Henriks kommentarer

Jag kommer att svara på Gustav Björkstrands öppna brev till mig i nästa nr av Kyrkpressen.

Henrik

Idag öppnades kyrkomötet i Åbo. Efter mässan höll ärkebiskopen sitt öppningsanförande.

Många tänkvärda ord. Men sedan: vi borde tala mera om kyrkans bibelsyn, inte en fundamentalistisk bibelsyn, utan en modern syn, sade ärkebiskopen ungefärligen.

Jag började fundera på detta. Vad menas med ”fundamentalistisk bibelsyn”? Sådär rent konkret?

Betyder det att man inte kan tro allt? Att Bibeln inte i allt är pålitlig? Betyder det att man inte vill (som det ofta sägs) tro på en bokstavlig tolkning?

Ursäkta det drastiska och litet dramatiska exemplet, men om någon säger att en sten håller på att falla i huvudet på dig, vilken är skillnaden mellan en bokstavlig tolkning, en fundamentalistisk tolkning, eller en ”modern” tolkning??

Jag vill inte kritisera någon för det de inte har sagt eller avsett. Men vi måste komma bort från svepande termer, som egentligen inte säger så mycket. ”Fundamentalistisk” – är ett av de slarvigt använda och suddiga begrepp som studsar emot en. Vad avses rent konkret?

Det är nästan lika otydligt som den liturgiska frasen (i många debatter) ”vetenskapen har (be)visat att…”.

VI bör absolut tala mera om Bibeln och konkret vad Bibeln betyder för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, i de nu aktuella, konkreta frågorna.

Vi vill också att kyrkans andliga budskap skall prägla kyrkans tro, både i ord och handling. Men hur förhåller det sig då med aktionerna mot de gammaltroende? Hur är det med de döpta barnen som kyrkan avvisar? Hur är det med avvisandet av sådant som med säkerhet är heresier?

Vi möter ofta en lösningsmodell, som går ut på att konstatera att bibeltexterna säger något (om man ens vill säga ut det och fokusera på en sådan ”mellanstation”), men hermenutiken (bibeltolkningen) skall sedan visa hur man kan klara det med hänsyn till tidens anspråk. Men hermenutiken kan inte stå i konflikt med exegetiken, som man brukar säga. Dvs en tolkning av en text kan inte avvika från textens grundbetydelse (t.ex. så att ett nej blir ett ja – att tolkningen innebär motsatsen i förhållande till vad som påstås i en text).

Först när vi konkretiserar frågeställningarna, kan vi föra ett vettigt samtal. Då kommer vi in på väsentligheter.

För fraser räcker inte. Den utmaningen gäller oss alla.

Henrik

På en annan blogg försöker jag kommentera kyrkomötet och rapportera om aktualia.

Adressen är: kyrkomotet2008.blogspot.com

Det utesluter inte att jag också här kommenterar sådant som jag anser att är relevant att skriva om också här.

Henrik

Jesus:

Och han sade till dem: ”Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna.” Luk. 24:44

Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats. Matt. 5:18

I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig. Joh. 5:39

Petrus:

Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud. 2 Petr. 1:19-21

Angående denna frälsning hava profeter ivrigt forskat och rannsakat, de som profeterade om den nåd som skulle vederfaras eder. De hava rannsakat för att finna vilken och hurudan tid det var som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de lidanden som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som därefter skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det icke var sig själva, utan eder, som de tjänade härmed. Om samma ting har nu en förkunnelse kommit till eder genom de män som i helig ande, nedsänd från himmelen, hava för eder predikat evangelium; och i de tingen åstunda jämväl änglar att skåda in. 1 Petr. 1:10-12

Paulus:

Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med ’den vägen’*, vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga. Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor. Apg. 24:14-16

Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna.” Apg. 26:22-23

Jag låter texterna stå enligt den gamla översättningens ord, så att vi kanske upplever litet mera högtidlighet i orden. Men signalen, budskapet, är entydigt:

”Jag tror allt vad som är skrivet… jag har samma hopp till Gud som dessa…”

Alla röster som mera eller mindre inlindat säger ”skulle då Gud ha sagt?” skall vi akta oss för.

Den Helige Ande är ingen skeptiker. (Martin Luther)

Henrik

Läste två nyheter från Danmark, och på något sätt låter det bekant.

Nettet strammes om modstandere af kvindelige praester

http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/284223:Kirke—tro–Nettet-strammes-om-modstandere-af-kvindelige-praester

Politikere advarer mod kvindekirke

http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/284102:Danmark–Politikere-advarer-mod-kvindekirke

Henrik

Min nyligen avlidna far brukade ibland berätta minnen från krigen. Ibland berättade han också om sådant som drabbat hans vänner.

En av dessa vänner var en läkarkollega. Han blev tillfångatagen av ryska soldater och skulle föras bakom linjerna till ”andra sidan”. Också en annan finländare greps vid samma tillfälle.

De båda finländarna märkte att de ryska soldaterna inte kunde orientera. De stod med karta i hand och de var uppenbart villrådiga. En av de fångna finländarna erbjöd sig att ”hjälpa” dem. Jag skriver hjälpa inom citationstecken, för han ledde sällskapet i en stor cirkel tillbaka till Finland och de finska trupperna.

Men till slut märkte de ryska soldaterna att de blivit lurade. De ställde upp sig för att skjuta sina finländska fångar. Det var ytterst spänt. Då sade den andra fången till min fars vän: vi springer, den ena av oss klarar sig säkert!

När de rusade mot de finländska linjerna möttes de av finsk eld, och de ropade: Älkää ampuko, omat miehet! Skjut inte, eget folk (egna män).

Jag har tänkt på deras rop nu. Bilden skall inte användas fel, men till den delen tycker jag att den äger sin tillämpning på den kyrkliga situationen: skjut inte eget folk!

Det är en förfärlig hatkampanj på gång mot de konservativa nu, som alla börjar notera. Det är Frågan som alla ställer. Om man svarar ”fel” på den, är framtiden avklippt. Så blir det mer och mer. Du vet vilken fråga jag avser!

Men jag tycker det börjar bli förfärligt!

Nu används båda sakramenten, dop och nattvard, för – som jag upplever det – maktpolitiska motiv.. För det är ju det som det handlar om.

Jag förundrar mig över att den lilla Lutherstiftelsen har skakat vår stora kyrka i grunden.

OM nu någon döper, folk kommer till tro, de firar nattvard tillsammans, undervisas i evangelisk-luthersk tro, ber sin pastor (som åtminstone de upplever som sin pastor) förrätta dop – är det verkligen så katastrofalt farligt och fel ur kyrkans synvinkel?

I bästa fall kan Lutherstiftelsen döpa några tiotal per år, kanske något hundratal, om man alltså döper enbart sådana som ber om dop.

I mängden av andra dop, är detta så farligt??

Jag understryker att jag inte tar ställning till frågan om Lutherstiftelsen verkligen skall döpa. Det är deras sak att besluta. Men jag förstår också dem som säger att vi lever i ett undagtagstillstånd.

Jag förstår nog en sida i detta – detta med rite vocatus (rätteligen kallad) – och vikten av att det inte blir kaos i kyrkan.

Men blir det verkligen det? Kanske man måste se sig i spegeln. Nu får inte våra prästkandidater (=med konservativ syn) prästvigning, det räcker inte med en kompromiss (som alla inte vill ställa upp på), det gäller mycket mera.

Min allvarliga fråga är: har kyrkan i denna stituation råd att sörja över att människor kommer till tro, döps och får dopundervisning, också om det sker under extraordinära omständigheter??

Sådant sker nämligen inte i så hög utsträckning att man kan tala om konkurrens.

Tvärtom borde allt kristligt välsignas och bejakas – också om man på sina håll skulle önska mera helhet och biskoplig tillsyn; huvudsaken måste ju rimligtvis vara den andliga verksamheten!

Skjut inte eget folk!

För nog är det väl det som det här trots allt i mer än en mening handlar om?

Henrik

P.S. Jag är inte medlem av Lutherstiftelsen, har faktiskt aldrig besökt någon av deras gudstjänster.

Det har visat sig att rösterna tystnade – vilket inte alls var min avsikt när jag ändrade systemet.

Avsikten var bara att för alla parters skull, helst tala öppet och inte anonymt. Inte har jag lidit större skada av anonyma kommentarer, om nu någon vill vara anonym så må de få vara. Jag tycker att till förståelsen bidrar också identiteten.

Nu är det ändrat igen, så alla kan kommentera som så önskar!

Henrik

Jag har grubblat mycket på herden och på hjorden. Så många gånger har fokus riktats på människorna, i en situation när tiotusentals människor lämnar kyrkan på grund av att de inte tror (se undersökningar om orsaken), tröstar sig många med att konstatera att det är ju ändå flera miljoner som är kvar. Jag har tidigare skrivit om detta, för det stör mig.

Varje medlem som lämnar kyrkan är en förlust för kyrkan. Jag bekänner mig öppet till dem som saknar varje medlem som går.

Däremot förnekar jag inte att det kan vara konsekvent. Inte heller – och allraminst – kan jag säga att det gör detsamma, om man tror eller inte tror, huvudsaken är att man är medlem. Inte så.

Men kyrkan är sjukhuset, ”det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, sade Jesus. Där finns ofärdiga och udda typer, av vilka jag är en.

Men när det gäller kyrkosynen och arbetet är det viktigt att notera vad Jesus säger.

Han säger inte till människorna: ni borde bli kristna! Så lyder inte missionsbefallningen.

Han säger till lärjungarna: gör dem (alla folk) till lärjungar!

Jesus börjar med kärnan, Han börjar inifrån.

Det är därför jag tror att människornas sekularisering till stor del är de kristnas problem. En av de största orsakerna, tror jag, är skillnaden mellan ord och handling. Man talar om kärlek. Man talar om omsorg, men hur är det i verkligheten? Man talar om vikten av att Guds vilja skall få gälla, men hur det med oss kristna?

Ingen väntar sig fullkomlighet av oss. Det man väntar är att vi vill leva som vi tror. Att vi inte alltid lyckas är en annan sak.

Men det finns också en annan sida. Kommer vår samtids människor att på den yttersta dagen säga: ”ingen har lejt oss”? Ingen kom med inbjudan till Festen, Gudsrikets fest.

När en församling, en kyrka, skall växa, skall det ske genom att satsa på kyrkans troende medlemmar så att de blir missionärer i sin omgivning, ett heligt prästerskap, som Petrus skriver.

Om kyrkan förföljer sina troende medlemmar, vilket nu sker (!), slutar det inte väl. Detta sagt utan att förutsätta åsiktslikhet i alla frågor (men nog vad trosbekännelsen beträffar).

Detta svaga folk, som kallas kristna, har Herren utvalt. Jesus talade med mänga människor, Han var ”syndares och publikaners vän”. Men Hans ”arbetsmetod” gick i hög grad ut på att ”utbilda lärjungar”, och ge dem uppdraget att gå ut till människorna.

Jag tror på allvar att det är så den kyrkliga förnyelsen skall gå vidare. Det skall inte ske genom att låta kyrkan genomsyras av allehanda idéer och tankar så att den moderna människan kan känna sig hemma där.

Det skall tvärtom ske genom att missionera, för att vinna skrev Paulus.

Jesus sade: frukta icke, du lilla hjord, ty det har behagat er Fader att ge er riket. (Luk 12:32).

Arbetskoncentration på hjorden, denna härliga hjord, så lätt att utdöma som hopplös.

Vågar vår kyrka det? Vågar vi alla det?

Det ger långt mera framgång än att försöka vara alla till lags. Det ger slutligt ingenting. Kyrkan mister dem som inte tror därför att de inte får något annat än de redan har. Och kyrkan mister de troende, om de inte sköts och utrustas, om de inte får förtroenden och medansvar.

Ett uppdrag.

Missionsuppdraget, som inte börjar först några tusen km från vårt lands gränser. Vårt land är i högsta grad ett missionsfält. Här finns uppdraget för Kristi lärjungar.

Om någon förstod mig så att kyrkan inte skall bry sig om människorna, så är det ett totalt missförstånd.

Kyrkan skall vara Jesu efterföljare, och försöka handla som Jesus gjorde. Vara de svagas vän. Ta sig an de utstötta, de som inte noteras. Men kyrkan måste förkunna trons väg, som betyder dop och undervisning, och omvändelse till Kristus. Och kyrkan och dess ledning skall våga satsa på hjorden, på Jesu lärjungar, och uppmuntra dem som tror på Jesus Kristus att ge sig helt för missionsuppdraget. Nära och längre bort, överallt där det finns människor.

Henrik

Du ser det, du ger akt på olycka och jämmer
för att ta det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak,
du är den faderlöses hjälpare.

Henrik

Ravi Zacharias, en av vår tids ledande apologeter, skriver om den kortaste och starkaste disposition han stött på. De tre enkla punkterna i en skottsk prästs predikan om den förlorade sonen (Luk. 15) gör ett djupt intryck. De handlar nämligen inte bara om en förlorad son, utan om oss alla.

1. Sick o’home
2. Homesick
3. Home

På engelska är detta en ordlek, på svenska blir man tvungen att parafrasera. Utled på hemmet, hemlängtan, hem(ma).

Det är den storyline som varje liv handlar om. Det är en apologetisk disposition, för den handlar om den förlorade sonen, människan, som ville bryta upp från gudsgemenskapen, som trodde på myten att om man får göra vad man vill, så blir man lycklig. Han bevisade att myten var en lögn. Ute i ”livet” greps han, som hade flytt hemmet, av hemlängtan. Hans villkor var sämre än svinens. Hemlängtan är det stora temat om vägen tillbaka, förorsakad av hemmets verklighet mitt i hans nöd.

Resan som ledde hem – så kan människolivet beskrivas, om nämligen människan vänder om, och säger: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte mer värd att kallas din son.” (Luk. 15:18).

Så är det.

Sick o’home, homesick – home!

Henrik