgå stift, men jag understryker att jag vill ta det som ett problem ”inom familjen”. Jag frågar mig alltså vad jag kan göra för det.

På mina resor har jag nog sett en mycket positivare sida också, aktiva och hängivna kristna, som verkligen vill vinna sina medmänniskor! Det är inte länge sen en församlingsaktiv person berättade hur hon och hennes man på julafton tog hand om invandrare och kunna överlämna en Bibel på deras språk!! Heja!

Men i Kyrkpressen och i Hbl, där präster och aktiva kommer ut, skrivs nog en hel del annat. I dagens Hbl skriver en präst i Borgå stift om att kärlek och helighet kan finnas i ett förhållande utan ringar, dvs samboförhållanden. Detta är inte vår kyrkas lära.

Reaktionerna på grund av Finska Missionssällskapets beslut har visat att det finns kristna människor som reagerar och frågar. En del har redan tröttnat på situationen. De tänker att det inte längre finns något svar inom vår kyrka.

Är våra präster troende? Den frågan har jag allt oftare mött. Jag är själv en av dem som måste få frågan och begrunda den. Frågan kan uppfattas elakt, men det är förvisso inte avsikten. Men mycket litet talas det om Jesus, om tron, och mycket av det som sägs i etiska frågor återspeglar mera tidsandan än Guds Ord.

Kyrkan måste vara något annat än en liten intresseförening för invigda.

Jag vet inte riktigt hur man ska kunna uppmärksamma denna sida utan att bli destruktiv och negativ. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.” Må Gud lära mig det.

Det är bäst att be med psalmisten:

 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.  Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

Där måste det börja, men sen måste också annat följa.

Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen…” (Apg. 1:8). 

Det är min bön, både för andra och för mig.

Kristendomens framtid har alltid varit i Herrens hand. Så är det nu också.

Henrik