Henriks kommentarer

Ateismen är av betydelse främst i väst, i en svalnande kristenhet. Också på före detta kristna områden möter man delvis ännu ateism. Men de flesta sådana områden är idag platser där islam har ett starkt fotfäste.

Parallellt med avkristnandet går dock också ett minskande intresse för ateismen. Vi har både postkristet och postateistiskt.

Den ateistiska kritiken mot gudstron och kristendomen är att religion föder våld, att religionen binder. Ateismen innebär sålunda befrielse från religiösa bindningar och auktoriteter. Och så nämner man gärna konflikter som man ser att ha förorsakats av religionen: Nord-Irland, Mellanöstern osv. Och naturligtvis Al Qaida och 9/11 (Nine One One) i USA. I dessa diskussioner har man allmänt börjat tala om fundamentalister, utan att närmare definiera ordet. Så blir det t.o.m. så att Al Qaida och evangelikala kristna åtminstone nästan är samma sak…

Religion is an oppressor, atheism is a liberator.

Men om man ser på områden där ateismen fått råda fritt kommer man ganska snart på andra tankar: DDR, det forna Sovjet, Kina, Nordkorea osv. Ateismen har visat sitt ansikte och fött fram det mest grymma och omänskliga som vår värld har kunnat visa på. Det har på intet sätt blivit frihet och välstånd, inte jämlikhet eller broderskap.

Det förefaller att finnas ett samband mellan de “grälande” och intrigerande hellenistiska gudarna och den gudsbild som finns i väst.

Det som föder mycket frustration och bäddar för ateismen är diskrepans mellan det vi kristna tror på och det som vi visar genom vårt liv. Kristendomen bygger inte på vårt liv, utan på Jesu liv och död och uppståndelse. Men ändå är det de kristna i vardagen som blir grogrunden för antingen ateism eller gudstro.

Jag läste nyligen om en känd föreläsare, som hade varit i USA och föreläst om ateism och gudstro. Hans värd berättade att hans fru hade inbjudit deras granne, en läkare, att komma och höra på föreläsningarna.
När värden körde sin gäst till flygfältet berättade han detta för föreläsaren (Ravi Zacharias). Hans fru hade frågat läkaren vad hon tyckte om föreläsningarna.
– Vet du vad hon sade?
– Nej, svarade Ravi Zacharias.
– Hon var mycket imponerad. Hon tyckte att du hade mycket starka och övertygande argument.

Och så tillade hon: jag undrar hur han är privat.

Jag har noterat och funderat mycket på detta. Hon visste att intellektuella argument, logiska resonemang, stor kunskap osv vägs när det gäller den personliga integriteten.

Vi förkunnar för litet detta med att Jesus är Herre. Jag tror att det är mycket viktigt i alla apologetiska diskussioner.  Det gäller inte bara på individplanet. I lika hög grad gäller det kyrkan. En forskare skriver att ateismen fått betydligt starkare fotfäste där kyrkan upplevs stå på “maktens sida”. Där kyrkan har levt ut sitt budskap om förlåtelse och försoning, talat om varje människas rätt och lika värde, och framför allt där kyrkan har förkunnat att Jesus Kristus kallar alla människor till tro och efterföljelse, där har ateismen lyckats sämre.

En av de mest kända och anlitade apologeterna i vår tid har träffande nog skrivit en av sina bästa böcker under rubriken
Beyond Opinion – Living the Faith We Defend.

Ingen kräver fullkomlighet av oss. Men är inte förväntningen den att vi tar vår tro på allvar?

http://kyrkomotet2009.blogspot.com/

I viss mån kommer säkert kommentarerna att beröras på min vanliga blogg, men något slag av “rapportering” från kyrkomötet, som kanske inte intresserar alla läsare, kommer att finnas på ovannämnda adress, medan jag fortsätter att skriva på denna blogg.

Du kan också på kyrkomötesbloggen som kommentar ställa frågor eller skriva sådant som du vill veta mera om. Jag svarar i den mån jag kan, och så snart jag har tillfälle (mötena kan hålla på ganska sent på kvällarna).

Det är viktigt att vi kristna reagerar. Vi fogar oss lätt i allt möjligt och opinionen blir snedvriden och oäkta om den kristna rösten inte hörs.

Salt och ljus…!

Läs gärna Dagen, de bevakar många frågor mycket fint.

www.dagen.se

För säkerhets skull sätter jag ut texten här också.

Tron är en privatsak, den får inte synas i det offentliga livet, säger man.

Ändå så vet vi att många finländare ber, och när det gäller – vid sjukdom, olyckor eller död – är nog bönen ingen främling i människans liv.
Jag minns från min utbildning när jag några veckor jobbade i operationssal. En dam rullades in, hon skulle snart sövas och operationen skulle börja. Hon låg där och jag kom in och såg att hon knäppte händerna. Hon bad. Men när hon såg mig, ryckte hon liksom till och försökte dölja att hon hade bett. Jag gick fram till henne och sade att “det där passar nog bra här också”. Och vi växlade några ord som inte hör hit.

Sånt händer. Till all lycka.

Så mycket märkligare är detta underliga smusslande med t.ex. bönen. I Tammerfors diskuterades nyligen om församlingens präster eller andra medarbetare får hålla bön i samband med en morgonsamling i skolan. Undervisningsministern kom till all lycka till undsättning och sade visst får en morgonsamling vara religiös.

Somliga av oss minns den tid när alla morgonandakter (som man då kallade dem) var religiösa, kanske alla inte alltid var så kristliga, men avsikten var att vara det. Då inleddes varje skoldag med bön.

När jag följde med hur de somaliska piraterna behandlade sin amerikanska gisslan, kaptenen som lät sig tas som gisslan för att besättningen skulle gå fri, konstaterade jag att man i USA öppet talade om bönen.

När beskedet om att kapten Richard Phillips fritagits kom, står en amiral inför TV-kamerorna och säger att vi alla här i marinen (och i officersskolan) har bett för honom dag och natt! Helt naturligt.

Bön är ingenting man skall skryta med. Man skall nog gå in i sin kammare och tala med Gud som hör i det fördolda. Det säger ju Jesus. Men om bönen, och om att Gud hör bön, får man tala.

Öppet. Utan krusiduller och krumbukter.

Gud hör verkligen bön!

Och det enda sättet att bli övertygad är att pröva om det stämmer.

För att vara död verkar Jesus vara ovanligt levande i Sverige just nu. Hade jag varit ateist hade jag blivit galen. Men det är jag inte, så för min del är allting helt OK.

Intresset för Jesusgestalten beror inte enbart på att det är påsk, inte ens på att Jonas Gardell har skrivit en bok som påstås handla om Jesus. Det är något annat som är i görningen.

Elisabeth Sandlund var tidigare ekonomijournalist på SvD. Totalt ointresserad av kristen tro. Vid ett besök i en kyrka ändrades allt. ”Jag fylldes av total visshet.” Sedan dess är hon uppskattad kristen författare, föredragshållare, chefredaktör för Dagen. Har myntat ett klassiskt begrepp: ”påkristning”.

Det är sant att Sverige avkristnas. Men det är också sant att Sverige påkristnas. Det är sant att många kyrkor står tomma. Men det är också sant att andra kyrkor är överfulla. På en del platser bygger man nya och större kyrkor, för de gamla blev för små.

Varje vecka samlas stora mängder till någon form av gudstjänst – sannolikt fler än de som besöker någon form av idrotts- eller kulturevenemang.

Under sommaren samlas tiotusentals personer till kristna folkfester runt om i landet. Aldrig hört talas om det? Inte så konstigt. Det brukar inte synas i medierna, i vart fall inte på riksnivå.

Senaste nytt i medierna tycks vara att i jättereportage beskriva ”swingers” som den nya trenden i svenskt familjeliv. ”Här har gifta sex med andra gifta.” I sådan mediemiljö väger Jesus lätt.

Men om man läser ledar-, kultur-, debatt- och insändarsidor ser man att det är tryck i frågan om Jesus och kristen tro.

Det gäller brottningen mellan troende och ateister, om sökande efter andlig mening i en allt mer materialistisk omvärld.

Men det handlar också om utvecklingen inom kyrkligheten det bisarra svenska systemet där politiker bestämmer över kyrkan och lärans innehåll, att centrala kyrkliga krafter verkar skämmas för evangeliet och önskar kasta stora delar av Bibeln på historiens soptipp. Men det handlar också om att det idag sker historiskt viktiga närmanden mellan olika riktningar som tidigare stått långt från varandra.

Själv märker jag det när jag är ute och talar i landets kyrkor. De två senaste åren har publiken uppgått till 44000 personer – alla schatteringar. De lyssnar under 1,5 timme till ett anförande om treenighetens mysterium, synd och nåd, omvändelse och andlig kamp, om ont och gott, Saul som blev Paulus.

Dessa möten arrangeras ofta av olika samfund gemensamt. På en ort var det samtliga frikyrkor tillsammans med katolikerna. Det hade varit otänkbart för bara några år sedan.

Så. Vissa delar av kyrkan är döende, andra lever och frodas. Det är både avkristning och ”påkristning” – inte bara i samhället, utan också inom kyrkan själv.

Igår var det långfredag och Jesu död på korset. Men den döden visade sig vara högst tillfällig. Den varade – så att säga – bara i tre dagar. Sedan dess har hans anhängare ökat från 12 till 2,4 miljarder. I morgon firas han med fest över hela jordklotet. Inte för att han är död, utan för att kristna är övertygade om att han lever.

(Sagt som upplysning till den som tror att vi firar påsk för att hylla en kyckling, eller liknande.)

Göran Skytte är författare och fri skribent.

En av åhörarna frågade sedan om han får kommentera föredraget.
– Ni får tio minuter, sade föredragshållaren som själv hållit på mycket länge.
– Jag behöver bara 10 sekunder sade mannen.

Så vände han sig mot åhörarna och ropade: Christos voskres! Kristus är uppstånden!
Och ögonblickligen ropade alla: Voistinu voskres! Han är sannerligen uppstånden!

Det är den bekännelsen, som vilar i den historiska händelsen den första påskmorgonen. Och det är den hälsningen som skall ropas ut också i vår tid.

Alister McGrath, en av världens mest kända nulevande apologeter, själv f.d. ateist, berättar hur han för en ung dam försökte förklara vad det betyder att HERREN är min herde. Hon var mycket intresserad av kristaller, som hon dyrkade.

Han berättar att han blev mycket förbluffad över hennes reaktion. Hon sade att hon aldrig hade hört om att man kunde tro på en personlig Gud. Och så tillade han: det var sorgligt att höra, för det säger också något om oss kristna – att det i dag finns så många människor som aldrig har hört om Jesus, om påskens stora livsavgörande händelser.

”Having met someone with an interest in crystals, I explained to her how I knew God to be my protector and guide, and I explored with her the image of God as shepherd (Ps. 23:1). She was fascinated by the idea of a personal God, as opposed to the impersonal forces she associated with her crystals. What was particularly worrisome was that this way of thinking was new to her. We have a lot of explaining to do, don’t we?”

Petrus skriver: “Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.”

Känner dina och mina vänner till detta hopp?
I det kommunistiska östeuropa, visste man detta trots att det var svårt att få sprida Nyheten framom andra. Men i vårt samhälle, där vi ännu har frihet att verka, är det många som inte längre vet ens det allra väsentligaste om kristen tro.

Är hemligheten alltför väl bevarad? Och framför allt: kan vi göra något åt det? NU!

Henrik

Det kan kanske vara på sin plats att konstatera att jag inte hade en aning om vad som skulle sägas i programmet, inte ens vad själv skulle säga! Mitt bidrag spelades in som första inslag. Och sedan var det klippt, så att säga…  (Detsamma gällde förmodligen Maria Sundbloms kommentarer.)

Tanken på boken som en personlig brottning, bekräftades ju nog av Jonas Gardell. Det är hans egen personliga brottning – därför låter jag honom för det mesta fundera fritt. Det är personlig mark. Det handlar också mycket om hans sår, tror jag. Sådant behöver man inte argumentera mot.

Till den del som Gardell kommer med sanningsanspråk konstaterar jag att Jonas Gardell nog är mycket selektiv i sin läsning. Texterna innehåller just de tankar de “skall innehålla”.

Gardell läser t.ex. om hur Jesus talar om fem bröd och två fiskar (hur vet han det förresten?), han nämner olika detaljer, men väljer suveränt vad han vill ta med. Så kan han t.ex.säga att Jesus ingenting säger om synden, att “den Gud som gallrar är förfärlig”, tanken på förtappelse och dom är sådant som varje människa har så svårt att acceptera. Och ändå är denna en av Bibelns mest framträdande tankar, frälsningen från det onda och till ett liv i tro på Kristus.

Jag ska nämna ett av hans exempel:

Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni. Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.
Matt. 21:31-32

Nej, det blev nog mera “klippt och skuret”, än tankeutbyte. Och inte hade jag någon aning om att Lena Einhorns och Dan Browns alster – fiction –  skulle figurera i programmet.

Så mitt intryck blev “vi möttes inte”. Någon form av möte skulle väl alla ha vunnit på?

Men ändå fick jag nyss ett SMS av en god prästbroder som tackade för mina “klara och sakliga kommentarer”. Tala om positiva människor!

 Jag hoppas ändå att någon skall hitta vägen till Böckernas Bok. Det borde nog bli BOKTID nu, skäl att kolla vad som verkligen sägs i Boken!

Men vad TV-program beträffar – trots mycket vänligt bemötande i samband med inspelningen av Boktid: hellre ser jag nog på Strömsö.

Henrik

Den bästa boken om Jesus, som utkommit under den senaste tiden, är nog Benedictus XVI:s bok, som jag tidigare hänvisat till på denna blogg. En av de färskaste är Jonas Gardells bok om Jesus.

Jag har läst Gardells bok, åtminstone nästan hela boken (därtill uppmanad av en TV-redaktör). Jag har också läst andras kommentarer till Gardells bok.

I Sverige har Gardell samlat stora skaror, bl.a i Uppsala domkyrka. Någon har sagt att Gardells bok är hädelse (bl.a. Ulf Ekman, pastor i Livets Ord). Många har med fog kritiserat Gardells bok.

Det som ju är en grundläggande princip är att – vilket Gardell medger – boken bygger på det som andra har skrivit. Flera av det s.k. Jesusseminariets forskare finns på litteraturlistan. Många av grundtankarna känner man igen från John Shelby Spongs böcker. Och det är ju inte så märkvärdigt.

Det som är det mest framträdande draget i Jonas Gardells bok är den selektiva läsning av Nya testamentet som han presterar. Han kan dyka in i detaljer i någon text, sedan spekulerar han i sådant som man inte vet något om (t.ex. om Jesus var tandlös), men framför allt struntar han blankt i många mycket tillförlitliga texter. Gardell tror på uppståndelsen, men inte på Jesu försoningsdöd osv.

Gardell har en fenomenal förmåga att använda ord, det erkännandet vill jag gärna ge.

Jag vågar inte – och vill inte – gå så långt att jag kallar det för hädelse. Det är ju klart att om han säger det han säger mot bättre vetande, så är det nog det. Han ger inte ens på ett mänskligt plan rättvisa åt Jesus, så att Jesus själv skulle få komma till tals (ackompanjerad av teologer som inte tror på äkta Jesusord).

Det är bara det att “en människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen”, som det stod i den gamla översättningen.

Jag tycker att boken bäst kunde beskrivas med ordet brottning. En brottning med Jesus. En brottning med barndomens religiositet. En brottning med sin far.

Jag läste i en av Jonas Gardells texter att han sade om sin far: han var älskad av många, själv älskade han aldrig någon (i ungefärlig återgivning). Detta förklarar mycket.

Om någon säger något mot Människosonen, sade Jesus (Matt. 12:32). Och Jesus fortsätter med att varna för hädelse mot den Helige Ande. Jag tror inte det handlar om vilken person i Gudomen någon talar emot, utan just detta att smäda Anden som vittnat (jfr “så säger den Helige Ande: idag om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.”)

Därför skall vi vara försiktiga med våra slutsatser om  var någon står på skalan åsikter eller hädelse. Bara Gud vet.

Men det är nog en ohållbar bild som Gardell tecknar, därtill influerad av många teologer:

Jesus var en judisk lärare, en rabbi, som likt andra lärare lade fram tankar, som sedan lärarens lärjungar memorerade. Det är en variant av den gamla församlingsteologin, som hävdar att kristendomen föddes i urförsamlingen.

Men förenklat sagt: kan man verkligen tro att en (medelmåttig, i någon mening, eller åtminstone ganska menlös) rabbi sagt något som hans tvivlande lärjungar sedan grep tag i, övervann sin rädsla efter Jesu död och utvecklade till en världsreligion, samtidigt som de själva gick martyriet till mötes…

Är det inte mera sannolikt att tro att hemligheten till allt fanns i Jesu person? Att Han hade gjort ett sådant intryck på sina lärjungar, att de trotsade lidanden och motstånd och till slut ansåg att inte ens hot om avrättning kunde möjliggöra en förnekelse? Och att de bemödade sig om att anteckna och tradera (föra vidare) hans ord.

Allt talar ju för detta. Nya testamentets texter är ju verkligen genomforskade, undersökta, jämförda med annat historiskt material osv.

“Det var icke några slugt uttänkta fabler…” (ett ögonvittne).

Den bästa boken om Jesus är nog Bibeln.

Övertygande. Trovärdig. Oslagbar.

Epilog: kanske någon i sitt stilla sinne tänker “cirkelresonemang”. Men är det så?
Det bästa svaret får den som läser den Boken.

Boken om Jesus.

Jag skriver ner några tankar, tankar som jag vill utveckla och komplettera senare. Men i alla fall något.

Inte diktera, men argumentera!

Den kristna förkunnelsen av Guds Ord är oersättlig, men kyrkan måste i mycket högre grad vara samtalande, inte dikterande, men nog argumenterande. Och kyrkan måste kunna lyssna, både till Gud och till människor.

Utmaningen blir hur dessa grupper ska kunna leva tillsammans i samma kyrka.

Vi har alltså ett både – och, inte ett antingen–eller.
Jag tror att alla realistiska lösningar ska gå ut på att se till att båda grupperna har rum i kyrkan, och att det finns frågor som vi måste lösa tillsammans för att det skall lyckas. Vill vi, så kan vi. Vill vi inte, så kan vi inte.

En arbetsgrupp som har tillsatts av biskopsmötet har nyligen publicerat sitt betänkande. Den föreslår att biskopsmötet skall ge pastorala råd för de situationer när personer av samma kön ber om välsignelse av sitt förhållande. Mot bakgrunden av det beslut som igår fattades av Sveriges riksdag, vet vi att situationen kan komma att förändras också här, kanske mycket snart. Det kommer att handla om en könsneutral äktenskapslag.

Inför alla dessa frågor konstaterar jag att enligt Bibeln är det alltid Gud som är välsignelsens subjekt. Våra formulär i handboken är principiellt uppbyggda så att de börjar med att man ur Bibeln läser en text som talar om det som skall vara föremål för välsignelsen, ett bud, en befallning om att välsigna, eller ett löfte om välsignelse. Sedan välsignar prästen eller någon lekman, men prästen eller lekmannen är bara en tjänare. Det är Gud som välsignar. Om Han inte välsignar, blir det ingen välsignelse.

När det gäller välsignelse av ett registrerat parförhållande är Bibeln fullkomligt entydig. Såväl i Gamla testamentet som i Nya testamentet är utlevd homosexualitet (homoerotik) något som Bibeln tar avstånd från. Däremot kan jag inte se att en homosexuell läggning i sig är något som problematiseras. Homoerotik är inte det enda som Bibeln tar avstånd från. Mycket mera sägs om olika former av den heterosexuella människans synder: otukt, äktenskapsbrott, oren begärelse osv.

Detta är något som kyrkan måste hålla fast vid. Guds Ord kan inte ifrågasättas. Men varje människa skall bemötas med barmhärtighet, förståelse och respekt. Jag är inte homofob. Jag har goda homosexuella vänner. Men bibelorden står där, oberoende av vad vi tänker om dem.

Se hur de kristna…

“Se hur de kristna älskar varandra”, sade man en gång när den kristna kyrkan var ung.
Vad skall man skriva idag? Är det så som människor upplever kyrkan?

Jag tror att det ännu är möjligt – om och när Kristus får gripa oss. Kan Borgå stift bli ett föredöme i att visa på en försonad mångfald? Det är åtminstone en viktig utmaning för oss idag. Det går inte att tvinga fram någon enhet. Den måste födas och få växa fram. Enheten kan bara födas och växa på sanningens grund – kärleken har sin glädje i sanningen!

“Ditt Ord är sanning.” Joh. 17:17

Här står jag, Gud hjälpe mig – och alla andra!

Henrik

Kanske några ögon öppnas nu?

Henrik