Henriks kommentarer

En ”konventionell” kvinnlig präst sa häromdagen till mig:
”Jag är kvinna. Jag är präst. Men om de som försvarar kvinnliga präster försöker
förinta dem som har annan åsikt, då hugger de av en arm, och då kommer hela kyrkan att förblöda till döds.” I jämförelse med extremismen på den politiskt korrekta sidan, är det numera så att de så kallade kvinnoprästmotståndarna kan stå för glad öppenhet.

—-
Han skriver till mig:
”Det finns många goda underbara kvinnor i Svenska kyrkan som är eller ska bli
präster. Vi ser olika i en fråga. Då tycker jag att vi var för sig kan utöva våra ämbeten i frid, tala väl om varandra, samverka i allt som inte ger samvetsnöd, och hjälpa varandra i omsorg och kärlek.”

“Mig” är alltså Göran Skytte, och “han” i senare citatet Bo Brander, föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, teol. dr, verksam inom SSB mm.

Jag citerar honom därför att jag tycker att så skulle vi kunna tänka här också.

Lehti kirjoittaa mm että “Porvoon hiippakunnassa kysellään: ‘Kuka haastaa Suomen teologisen instituutin johtajan Henrik Perretin?’
— Perret kertoo Kotimaalle että häntä on jo pyydetty ehdokkaaksi, mutta hän ei vielä kerro vastaustaan.”

En ole niin sanonut. Olen sanonut että vastaan vasta maaliskuussa tai ehkä vasta huhtikuussa, en ole vielä päättänyt, eli EN TIEDÄ.

Toivon mukaan jokainen löytää hyvän ehdokkaan riippumatta siitä olenko mukana vai en.

Varför i all världen?

Svar: han är troende, och han är en forskare som vågar – när sanningen kräver det – gå motströms.

Han berättade att han har ca 200 vetenskapliga publikationer – kanske alla inte är så toppenbra, sade han anspråkslöst – och jag tror att jag dock vågar säga att jag har ett hum om vad vetenskap är och känner den vetenskapliga processen.

Någon dag senare talade jag med en annan högt utbildad akademiker, en docent inom en annan disciplin, ett annat ämnesområde.

Han sade: det är nu bara så att vi får gå vidare, vi är sådana där “fem-bröd-och-två-fiskar-människor. “

Det finns en välsignad stämpel över kristna, de är och förblir människor med fem bröd och två fiskar även om de har hög akademisk bildning. Men det är detta som Gud välsignar. Människor och forskare, som får ovett över sig, som kategoriseras och katalogiseras men inte bemöts. När agumenten tryter börjar man sätta etiketter på folk.

Nu skall inte detta fattas så att man måste tro på just vad dessa två forskare säger, eller de två som jag hänvisade till i början. Låt tankens frihet råda!

Detta samma fenomen kan märkas inom teologin. Man kan påstå nästan vad som helst utan klar argumentation, men den som har “fel åsikt” har mycket svårare att göra sig hörd.

De två personer, som jag inledde med att hänvisa till, ingen av dem för övrigt teologer, kan uppmuntra oss att stå fram för Kristus och för sanningen också om det blåser motvind. Och också om vi tycker att vi är som den lilla pojken i texten med bara fem bröd och två fiskar, när behoven är så mycket större!

Därmed inte sagt, att motvind är målet, men ofta är det nog ett villkor för en kristen. Från något håll blåser det nog alltid motvind.

Men hör och häpna! Det finns kritiker som säger att detta kan äventyra den anglikanske kyrkans relationer till andra religioners bekännare, t.ex. muslimer.

Men det slutar inte här. När BBC frågat muslimerna svarar de att de finner det helt naturligt att kyrkan gör så, också de försöker vinna anhängare från andra religioner, inklusive kristendomen.

Muslimer förstår kristna som håller fast vid sin tro, för det gör de. De förstår också övertygade kristna som hänvisar till Bibeln. De har svårare att förstå kristna som kallar sig kristna men inte håller fast vid sin tro och sin övertygelse i praktiken.
Till eftertanke!

En order, inte diskussion… Har inte de orden ny relevans nu?
Men det är inte på grund av Mannerheim som vi agerar, vi har order från högre ort, från Kyrkans Herre, Jesus Kristus.
Där står all makt (eller rätt), alla folk, allt vad jag har befallt, alla dagar.

Detta kan inte diskuteras, i betydelsen ifrågasättas eller ens modifieras.
Har inte denna motion något att säga också oss inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland?

Han konstaterar att ateismen förutsätter att människans intellektuella förmåga, såsom förnuftet och iakttagelseförmågan har utvecklats som ett resultat av en process som har styrts av slumpmässiga mutationer och det naturliga urvalet. Men det naturliga urvalet är enligt prof. Puolimatka endast intresserad av hur varelserna beter sig, inte fakticiteten i deras föreställningar. Det naturliga urvalet kan inte avgränsa sig mot felaktiga föreställningar. Detta innebär att man på basis av evolutionsteori och ateism inte har orsak att tro på det mänskliga förnuftets tillförlitlighet.

Det inns inte skäl att tro på föreställningar som det mänskliga förnuftet har utvecklat. Ateismen är en av dessa föreställningar. Av detta kan man hävda att det inte finns orsak att anse att ateismen är en riktig föreställning.

Ur ett teistiskt (en som utgår från tron på en Gud) perspektiv sett kan man däremot säga, eftersom man utgår från att Gud har skapat världen, att teisten kan vara öppen för detta hur skapelsen har ägt rum. En teist kan anse att det är möjligt att Gud också skapat genom makroevolution, anser Puolimatka.

Man kan fråga sig hur en ateist kan tro på att hans intelligens, hans iakttagelser och hans tänkande är pålitligt, när det har uppkommit helt slumpmässigt och inte egentligen intresserar sig för sanningsfrågan, eller av att värdera olika uppfattningar.

För att inte också fråga efter det meningsfulla i att forska och ta reda på. Både Puolimatka och en av hans stora påverkare Alvin Plantinga har konstaterat att hela det moderna vetenskapsbegreppet har fötts i en kristen referensram. Den som tror på Gud vill veta mera, vill veta sanningen om allt som man kan få veta. Den som bekänner tron den Gud som skapat människan till sin avbild har också intellektuella skäl att tro att hon kan få en vederhäftig information om livet.

Henrik

http://www.kotimaa.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=7792&Itemid=38

Kuitenkin tuntuu siltä että myös sisällöllisillä syillä on oma osuutensa tästä kokonaisuudesta. Jos näin, siis jos, kyse on huonoista uutisista.  

Press the reset button – uttrycket har fastnat i min skalle. Och jag tänker på den kyrkliga situationen.

Det apostoliska och profetiska vittnesbördet kan vi inte ändra. Ditt ord är sanning. Skriften kan inte bli om intet.

Men jag tror att det är ganska många som tänker att någonstans har det gått fel.

Den uppsjö av synpunkter, beslut och diktat som finns, de debatter och diskussionsinlägg, där prestigeaspekter tyvärr heller inte saknas, är svår att komma till rätta med. Några frågor har helt söndrat kyrkan och lett till bror mot bror, syster mot bror, bror mot syster.

Och mera är på kommande. De frågor som finns på kyrkomötets agenda ser inte ut att bli lättare (i vår tjänstemannarättspaketet, som har konsekvenser, i höst förmodligen frågan om registrerade parförhållanden i kyrkan mm).

Men också en annan problematik finns. Det handlar enligt min mening om den kyrkliga förvaltningen. Vi har kommit till en så oerhört tungrodd förvaltning, men tunga och dyra system, med ett regelverk som är massivt. Det är ett helt system, som kan sysselsätta en hela livet till 100%.

Var är den lätta fältutrustningen som möjliggör medbestämmande, transparens, delaktighet? Var är församlingsgemenskaperna som kan formas efter tidens krav i den meningen att de beaktar dagens människas situation (t.ex. att hon inte skall behöva byta församling om hon flyttar några hundra meter eller några kilometer “på fel sida” om någon gräns?)

Finns det ingen kyrklig reset-knapp som skulle möjliggöra att man skulle få se över detta en gång till?

Kanske “reset” innehåller också något sådant som jag inte nu avser – man kan inte stryka ett streck över historien eller över kyrkans tradition. Den är förklaringen till att vi är här idag. Det är inte det jag menar med att “börja om”.

Men att sätta sig ner, och tillsammans fundera över vad som kunde ha gjorts och göras annorlunda, utan att tumma på det bibliska budskapet. För jag misstänker att det finns en del annat i bagaget också..

Men det måste nog vara rätt “reset”- knapp. Det måste vara Guds reset. Annars blir den sista villan värre än den första.

I Ef. 2 talar Paulus om hur Jesus har förenat judar och hedningar: “Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren.”

Här finns svaret på de konflikter som vi också idag får bevittna, allt från konflikten mellan Abrahams söner Isak och Ismael till alla andra motsättningar.

Jag hörde nyligen om en grupp kvinnor, kristna araber, palestiner, messianska judar, som samlades i Betlehem för att tillsammans be för situationen i Gaza. Gripande! Övertygande!

Men det finns ett skrämmande perspektiv ännu. Jesus förenar inte bara dem som tror på Honom, som sätter sitt hopp till Jesus allena. Han förenar också på ett annat sätt:

“Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade det rått fiendskap mellan dem.”
Luk 23:12

Fiendskapen mot Gud förenade ärkefienderna Herodes och Pilatus.

Ibland grips jag av något form av pessimism: det ser ut som om det skulle finnas mera som förenar vissa kristna och sådana som ställer sig helt avvisande till den kristna tron, än den gemenskap som råder mellan kristna i olika läger.

Eller har jag fel? Måste man sätta frågetecken efter de ord som alltid gällt: Jesus förenar!

Alltså: med vem står jag samman? Vilka håller ihop?
Men alla de som trodde höll sig tillsammans och hade allting gemensamt..
Var det inte en annan tid?

Jag vill inte skriva mångordigt om Allan Store (det skulle han inte tycka om), men jag vill tacka Gud för den Kristusdoft (2 Kor. 2:14) som han, i tro på Guds Heliga Ord, fick sprida överallt där han rörde sig. Allan var verkligen Herrens tjänare, Ordets tjänare. Han levde för Kristi sak, på ett särskilt sätt förkroppsligad i och för Karlebynejdens människoöden – men också långt utöver den för honom så kära bygden. På Allans tid hölls bibelstudier och –samtal, bönegrupper, läsmöten och själavårdssamtal i snart sagt varje hus.

Hans glada och ljusa väsen välsignar jag. Tack, käre vän i Kristus, för alla samtal, för brev, för förbön, för vänskap!

Det är lite svårt att acceptera detta, för det var så givande att få ha Allan ibland oss. Men vem är den som vill invända något, som har någon som helst anmärkning mot vår himmelske Fader!

Jag har märkt att många inför de sorgliga nyheterna om andras sjukdom dels förhåller sig mycket medlidsamt och empatiskt, men dels också talar om att “vi får hoppas att han eller hon får kraft att bära sin sjukdom”.

Naturligtvis får vi det. Hoppas det, be om det.

Och ändå är det något inom mig som protesterar!

Varför kan vi inte komma överens om att be om att Gud skall hela dem, bota dem? Jag menar inte något slags “helppo-heikki” lösning på allt lidande. Men när lidandet kommer konkret, varför avstå från den rätten som Guds barn har?

I Mark. 2 berättas om en lam man, som bars till Jesus av fyra män.

Sen står det ord som jag aldrig kan glömma:

Jesus såg deras tro och sade till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna."
Mark. 2:5.

Texten berättar om svårigheterna att nå fram till Jesus – där var så mycket folk att de inte kunde komma fram! Hur lätt hade det inte varit att senast då ge upp och säga: det går inte, vi kan kanske försöka ngn annan gång..

Men texten talar om att de INTE gav upp, de gjorde öppning i taket och hissade ner den förlamade (paralytikern, som Jesus kallar “barn”) framför Jesus. De visade att de menade allvar. Den andan behöver vi mera av. Vi behöver också veta att Gud i sin nåd kan leda oss genom svårigheter, och att sjukdom inte är något tecken på Guds frånvaro!
Men det finns lite för mycket av en tro som resignerar inför svårigheterna, en tro som blir för störande realistisk, om du förstår vad jag menar.

Bärarna i Mark. 2 var av annat virke. Tänk att ha sådana vänner!

Jag tycker så mycket om den texten! För den som ligger på båren och kämpar med att orka, som tänker “min tro är en flämtande gnista” (om ens det!) är det så oerhört att ha troende bärare. Kantajat, olkaa hyvät!

Tänk att Jesus botade, när han såg “deras” tro.

Om du och jag inte själva drabbats, och även då, är vi kallade att  bära sjuka människor till Jesus. Att också “tro för dem” som inte längre orkar tro.

Detta är inte att befalla Gud. Han svarar som Han vill, i sin nåd och sitt majestät.

Men låt oss inte förlora tron på en Gud som gör under, som helar, botar, förändrar, bär. Bort med all defaitistisk tro.

“ Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det?” 1 Mos. 18:14

Är det inte en vila att ha kristna vänner, som när “min tro” sviktar, när jag håller på att tröttna, minns Guds löften om hjälp?!

Deras tro och min tro. Samma orsak, tron är ett Guds verk. Men också ett beroendeförhållande till den kristna församlingen, till bröder och systrar i Kristus Jesus. Bärare.