Läs om kristendomsattacker i Europa 2019

Den suveräna bloggaren Anders Brogren (www.brogren.nu) har publicerat en intressant – och oroväckande – rapport om situationen i Europa. Vi får bl.a läsa om Belgien, som kanske blir Europas första ”islamiska demokrati”, om hur olika företeelser påverkar människor osv. Vi vet att antisemitismen gör sig påmind, den växande strömmen av flyktingar kommer också att innebära muslimsk påverkan. Viktigt är nu att vi är medvetna om situationen och framför allt att evangeliet förkunnas för alla. Det räcker inte för kristenheten att behålla positionerna, vi måste vinna människor för Kristus.

Här följer en rapport om vad som hänt år 2019.

Henrik

  • Problemet med kristendomsfientlig vandalisering rapporterades sällan av media förrän i februari 2019, när nio kyrkor blev vandaliserade inom två veckor. Frågan skapade rubriker igen i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris. Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna.
  • ”Att försöka förstöra eller göra skada på kristna byggnader är ett sätt att ’dra ett streck’ över det förflutna.” – Annie Genevard, parlamentsledamot, republikanerna, i en intervju i Le Figaro, den 2 april 2019.
  • ”Förr i tiden så respekterades det heliga uttrycket, även om man inte var kristen. Vi står inför ett allvarligt hot mot religionsfrihetens uttryck. Sekularism får inte vara ett förkastande av det religiösa, utan en princip om neutralitet som ger alla friheten att uttrycka sin tro.” – Dominique Rey, biskop i Fréjus-Toulon, i en intervju med den italienska tidningen Il Timone, den 5 augusti 2019.
Kristendomsfientligheten sveper över Västeuropa där kristna kyrkor och symboler under 2019 blev attackerade dag efter dag. Problemet hamnade i rubrikerna i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris (på bilden). Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna. (Foto av Veronique de Viguerie/Getty Images)

Kristendomsfientligheten sveper över Västeuropa där kristna kyrkor och symboler under 2019 blev attackerade dag efter dag.

Gatestone Institute granskade tusentals tidningsartiklar, brottsspalter, parlamentariska förfrågningar, sociala medieinlägg och specialiserade bloggar från Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien och Spanien. Forskningen visar att ungefär 3 000 kristna kyrkor, skolor, kyrkogårdar och monument vandaliserades, plundrades eller vanhelgades i Europa under 2019 – vilket är på väg att bli ett rekordår för kristendomsfientligt vanhelgande på kontinenten.

Våld mot kristna platser är mest utbrett i Frankrike, där kyrkor, skolor, kyrkogårdar och monument vandaliseras, vanhelgas och sätts i brand i genomsnitt tre gånger per dag, enligt statistik från regeringen. I Tyskland sker attacker mot kristna kyrkor i genomsnitt två gånger per dag, enligt brottsspalter.

Våld mot kristna kyrkor och symboler är också vardagsmat i Belgien, Storbritannien, Danmark, Irland, Italien och Spanien. Attackerna sker framför allt vid romersk-katolska platser och symboler, även om protestantiska kyrkor i Tyskland också är måltavlor.

Förövarna i kristendomsfientliga attacker – som inkluderar avsiktliga bränder, vanhelgande, plundring, hån, satanism, stöld, urinering och vandalisering – åker sällan fast. När de gör det censurerar polisen och media ofta information om deras identiteter och etniska bakgrunder. Många misstänkta sägs ha mentala störningar; som resultat kategoriseras många kristendomsfientliga attacker inte som hatbrott.

I Frankrike och Tyskland går ökningen i kristendomsfientliga attacker i linje med den senaste tidens massinvandring från den muslimska världen. Bristen på officiell statistik över förövare och motiv gör det omöjligt att veta exakt hur många attacker kan tillskrivas muslimsk kristendomsfientlighet eller jihad.

I jämförelse utförs attacker mot kyrkor och kors i Spanien främst av anarkister, radikala feminister och andra vänsterextremistiska aktivister, som verkar sträva efter att kristendomen ska avlägsnas permanent från offentligheten.

Motiven bakom de kristendomsfientliga attackerna, som ofta möts av allmänhetens likgiltighet, verka falla inom fyra breda kategorier:

  • Vandalism. De flesta attackerna mot kristna platser i Europa består av vandaliserande handlingar. Dessa saknar ofta ett uttalat kristendomsfientligt uppsåt, men överskrider till vanhelgande när de riktar in sig på symboler och objekt som är heliga för kristna. Ur ett rent juridiskt perspektiv är sådana brott svåra att kategorisera som hatbrott; enligt de flesta europeiska länders lagar måste åklagare bevisa att vandaliseringen var särskilt motiverad av en fientlighet mot kristna eller kristendomen.
  • Stöld. Många attacker har ekonomiska motiv. I Frankrike, Tyskland och på andra platser har tjuvar stulit kyrkklockor, heliga metallobjekt och till och med avloppsrör, med avsikt att sälja dessa föremål till skrothandlare. I Storbritannien har nästan hälften av alla kyrkor på National Historical List for England blivit plundrade. Många av brotten tillskrivs organiserade gäng som använder sig av drönare, webbaserade kartor och globala positioneringssystem först för att identifiera sina mål via flygbilder och sedan planera sina egna flyktvägar. Plundringen domineras av stölder av metallföremål, med hela tak som har avlägsnats från historiska platser för tillbedjan, enligt kulturarvsorganisationen Historic England.
  • Politik. En del attacker, särskilt de mot romersk-katolicismen, vilken vissa radikala feminister och radikala sekularister uppfattar som en symbol av en patriarkal makt, är politiska till sin natur. I Genève, Schweiz, till exempel, vandaliserades det ikoniska internationella monmentet för den protestantiska reformeringen, även känd som Reformation Wall, med färg i olika nyanser som bildade en regnbåge, en symbol för LGTB-grupperna.
  • Religion. Många attacker som verkar religiösa eller andliga till sin natur speglar en djupt rotad fientlighet mot kristendomen. Sådana attacker inkluderar att smeta avföring på avbildningar av Jesus Kristus eller statyer av Maria, Jesus moder. Andra attacker kan vara besudling eller stöld av nattvardsbröd, som romersk-katolska kristna anser förvandlas till en riktig närvaro av Kristus när de helgas. En del av dessa attacker kan tillskrivas satanister, som använder den helgade massan i en ritual som kallas för svarta mässan.Sådana attacker, särskilt i den romersk-katolska trons essens, verkar vara riktade mot att skrämma eller trakassera katoliker, eller att hindra dem från att utöva sin tro. Dessa attacker, som stämmer överens med definitionen av hatbrott, utgör ett direkt hot mot religionsfriheten i Europa, men åtal är sällsynta.

I den spanska nyhetstidningen ABC förklarar Juan Pedro Quiñonero, dess Pariskorrespondent i över 35 år:

”Vanhelgandet har en tydlig kristendomsfientlig prägel. Berusade av ett starkt hat vill vandalerna ge sina handlingar en tydlig antireligiös dimension. Under de senaste månaderna har antisemitiska gäng vanhelgat judiska gravplatser och ”undertecknat” sina handlingar med hakkors. Vid vanhelgandet av katolska kyrkor ”undertecknar” man inte vandaliseringen. Den talar för sig själv: Avskyvärda hån mot avbildningar av Jesus på korset och vanhelgandet av höga altaren.”

Europeiska mediekanaler, som ofta överdriver attacker mot muslimer, har tenderat att bagatellisera ondsinta handlingar mot kristna. Problemet med kristendomsfientlig vandalisering rapporterades sällan av media förrän i februari 2019, när nio kyrkor vandaliserades inom två veckor. Frågan skapade rubriker igen i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris. Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna.

Den franska tidningen Le Monde har omtvistat regeringens användande av termen ”kristendomsfientliga handlingar” och varnat politiker för att inte ”instrumentalisera” problemet:

”Över tusen handlingar per år, tre om dagen i genomsnitt: siffran är hög, men vad innefattar den? Kan vi verkligen tala om ’vanhelgande’ – en stark term – som antyder en attack mot det heliga i en plats för tillbedjan?

Ideologiska motiveringar är i minoritet: det handlar främst om stöld och vandalisering. Förövarna är ofta minderåriga.”

Annie Genevard, en fransk parlamentsledamot för det borgerliga republikanska partiet, har begärt en parlamentarisk utredning för att bättre kunna förstå karaktären av och motiveringarna bakom en kristendomsfientlig attack. I en intervju med den franska tidningen Le Figaro sa hon:

”På senare tid har två fruktansvärt allvarliga vandaliseringshandlingar begåtts på symboliska platser och chockat mig avsevärt. För några dagar sedan var det branden i Saint-Sulpice, en kyrka med anmärkningsvärda verk: nästan en miljon euro i skador har gått förlorat! Och för en tid sedan bröt sig vandaler in i Saint Denis basilika och skadade glasmålningar och orgeln. Saint Denis är inte bara en plats för kristen tillbedjan, utan en gravplats för Frankrikes kungar! Det är en mötesplats mellan vår nationalhistoria och våra kristna rötter. Att man vågar attackera detta monument är verkligen chockerande, inte bara för kristna utan för många medborgare, oavsett religiös övertygelse. När en kristendomsfientlig attack utförs vänder vi ryggen mot Frankrikes historia, vilken har en nära koppling till den kristna religionen.

Att attackera en Kristen grav eller kyrka är, oavsett motivation, ett sätt att attackera en del av vår kollektiva identitet, för kristendomen och dess monument har format vår kultur, vår historia och våra landskap. Att försöka förstöra eller skada kristna byggnader är ett sätt att ’dra ett streck’ över det förflutna. I en tidsålder då den mest absoluta kulturella relativismen regerar är det än mer allvarligt att några av våra äldsta och mest värdefulla landmärken hotas. En civilisation som skulle förneka och vända ryggen mot det förflutna är en civilisation som är förlorad. Jag tycker att det är oroväckande, och det finns ett behov av en stark politisk reaktion.”

I en intervju med den italienska tidningen Il Timone sa biskopen av Fréjus-Toulon, Dominique Rey, att attackerna mot kyrkor i Europa äger rum i kontexten av ett Europeiskt samhälle som är präglat av sekularism, nihilism, hedonism, kulturell och moralisk relativism, konsumtionshysteri och en utbredd förlust av känslan för det heliga. Han noterade:

”Förr i tiden levde även de som sa att de inte var kristna i en kontext som präglades av kristendomen … Rötter som har övergetts av vår kultur och av våra samhällen. När de kristna rötterna, som var den gemensamma nämnaren, avlägsnades, vände sig folk till kommunitarismen, vilket ledde till en social fragmentering som leder till en brytpunkt. För att finna en gemensam grund av värderingar och referenspunkter måste Europa göra sina kristna rötter centrala igen …

”Det finns en evolution av handlingar av vanhelgande mot monument, men också mot den katolska tron i sig. Förr i tiden så respekterades det heliga uttrycket, även om man inte var kristen. Vi står inför ett allvarligt hot mot religionsfrihetens uttryck. Sekularismen får inte vara ett förkastande av det religiösa, utan en princip om neutralitet som ger alla friheten att uttrycka sin tro

”Vi bevittnar en konvergens av Laïcité – uttänkt som sekularism, som reglerar de troende enbart för den privata sfären och där varje religiös benämning är banal och stigmatiserad – med islams överväldigande framfart som angriper de icke-troende och de som förkastar Koranen. Å ena sidan hånas vi av media … och å andra sidan stärks den islamistiska fundamentalismen. Det är två sammankopplade verkligheter.”

Den franska politiska analytikern Jérôme Fourquet visar i sin bok — French Archipelago: Birth of a Multiple and Divided Nation — hur avkristningen av Frankrike äger rum inom kontexten för massmigration från den muslimska världen. Han erbjuder omfattande statistiska uppgifter – till exempel att under 5 % av fransmännen går regelbundet på söndagsgudstjänster – för att visa att Frankrikes lösgörande från kristendomen är så långtgående att landet nu i princip är ”postkristet”. Han skriver:

”Det sker en tilltagande avkristning, som leder till den ’slutgiltiga fasen’ av den katolska religionen … I hundratals år har den katolska religionen i grund och botten strukturerat det kollektiva medvetandet i det franska samhället. Idag är detta samhälle en skugga av sitt forna jag. En stor förändring i civilisationen äger rum.”

Soeren Kern är Senior Fellow vid New York-baserade Gatestone Institute.

 

Närmare Gud till dig

Många människor tänker att kristendomen handlar om en tillbakablick. Vi kommer allt längre från den första julen, från Jesus från Nasaret och hans liv på jorden. Vi är längre från GT:s profeter, från Nya testamentet, från Abraham, för att inte tala om Adam och Eva (om de har funnits, tänker många).

Ett litet minne: när jag som ung präst (eller var jag kanske studerande då ännu?) besökte en skola i Hfors, frågade eleverna om skapelse och vetenskap osv. Sen kom vi på ngt sätt in på ”den första människan”.

– Den första människan har aldrig funnits, sa en närmast enhällig klass (gymnasieklass tror jag, eller kanske högstadiets sista årskurs).

– Har den första människan aldrig funnits?, frågade jag. NEEJ, löd svaret. Men har den andra människan funnits?

– Ja, självklart.
– Så den andra människan var den första människan…?

Vi kan återkomma till diskussionerna om Adam och Eva.

Bibeln är en otrolig bok, med en fantastisk historia. Det som Bibeln säger är inte alltid det som är i fokus hos andra historieskrivare. Bibeln talar om det stora som skedde, i ett litet land med människor som många ansåg att inte behövde någon historisk uppmärksamhet. Länge trodde man att många bibliska personer var ohistoriska, David och många andra. Tills man har upptäckt nya dokument som bekräftar den bibliska historien.

Men Bibelns perspektiv, både Gamla testamentets och Nya testamentets, är inte bara en tillbakablick på det som varit och skett. Jesus och hans apostlar talar om framtiden, och om evigheten. Det är inte så att vi driver allt längre och längre bort från Gud, från Jesus och Guds rike. Tvärtom.

Dag för dag, år för år, kommer vi närmare. Inte bara så att vi blir äldre och vår livsresa slutar en dag. Så är det utan tvekan. Den stora frågan blir då: vad händer sen? Jesus säger att alla människor ska samlas inför honom.

Men det finns ett viktigt perspektiv. Många lever längre än de flesta levde för t.ex. 100 år sen. Men också idag dör barn och unga, medelålders och äldre, och det är något som vi inte kan bestämma över. Men det viktiga perspektivet är att samtidigt som varje människa blir äldre och tar steg mot evigheten, är också Guds rike, Jesu andra tillkommelse allt närmare.

BIbeln talar om ”tidens tecken”, om det som präglar människorna, om naturen, om jordbävningar och hungersnöd, om konflikter och krig mm. Om Israel som nation, om hur judarna ska samlas i Israel – ett land som under nästan två tusen år var struket från kartan.

För den som väntar på en sträng domare kan tanken vara svår och tung.
Men för dem som väntar på en Frälsare, en som älskar människorna och vill rädda dem, är Jesu tillkommelse och det faktum att den är närmare, ännu ett steg närmare, något som fyller dem med förväntan och tröst.

Påvens ord i julpredikan från Peterskyrkan tröstade många av oss. Han påminde om evangeliet, att ”Gud älskar oss alla, också den värsta av oss.”

Idag har redan långt över 1000 personer lämnat kyrkan. Kanske vill man ”komma ifrån allt”.
Frågorna blir dock kvar, och det skriver jag inte som något slags hot eller ”dåliga nyheter”. Vi är alla lika beroende av att Gud är barmhärtig, att Han förlåter och räddar oss.

Det är vårt hopp. Det är också allvarligt – något som vi måste konfronteras med.

Jag önskar Dig, vem du än är, ett Välsignat Nytt År 2020!

Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro”.

Henrik

Keskustelu, joka on tullut jäädäkseen: Joulu ilman Jeesus-lasta?

Joulu ilman Jeesus-lasta?

Jouluna ilman Jeesus-lasta
tähtikin lakkaa loistamasta,
aasi syö seimestä heiniä,
tuijottaa tyhjiä seiniä.
Kukaan ei muista paria
nimeltä Joosef ja Maria.

Viluiset paimenet kedolla työssä
lampaiden määkinään heräävät yössä.
Eivät he tiedä enkeleistä.
Kukaan ei enää kuule heistä.

Itämaan tietäjät katsovat tähtiin:
Oliko valhetta se, mitä nähtiin?
Tietäjät palaavat idän maille.
He jäävät joulun ihmettä vaille.

Keisari yhä verojaan kerää,
hotellin isäntä rikkaana herää.
Herodeksella hymy on hellä:
Selvittiin pelkällä säikähdyksellä.

A-M K (Anna-Mari Kaskinen) 21.12.2019

Faktiskt rätt lika

Hittade ett fint citat (SPT 25,  6.12.2019) som mutatis mutandis gäller på många plan och i många sammanhang. Kunde också ha sagts om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

”Alla jag gånger jag varit i Svenska kyrkan, där min upplevelse är att man i sin strävan att ”nå alla” jobbat så hårt på att ”sänka trösklarna” att man i stället för att ta till vara på religionens unika språk ofta utgår från dagsaktuella trivialiteter. För att alla ska känna igen sig. Trots att det är i denna materiella verklighet vi är som mest olika. Medan vi inför det eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.”

Stina Oscarsson, SvD 30/10. 2019

Dagens lösen idag 12.09.2019

Idag kan man läsa det ena lösenordet och bli litet förbryllad. 1 Kung 18:37 lyder i Bibel 2000 (som Dagens lösen använder):

”Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” 

En jämförelse med andra översättningar visar att Bibel 2000 översätter fel. Några exempel:

”Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.” (1917 års översättning)

Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förstår att det är du HERRE som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.” (Svenska Folkbibeln)

Vastaa minulle, Herra, vastaa minulle, että tämä kansa tulisi näkemään, että sinä, Herra, olet Jumala ja että sinä käännät heidän sydämensä takaisin.” (Finska översättningen 1933/38)

”Vastaa minulle, Herra, vastaa minulle, jotta tämä kansa oppisi, että sinä, Herra, olet Jumala! Vastaa ja käännä heidän sydämensä taas puoleesi!» (Nya finska kyrkbibeln, 1992)

Answer me, O LORD, answer me, that this people may know that you, O LORD, are God, and that you have turned their hearts back.” ( English Standard Version).

Det är slutet på versen som förbryllar. Ordet ”bakom”, eller ”bakåt” (’aḥōrannît) betyder inte bortåt, utan ”tillbaka”. HERREN kallar de vilsna tillbaka.

Det är nästan hädiskt att säga att ”HERREN har vänt bort deras hjärtan”.

Tvärtom är denna bön en bön om att HERREN ska omvända sitt folk, få det att vända tillbaka till sin Gud.

Henrik

Tanke-, yttrande- och trosfriheten hotad?

När riksdagsman Päivi Räsänen blir brottsanmäld, misstänkt för hets mot folkgrupp, blir man egentligen inte förvånad. Päivi Räsänen, riksdagsledamot för KD och tidigare inrikesminister. har länge varit en nagel i ögat och väckt irritation.

Denna gång förvånar det mycket – intill obegriplighet! – att polisen har beslutat att inleda en förundersökning. Naturligtvis kan detta vara en rutinåtgärd för att betona allas likställighet inför lagen. Men ändå vittnar detta om ett paradigmskifte i vårt land och det offentliga rummet.

Hennes brott (misstänkt för?)? Hon har kritiserat sin egen kyrkas (evl luth) beslut att delta i Pride i Hfors sommaren 2019. Hon motiverade sitt ställningstagande med att citera Pauli brev till romarna kap 1, där samma tankar finns.

I sociala medier har någon tom påstått att hon vill ta livet av homosexuella – ngt som varken hon eller ngn av oss som delar hennes syn någonsin vill. Det handlar inte om personer, utan om beteenden och livsstilar som inte enligt kristen etik kan bejakas.

Det finns mycket som kan påtalas. Men det börjar bli allt mera obehagligt att en person åtalas för att citera Bibeln (Nya testamentet) samtidigt som t.ex. teatersällskap får åka omkring i daghem och förskolor och sprida genderideologi.

Nu behövs en tydlig reaktion från allmänheten. Inte minst från kristna människor. I ingen händelse är avsikten att ”slå de redan slagna”. Samtidigt är det uteslutet att tänka att man inte som kristen får ta avstånd från sådant som Bibeln avvisar.

Vart har vi kommit?

Henrik

Allting är en spegling?

I en mycket omtyckt sång – Spegling,  skriven av Jarl Hemmer – heter det: ”Allting är en spegling och speglingen är allt.” (en del källor säger speglingen är ”all”).

Vi har mycket bibelteologi nu som ser Bibeln, inklusive NT, som en spegling av samtiden.

Att texterna återger och bör läsas i ljuset av den historiska situation i vilken den föddes är klart. Men att hävda och tro att texternas innehåll inte är en uppenbarelse tiden utan snarare av tiden blir katastrofalt. Att ”en tanke inte kan finnas i en text förrän den finns i tiden”. Detta har anförts t.ex. när det gäller kungar i GT. Först kommer den historiska situationen och sen börjar Bibeln skriva om det.

Att läsa Bibeln utgående från tidsandan (då eller nu) leder fel. Man finner underliggande tendenser och förklaringar som berättigar oss att ändra på vad Gud i sitt Ord har sagt, utan att finna belägg för sådant i Bibeln.

Det leder också till att många bibliska sanningar inte förkunnas, t.ex. frågor som har att göra med förtappelse och dom, frälsning och salighet, lidande för Kristi skull osv.

Det leder också till ett ”vaskande efter guld” i texterna. Läsarens, teologens och prästens uppgift blir att söka fram vad som i Guds Ord nu är ”guld”, relevant och viktigt.

Rekonstruktionerna av ”det egentliga förloppet” blir då lätt ngt som inte räknar med gudomligt ingripande. Paulus t.ex. blir inte bärare av en uppenbarelse som talar å Kristi vägnar, utan en teolog, som är ganska ojämn i sin syn. Ibland och glimtvis får vi se hans framtidsvision hur det kunde vara, och vad som är implicerat i evangeliet, men så faller han tillbaka i tidens strömmar.

Det är naturligtvis klart att Paulus riktade sig till församlingarna i tiden, konkret, utan att begränsa detta till någon generation av kristna.

Jag tror att det finns mycket att reflektera över.

Och jag instämmer i prof Carl Fr. Wislöffs ord:

Viktigare än frihet för kyrkan är frihet innanför kyrkan.

Paulus mötte också ”konkurrerande verksamhet”, liksom också Jesus. Ändå vidtogs inga maktåtgärder mot dem.

Evangeliet blir ändå förkunnat.

Inte så att det är likgiltigt vad som sägs och lärs. Det ser vi tydligt, t.ex. i Pauli brev (tex i Gal 1 och 2 Kor 11).

Men man kan bli så upptagen av ”städtalkon” på olika håll att man glömmer det viktigaste:

”Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor”

(2 Kor 5:11)

Henrik

Alltid samma frågor…!!??

Många som läser min blogg tycker säkert att det blir tjatigt. Eller rättare sagt: fortsätter att vara tjatigt. Om detta har jag skrivit sedan 1980-talet i olika sammanhang och fortsätter – nog ganska motvilligt – att skriva ibland.

Jag har försökt citera bibelordet i 2 Mos 7:16: ”

Säg till honom: ”HERREN, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna.”

Inom kyrkan har man svarat: ”Vi måste visa att vi är ett, att vi är närmare varann än vi tror.” Jag förstår hans intention, men jag tror att vi  i teologiskt avseende är långt ifrån varann inom kyrkan. Man kan inte stifta paragrafer om enheten, den måste födas av Ordet.

I olika varianter har denna tanke kommit fram. Senast t.ex. i ärkebiskop emeritus John Vikströms inlägg i Kyrkpressen nr 37/2018.

Man vill inte låta oss få ha egna gudstjänster inom kyrkan, kanske därför att man tror att vi skulle tala om kvinnliga präster från morgon till kväll.

Mitt svar är: det är inte för att få tala om kvinnliga präster, utan för att inte ständigt behöva tala om ämbetsbeslutet och nuvarande kyrkliga praxis som vi ber om denna rätt.
Vi hindrar inte dem som är av annan mening att samlas. Enheten blir inte större eller mindre genom att vi samlas till gudstjänst.

Det är inte bara ämbetsteologi det gäller.
Redan C.S. Lewis påpekade detta:

”..should the Church opt to ordain women, it would very quickly find that it had brought about a whole new religion.”

(citatet ur Louis A. Smith: How My Mind Has Changed, publicerad i boken WOMEN PASTORS? The Ordination of Women in Biblical Lutheran Perspective – rekommenderas!)

Det handlar, som tydligt har framkommit i diskussionerna de senaste åren, om bibelsyn, om förkunnelse av omvändelse och efterföljelse osv.

På många håll är det möjligt ännu i våra församlingar.

Men alla förstår väl att det är en tidsinställd bomb att vägra prästviga unga präster med den traditionella ämbetssynen (alla vet vad jag menar) så att vi så småningom inte har ngn gudstjänst att gå till.

Det finns redan många goda alternativ. Med tiden kommer de att bli allt fleras alternativ om dörrarna förblir stängda inom kyrkan. Ett beslut från år 1986 väger lätt mot kyrkans långa historia.

Henrik

Är 1 Kor 14:33-40 paulinskt?

Några korta kommentarer, till en del på grund av vännen och studiekamraten Rabbe Forsmans inlägg i Kyrkpressen nr 38/2018. Men även andra frågeställningar hör med (isagogiska). I diskussionerna inom vår kyrka har man utgått från de kanoniska böckerna och deras auktoritet.

Det finns i kommentarerna mycket material till frågan om vem som författat olika böcker. Också en del bibelöversättningar innehåller kommentarer och begränsad information, t.ex. Studiebibeln 2015 och 1998, Bibel 2000 med kommentarer osv.
Åsikten att vissa brev av Paulus inte är paulinska är enligt min mening inte hållbar, samma tankar förekommer i alla brev. Om man fäller ngt brev, drabbar samma kritik lätt andra. Det handlar inte bara om att avvisa författaruppgifter (ur texten), de olika hälsningarna till olika kristna i församlingarna gör det till ett nätverk som det inte är lätt att bryta, åtminstone inte utan verkligt vägande skäl.

TEXTfynd där 1 Kor 14:33-40 ingår som en helhet, med v 34-35 som en del av texten (inte placerad efter v. 40). Se närmare t.ex. USB4 The Greek New Testament, eller motsv.

א                  Sinaiticus       4 årh

 A                  Alexandrinus  5 årh

B                  Vaticanus       4 årh

K                  Moskva                               9 årh

Y                  Ayhos                                 8/9 årh

Gamla latinska översättningar

Minuskler (helt eller delvis) från 9-15 årh

Vulgata                                4/5 årh

Syriska Peshitta                    5 årh

Koptiska Sahidiska              3 årh

Majoriteten av byzantiska manuskript.

Majoriteten av lektionarierna i Synaxarion och Menologion.

De textvittnen som placerar in 1 Kor 14:34-35 efter v. 40 (som en interpolation, en lånesats, ett citat el dyl) som gör texten mera begriplig (?) är främst och nästan enbart västligahandskrifter, såsom

D  Claromontanus           6 årh

F   Cambridge                                         9 årh
B  Boererianus                9 årh

Minuskler   1 från                12 årh

Gamla latinska övers från 5/6 och 9 årh

KyrkofaderAmbrosiaster mfl.

 

UBS (United Bible Societies) 4, som representerar det bästa kunnandet, tror jag (Barbara Aland, Kurt Aland, Johannes Karavidopoulos, Carlo M. Martini och Bruce M. Metzger i samråd med Institute for New Testament Texutual Research, Münster/Westphalia) klassar den version där v. 34-35 ingår enligt våra översättningar som B, dvs ”the text is almost certain.”

De handskrifter där varianten (v 34-35) efter v. 40 ingår, är i allmänhet tvåspråkiga texter (grekiska/latinska) och det finns också en ganska omfattande uppfattning om att Marcions inflytande kan ha varit betydande (ngn ur hans krets, ev en anteckning som blivit infogad).
Tilläggas kan att Vulgata, den latinska översättningen, inte har något avbrott av en ev. interpolation.

Samma tankeled ingår i såväl 1 Kor 14 som 1 Tim 2.

Dessutom kan man konstatera att 1 Tim 2 är en ”ren text” (inte textvarianter i apparaten). Det kan, enligt vissa forskare, bero på att 1Tim 2 inte ingick i Marcions kanonoch således inte åtm utsattes för hans kommentarer (eller ngn ur hans krets).

Mera finns i kommentarer.

PRINCIPIELLT är det viktigt att kommentera att det är en skillnad mellan textkritik och litterärkritik. Conzelmann m.fl. har framfört kritik, men det baserar sig ofta på spekulationer.

Slutligen vill jag understryka att det är viktigt att understryka att handskriftfynd och en texts ålder (originalet) är två olika saker. Det äldsta handskriftfyndet av en bestämd text är inte liktydigt med från vilken tid texten härstammar.

För att kunna publicera detta ngn gång, skrev jag hastigt ner detta.

Henrik

Deltag i samtalet! (kommentera!)

Misstog sig Jesus?

I kyrkomötet pågår som bäst en debatt om att bredda äktenskapssynen enligt det ombudsinitiativ som inlämnats.
Konstitutionsutskottet har avgett sitt betänkande, som slutar med konklusionen att kyrkans äktenskapssyn inte skall breddas och initiativet ska förfalla. Fem medlemmar av konstitutionsutskottet, bland dem biskop Björn Vikström, har skrivit ett avvikande beslutsförslag som föreslår att ombudsinitiativet ska godkännas (dvs äktenskapssynen ska breddas) och att biskopsmötet ska bereda frågan vidare. Om kyrkomötet inte godkänner förslaget, utan omfattar konstitutionsutskottets (majoriteten) förslag, så ska biskopsmötet bereda frågan vidare och ge direktiv angående handbokens formulär osv.

Om jag bedömer diskussionerna rätt, kan biskop Vikströms förslag bli godkänt, frågan är givetvis med hur stor marginal.

I kyrkomötets diskussioner har ett av de centrala argumenten varit att de som försvarar kyrkans traditionella syn använder lösryckta bibelord och inte beaktar bibeltexternas historiska kontext mm (se betänkandet).

Min fråga blir: ska inte kyrkan läsa just de texter som behandlar äktenskap, homosexualitet och hit hörande frågor? Och för det andra: om Gamla testamentet, som Jesus bekräftade, Jesus själv och apostlarna är entydiga i sin undervisning, är det då fråga om ”lösryckta bibelcitat” och svag bibelargumentation?

Robert Gagnon, som har skrivit en av de viktigaste böckerna i ämnet (The Bible and Homosexual Practice) har besvarat denna typ av argumentation.

”In the discussion of divorce in Mark 10:1-12, Jesus is portrayed by Mark as appealing to both Gen 1:27 (”God made them male and female”) and Gen 2:24 (”for this reason a man shall leave his father and mother and will be joined to his wife and the two will become one flesh”). Jesus then adds the comment: ’So they are no longer two, but one flesh; thus what God joined together, let no one separate’ (Mark 10:6-9). This suggests that, at least in Mark’s view, Jesus accepted the model for marriage and sexual union presented in Genesis 1-2.

Jesus, then, understood that marriage was ordained by God ’from the beginning of creation’ (Mark 10:6) as the union of a man and a woman, not of a man and another man, or a female and another female. He shows no awareness, much less acceptance, of any other pattern – even though no Jew in antiquity could have been oblivious to homosexual relationships among many Gentiles. There was no need for him to comment on whether homosexual unions should be permitted and, if so, whether his stance on divorce and remarriage should apply to them too. The creation texts authorized only type of sexual union. It would have been foregone conclusion for him that homoerotic relationships and human – animal unions, both proscribed in Leviticus, were unacceptable. The whole point of Jesus’ stance in Mark 10:1-12 is not to broaden the Torah’s openness to alternative forms of sexuality but rather to narrow or constrain the Torah’s sexual ethic to disallow any sexual union other than a monogamous, lifelong marriage to a person of the opposite sex.” (Gagnon, op.cit. ss. 193-194).

Biskop Vikström har i den finska utgåvan av sin bok om sexualiteten förbigått Gagnons viktiga opus. Dessutom behandlade han inte Chrys Caragounis’ lilla, men viktiga småskrift, Homoerotik samt också Olli-Pekka Vainio  omfattande och viktiga inlägg i boken Homoseksuaalisuus Raamatussa ja Kirkon opetuksessa.

I den svenska utgåvan tar biskop Björn Vikström upp samtliga ovannämnda böcker. Men enligt min mening har argumentationen uteblivit. Gagnon t.ex. svarar grundligt på sådana argument som ”homosexualiteten i den mening som vi känner var inte känd under antiken, under de bibliska författarnas tid.”

Hela diskussionen går tillbaka till en avgörande grundfråga: är Jesu ord auktoritativa för hans Kyrka 2000 år senare? Och är Jesu ord i Mark 10 (Matt 19 osv) ord, som inte bara talar om det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna, utan också är en bekräftelse av den syn som 1 Mos 1-2 så tydligt förfäktar?

Hur kan man tydligare säga att detta är Bibelns syn, när både skapelseteologin i 1 Mos (och den övriga Pentateuken)  och Jesus, i sin undervisning, samt apostlarna tydligt säger detsamma?

Hur kan man påstå att man kan komma till en annan slutsats när man utgår från kyrkans egna auktoriteter? Om texterna tydligt motsäger konklusionerna, måste man konstatera att de, dvs slutsatserna, är oriktiga.

Till slut: att hålla fast vid den traditionella äktenskapssynen betyder inte att man avvisar den homosexuella människan. Här har vi nog mycket att lära oss.

Men kan sannerligen uppskatta och värdera homosexuella personer utan att fördenskull ändra det av Gud instiftade äktenskapet, som bara Gud kan ändra.

Konstitutionsutskottets betänkande (på svenska och finska) finns på kyrkans hemsidor (www.evl.fi). Av ngn anledning kan jag inte kopiera dem just nu.