Henriks kommentarer

På denna blogg har jag skrivit en del om svårigheter som vi nu upplever, från olika sidor sett kan de definieras olika.

Jag råkade lyssna på en bandupptagning av C G Hjelm, en predikant som betytt mycket inom frikyrkligheten i Sverige. Han berättar att under en tid på 1880-talet satt alla baptistiska predikanter fängslade.

En predikant skrev till sin lilla församling: nu när jag sitter inne skall ni arbeta för Jesus, vinna själar och kämpa till dess jag kommer ut. Sen skall jag hjälpa er och vi ska tillsammans arbeta för Jesus tills ni åker in. Så skall jag arbeta tills ni kommer ut. Sen ska vi arbeta tillsammans tlls vi åker in allihop. (lyssna på det: http://resurs.dagen.se/ljud/arhundradets_talare/CG_Hjelm.mp3).

C G Hjelm, som berättade om detta, säger att under fem år döptes 20 000 personer!!

Vi kan se litet olika på detta med dopet, men jag kan inte annat än glädja mig över att de hårt ansatta bröderna och systrarna i Kristus kämpade och trodde.

Deras svårigheter förvandlades till möjligheter.

Jag har tänkt mycket på CG Hjelms ord. Och tänkt på situationen inom vår kyrka.

Mångt och mycket är annorlunda än i Dalarna på 1880-talet. Men det finns något trosstärkande i vittnesbörden från gångna tider.

Ge inte upp!

Det är detta som nu gäller. Det är ju ändå fråga om människors frälsning.

Vilka möjligheter har vi inte att göra det som Jesus bad oss göra!? Förkunna evangeliet för allt skapat!

Se möjligheterna!

Henrik

Vi har fått veta att Lutherstiftelsens pastorers dop inte är ”rätta dop”. De uppfyller nämligen inte ”det tredje kravet” att dopet skall ske i ett samfund.

Utan att ta ställning till en för Lutherstiftelsen inre fråga – skall Lutherstiftelsens döpa? – vill ja påstå att detta är fel teologi.

Enligt vår bekännelse är dopet ett rätt dop om det förrättas i vatten i den Treenige Gudens namn.

Det finns många exempel på svåra situationer (t.ex. öster om Kuopio stift, där många under årens lopp har döpts i hemlighet osv men de har blivit upptagna i kristna kyrkor, inklusive vår kyrka).

Såvitt jag förstår – rätta mig om jag har fel – bygger Kuopio domkapitels dopsyn (i deras motiveringar om ”rätt dop”) – på att den döpte genom församlingen blir delaktig av Kristus, att kyrkan är porten till Kristus.

I Bibeln är den som är delaktig av Kristus genom dopet och tron, medlem av kyrkan. Kristus är dörren och en döpt skall genast upptas i församlingen. Detta upptagande är en följd av dopet, inte en förutsättning för ett rätt dop.

Nu har vi, som någon skrev på en insändare på finska (anonym), den situationen att Gud har godkänt dessa barn, men biskoparna vägrar ta emot dem.

I denna situation hoppas jag och många med mig att kyrkan skulle ta upp dessa barn i famnen och välsigna dem, såsom Jesus gjorde.

Alltså:

Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte, ty Guds rike hör sådana till.

En annan fråga är hur olika grupper inom kyrkan skall agera, hur kyrkan skall kunna gå mot enhet och frimodighet i bekännelsen.

Men detta, dessa direktiv, är maktpolitik, och inte teologi.

Jag är rädd för att biskoparna – om de inte mycket snart kommer med nya direktiv – målar in sig i ett hörn. De skiljer nu de döpta barnen från dopundervisningen, vilket inte i något teologiskt koncept kan försvaras.

Prosten Oiva Voutilainen motiverade sitt godkännande av registrerandet av barnen såhär enligt Kotimaa:

”Väätäisen kastaman lapsen kirkkoon liittänyt Oiva Voutilainen sanoi kapitulille antamassaan selvityksessä ottaneensa lapsen kirkon jäseneksi uskonnonvapauslain perusteella. Hän perusteli ratkaisua sillä, että kaste oli toimitettu kolmiyhteisen Jumalan nimeen vettä käyttäen, ja kastajana oli kastettu evankelisluterilaisen kirkon jäsen. Hän kertoi halunneensa ottaa huomioon myös lapsen edun ja hänen oikeutensa tulla kasteen perusteella kirkon jäseneksi.

Voutilainen perusteli päätöstään myös sillä, että Suomen evankelisluterilaiseen kirkkoon kuuluvien vanhempien lapsia kastetaan eri puolilla maailmaa, eikä kastajana välttämättä ole kirkon säädöskokoelmassa mainitun kirkon pappi. Kuitenkin nämä lapset otetaan vanhempien pyynnöstä jäseneksi siihen seurakuntaan, jossa jompikumpi vanhemmista on kirjoilla.”

I Voutilainens uttalande finns nog betydligt mera teologi än i domkapitlets motiveringar.

Hoppas att denna fråga inte blir ytterligare en ”maktfråga”, en fråga om prestige. Nu gäller det verkligt avgörande frågor.

Hur den lilla Lutherstiftelsen kan få hela kyrkan att skaka förstår man heller inte riktigt.

Henrik

En av de tydligaste förr och nu-människorna i Bibeln är Paulus.

Första gången han omtalas i NT är i samband med Stefanus’ martyrium. Detta föregicks av växande opposition och animositet mot Jesu efterföljare, apostlarna Petrus och Johannes särskilt (Apg. 5:17ff). Vad hade de gjort? De gjorde ”tecken och under”, det står ”faktiskt genom apostlarnas händer”. De botade sjuka, drev ut onda andar, förkunnade evangelium om Jesus.

Varför förföljdes de när ”alla blev botade”? Det finns ingenting som tyder på att de gjorde något ont. Men deras verksamhet utgjorde ett hot mot de religiösa ledarna. Folket gillade dem, men ledarna hatade dem.

Men en av Stora rådets medlemmar, en laglärare, Gamaliel, gillade inte alls vad hans kolleger sysslade med. Han varnar dem för att strida mot Gud.

Gamaliel var ju Paulus’ lärare (Apg. 22:3). Och Gamaliel förstod nog säkert vad Stefanus sade. Nu följde Stora rådet inte Gamaliels råd, de blev rasande och höll för sina öron, dvs. de ansåg att Stefanus hädade.

Vad var klimax i Stefanus’ tal, detta märkliga tal, som ledde till döden..

Stefanus hade blivit anhållen för att han var diakon, och gjorde gott mot sina medmänniskor. Men det innebar igen ett hot mot Stora rådets medlemmar. Man intalade (ordet i grundtexten innebär att man myglade, anklagade inte öppet utan sysslade med dolda anklagser utan att öppet bemöta det som Stefanus sade och gjorde).

Men Stenafus försvarade sig alltså, och slutet av berättelsen, det som fick allt att vända var orden alltid står ni emot den Helige Ande, ni liksom era fäderfinns det någon profet som ni inte har förföljt? De dödade dem som sade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den (Apg. 7:51-53)

Sedan stenade de Stefanus. Herrens man, som Herren själv hälsade välkommen hem.

Men Saulus var med, han hade samtyckt till att Stefanus dödades.

Stefanus’ vänner sörjde honom, den mest kända diakonen.

Men Salus försökte

utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor pch lät sätta dem i fängelse.

Litet senare står det att Saulus andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar. Han gick och bad om fullmakt att fängsla dem, män eller kvinnor, som hörde till ’den vägen’.

MEN:

Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: ”Vem är du, Herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.

Märkliga ord! Saulus förföljde ju församlingen, Herrens lärjungar, både män och kvinnor. Men Jesus möter honom och säger att Saulus förföljer Honom.

Saulus’ lärare Gamaliel hade varnat Stora rådet för att förfölja Gud. Det ville de inte, tror jag. Men de förföljde Jesu lärjungar. Och då visade det sig att de förföljde Jesus, Gud själv.

Den som förföljer Kristi lärjungar, förföljer Jesus.

Några tankar:

Gäller det ordet ännu idag?
Vem var det som avgjorde vad som var ”förföljelse mot Gud själv”? Det var inte Stora rådet, det var inte de förföljda lärjungarna. Det var Gud.

Jesus sade ju: se, jag är med er alla dagar intill tidens ände. Den som förföljer Jesu lärjungar, förföljer också och primärt Jesus, som är med alla dagar.

Kan några slutsatser dras angående vår tid??

Det är den frågan som var och en bör ställas inför.

Henrik

Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler.  För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen.  För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att jag själv skall få del av det.

Henrik

Hej alla Ni som läser denna blogg!

Jag har ändrat kommenterna så att man måste vara registrerad för att kommentera. Detta för att allt flera skriver anonymt. Jag tycker inte att något inlägg varit opsaande eller farligt – om jag minns rätt så har jag refuserat en eller två kommentarer någon gång i början när någon varit helt osaklig.

Annars får man säga vad man tycker, också fast åsikterna starkt avviker eller inte avviker från mina.

De som har egen blogg kan använda den identiteten, man kan också lätt få ett Google-lösenord åt sig själv, eller så kan man använda en Open ID och t.ex. sätta in sin emailadress eller motsv.

Jag ser direkt gärna att folk kommenterar, inte minst så lägg det i stort sett handlar om att kommentera det som sagts i min blogg eller i en kommentar till min blogg.

Jag hoppas detta inte blir för besvärligt – det är inte meningen!

mvh Henrik

När man funderar över Lutherstiftelsens dopverksamhet och de biskopliga direktiven att inte uppta av Missionsprovinsens präster döpta barn i vår kyrkas gemenskap, undrar man litet.

(1) Är inte kyrkans grundidé att sprida evangeliet, att vinna nya människor för Jesus Kristus?

(3) Borde inte kyrkan välkomna alla som vill samla människor kring Guds Ord och verka för att flera ansluter sig till kyrkan?

Att nu i praktiken skilja åt dop uch dopundervisning, att agera så som man inte gör i Sverige i motsvarande situation, att spilla krut på andra kristna människor, är detta verkligen kyrkans svar i dagens läge när många flyr kyrkan?

Henrik

Vi har fått veta (Kotimaa) att biskopen i Helsingfors stift har sänt ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet med en uppmaning att inte godkänna att barn som döpts av Lutherstiftelsens präster upptas i församlingens gemenskap.

Andra uppgifter låter oss veta att orsaken skulle vara att frågan utreds.

Jag – och kanske många andra med mig – är bestört.

Jag har funderat över vilken teologi som ligger bakom detta beslut.

Betyder det att biskopen önskar att barn som döpts inte skall få dopundervisning? Betyder det att de inte ska kunna tillhöra samma församling som sina föräldrar?

När ett barn sedan blir äldre, är de för alltid ”förlorade” – får de aldrig någonsin bli medlemmar av evangelisk-lutherska kyrkans i Finland församlingar?

Den primära frågan blir: är dessa barn döpta eller ej?

Ett dop i vatten, förrättat i den Treenige Gudens namn, måste väl rimligen betraktas som ett rätt dop? Om personen som döpt personen inte är präst, måste det betraktas som någon form av nöddop, och skall då bekräftas av kyrkoherden eller någon annan präst. Det är kyrkoherden som besluter om upptagande i kyrkans gemenskap.

Då blir frågan: är Lutherstiftelsens prästvigda präster ”riktiga präster” eller ej? Om en luthersk präst (och biskop) prästvigt dem, är de sannolikt teologiskt sett präster. En annan sak är att de inte har prästrättigheter inom vår kyrka.

Men dessa prästrättigheter kan knappast gälla själva döpandet, utan upptagningen i kyrkans gemenskap?

Om en pingstpastor, som döpt en person som senare vill bli medlem av lutherska kyrkan, godkänner vi dopet som dop, men vill ge en annan dopundervisning där vi betonar dopet som en Guds gärning. Också om det gäller den del av pingströrelsen som juridiskt sett är en registrerad förening (och ej medlem av ett registrerat trossamfund). Sker inte detta??

Jag tror mig förstå biskopens intention, till en del. Han vill inte stöda en ”vild utveckling” inom vår kyrka. Jag har nog förståelse för en sådan syn, det medger jag öppet. Men ändå finns det teologiska dubier hos mig.

Men bör man inte också fråga hur vi har hamnat i en sådan situation? Är inte det en medveten policy från biskopligt håll som lett till att unga män varit tvungna att söka ordination i Sverige?

Tyvärr får jag det intryck att den egentliga orsaken är ett maktspel mellan ”den etablerade kyrkan” och Lutherstiftelsen.

I Sverige får Missionsprovinsens präster döpa, det är inget problem, det sätts ett kryss i en annan ruta, och så upptas barnet i kyrkan. Varför går inte detta här, om det nu är så att föräldrarna vill att ”deras pastor” skall döpa?

Vad innebär egentligen i detta sammanhang orden

Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike hör sådana till.

Är det så att för kyrkopolitiska orsaker skall barnen hindras att få bli delaktiga av församlingsgemenskapen i den församling som också religionsfrihetslagen förutsätter att de är medlemmar av (samma som föräldrarna)?

Detta är inte ett stort praktiskt problem. Lutherstiftelsen har inte resurser att döpa mera än något hundratal, kanske två, per år. Det är en liten del av alla dop.

Man frågar sig vad detta egentligen är! Den teolog med alldeles speciella förtjänster på dogmatikens och teologins område borde nog kunna komma med en tydlig teologisk motivering.

Om utredningen är så invecklad, finns det då inte senare möjligt att t.ex. ordna bekräftelse av nöddop.

Det som skett inom Lutherstiftelsen är såvitt jag kan förstå att man betraktar sina präster som präster, dopen förrättas i det fall att barnets föräldrar eller vederbörande själv anhåller om dop. Men man meddelar tydligt att man inte har befogenheter att godkänna ge de döpta församlingsrättigheter.

Skulle frågan inte egentligen vara så allvarlig, skulle man unna dra på mun åt detta gräl. Men nu är frågan större än så. Men är det så farligt om Lutherstiftelsens präster hjälper våra präster att få flera medlemmar i en tid när många skriver ut sig…??

Man har nog svårt att se all logik i detta.

Jag hoppas biskopen vill publicera sina direktiv och motivera dem, kanske ändrar då bedömningen av detta minst sagt förbryllande läge.

Henrik

Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud. Joh. 12:42,43

Vi har kommit till en situation när den som tror på Kristus och på Hans Ord får betala ett pris. I många länder är situationen tydligt värre än hos oss.

Men också här har det börjat synas manifestationer på persona non grata– fenomen, präster som inte skall anlitas för dop, bröllop och begravning, naturligtvis heller inte anlitas som predikant vid gudstjänster osv.

Frågan är om det är sakfrågan som gett upphov till detta fenomen eller om det är inomkyrkiga röster som manat fram denna reaktion.

Jag tror att inomkyrkliga auktoriteter bidrar till att förstärka denna märkning av vissa personer.

Man måste absolut, i ärlighetens namn, ställa en viktig tilläggsfråga:

Är det verkligen för Kristi skull, eller rentav för sin personlighets skull, eller på grund av sitt handlande, som en människa blir ”icke önskvärd”?

På den frågan kan bara Kristus svara, och kanske goda vänner också hjälpa till genom en kristlig ärlighet, och genom förmaningar.

Det kan givetvis handla om ”både – och”, inte bara om ”antingen – eller”.

Det kan vara viktigt att läsa 1 Petr. 4:15, kanske på flera olika språk…

But let none of you suffer as a murderer, a thief, an evildoer, or as a busybody in other people’s matter. (NKJ)

Men ingen av er skall lida för att han är en mördare eller tjuv, förbrytare eller förskingrare. (SFB)

Ordet ”förskingrare” heter i grundtexten ”allotriepískopos”, en person som ”tar sig befogenheter”, ”allótrios” betyder främmande, ngt som tillhör ngn annan.

Ja, det är nog viktiga frågor. Och viktigt att försöka städa sin egen trappa.

Men det är nog också viktigt att kunna ställa frågor om sakfrågorna, som inte bara kan avfärdas med psykologiska eller demagogiska argument.

T.ex. typ ”tror ni att bara ni har den rätta tron”, att alla andra ifrågasätter Guds Ord osv. Det är ett enkelt och alltför vanligt demagogiskt grepp, som ofta används också när avsikten har varit att bedöma en företeelse el. dyl. utifrån dess teologiska och andliga värde och tyngd.

Ja, he e mangleis.

Men grundfrågan kvarstår, den som jag gärna vill formulera i hälsningens form:

Räds ej bekänna Kristi namn
om världen än det skyr.
Det är ett fäste och en hamn
när allting annat flyr.

Henrik

För några dagar sedan publicerade tidningen Kotimaa en nyhet, som har förvånat många. Biskop Eero Huovinen har i ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet uppmanat kyrkoherdarna att inte som medlemmar uppta sådana som döpts av Missionsprovinsens präster (inom Lutherstiftelsen verksamma).

Nyheten innehåller enligt min mening många viktiga frågeställningar.

Senare har jag fått uppfattningen, att orsaken till biskopens kommentar, liksom också till biskoparnas uttalande om dopet, är det faktum att frågan utreds.

Enligt de uppgifter jag har behandlar inte Svenska kyrkan Missionsprovinsens dop på liknande sätt, utan godkänner dem såsom dop som ägt rum i annat sammanhang (alternativ finns på dopblanketten).

Jag tycker nog att frågan också signalerar en maktkamp. Det handlar nog mycket om kyrkopolitik, och inte bara om, kanske inte ens främst (?) om teologi.

Det man borde fråga är om dessa dop är lutherskt sett rätt förrättade dop. Dop i vatten, i den Treenige Gudens namn, är riktiga dop. Och om döpta säger kyrkoordningen att de inte får döpas på nytt.

Det är den första frågan: är dessa oersoner döpta eller icke döpta?

Den andra frågan är: är de personer som döpts av Missionsprovinsens präster rätt döpta?

Hur är det med andra föreningsbaserade pingstvänner, som döper sina medlemmar (där det förekommer) och som har haft ett dubbelt medlemskap? De döps väl inte om, utan dopundervisningen blir aktualiserad.

Frågan är om det är teologiskt hållbart att betrakta Lutherstiftelsens präster (de som blivit ordinerade inom Missionsprovinsen) som ”icke prästvigda”. De uppfyller nog kriterier på prästämbetet, men de har givetvis inte prästrättigheter i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det sistnämnda är åtminstone klart.

Då återstår alternativen att bekräfta dopen såsom nöddop, eller godkänna dem som ”riktiga dop”. För odöpta kan de väl knappast anses vara?

Jag vill inte säga att man ska välkomna en sådan utveckling. Jag förstår också biskoparnas oro. Alla kan inte döpa, utan vi har klart stadgat detta med rite vocatus i bekännelseskrifterna.

Men två frågor, ganska pragmatiska, inställer sig nog:

(1) Om nu Lutherstiftelsens präster döper barn utan att försöka ge sken av att de innehar prästrättigheter inom kyrkan, och de kanske på årsbasis kommer till några tiotal, eller i bästa fall (då får de nog stå i) till 100-200 dop per år, är det inte då en så försvinnande liten del av alla dop att kyrkan kunde acceptera detta?

(2) Är det skäl att driva en maktpolitik som innebär att en av de centrala rättigheterna inom religionslagstiftningen, att föräldrar ska ha rätt att fostra barnen i sin tro, blir kränkt genom att döpta barn förvägras rätten att tillhöra samma samfund som sina föräldrar?

Jag tycker att lösningen definitivt inte är tillfredsställande. OM detta uttalande är en tillfällig ståndpunkt, i väntan på utredningens resultat, blir den kanske lite mera förståelig, men bara tillfälligt. Någon slutgiltig lösning är det ju inte fråga om.

Ändå kan jag inte värja mig för intrycket att här sammanblandas för kyrkan främmande maktspråk med sakramentet och en avsikt som trots allt vill vara teologiskt motiverad.

Det ska bli intressant att se hur länge man kommer förbi de stora teologiska frågorna kring dopet. För de är ännu öppna, och de är de viktigare.

Samtidigt är det ju viktigt att betona solidariteten och respekten för kyrkans ordning. Men nog är det väl någon sanning i tanken att denna situation inte har uppkommit på grund av Lutherstiftelsens agerande, utan att Lutherstiftelsens agerande snarare har dikterats av det bemötande som konservativa teologer med traditionell ämbetssyn har ställts inför, på grund av denna enda fråga?

Henrik

I Joh. 21:15 finns ett mycket intressant bibelord, ett ord som Sven Danell kallar svårare än prästexamen. Man kunde säga att det är den verkliga pastoralexamen, inkörsporten till allt pastoralt arbete.

Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa göra?” (KB 1917)

Bibel 2000 översätter: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?”

I Svenska folkbibeln (SFB) står det:

Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa?

I de finska bibelöversättningarna står:

”Simon, Johanneksen poika, rakastatko sinä minua enemmän kuin nämä?” (KR 1933/38)

”Simon, Johanneksen poika, rakastatko sinä minua enemmän kuin nämä toiset?” (KR 1992)

I engelska översättningar heter det

”Simon, son of Jonah, do you love Me more than these?” (New King James)

På samma sätt översätter t.ex. NIB och NIV, med tillägget att de sätter in ett do you truly love me..

Man kan konstatera att svenska och finska översättningar (utom SFB) styr översättningen. Genom att säga ”dessa gör” respektive ”nämä” (toiset) tolkar man entydigt texten så att Jesus frågar Simon Petrus om han älskar Honom mera än de andra lärjungarna älskar Honom.

Detta är säkert en möjlig översättning, både språkligt och sakligt sett. Men är det säkert att Jesus frågar så?

Den grekiska översättningen har orden pléon touton (omega), som ordagrant betyder ”mer än dessa”.

För tolkningen att Jesus menar som våra svenska och finska översättningar har översatt, talar det faktum att Petrus sade ”Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke.” Mark. 14:29.

Men vid närmare studium har jag börjat fundera på detta.

Varför skulle Jesus jämföra Petri kärlek med andra lärjungars kärlek? Varför skulle andra lärjungars kärlek utgöra en norm för Petrus?

Det står dessutom så sade även alla andra (Mark 14:31, SFB).

Om man ser på kontexten ser man att Petrus hade återvänt till sitt gamla liv från vilket Jesus hade kallat honom (Luk. 5). Han gick och fiska. Situationen påminner om Petri kallelse, men avviker ju i väsentliga detaljer från den. Jesus förefaller att medvetet ha valt att agera på ett sådant sätt att Petrus skulle minnas sitt första möte med Jesus och kallelsen att bli människofiskare.

I kontexten ser man också att antalet fiskar, 153 stycken, nämns. Det finns många förklaringsförsök. Det fanns allt som allt 153 arter, 153 symboliserar ”hela världen” (med variationer). Eller man har påpekat att 153 bildar en liksidig triangel med 17 per sida (1+2+3+4 etc—+17=153). Man har också sagt att grekiskan ord ”det är Herren” – textens centrala ord – ger talvärdet 153 (varje grekisk bokstav representerar ett talvärde, men det stämmer bara om man tar huvudorden ”kyrios estin”, och inte tar med bestämda artikeln).

Åtminstone tror jag att man vågar säga att det faktum att fiskarna nämns, visar att de har betydelse för förståelsen av texten.

Min uppfattning är att man bör översätta älskar du mig mer än dessa? Då låter man tolkningsmöjligheterna finnas, då kan dessa i svenskan stå både för subjekt och objekt. På finska kunde man säga ”rakastatko minua näitä enemmän?” och behålla den öppna översättningen.

Helhetsbilden gör att jag är böjd att tro att Jesus ställer Petrus för en återupprättelse, där Han upprepar kallelsen att bli människofiskare och inte fiskare. Hans fråga är en anamnes (en åminnelse) av kallelsen, och frågan kan sägas innehålla frågeställningen älskar du fiskarna (ditt gamla liv, ditt världsliga yrke, ditt liv före kallelsen) mera än du älskar mig?

Jesu svar – föd mina (inte ”dina”) lamm – tycker jag bekräftar tesen att det handlar om människofiskandets kallelse.

Grammatiken gör det möjligt att förstå ”pleon touton” = ”mera än dessa’ såsom syftande på fiskarna, och inte de andra lärjungarna.

I princip är förstås ett ”både och” möjligt (båda översättningarna) även om jag mera tror på ”fiskarna” än jämförelsen med de andra lärjungarna, trots att Petrus ”angav tonen” och var den som på ett speciellt sätt behövde upprättelse och också skulle komma att bära ansvar.

Men i alla fall kvarstår frågan, den fråga som ingen herde, eller annan lärjunge, kommer förbi, Jesu fråga:

Älskar du mig?

Henrik

P.S. Ett crux interpretum betyder ett svårtolkat ord, ett ord där tolkningarna går i kors, en svårtydd text o.dyl.