Henriks kommentarer

Avdop är en ny fluga i England (och även här) där människor får ett certifikat på att de annullerar sitt dop. Åtminstone 100 000 certifikat har utfärdats, enligt uppgift.

Nu är det bara så att “sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.”

Och både om omdopet och avdopet gäller detta:

Vi kan avfalla, vi kan vända Gud ryggen, men vi kan inte upphäva Guds löften! Därför behöver vi varken omdop eller avdop. Guds löften gäller, också den son eller dotter som ute på rymmen inser att “det var bättre hemma hos Far” och vänder hem.

Tidningen Dagen berättar att en del ledamöter sade detta är en sorgens dag.

Andra sade: detta är en glädjens dag.

Det var en dag med kärlekscitat av Nils Ferlin och t.o.m. läsning ur Höga Visan (Sångernas Sång). Efter omröstningen följde ett långt jubel, både från salen och från läktaren.

Intressantare för mig än frågan vad ska man tänka är frågan vad tänker Gud?

Det är den avgörande frågan.

När bibelöversättningarna kom – vår svenska bibel 1541 och den finska 1642 – innebar detta samtidigt språkets förnyelse. Bibelns språk pånyttfödde språket.

Från Bibelns ord till människans tankar och ord.

När man tog ställning till etiska frågor, handlade det förr om hur evangeliets människosyn präglade lagen. Inget protestantiskt U-land finns, sjukvården och mycket annat har kristna rötter. Ännu idag kan detta bevittnas på områden där den kristna människosynen råder, och också omvänt, på områden där kristendomen inte genomsyrat kulturen.

Jag tror att denna generalisering, eller kanske hellre förenkling, faktiskt djupast sett är sann. Man kan anteckna saker i marginalen, såsom godhet och medmänsklighet i många sammanhang, men man kan inte – tror jag verkligen – förneka den ström som utgått från Kristus och budskapet om Kristus till mänskligheten.

När man idag skall översätta Bibeln, gör man det ofta med motsatt föresats: det bibliska budskapet skall uttryckas på dagens människors villkor. Det bibliska språket skall rymmas i det som den sekulariserade människan kan föreställa sig och greppa. Till någon del är detta legitimt, naturligtvis skall Bibelns texter vara begripliga.

Naturligtvis!

Men ändå resulterar detta i språklig utarmade översättningar. Det finns något oöversättligt i Bibeln, som “en själisk människa inte kan ta emot”, något som måste “översättas” av den Helige Ande. Biskop emeritus Sven Danell skrev om en undersökning som hade utförts bland svenska konfirmander och som gällde gudstjänstens språk. De förstod varje ord, men de förstod ingenting!

När det gäller det etiska idag, kommer kraven från samhällets sida över kyrkan, att kyrkan måste anpassa sig till de värderingar som samhället finner riktiga. Och många inom kyrkan bejakar denna utveckling. Såsom på jorden, så i himmelen. Även om nu inte kyrkan är himlen, men den skulle ju vara “en förgård till Guds paradis”.

Vad värst är att Jesu missionsbefallning på något sätt har upplösts. Man skall inte missionera, inte evangelisera. Allra minst skall man tala om frälsning och förtappelse, att Jesus räddar oss undan den kommande domen.

Jesus degraderas till att bli en socialarbetare, som reder upp och en dag skall rädda människan från alla hennes problem.

Därför blir min fråga: behövs nu lugnande besked eller väckelserop?

Jag blev idag uppringd av en präst. Det finns ganska många hundra, så ingen kan gissa vem.

Han oroade sig över förkunnelsen och om just detta att väckelseropet har blivit borta. Att man inte talar om frälsningen hos Jesus allena. Om evighetens allvar.

Han har så rätt.

Han sade sig också ha förlorat tron på vår kyrka. Jag hoppas han har fel.

“Än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror.”

Lugnande besked för den som sätter sitt hopp till Jesus. Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus, tröstar aposteln.

Men väckelserop till den människa, som sätter sitt hopp till hälsa och krafter, pengar och framgång eller vad det kan vara. För det håller inte. Därför vakna, vänd om, tro på Jesus Kristus!

Henrik

På den schweiziska sidan var det propert och fint, och det sägs att man håller ordning på varann. Man är mycket noga med att tvätta, damma och hålla huset i skick. Om man inte gör det, kan man få en påminnelse av grannarna, i verbal form eller åtminstone i form av en menande blick.

På den italienska sidan mötte man fattigdom. Det var rent och vackert, men fattigt.

Jag minns ett hus, kanske var det fyra våningar, eller tre. Huset var ett litet höghus med flera bostäder. Bottenvåningen och översta våningen var totalt obeboeliga. Taket hade delvis förfallit, och första våningen såg “utslagen” ut. Men i mellanvåningen fanns det blommor i fönstret och genom det öppna fönstret såg man rena, vackra gardiner, som fladdrade i takt med vinden.

Bilden har fastnat i mitt sinne och mitt minne.

Den har lärt mig mycket. Mest har jag tänkt på att fattigdom inte behöver vara smutsig. Den misär, som vi ser på betydligt närmare håll, och som präglas av förfallet, smuts, och likgiltighet, finns inte på samma sätt där. Där fanns blommor och renhet, som ett uttryck för hoppet mitt i fattigdomen.

För mig har dessa två blivit skillnaden mellan hopplöshet och hopp. Samma verklighet, men en skillnad som mellan natt och dag.

Senare har jag tänkt på en helt annan sida av samma bild.

Huset har blivit en bild av vår illa medfarna folkkyrka. Ingen behöver tro att jag vill uttala mig föraktfullt, utan bara med sorg och smärta. Det finns de som ropar: överge huset, lämna det, det blir aldrig något.

Men det finns också de, som sätter blommor i fönstret och grundar ett hem, mitt i förfallet och eländet.
Sådana som tänker mera på hemmet än på huset.
Förstår du bilden?

Men ändå undrar jag vad som är vad. “Sluta förfölja!”

Jag undrar vad som sedan är förföljelse – utan att förneka att något sådant kan ha förekommit.

Jag vet också att också de homosexuella förföljdes i Hitlers Tyskland.

Samtidigt undrar jag dock om detta att man hänvisar till Bibelns ord (3 Mos. 18:22 och 1 Kor. 6:9,10 ger uttryck för samma syn) kan klassas som “förföljelse”. På något sätt tror jag det.

I såfall gäller ju förföljelsen även andra grupper av människor:

Det svåra med alla diskussioner är att man så lätt blandar mellan sak och person. Hela Bibeln andas en varm och pulserande kärlek till alla människor, kunde man rentav säga särskilt människor som av andra betraktas som marginaliserade eller utstötta? Detta är lika tydligt i Pauli brev som i evangelierna.

Men frågeställningarna vrids alltid snett.

När man skall diskutera alkoholpolitik, blir det de som har problem med alkohol som kommer i blickpunkten. Men frågan skulle gälla politiker och beslutsfattare, vårdpersonal, lärare, för att inte säga föräldrar osv. Det är ju inte missbrukargrupper man vill åt, utan missbruket, som knäcker människor och förstör deras liv.

När man diskuterar skilsmässa drabbar detta särskilt tungt de frånskilda. Men det är ju inte det som den etiska diskussionen borde handla om, utan hur hoten mot äktenskapet, otroheten, kärleslösheten osv skall kunna motas innan det blir för sent. Jag brukar alltid tänka att de som genomgått en skilsmässa är på samma sida som de som oroar sig över hur många äktenskap som spricker, de vet hur smärtsamt och svårt det kan vara. Men ändå måste man kunna diskutera äktenskapfrågor, i en tid när skilsmässornas antal ökar skrämmande snabbt.

Exemplen kunde mångfaldigas.

När man så skall diskutera homosexualiteten och med den sammanhängande frågor, så blir det lätt så att det är de homosexuella som drabbas. Det vill väl ingen. Kanske måste jag understryka – i en tid full av fördomar – att jag inte ser någon som helst annan analogi mellan nämnda grupper än det faktum att de etiska frågeställningarna alltid också innefattar människor. Detta bör göra oss känsliga och försiktiga.

Om man nu på grund av att alla etiska frågor drabbar människor, drar slutsatsen att man inte kan tala om t.ex. homosexualitet eller girighet eller samboförhållanden, betyder det att man överhuvudtaget inte kan tala om etik.

Men: om det skulle vara så, som Bibeln hävdar, att vi rör vid livsområden som visar att vi alla behöver Guds förlåtelse – 1 Kor. 6 handlar ju i högre grad om heterosexuella människor – är det då inte obarmhärtigt att tiga om detta?

Min ångest inför de frågeställningar jag läser om blir denna: är min godhet större än den godhet som möter mig i Guds Ord?

Eller, hemska tanke: är det som jag tror att är och kallar godhet trots allt ändå inte godhet, helt i samma mån som min syn på godheten avviker från Ordets syn?

Vi talar om allvarliga frågor.

Därmed kommer vi tillbaka till grundfrågan: är det som står i Bibeln Guds tal, eller människotankar?

Tro inte att jag inte förstår att man kan säga “både och”. Tro heller inte att jag skulle vilja blunda för hermenutikens viktiga och svåra utmaningar. Alla texter måste tolkas och innebär en tolkning. Och “skrift skall med skrift tolkas”.

Men ytterst kommer vi till en punkt där vi måste välja.

Bakom det som ser ut som ödmjukhet, kan det finnas en stor hybris, ett högmod (nu avser jag inte någon bestämd grupp människor, utan inkluderar oss alla), som kan bli livsfarligt.

Det ringer på telefonen.. (eller i telefonen som vi skulle säga i Finland). Men ingen svarar, eller kanske svarar någon, men telefonen blir liksom liggande.

Det finns en uppenbar beställning på detta – det är onekligen en av de frågor som väcker det största intresset. “Det ringer på telefonen.” Alla frågor, alla vill veta, frågeställningen alla talar om.

Det har talats och skrivits så mycket om kyrkan och de homosexuella att folk börjar vänta på svar: svara, svara nu!

Nu kanske mångas bedömning av betänkandet blir att kyrkan inte kan svara. Det sades för övrigt också, för frågan är svår – vilket är sant – därför tar det mycket tid. Ärkebiskopens bedömning var att den mest optimistiska tidtabellen handlar om kyrkomötets höstsession i november 2010.

Till en del är det nog märkligt. I fyra år har en arbetsgrupp grunnat på svaren och frågorna. Det man sedan kommer med är ett betänkande, där man på närmare 200 sidor refererar olika ståndpunkter utan att dock komma till någon egentlig slutsats. Varför?

Jag tror alla parter nog är medvetna om att en del av sanningen är att kyrkan inte kan svara. Det finns ingen enighet i kyrkan och brytningen är så pass stark att man vill hantera den försiktigt. Det finns förstås något riktigt i en viss försiktighet, för det handlar om en svår och känslig fråga.

Men jag kommer inte ifrån att dokumentet konstaterar helt tydligt att detta inte är förenligt med Bibelns ord. Då tycker man ju att frågan i en kristen kyrka borde vara avgjord. För man måste kunna säga det Bibeln så tydligt säger.

Men frågan tycks inte vara avgjord. Man har dessutom de senaste åren infört en ny term “ansvarskännande homosexualitet”, och hävdar att Bibeln inte kände till detta. Vår frågeställning gäller således en annan form av homosexualitet än den de bibliska texterna tar avstånd från. Men ju mera man läser betänkandet, desto mer grips man av intrycket att det svåra är att tidens röster och de bibliska texterna är oförenliga.

Jag tror att det lätt går att påvisa att detta med en ansvarskännande, osjälvisk och uppoffrande homosexuell kärlek inte var något okänt för antikens människor. Mera därom och utförligare därom i ett annat sammanhang.

Men all diskussion om motiv och attityder blir irrelevant när det helt enkelt heter: Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt. (3 Mos. 18:22) Ingen påstår väl att all sexualitet i GT handlar om prostitution eller våldtäkt!? Sanningen är nog den att det finns en enhetlig linje genom hela Bibeln, både GT och NT. Det kan varje bibelläsare förvissa sig om.
Inget svar?

Men frågan är om arbetsgruppens betänkande är så svarslöst som det först förefaller. Det märkliga är ju att man gör upp en lista på över tio (12) olika alternativ, men stannar för ett enda. Man förbigår oproblematiskt sådant som man skulle bevisa, nämligen om det är kristligt och etiskt hållbart att en kyrkligt anställd lever i ett registrerat parförhållande. Man konstaterar att det inte finns några juridiska hinder, men det var ju inte det som var frågan.

Svaret bakom frågorna

Betänkandet föreslår inte att någon ny lag stiftas som skulle stadga att präster och anställda inte får leva i ett registrerat parförhållande. Detta har kyrkomötet nyligen förkastat.
Man föreslår inte heller att ett formulär för välsignelse av registrerade parförhållanden införs i kyrkolagen och -ordningen. Detta skulle sannolikt inte få 3/4 majoritet i kyrkomötet.
Min iakttagelse blir att problematiken kretsar kring vad som kan tänkas gå igenom i kyrkomötet. Men detta avgör ju inte sakfrågan, eller borde inte få avgöra.

Nu föreslår man inte ett formulär, för ett formulär skulle inte få kvalificerad majoritet. Dessutom, om det trots allt skulle godkännas, skulle ett formulär i kyrkohandboken bli en rättighet. Kyrkans medlemmar har rätt att få del av handbokens formulär. Men “baksidan” av ett formulär är att en rättighet för kyrkans medlemmar blir en skyldighet för kyrkans präster.
Samtidigt vet man ju att en stor grupp präster, kanske ännu t.o.m. flertalet präster (?) skulle vägra välsigna ett registrerat parförhållande, åtminstone skulle man inte viga till äktenskap, vilket snart kan bli aktuellt även hos oss. Denna vägran skulle sedan leda till nya rättegångar, med diskrimineringsdomar som följd. Detta vill man undvika, av helt förståeliga skäl.

Nu påstår jag inte att denna tolkning är helt oproblematisk, men jag finner att betänkandet öppnar för den tolkningen. Så har också flera andra teologer bedömt det. Bedöm själva, läs betänkandet och se.

Trots allt ger betänkandet ett svar. Man utgår från att själavårdssynpunkter kan legitimera förbön och välsignelse. Detta problematiseras inte utan man föreslår att biskopsmötet skall ge pastorala direktiv. Naturligtvis kunde dessa innehålla att en präst vänligt men bestämt skall avvisa möjligheten till välsignelse av registrerat partnerskap, vilket ärkebiskopen konstaterande.

Men hela betänkandet ger ett tydligt svar åt helt annat håll. Man väntar inte på pastorala direktiv, som inte leder till något, utan tvärtom på ett sätt att hantera välsignelsen, dock så att den inte ger intrycket av att vara ett formulär (se ovan).

Det problematiska är dock att man inte svarat på den etiska huvudfrågan: är det etiskt i kristen mening att välsigna registrerade parförhållanden?

I betänkandet beskrivs välsignelsen på bl.a följande sätt:

“Välsignelse är en viktig del också av den lutherska kyrkans verksamhet. Välsignelsens betydelse har emellertid i lutherdomen uppfattats annorlunda än till exempel i den romersk-katolska eller i österns ortodoxa kyrkor. Den lutherska uppfattningen har betonat att kyrkan välsignar människor och inte föremål. Till exempel betraktas välsignelse av en kyrkobyggnad eller ett hem som en välsignelse av de människor som verkar i dem. Välsignelsen betraktas som förmedling av Guds välsignelse. Som tecken på detta läser man en bibeltext, av vilken Guds bud och löfte för det som välsignas framgår. Då man välsignar ett äktenskap är löftet om fortplantning och uppfostran av barn viktigt. De äkta makarna välsignas att ta emot den gåva Gud har utlovat och att sköta den därmed förknippade uppgiften i familjen."

Jag tror alltså att det första intrycket blir att kyrkan inte kan svara på frågan om partnerskap och välsignelse. Detta gör kanske alla besvikna, både de som hade väntat sig ett bejakande av välsignelse av partnerskap och de som inte hade hoppats att kyrkan skulle gå in för något som uppenbart strider mot Bibelns ord.

Det är viktigt att betona att kyrkan ser äktenskapet, förbundet mellan en man och en kvinna, som det enda kärleksförhållande mellan två människor som kyrkan kan och skall välsigna.

Det skulle finnas mycket att tillägga, men det går inte att förlänga detta i det oändliga. Mycket av det som jag ville säga här, finns i teol.dr Sammeli Juntunens fina artikel i boken Homoseksuaalisuus kristillisessä ihmiskuvassa ja lainsäädännössä (Homosexualiteten i människosynen och lagstiftningen, Kyrkans forskningscentral). Det handlar om att pastoralt möta homosexuella medmänniskor.

Var finns teologin idag? Den är liksom tron en ganska sällsynt fågel.

Jag hoppas att vi teologer skulle bli förälskade i teologin på nytt. Inte för dess egen skull, inte heller för att omge oss med formler och system och ett virrvarr av ord. Det är ju inte teologi. Teologin är heller inte en så esoterisk disciplin, att inte nästan vem som helst, kunde lära sig, läsa in sig och vara en god teolog. I en mening är varje kristen på mycket god väg. Men i en annan mening är det på tok för litet verklig teologi idag. Det finns också ett läroförakt, en tillräcklighet i det man fått ta emot, som inte är bra. Den sanna läran bär tron och föder tron. Det är just en sådan teologi där Gud inte blir objekt, utan subjekt.

I Tyskland har en domstol uttalat sig och försvarat kravet på en professor i teologi att han måste tro på Gud.
Paulus säger att “en själisk människa” (psykikós ántropos) inte tar emot det som hör Guds Ande till. De nyare översättningarna talar om “oandlig”.

Benedictus sade i förordet till sin bok att han skriver det som ett led i sitt “personliga sökande efter Herrens ansikte”. Låt oss meditera över detta.

Låt alltså inte detta citat eller den övriga texten bli ett angrepp på Dig, för det är det inte! Inte alls!
Det är en uppmuntran till att söka sig till källan med det levande vattnet.

Tack för de orden som Du gav, S-O B!

Mera sådant!

Henrik

En annan variant av detta är att säga att vi på något sätt måste göra en skillnad mellan det som Jesus sade och det som hans apostlar sedan sade. Paulus, som har skrivit 13 brev i Nya testamentet, är den som också då blir föremål för kritik.

Paulus var “ett barn av sin tid”, heter det – något som för övrigt också Jesus från Nasaret har blivit beskylld för –  och vår uppgift är att söka ledning i Jesu ord för att “vaska fram” det som är genuin kristendom. Paulus kände inte t.ex. till den ansvarskännande form av homosexualitet, som nu diskuteras; han kände endast till homosexuella missbrukare, liksom han kände till heterosexuella missbrukare.

Stämmer det?

Jag vågar påstå att det finns knappast någon teologisk princip som är mera främmande för Nya testamentet än dessa påståenden. I NT betonas tvärtom enheten mellan apostlarnas undervisning och Jesu ord. Det var den apostoliska undervisningen som de första kristna bevarade (Apg. 2:42). Det var ur Pauli brev som de första kristna trosbekännelserna växte fram. I alla tider har apostlarnas ord varit lika självklart auktoritativa som Jesu egna ord.

En god vän berättade för mig att han en gång sagt, när han läste Luk 24 om Emmausvandrarna och Jesus: tänk om man hade fått vara med och kunde få veta vad Jesus sade åt lärjungarna när han berättade vad som i hela GT var skrivet om honom (Luk. 24:27,44)! En gammal prästman, som hörde hans kommentar, såg honom djupt i ögonen och sade: jag tror att vi vet vad Jesus sade på Emmausvägen. Det är det som vi har i de apostoliska breven i Nya testamentet!

Det är nytestamentlig lära, det är kristen tro.

Vår tid är full av mästare, som vet bättre än Herrens apostel Paulus.

En dam, rektor för en högskola, sade på en kurs ganska nyligen att hon tror på 90% av det som står i NT.

–   Hur är det med 10%, frågade min kollega Leif Nummela, är den flyttbar..?

Han ville antyda att “det flyttbara” och ifrågasatta just är det som i tiden är föremål för angrepp. Ofta handlar det om Paulus. Förr handlade det om ämbetsfrågan, om äktenskapet, och nu kan det handla om parförhållanden och sexualitet, eller om skapelsetro.

Jesus har själv gett uppdraget åt sina apostlar att “lära dem att hålla allt vad jag har befallt er”. Det är denna undervisning som vi har i de nytestamentliga breven. Och det är allt det som vi skall föra vidare.

“Den som avvisar detta, avvisar inte någon människa, utan Gud.”

Luther var på samma linje. I sin skrift “Om kyrkans babyloniska fångenskap” säger Luther:

Till eftertanke och efterföljd.

Gud hör bön, vi har tillgång till det mäktigaste som finns!

Efter mötesserien kom han mycket vänligt och sade adjö. Jag hoppas och ber att han en dag har böjt knä för Jesus och blivit en som är föremål för samma omsorg, av samma bönhörande Gud!

Jag ska skriva något litet personligt, det får man väl göra på en blogg.

När jag – mina vana trogen – har följt med internationella nyhetssändningar, har TV-kändisen Jady Goodys gripande öde talat till mig. Jag har bara läst om henne och vet att hon medverkat i ett Reality TV-program i England. Hon har insjuknat i cancer och är nu i terminalskedet (cancern upptäcktes i augusti). Hon har sålt sitt bröllop för två veckor sedan till ett TV-bolag, för hon vill att hennes två söner (5 och 4 år) skall klara sig när hon är borta.

Hennes livsöde har talat till mig och jag började be för henne. Jag har också läst om Farrah Fawcett (en av Charlie’s änglar) som är svårt sjuk i cancer.

För ett par dagar sedan kom beskedet i Sky News huvudnyhetssändning att Jade ville bli döpt på sjukhuset, och ville också att hennes båda söner skulle döpas! Jade har opererats för några dagar sen, har stark medicinering (analgesi och sedativ) och orkar vanligtvis vara vaken bara några minuter. Men under hela dopförrättningen, i närvaro av hennes allra närmaste släktingar och vänner, orkade hon vara vaken.

Efter dopet sade hon: nu är jag redo, nu skall jag möta Jesus och gå till himlen, och där skall jag vänta på mina söner som också kommer dit.

Jag är helt övertygad om att många, många andra har bett för Jade. Men jag blev så uppmuntrad av att i nyheterna höra om Jesus och himlen. Och det blev för mig en bekräftelse av bönens makt. Och därför och bara därför skriver jag detta. Det kom så överraskande, så kristallklart, så centralt! En bekräftelse om att Gud hör bön.

Det finns många människor som nu prövas och behöver förebedjare, bärare. Kanske du också vill komma med?

Jag har bett om hälsa för henne, med tillägget att Guds goda och nådiga vilja må ske. Men detta var ännu bättre.

Huvudnyheten: en gripande berättelse om en mor som på slutmetrarna tänker på sina söner, och som med sina söner vill bli döpt till Kristus, och får del av det eviga livet.

Och som får Sky News nyhetsuppläsare att som en nyhet berätta om en människa som skall möta Jesus och gå till himlen!

Vad mer kan man begära av nyhetssändningar…!?

Praise the Lord!

Samtalade idag med en riksdagsman. Han berättade att man i riksdagens utskott nu diskuterar s.k.homoadoptioner. En annan riksdagsman meddelade mig idag att i diskussionerna har redan krav på könsneutrala äktenskap framförts.

Treden är tydlig. Först acceptans av homosexualiteten, sen rätt att registrera sitt homosexuella förhållande, sedan kräver man att homosexuella par och heterosexuella äktenskap skall behandlas lika, sen kommer adoption, lagstiftning som gäller arv, rättigheter och skyldigheter mm, sen kommer kravet på kyrklig välsignelse av registrerade parförhållanden, och sen kommer en återtagning av tidigare målsättning: vi behöver inte alla skeden här, det vi menar är könsneutrala äktenskap, då behöver inga speciallagar stiftas för samkönade par.

Röster har höjts och krav framkommit i riksdagens diskussioner.

Samtidigt påminner jag om, om man får tala om en så stor fråga på en marginell blogg, att det handlar om en grundläggande fråga för hela mänskligheten. Det handlar om kyrkans människosyn, äktenskapssyn, syn på äktenskapets uppgift, på man och kvinna osv.

Det vemodigaste är att kyrkan inte tycks ha någon teologi att komma med som kan ge entydiga svar. Teologin blir sociologi, och man löser olika principiella positioner genom att sociologiskt ringa in olika förhållningssätt till t.ex. etiska frågor.

Det verkar som om det snart inte finns något som är absolut, omistligt, grundläggande, traditionellt kristet, alla frågor ändrar. Det som då var nej, blir i den nya “bibelöversättningen” ja. Detta fenomen drabbar särskilt de lutherska kyrkorna, vår egen kyrka inbegripen. Det skall bli spännande att se hur fel jag har. Nu när jag ingenting vet säger jag att jag tror att innehållet i betänkandet utgår från en beskrivning av två olika tänkesätt, det ena mera traditionellt, det andra värdeliberalt. Måndagen den 16 mars vet vi mera. Då kommer betänkandet att bli offentligt.

Men nu måste kyrkan lära sig att säga så säger HERREN. Annars blir det bara en tidsfråga när kyrkan går mot sin upplösning. Kyrkan kan ju inte i alla känsliga frågor ha olika tolkningar och svar, ofreönliga, parallella lösningar.

Enligt men mening gör man nu misstaget att genom kyrkans ordning försöka skapa enhet. Det man borde göra är att ha en läromässig och andlig enhet som förenar. Bekännelsen ger också ordning.

Det är bra med sociologi, men inte som kompensation för teologi. Teologin måste vara förankrad i Guds ord och bekännelsen.

Nu behövs också civilkurage för att vara kristen i tiden.

Man kan värna om individers väl och ha omsorg om människor utan att ändra på kyrkans lära beroende på hur människor vill leva.

Det gäller oss alla!