Det förlag (Kustannus Oy Uusi Tie) som utgav professor Tapio Puolimatkas böcker Tron, vetenskapen och Bibeln (Usko, tiede ja Raamattu) samt Tron, vetenskapen och evolutionen (Usko, tiede ja evoluutio) har av föreningen Skepsis rf tilldelats struntpriset (huuhaa-palkinto).
Prof. Puolimatka kommenterar detta i dagens nummer av tidningen Kotimaa. Med hans tillstånd publicerar jag hans kommentar i svensk översättning (för vilken jag ansvarar). Rubriken för hans kommentar är Uusateismi leimaa vastustajansa huuhaaksi. Jag har varit tvungen att översätta ngt friare.
Henrik
Nyateismen säger om sina motståndare: ni pratar strunt!
Föreställ dig att du som yrkesfilosof har analyserat förutsättningarna för den vetenskapliga forskningen på mera än 1000 sidor. Du har grundat din argumentation på internationellt kända filosofers, bla. Charles Taylors, Alvin Plantingas och William Alstons, och på idé- och lärdomshistorikers, såsom H. Floris Cohens, Peter Harrisons och Margaret Oslers, forskning.
Föreställ dig ytterligare att en nyateistisk förening definierar avsikten med din bok på följande sätt, utan att verifiera sina påståenden med en enda hänvisning till texten i din bok : “Avsikten med boken är att förpassa utgångspunkterna för all undervisning och allt utövande av vetenskap i skräpkorgen, bara för att kunna placera fundamentalisternas Gud på den plats som han förtjänar.” Vad skulle du svara på detta?
Ordet “fundamentalist” används i akademiskt språkbruk för att skymfa och ge uttryck för indignation. Det är ett känsloord utan bestämt innehåll. Alister McGrath har fäst uppmärksamheten vid att det nyateistiska tänkandet i allt högre grad förlitar sig på kraften i känslor och föreställningar och allt mindre på argument. “Det handlar om skolpojkars diskussionsklubb och deras värld, där man förlitar sig på hätska, intensiva överdrifter, kryddade med flagranta förenklingar — och förvillelser.” (Dawkins gud). Hur skall man uppfatta denna ökning av känslokommunikation? Enligt min uppfattning handlar det om ateismens växande intellektuella svårigheter i tre olika avseenden.
För det första har den naturalistiska berättelsen, enligt vilken vetenskapen gör framsteg om man avstår från tron på Gud, visat sig vara en ohistorisk sammanblandning av begrepp. Den senaste tidens lärdomshistoriska forskningsarbete visar att vetenskapens explosiva genombrott på 1500-1700-talen berodde på kristendomens grundsanningar. Dess grund var tron på en Gud, som uppehåller lagbundna processer i naturen.
För det andra har den positivistiska avsikten – att utestänga tron från vetenskapen – omkullkastats i den vetenskapsfilosofiska analysen. Positivismens tro på en objektiv och förutsättningslös vetenskapsutövare visade sig vara en myt. Även om den intellektuella grunden för myten har smulats sönder, lever den vidare i folktron och i massmediernas värld – den förkunnas hämningslöst för folket med vetenskapsmännens och vetenskapsfilosofernas auktoritet.
För det tredje har det skett en vändning i den filosofiska världen, vilken har inneburit att ateismen hamnat i försvarsposition. Enligt vissa ledande kunskapsteoretiker är ateismen en självupphävande lära, för ateismen gör det inte möjligt att tro på att iakttagelser och förnuft är tillförlitliga.
Samtidigt som ateismens intellektuella grund upplöses, tyr sig nyateismen till föreställningar som vädjar till känslan. Charles Taylor analyserar dessa föreställningar i sin bok A Secular Age. När ateismen beskrivs som den modiga och självständiga människans val, vänder sig människor till ateismen, även om dess intellektuella grund har rasat samman. Det kan vara mödosamt att utvärdera argumenten. Det är lättare att bygga sin tro och sin identitet på den rådande föreställningsvärlden.
Att kalla en världsåskådning som man själv inte gillar för strunt, innebär en kraftig, till känslan vädjande kommunikation . Ordet strunt, som förknippas med ett humoristiskt och barnsligt känslospråk, gör det möjligt att avfärda en avvikande världsåskådning som har motsatt åsikt, utan att man alls behöver komma med förnuftsargument för sin egen position. Det är mödosamt att anföra välgrundade argument mot sina kritiker. Det är lättare för ateisterna att tysta ner kritiken genom att vädja till känslomässiga argument.
Tapio Puolimatka
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Nyateismen stämplar sina motståndare: ni pratar strunt!
Läs Alf Svenssons inlägg i Svenska Dagbladet 16.12.2008:
SEKULARISERAT GNÄLL. Tänker dumhetens fundamentalister göra ungdomar urarva vår kultur? I Småland har en rektor beslutat att avslutningen inte ska ske i kyrkan. Ska svenska elever behöva åka till Kölnerdomen eller Peterskyrkan för att få gå in i en sakral lokal? undrar kristdemokraternas förre partiledare Alf Svensson.
Se hela inlägget
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2206291.svd
Något för oss att tänka på!
Klimtatet i Norden är detsamma.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Dumhetens apostlar griper in
Jari Rankinen skriver i sin blogg om sin f.d. kollega i Vammala församling (ärkestiftet) Markus Malmivaara att han (Malmivaara alltså) avstängs från prästämbetet för tre månader (1.12.08-28.2.09) för att han vägrat samarbeta med kvinnliga präster.
I brevet från domkapitlet står det vad Markus Malmivaara inte får göra under denna tid: han får inte förrätta gudstjänst, inte förvalta sakramenten, inte sköta kyrkliga förrättningar, inte ha enskild själavård, inte heller ta emot bikt och förkunna avlösning..
Denna situation är skrämmande. Den syn, som kyrkan haft i 2000 år ungefär, är inte längre rumsren. Samtidigt får personer som handlat i strid med tydliga bibelord fortsätta som präster som om ingenting hänt. Detsamma gäller präster som lever i registrerat partnerskap.
Jag tycker – och skriver – att detta är fel.
Är det en ödets ironi att Markus Malmivaara är släkt med Nils Gustaf Malmberg, som i mitten av 1800-talet avstängdes från prästämbetet under 6 månader för att han hållit andliga möten och tagit upp kollekt till missionen, i strid med den kyrkliga ledningens beslut?
Nu är det dags för oss att avsäga oss detta. Ingen får mig att tro att detta är det enda sättet att handlägga sådana frågor, det är inte staten som är vårt problem, det är kyrkan, hur hemskt det än är att skriva detta!
Jag tycker det är viktigt att folk i församlingarna vet detta. Om situationen ens hade varit den att pastor Malmivaara hade försökt hindra någon kvinnlig kollega att förrätta prästerlig tjänst, att utöva prästämbetet, skulle man ha haft en större förståelse för domkapitlets ingripande.
Detta kan inte vara rätt. Jag tror att kristna människor inser detta, oberoende av vilken åsikt man har i ämbetsfrågan. Detta är inte vägen!
Som jag ser det har den onde lurat oss i kyrkan in i en situation där vi till sist slaktar varandra.
Stjäla, slakta och förgöra. Det är som känt hans (hins) tema.
Hur långt från Jesu liv och övernog är inte detta!?
Man måste protestera. Prostestera betyder som känt att vittna för något.
Läs Jari Rankinens kommentar på rankinen.blogspot.com.
Henrik
Ur Rankinens bloggtext:
Tuomiokapitulin kirjeessä oli lueteltu ne tehtävät, joihin Markus ei saa osallistua pappisvirasta pidättämisen aikana: hän ei saa toimittaa jumalanpalvelusta, jakaa sakramentteja, hoitaa kirkollisia toimituksia, suorittaa yksityistä sielunhoitoa eikä toimia ripin vastaanottajana ja synninpäästön julistajana.
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Man måste protestera!
Minister Sari Sarkomaa har fattat ett modigt beslut, som förtjänar all aktning. Hon avstår från ministerposten till förmån för sina barn.
Till råga på allt har minister Sarkomaa fått kritik för detta beslut!!
Jag uttrycker den största respekt för detta beslut! Heder åt Sari Sarkomaa! Jag tror också att detta beslut har väckt stor respekt hos många andra.
Jag undrar om det finns män som vågar och vill göra detsamma, prioritera familjen, barnen, framom karriären??
Man hoppas ju verkligen att både minister Sarkomaa och andra, som gör liknande beslut, skall få förtroenden också i framtiden. Att detta skall ses som en merit också för karriären…
Jag hör till dem som borde ha prioriterat familjen oftare, även om jag inte haft någon karriär att skyllda på… Kanske någon kan vakna i tid?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Rätta prioriteringar
Det har blivit politisk sanning i Europa att det onda i världen i hög grad personifieras i Georg W. Bush. Media överallt, särskilt i Sverige, men även hos oss, överöser oss med kritiska röster om president Georg W. Bushs år i Vita huset.
Jag har följt med vad internationella TV-kanaler och tidningar säger och skriver. Och många kritiska röster finns förvisso.
Ändå kan jag inte låta bli att protestera mot den fullkomligt snedvridna och ensidiga “rapportering” som medierna gör sig skyldiga till.
För någon vecka sedan meddelade Sky News om “Chemical Alis” andra dödsdom. I citatet som följer står bl.a att han var ansvarig för att 182 000 kurder gasades ihjäl på 1980-talet. År 1991 dödades ca 100 000 shiamuslimer nära städerna Najaf och Karbala.
Dessa siffror är fruktansvärda bevis på att allt faktiskt inte var bättre före kriget. Utan att våga säga att “kriget var fredens pris” som president Bush säger. Det kan dock hända att det finns mera sanning i det än man först vill tro.
Åtminstone tycker jag att man kan lyssna till några andra röster. Därför dessa hänvisningar, som inte är politiskt korrekta, men kanske därför nödvändiga inlägg i en diskussion som säkert pågår länge ännu.
Vilka alternativ som skulle ha funnits vågar jag inte uttala mig om. Och jag är definitivt ingen vän av krig eller väpnat våld. Men sanningen är inte alltid så enkel som det kan förefalla vid skrivbordet.
Såhär berättar Sky News om rättegången mot Ali Hassan al-Majeed:
It was Ali Hassan al-Majeed’s second death sentence after he was condemned to be hanged last year for his role in the killing of tens of thousands of Kurds in the 1980s.
He earned the moniker Chemical Ali for ordering the poisonous gas attacks that left some 182,000 Kurds dead.
The latest verdict relates to the 1991 suppression of Shi’ites opposed to Saddam’s regime.
Some 100,000 people were killed as troops carried out massacres around the holy Shia cities of Najaf and Karbala in Iraq’s south.
The trial heard testimony from witnesses who told of mass executions and family members being thrown from helicopters.
Se också på följande videosnutt som är inspelad före presidentvalet i USA:
http://basun.poluha.se/category/usa/
På Pella Poluhas blogg finns många andra fakta om Irakkriget, eller skall vi säga åtminstone andra uppgifter än de som har serverats oss.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Ensidig information
Ur dagens nyhetsrubriker (svenska yle.fi):
Pojke fick inte vara Lucia i Sverige
Vet någon vad jag tänker på… 🙂
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Diskriminering?
Jag har tänkt litet mera på det där med jungfrufödelsen. Någon tyckte sig se en ”näsvis” ton i det jag skrev.
Det var nog faktiskt inte avsikten, försökte också signalera det med positiva ord om kuopiobiskopen.
Men när Lukas i sin prolog skriver om hur han forskat, kollat berättelserna med dem som var med den första tiden, besökt platserna osv med en bestämd avsikt:
Många har sammanställt en skildring av de händelser som har fått sin uppfyllelse ibland oss, enligt vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare, har meddelat oss. Sedan jag noga efterforskat allt från början, har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, ädle Teofilus, för att du skall veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.
Om Lukas inte skriver tillförlitligt i kapitel 1, hur kan vi då lita på honom i kapitel 2 (julevangeliet)?
I Matt. 1 kan vi läsa om Josef, ”en god och rättfärdig man” som inte vill ”dra vanära” över Maria, sin trolovade.
Josef ville skilja sig i hemlighet, han kunde ju bara dra en enda slutsats av allt!
Men han stannade hos sin Maria. Det står att han tänkte på detta. Han tog sin hustru till sig, står det så gripande. Gripande kanske okså därför att Maria var ensam med sin hemlighet, som folk trodde att var en skam. Maria var sannolikt högst 15 år, kanske ännu litet yngre.
Den som påstår att NT:s tydliga ord om jungfrufödelsen inte är viktiga, måste betänka hur mycket han eller hon river upp i en samstämmig berättelse.
OM Jesus hade haft samma förhistoria som alla andra människor, då hade han varit precis sådan som en av oss: född i synd, med arvsynd och arvsyndens uttryck i tankar, ord och gärningar. Detta stämmer heller inte med vad vittnena berättar. Vittnesbörd om en människa blir ju inte sämre av att säga det som gäller alla människor: ingen väntar en felfri vän!
Men Jesus ”blev gjord till synd”.
Nej, det går inte att betrakta GT:s och NT:s ord om Maria och Jesus som legender, marginella frågor, ovidkommande berättelser – likt berättelser om Napoleon eller Putin eller vem som helst av jordiska stormän, kring vilka det alltid uppstår fantastiska legender.
Och kanske viktigast av allt: oberoende av vad jag säger och tycker, och du med, står Ordet fast. Det gäller också om vi förnekar det. Eller tiger om det.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Josefs vittnesbörd
För ganska många år sedan hade Helsingin sanomat intervjuat några biskopar och teologieprofessorer om julens Jesus och jungfrufödelsen. Frågan gällde vad deras kyrka lär och vad de själva tror.
Jag minns så väl mina iakttagelser.
De lutherska teologerna var mångordiga, och gav inga tydliga svar. Mest gick det ut på å ena sidan – och å andra sidan. Hur Jesus biologiskt föddes och hur han uppfattas teologiskt är två helt skilda ting, ansåg man på lutherskt håll.
Prof. Teinonen redogjorde för olika åsikter i närmast dogmhistorisk och teologihistorisk anda.
Både den romersk-katolska biskopen och den ortodoxa ärkebiskopen (är osäker på om det var Hfors biskopen metropoliten Johannes eller ärkebiskop Paavali) svarade helt kort att ”vår kyrka tror på trosbekännelsens avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria och” – tillade de – ”det tror jag också.”
Samma intryck får jag när jag – mycket besviken – har lyssnat på Kotimaas julkalender för den 11 december där biskopen i Kuopio Wille Riekkinen, en på så många sätt mycket trevlig människa, lägger ut texten: http://www.kotimaa.fi/joulukalenteri/
Min fråga blir: är detta kristen tro?
Strikt taget så förnekar biskop Riekkinen inte direkt frågan, men han anser uppenbart att frågan är av ”marginell betydelse”. Han börjar med att konstatera att en del kristna anser att den är av grundläggande betydelse för försoningsläran, andra kristna anser att den är marginell och att också Paulus (!) i Romarbrevet inte vill fästa större uppmärksamhet vid frågan. Det är nämligen denna position som Wille Riekkinen sedan konsekvent argumenterar för.
Det märkliga är ju sedan att han talar om Jesus och om Jesu uppståndelse som om de var självklara storheter, men vänta ett ögonblick, varifrån fick han det? Och om Jesus som världens ljus osv. Det handlar ju om ett mycket selektivt sätt att läsa Bibeln.
Dessutom vad evangeliernas dateringar mm så tycker jag nog att Riekkinen kanske kunde uppdatera sina uppgifter, idag är de gamla teserna om det äldsta evangeliet (Mark.) föremål för diskussion, och dessutom finns det allt mera att säga om en tidigare datering av evangelierna än ”flera årtionden senare efter Mark.”. Men dateringsfrågorna är ju trots allt mindre viktiga än läran om jungfrufödelsen.
I trosbekännelsen bekänner vi också ”avlad av den Helige Ande”. Jag tycker att Riekkinen är skyldig en förklaring av också denna trossats. Hur får han ihop det, om jungfrufödelsen är av marginell betydelse?
Det blir ju lätt ebionism eller dynamism, riktningar i den unga kyrkan som ansåg att Jesus i egentlig mening blev Guds Son vid dopet, genom sin död och uppståndelse.
Vill man se goda motiv bakom biskop Riekkinens julkalenderbetraktelse, kan man kanske peka på det som sannolikt ligger bakom hans ord: han vill tona ner det anstötliga för intellektuella och andra som har svårt att kunna acceptera tanken på en jungfrufödelse. Men då blir frågan: är uppståndelsen ett mindre Guds under än jungfrufödelsen? Och uppståndelsen bekänner ju Riekkinen.
Men ingen kan väl förneka att såväl evangeliernas som de apostoliska brevens vittnesbörd är entydigt och klart?
Matt. och Luk. förutsätter helt klart jungfrufödelsen. Mark. börjar ju evangeliet med Jesu offentliga verksamhet (och Johannes döparen) och talar inte om Jesu födelse eller Jesu barndom. Joh. talar inte om ordet ”jungfru” men avser uppenbart jungfrufödelsen i inledningens ord ”Ordet blev kött” (1:14). Rom. 1 och sannolikt också Gal. 4:4 anknyter till jungfrufödelsen
Varför då denna tvekan? Förvånande! Förvillande! Förbryllande!
Beklämmande!
En kollega i kyrkomötet (från ett annat stift) sade att han inte behöver någon kalender alls, åtminstone inte vad kyrkoåret beträffar. Han läser bara tidningarna och ser< vilken kyrklig sanning som teologerna förnekar så vet han vad vi firar...
Det är ju litet det intrycket man får…
Till jul får man ofta höra att jungfrufödelsen inte är historiskt sann, att Jesus inte föddes i Betlehem (M. Myllykoski) till påsken höra att det inte har någon större betydelse om Jesus har uppstått eller ej, huvudsaken att han lever för oss…
Eller påskvarianten: Jesus är död, Kristus lever!
Jungfrufödseln är en central kristen dogm, förutsagd redan i Gamla testamentet. Till och med i den rabbinska traditionen finns belägg för att Messias skall födas av en jungfru. I Jes. 7:14 använder LXX (den grekiska översättningen av GT) ordet ”parthenos”, som otvivelaktigt betyder ”jungfru”. Översättningen är ju en judisk översättning, från ca 200 f. Kr. Ingen kan alltså säga att kristna teologer fingrat på profetians ord.
Allt är inte till salu. Allra minst läran om Jesus, sann Gud och sann människa. Detta skall en biskop säga i klartext.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Tror biskop Riekkinen på jungfrufödelsen?
Olika röster har yttrat sig om folkkyrkan och dess framtid. Jag tror att den diskussionen är viktig. Biskopen tar i sitt herdabrev upp frågan och tecknar framtidsvisioner om “framtidens folkkyrka”. Jag ska återkomma till den diskussion som biskopen öppnat. I detta sammanhang vill jag bara låta röster komma till tals.
Jag är nämligen rädd för att visionen om en folkkyrka i framtiden inte med nödvändighet kommer att hålla. Med detta säger jag inte på något sätt att jag vill vara med om att bryta ner det fina som byggts upp under många sekler, att minska kontaktytan till alla kyrkans medlemmar vill jag inte på något sätt understöda.
Men jag tror att kyrkan har två problem, som är desamma för kyrkor i hela världen, och inte minst för våra nordiska folkkyrkor.
Det ena problemet gäller beroendet av dem som kan betala, och med detta menas inte de rika, utan de många.
Det andra problemet gäller kyrkans eget väsen, vad kyrkan är och står för.
Utmaningen – som jag ser den – är att vara en inklusiv kyrka med ett exklusivt budskap. Och det är svårt, men nödvändigt.
Jag tror inte att folkkyrkan kommer att ha en så lång framtid, inte åtminstone i sin nuvarande omfattning. Om jag har fel och det som återstår kan kallas kyrka (inte ironiskt sagt, utan teologiskt), är jag glad.
Prof. Eva Hamberg, präst i Svenska kyrkan och nu prof. i Lund, höll ett otroligt klarsynt föredrag i Stockholm i november och jag hade glädjen att höra henne. Föredraget ingår i sin helhet i kommande nummer av Kristet perspektiv (som utkommer om ca en vecka).
Eva Hamberg skriver:
“Den öppna demokratiskt styrda folkkyrkan har också ett grundläggande problem: den kan inte tvinga människor att vara medlemmar. Samtidigt är det ju så att kyrkans struktur härrör från den tid då kyrkomedlemskap var nästintill obligatoriskt, och kyrkans ekonomi bygger på förutsättningen att en stor majoritet av befolkningen är medlemmar. Den fortskridande sekulariseringen raserar därför grundvalen för kyrkans ekonomiska fortbestånd. Kyrkans agerande under senare decennier kan tolkas som en strategi för att behålla så många medlemmar som möjligt genom en anpassning till de medlemmar som inte delar kyrkans tro. Men den strategin kommer av flera skäl inte att fungera, och jag återkommer till detta.”
– – –
“Man kan få intrycket att den lösning som Svenska kyrkan har bestämt sig för är att försöka vara en kyrka för dem som vill gå den breda vägen. De som väljer den breda vägen är som bekant många, och de som väljer den smala vägen är få. Om en kyrka i ett starkt sekulariserat land är beroende av att ha majoriteten av befolkningen som medlemmar, måste man därför rikta in sig på dem som föredrar den breda vägen. Men den strategin medför att de grupper i kyrkan som fortfarande envisas med att vilja gå den smala vägen blir ett problem för kyrkoledningen. De står i vägen för den kyrkopolitik man vill driva, och de blir därmed ett problem som måste hanteras. Men inte bara de blir ett problem, utan Herren Jesus själv blir ett problem, en stötesten.”
Jag kan inte annat än instämma. Det är i hög grad samma situation som råder också här hos oss.
Men jag är glad över att frågorna nu diskuteras seriöst. Det samtalet välkomnar väl alla som oroas och lever i förväntan när det gäller kyrkans framtid.
Många i den unga generationen har anammat den anglikanska kyrkans “Mission-shaped Church”. Det är ett program som jag i mångt och mycket tror att är ett mera realistiskt svar på kyrkans utmaningar idag.
“Ge mig kyrkan tillbaka” är ett rop som inte får ett svar i betydelsen en återgång till gamla tider. Men detta rop kan betyda något annat och är då högst relevant.
Inom anglikanska kyrkan talar man om fyra grupper: de som är med i kyrkans regelbundna liv (attenders), de som är i utkanten, men som nås ibland (fringe), sedan om dechurched (sådana som lämnat kyrkan) och sist om nonchurched, den växande skaran av dem som aldrig varit med utan som växer upp utanför och oberoende av kyrkan.
De två sistnämnda grupperna växer, de utgör en tidsinställd bomb därför att majoriteten av dem som lämnar kyrkan är unga personer: deras barn blir inte döpta, de går inte i skriftskola osv.
Nu är frågan: vilken vision av framtidens kyrka är mera realistisk?
I varje fall tror jag att man med ärkebiskopen av Canterbury kan tala om “mixed economy” under en övergångstid. Med detta menar han ju medlemsskap som är kompletterande till parokiala församlingar, men man kan även se en blandad struktur i detta så att folkkyrkan och delar av den förblir delvis fungerande en tid framöver.
Frågan är bara om inte vi måste ha beredskap för en tid som kommer, och som inte behöver vara så långt borta.
Till den frågeställningen hör i grad frågan vilka kyrkan ska satsa på. Det första svaret är givetvis alla sina medlemmar! Men vägen dit kan innebära att det inte är kyrkoskattebetalarna som kan rädda kyrkan, utan de som tror och är villiga att “lämna allt och föja Honom”. Målet är klart: alla folk till lärjungar (Matt.), predika evangeliet för allt skapat (Mark.)
Kyrkans framtid är tryggad, “frukta icke du lilla hjord…”, men om folkkyrkan har en så lång framtid i våra nordiska länder är en fråga som jag är betydligt mera osäker på.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Folkkyrkans framtid
En hälsning till alla besökare med en aktuell bön av J.L. Runeberg:
Bevara, Gud, vårt fosterland,
håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid och frid,
i sorgens som i glädjens tid!
Gud, skydda detta kära land,
från sjö till sjö, från strand till strand;
sänk över det din milda vård
som sommardagg på rosengård!
Välsigna varje trofast själ,
som önskar det av hjärtat väl,
men slå vart ondskans uppsåt ned,
som vill dess fall och stör dess fred!
Låt det få bli och vara ditt,
befolkat, tryggat, glatt och fritt,
på kärlek bördigt som på råd
och uppfyllt av din Andes nåd!
Du hulpit det ur mörker opp
liksom en blomma ur sin knopp;
så låt det ock till tidens slut
uti ditt ljus få vecklas ut!
Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord;
giv, att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå!
Henrik
P.S. Denna bön och dess verkan får gärna sprida sig ut över vårt lands gränser!
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Självständigheten
Namn: Henrik Perret