Henriks kommentarer

Den senaste tidens kyrkliga händelser har i alltför hög grad präglats av olika rättsprocesser.

Jari Rankinen åkte till Afganistan i väntan på att hans öde – eventuell avstängning eller något ännu värre – skall avgöras.

Vesa Pöyhtäri får så småningom veta vilka åtgärder domkapitlet i Uleåborgs stift skall vidta mot honom.

Ari Norro är misstänkt för diskriminering, och t.o.m. en förtroendevald, Pirkko Ojala, ordf. för SLEY:s lokalavdelning i Hyvinge, är misstänkt för diskriminering.

Man kan ju inte skratta åt detta, för det handlar om stort lidande och om en förföljelse från kyrkans sida. Och ändå är det något farsartat över detta. Tänk t.ex. att en dam, en frivllig, förtroendevald dessutom, som fyllt 70 år, skall som tack för sin tjänst hamna in i en process som är oerhört tung för henne och hennes närmaste. Hon är misstänkt för att diskriminera kvinnor (en kvinnlig präst i församlingen).

I alla dessa fall handlar det om personer som har den syn som kyrkan haft i århundraden. Dessa personer har inte ändrat uppfattning, inte åsikt. De har inte drivit ut någon kvinnlig präst (i Hyvinge var det den kvinnliga prästen som valde att gå). De har talat om och handlat enligt sin övertygelse, den som klämmen från kyrkomötet ger uttryck för. I alla ovannämnda fall var deras övertygelse och dess konsekvenser känd av alla parter. Dessutom har man försökt undvika att situationer som dessa skulle uppkomma.

Frågan är om inte detta närmar sig provokation.

Jag är dock den första att beklaga att en kvinnlig präst skall ställas inför den situation som den kvinnlig prästen i Hyvinge hade blivit sänd till. Så får inte någon part hantera frågan. Men man hade försökt undvika alla konfrontationer.

Det är skamligt med dessa processer, tycker jag. Nog kunde de lösas på annat sätt.

Det senaste är att khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, har fått två besvär på nacken. De har inlämnats till domkapitlet i Åbo stift. Inte ens Keijo Rainerma visste igår vad de gick ut på (i en kristen kyrka talar man ju inte först med varann..), men han misstänker att de har något att göra med vikarieutnämningen under hans tjänstledighet från kyrkoherdetjänsten. Det tragikomiska är, om detta stämmer, att domkapitlet inte beaktade ett enhälligt kyrkoråds förslag utan utnämnde en annan (av kaplanerna) till t.f. khde. Rainerma jävade sig för övrigt och deltog inte i det enhälliga beslutet.

Ovanstående uppgifter om Rainerma är alltså preliminära, och måste kunna bekräftas. Besvär har inlämnats, men vad och varför, och av vem, är delvis oklart. Om de gäller en situation som genom domkapitlets beslut inte är relevant, frågar man sig vad det meningsfulla i detta handlar om.

Vad tycker du, bästa läsare om detta? Är det så en kristen kyrka skall agera?

Kan ingen stoppa eländet?

Reagera!

Henrik

En iakttagelse om jag gjort, och med vilken jag inte vill kritisera eller göra någon missmodig, är att vi (skriver vi) i församlingar och i de kyrkliga rörelserna i hög grad sysslar med verksamhet, på något sätt med att hålla systemet flytande. Vi satsar på att skapa trevliga och givande tillfällen för dem som är med.

Bra så långt.

Men en växande oro ser känner jag dock. För en väsentlig sak är borta, eller nästan borta: missionen. Jag avser inte bara ”yttre mission”, på det området finns både glädjande och oroande tendenser. Till det mest glädjande hör att träffa unga barnfamiljer som med stor förväntan väntar på att få (!) åka ut till missionsarbetet, ofta i länder där det inte är helt tryggt eller närmelsevis tryggt att leva som missionär. Fantastiskt! Glöm inte dem i dina böner!

Men med mission måste man också avse dagens Finland. Missionsfältet har kommit hit. Dels har vi många bekännare av annan tro, muslimer, buddister och många andra, som lever här dag efter dag utan att konfronteras med evangeliet. Snarare är hotbilden den att t.ex. islam sprider sig, att särskilt unga flickor och också unga män blir intresserade. Kanske ett psykologiskt fenomen, en förklaring, är att muslimer har en övertygelse.

Men mission är nog grundförutsättningen för att det skall bli något av kyrkan. Vi får absolut inte nöja oss med att hålla verksamheten i gång, vi måste finna nya vägar och gamla vägar (för det handlar inte alltid om metoder!) till att nå finländare som fjärmats från den kristna tron.

En särskild omsorg skall vi ha om unga vuxna.

Men det handlar inte först och främst om verksamhetsformer – då är vi där igen – utan om en rätt grundinställning. Missionsbefallningen är i kraft, men kyrkorna lever i hög grad som om den vore upphävd, eller ”paused”.

Men HERREN har inte upphävt sin missionsbefallning, inte bett oss sluta verka för att människor skall komma till tro.

Är Du en missionär? Är jag?

Det är bara den Helige Ande som kan göra oss till missionärer, och inte enbart ”verksamhetsledare” eller generalsekretare.

Grip du mig, Helige Ande,
drabba mig, låga klar.
Visa vägens riktning,
ge mina frågor svar.

Psb. 118:1

Henrik

”Viktigare än frihet för kyrkan är frihet innanför kyrkan.”

Professor Carl Fr. Wislöffs ord äger sin giltighet ännu idag. Varför detta (frihet innanför kyrkan) skall gå i Danmark och även i Norge, i begränsad omfattning i Sverige, men inte i Finland, är för mig obegripligt.

Henrik

När jag läser färskaste ledaren i Kyrkpressen, blir jag för ovanlighetens skull något förbryllad.

Det är som om stiftets framtid, dess uppbyggnad och enhet i första hand skulle handla om vilja och attityder. Om alla skulle ha rätt attityd, med vilket kanske förstås en vilja till samverkan för stiftets bästa, skulle mycket kunna ske.

Jag vill inte förneka riktigheten i detta.

Men – i ärlighetens namn och i en uppriktig vilja att inte vara destruktiv utan konstruktiv – tycker jag vi borde se bristen på biblisk trosförståelse som det stora hotet mot andligt liv och andlig gemenskap i stiftet.

Det är detta vi måste söka, be om och arbeta för.

En av stiftets biskopar sade en gång vid ett synodalmöte för ganska länge sen att det är sorgligt att en stor del av stiftets präster skall vara teologiska agnostiker. Orden skall kanske läsas med en viss prägel av diskussionerna, men utan att ifrågasätta någon kollegas och medmänniskas, manlig eller kvinnlig, tro och goda vilja så tycker jag nog att vi behöver en teologisk väckelse där bibelordet tas till heder igen.

Låt mig understryka att jag själv hör till dem som absolut behöver detta, och jag behöver gemenskapen med prästerna i Borgå stift liksom också gemenskapen med församlingsborna. Jag tror mig inte sitta inne med hela sanningen, men jag tror att Guds Ord är sanning.

Kyrkpressens ledare har ofta, kunde skriva oftast, haft mycket substans. Men denna gång blev jag fundersam. Slutet undantaget.

Hoppas i alla fall at det goda krutet inte tar slut.

Tro på Gud, och håll krutet torrt! (Cromwell till sina män).

Henrik

P.S. Eftertanke: kanske beror det på att formuleringarna i en tidning som kp måste vara balansgång, för att inte på fel sätt bli utpekande. Men då finns risken för att man blir otydlig eller, åtminstone delvis, missförstådd.

Den som följer med den kyrkliga diskussionen märker hur brokig kyrkan är idag. I någon mening kan man kanske se något berättigat i en mångfald, men knappast i den oenighet i trosförståelsen och i de starkt divergerande uppfattningarna om kyrkans prioriteringar som nu framförs.

Vi upplever – för att anknyta till en utmärkt småskrift av förre domprosten i Göteborg Per-Olof Sjögren – kyrkans politisering (så heter småskriften, en oration till prästmötet i Gborgs stift). Denna politisering omfattar både en ideologisk politisering och en administrativ politisering.

Det är fel frågor som sysselsätter kyrkan idag.

Flyktinghjälp, asyl i kyrkan, en långtgående beredskap att omskriva kyrkans syn på man och kvinna (tänker på äktenskapet och samlivet), på missionsteologin, på förhållandet till andra religioner osv. De verkliga bråkstakarna är de som söker kyrkans rötter i Bibel och bekännelse. En av huvudtrenderna är att göra hela det kristna budskapet inomvärldsligt, att frälsningsfrågan kommer i bakgrunden, trots att det naturligtvis, som det heter, är det allra viktigaste.

Den administrativa politiseringen (talar för övrigt inte om partipolitik) gäller det faktum att de sociologiska och psykologiska faktorerna styr så mycket av kyrkans liv, att det är kyrkans ordning, inte dess lära, som sysselsätter kyrkan idag.
Kyrkan är inte upptagen att vägleda dem som lär i strid med kyrkans lära, utan med dem som trotsar dess ordning.

Men det är – vemodigt nog – inte bara den kyrkliga strukturen som är splittrad och brokig. Också inom väckelserörelserna är en process på gång. Det ser ibland ut som en nystrukturering skulle vara på gång. Inom SLEY talas det om en förening för sådana som inte är nöjda med årsmötets beslut att inte anlita kvinnliga präster. En ny förening behövs, skriver Kotimaa. Och mot iveringen är att man skall kunna understöda missionsarbete, t.ex. genom FMS! Det låter märkligt, minst sagt, för SLEY är ju en missionsorganisation. Och frågan är om det i förlängningen inte bara handlar om en främligsskänsla inför SLEY:s nuvarande ledning, utan en annan teologisk förståelse av missionen, något i stil med vad Sääski och Lehtiö skriver om i sin nyligen utgivna bok.

Inom Folkmissionen blåser friska vindar. Nya personer har engagerats i verksamheten, också en del personer med rötterna i SLEY och på annat håll. En ny gemenskap håller på ngt sätt att bryta fram, gamla gränser gäller inte helt. Detta är bara en iakttagelse, inte kritik, det är tvärtom ngt jag välkomnar. Men samtidigt kan det anstränga relationerna till andra rörelser.

Det finns också inom samma väckelsetradition (Urho Muroma) nog en envis oenighet, en oenighet som tidigare bl.a resulterade i bildandet av Såningsmannen. Jag har ofta frågat mig hur mycket teologiska frågor har spelat in, och hur mycket det handlar om personkemi.

Idag pågår en diskussion mellan konservativa kristna med nypietistisk bakgrund, respektive nyortodox bakgrund. Enligt min mening kunde man oftare säga ”både och” än ”antingen eller”. Teologer som vill andligt liv, som tror på Bibelns Ord, har svårt att riktigt finna varann. Man skall inte negligera frågeställningarna. Men många unga teologer tröttnar på det ”käbbel” som pågår, låt vara att det tidvis handlar om viktiga frågeställningar.

Det är synd om väckelserörelsernas samförstånd skadas genom inbördes gräl. Enligt min bedömning har det alltid varit den finländska kristenhetens ödesfråga.

En faktor i diskussionen är också den lilla, men växande och mycket aktiva Lutherstiftelsen, som genom ordination av präster kommit att bli ngt av en kyrka inom kyrkan. Kyrkans biskopar signalerar tydligt ett ”där är dörren, är den inte…”, men inga tecken på någon massutskrivning syns där.

En del personer inom de traditionella väckelserörelserna ser inte med blida ögon på Lutherstiftelsen. Men konstaterar att man mister en del fok till dem, både unga goda teologer, och – naturligtvis – understödare.

Men det är inte bara Lutherstiftelsen som planerar för framtiden. Olika gudstjäntsgemenskaper och grupper växer upp som svampar ur jorden. Och uppenbart är att en stor skara teologer som inte får ordination utan att avsäga sig sin övertygelse (för det handlar det ju om för många) är en situation som är outhärdlig. Jag vet att en hel del är på gång, som kommer att synas ”när tiden är inne”.

I en mening behöver inte en mångfald av detta slag ses som en tragedi. En tragedi blir den när kristna människor börjar bekämpa varann.

Man kan fråga sig var vi kunde vara när det gäller teologutbildning, ledarskapsträning mm om inte små frågor skulle bli för stora.

Jag tror faktiskt att en av de mest bidragande orsakerna till att framtiden blir ett slags mosaik av separata lösningar är biskoparnas nya policy visavi ”oliktänkande präster”. På sina håll är det faktiskt nästan fråga om förföljelse. Ingen får mig att tro att man inte kunde ordna frågor så att inte en framkomlig väg också med oenighet i ämbetsfrågan skulle finnas. Denna nya hårda politik har gett upphov till, och kommer att ge upphov till nya grupper och sammanhang. Tyvärr har detta medfört ansträngda relationer också inom och mellan väckelserörelserna och i viss mån inom missionsorganisationerna, man bryts mellan trohet mot ”arvet” och försöken att bevara lojaliteten mot kyrkan – om inte för annat så på grund av rädsla för de ekonomiska följderna. Mera sådant är att vänta.

Så splittring och sönderfall gäller nu. Tyvärr.

Men kanske pågår också ett nybygge, en verksamhet som mitt i allt detta tar form. Det handlar om en förnyelse som börjar med den kristna trons grund, evangeliet om Kristus, att den ogudaktige rättfärdigförklaras genom trom på Jesus Kristus. Det handlar om en genomgripande Andens förnyelse. Kanske borde man tala om förnyelser

Det är att hoppas att förnyelse skall drabba vida kretsar inom vår kyrka, så att en ny kärlek och respekt kristna emellan kunde födas, en ny vilja till att låta sig ledas och styras av Guds Ord, en ny eld att nå människor med evangeliet och många nya omsorgsvägar till medmänniskor.

Vem skall skapa reda i denna oreda? Vem skall kunna ena och förnya? Vem skall visa oss vad vi skall göra med gammalt bråte, och med sådana grundpelare som vi måste bevara?

Svaret vet vi nog. Det är bara En som kan.

Till Honom står vårt hopp.

Hoppas jag också får bli ”träffad” av denna förnyelse. Och många, många andra med!

Henrik

P.S. Något reviderad 18.8.2007

Teol. dr Eero Junkkaala, tidigare generalsekreterare för Teologiska institutet i Finland (STI), numera bibelteolog inom Finska Missionssällskapet, skriver många tänkvärda ord i tidningen Uusi Tie (19.7.2007):

Den pietistiska väckelsens sommarfest (Herättäjäjuhlat) har i en tidning karakteriserats som sådana människors fest som inte är väckta, och som drar sig för allt religiöst. Det vanliga folket som sitter på torget är alltså festfolket, också om de inte vet något om väckelserörelsens fest. Den förlorade sonen kan ge bättre råd om vägen än fadern som väntar där hemma.

Kyrkans problem kan sammanfattas i två frågor: bibelsynen och kyrkosynen. Man har tappat bort synen på Bibeln som den högsta auktoriteten för lära och liv. I folkkyrkan har den synen blivit oklar, att Kristi sanna Kyrka utgörs av dem som lever i tro på Jesus. Nu behövs ett sådant andligt bokslut, vars bokslut mäts i ljuset av Guds ord och där man lyssnar till Guds folk, som finns i kyrkan.

Hela kolumnen finns i Uusi Tie 19.7.2007. Läs den, den är läsvärd!

Eeros kolumn väckte många tankar. Vilka lyssnar man på, vad finns på kyrkans agenda, vilken plats har Bibeln för kyrkan…

Att påminna om att kyrkan skall försöka nå alla sina medlemmar är klart. Men ofta har man intrycket, i förlängningen till vad Eero skriver om, att de som aldrig går i kyrkan är med om att diktera kyrkans agenda. Varje kristen människa vet att tron inte föds av detta. Många är de som vet att det är just det som människan inte vill höra.

Nu behövs sådana ”revisorer” som kan hjälpa kyrkans ledare och lärare in på rätta, andliga spår. Jag tror att det bara kan ske om det sker ett uppvaknande – eller en väckelse, som man förr sade – bland Guds folk.

Utan att förneka betydelsen av de åtgärder som vidtagits på grund av kommunreformen – kyrkan är ju tvungen att agera – så bör nog tyngdpunkten finnas på annat håll än i justeringar och sammanslagningar av församlingar, av flyktingfrågor o.dyl – allt viktigt och bra i sig.

Jag tror tiden skulle vara mogen för en genomgripande ”renovering” av bygget. Andlighet, förenkling, avbyråkratisering, transparens, delat ledarskap är nyckelord som jag vill stå för i det sammanhanget.

Henrik

I början av maj bortfördes en liten flicka, Madeleine McCann, 4 år, från sitt hotellrum i Praia da Luz (Portugal). Idag är det 100 dagar sedan hon försvann.

Du kan följa med situationen på internationella hemsidor, bl.a skynews (http://news.sky.com/skynews/madeleine).

De senaste dagarna har en märklig reaktion drabbat de förtvivlade föräldrarna: folk ber dem försvinna för att turistnäringen drabbas, när turister påminns om att barn kan bortrövas från hotellrummet…

Nog är det märkligt med denna obarmhärtighet!

Borde man uppmana vänner och bekanta att undvika Portugal som turistort om läkarparet McCann mot sin vilja tvingas lämna Portugal, utan sin dotter Madeleine?

Särskilt Madeleines mor, Kate McCann, har sagt att hon inte vill fara hem utan sin dotter, eller utan att veta vad som hänt henne.

Be, du som kan och får!

Henrik Perret

Men nu har en räknare installerats, och så får jag se om trenden 300-400 besök per dygn fortsätter. Någon gång har jag i sanningens namn varit nere i några tiotal, kanske pausen nu varit för lång och folk tröttnat.

Men jag är som Filippus, vad bloggandet beträffar:

då han nu glad fortsatte sin färd (Apg. 8:39).

Så får man se.

Henrik Perret

Igår publicerade Kotimaa på sin hemsida en nyhet angående Helsingfors kyrkliga samfällighets planer inför fördelningen av missionsanslag försöka utreda var de olika missionsorganisationerna står i aktuella frågor. Främst gäller detta naturligtvis inställningen till kvinnliga präster, om respektive organisation samarbetar fullt ut i alla sammanhang.

Jag finner utvecklingen i högsta grad oroväckande.

Om det hade gällt en anhållan om medel för ett seminarium om ämbetsfrågan, och man hade befarat att uppläggningen inte hade varit sådan man önskat, kunde man ändå förstå logiken. Men nu handlar det om kyrkans huvuduppdrag, att sprida evangeliet om Kristus, att utöva barmhärtighetstjänst (diakoni) och undervisa mm. I denna verksamhet är det ju inte ämbetsfrågan som förkunnas.

Som medlem av samfälligheten finner jag Gemensamma kyrkorådets planer orättfärdiga. De motsvarar inte medlemmarnas åsikter eftersom samtliga organisationer har stöd i samfälligheten, de konservativaste tom på flera håll ett växande stöd. GKr:s medlemmar får inte behandla kyrkans pengar som sina egna.

Samtidigt konstaterar jag att den linje som nu vuxit fram sedan biskopsmötets direktiv visar sig vara i högsta grad kontraproduktiv. Den har lett till ett ökat antal konfrontationer, personliga tragedier och konflikter. Ingen behöver säga åt mig att det inte går att ordna en församlings verksamhet så att olika åsikter kan rymmas – också sådana som man själv inte bejakar.

Jag menar att vi absolut måste finna en ny väg, med respekt och kärlek. När jag lyssnar till olika kyrkliga deklarationer, sagda med eller utan biskoplig pondus, i broschyrer, i TV-snuttar, i intervjuar osv finner jag dessa högst selektiva. De talar så vacker om allas frihet, om åsiktsfrihet, om respekt för varje människa. Men det gäller ju inte i kyrkan. Det är inte orden i sig som nödvändigtvis är orätta, det är andan som är fel.

Kyrkans förföljelse av åsiktsminoriteter, parad med att man blundar för de verkligt stora förnekelserna av trosfrågan, kommer att bli kyrkans öde ännu. Om vi, skriver vi, inte kan sluta käbbla och finna nya vägar, kommer vi att smulas sönder av detta och många kommer att strunta i kyrkan. Vi är en effektiv antireklam för vårt budskap.

Jag har försökt tänka och be över denna fråga. Tillsvidare har jag inte funnit något annat svar än att låta kristna människor, inklusive präster, på denna punkt följa sitt samvete – helt i enlighet med kyrkans beslut år 1986 som också följdes av en kläm, som känt. Det är inget ideal, men jag tycker det är den minst onda lösningen. Den som inte vill höra en på en konservativ präst kan välja en annan gudstjänst, eller be om en annan präst till förrättningar.

En ljuspunkt finner jag i khde Aino Vestis inbjudan till kaplan Jari Rankinen att medverka vid virsiseurat (psalmkvällar) i Masku prästgård. Hoppas jag får vara med, om den kan förverkligas för Jari Rankinens del – Jari kommer att resa till Afganistan, men skall enligt planerna vara hemma någon vecka ibland.

Det är inte en så stor samling, antar jag. Men den är så principiellt riktig och viktig. Den är en moteld till den splittringens och förföljelsens eld som tänts.

Den är inte ett uttryck för ”svar på alla frågor”. Den är ett uttryck för en välvilja, till acceptans, till att bejaka det större och det förenande, i stället för en selektiv rättskänsla, som kanske inte ens är en rättskänsla, men som i alla fall utväljer småfrågor, och låter dessa få oproportionerligt stora konsekvenser. Hur skall t.ex. församlingarnas missionsavtal med organisationerna kunna hålla i detta perspektiv? Skall organisationer som drabbas kalla hem missionärer och lägga ner missionsarbete på grund av dessa beslut? Förpliktigar inte det att det handlar om kyrkans missionsorganisationer till något? (SLEY har för övrigt också en kvinnlig präst i missionsarbete i Japan).

Ute i missionsarbetet finns många barnfamiljer, många ensamstående kvinnor osv. Vem vill man egentligen gå åt?

Jag ser det som vars och ens rätt att i ämbetsfrågan stå för och argumentera för sin övertygelse. Men detta måste ske kristligt och värdigt. Jag hoppas att såväl beslutsfattare i olika kyrkliga organ som församlingsmedlemmar skall orka bevara sin saklighet i denna mycket upprivande tid.

Henrik Perret

Vännen och prästbrodern Jari Rankinen skriver på sin bloggsida att han kommer att anhålla om få verka som militärpastor i Afganistan från och med augusti (rankinen.blogspot.com).

I sitt öppningstal vid kyrkomötets vårsession förundrade sig ärkebiskopen över att samtalet om kvinnoprästfrågan så kraftigt dominerat massmedierna trots att kyrkan redan för över 20 år sedan fattade sitt beslut.

När jag följt med ärkebiskopens offentliga framträdanden i massmedier under och efter kyrkomötet konstaterar jag att han inte behöver förundra sig. Han har bl.a i Kotiliesi och i en kolumn i Turun Sanomat tagit upp ämnet, och nog enligt min mening överskridit gränsen för vad som kan kallas saklig teologi när han skriver om Paulus och hans kumpaner, som enligt ärkebiskopen ansåg att ”kvinnan var mannens egendom”. Det förvånar mig nog att den ofta mycket sakliga ärkebiskopen använder så populistiska bilder. Var det inte en viss Paulus som skrev de kända orden ”här är inte jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna…”, ord som just ja-sidan oftast hänvisat till? Kan man inte rent sakligt hävda att Paulus var en verklig förkämpe för jämlikhet? Att jämlikhet också kan finnas tillsammans med olikhet är en annan sak, som det förefaller som om vår tid inte skulle ha förstått. (Paulus säger ”alla är ni ett i Kristus, Gal. 3, men i 1 Kor. 12 talar han om de olika gåvorna, om kroppens lemmar som är jämlika, men olika).

Det är vemodigt och förunderligt att kyrkan skall förfölja dem som har en traditionell övertygelse på denna punkt. Man hotar med ekonomiska sanktioner, med rättsprocesser – är det verkligen värt allt detta? Vem tror att det skall leda till ”önskat resultat” och om det gör det, så är det ju beklämmande (om man ändrar övertygelse av ekonomiska orsaker, eller för att man annars blir arbetslös).

Varför är inte all gudsförnekelse bland oss präster något problem? Varför koncentrererar vi inte oss på att sprida evangeliet?

Jari Rankinens ”sorti” är en signal som jag hoppas skall nå kyrkfolket. Sorti är nog sannolikt fel ord, för Jari vill komma tillbaka. Men han erkänner att beslutet har påverkats av situationen i Vammala, och inte minst kyrkans lednings sätt att förhålla sig till hans situation.

Vad kan man göra?

Man kan be. Be för biskoparna och prästerna. Be för de kristna i vårt eget land. Man kan tala om det hopp som vi har i Kristus, när naturen suckar och människor drabbas av ångest och oro. Man kan be om att själv få vara ett ljus.

Det är – trots alla förunderligheter – bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Det måste jag nog själv begrunda mera.

Henrik