Henriks kommentarer

Inom teologin har man för ganska länge sedan talat om entmythologisierung, om en demytologisering, en avskalning av texten. Det var Rudolf Bultmann, på många sätt en fenomenal begåvning, som talade om detta. Samtidigt måste man nog konstatera att Bultmanns premisser var missvisande. Idag betonar man t.ex. inom nyare exgetisk litteratur evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar i mycket högre grad igen.

För några decennier sedan talade man om finlandisierung, termen har översatts med finlandisering och beskrev ett bugande och hukande inför sovjetiska intressen i efterkrigstidens Finland.

Inom politiken har man ofta mött den politiserade sanningens verklighet. Sanningen måste alltid utläsas ur det faktum att den som säger det representerar någon politisk ideologi. Inför olika tidsanalyser eller behov, som framförs i offentligheten, kan man få höra ja det blir val snart, en kvittering av det faktum att det som sägs är färgat, att sanningen är styrd för att tjäna någon speciell grupps intressen.

I en mening kan man knappast undvika detta. Var och en ser ju saker ur sitt eget perspektiv. Också den som försöker vara objektiv, kan trots allt vara också subjektiv.

Jag tror att vi också inom kyrkan, i andliga och teologiska sammanhang har upplever en sanningens politisering. Något är inte absolut sant eller rätt om det inte kompletteras med frågan ”vem har sagt det?” Denna fråga ger en nyckel till förståelsen: man vet hur mycket på allvar man skall ta ett viss uttalande. Om det är en meningsfrände, så är det så, om någon som man inte riktig är enig med har sagt något, kan ”sanningen” ifrågasättas.

NU kanske många tror att jag skriver om mig själv.

Rätt gissat, men kanske inte så som Du trodde??

Ja, jag har drabbats av detta att man inte vill argumentera i sak utan man vill alltid ha en förmyndare för ”mina sanningar” så att de kan sättas i rätt kategori. Man lyssnar inte alltid till sakskäl, vågar jag påstå. Åtminstone möter jag inte så ofta sakliga argument, utan ofta svepande omdömen som inte bemöter själva sakskälen. Sorgligt. Jag tror inte att jag kan prata omkull några sakargument, och kanske de ändå börjar irritera (i rätt mening) om jag är så svag att jag inte vågar möta dem rejält och ärligt.

Men det var inte så jag egentligen tänkte skriva. Det som jag sade motsvarar kanske det Du tänkte, eller hur?

Nu ska jag säga vad jag själv upplevt!

Jag kommer ihåg att jag som ung hörde om en och annan präst eller teolog: Han är liberal eller något i den stilen. Jag kunde någon gång reagera med en preciserande fråga, men det grämer mig och generar mig att jag så litet krävde dokumentation. Vad menar Du? I vilken mening, varför osv. Så borde jag ha frågat.

Jag visste INGENTING om många av de liberala prästerna eller teologerna, bara att de var ”liberala”.

Detsamma gällde omdömet: han är bra! Eller hon är bra! En fin själavårdare, förkunnare. Och sådana fanns, både män och kvinnor!! Också då accepterade jag det.

Nu menar jag inte att man ska betvivla uppskattande ord och ropa: motivera det! Dokumentation!

Men man måste nog mera lyssna till vad som egentligen sägs och tycks och ställa det i relation till Guds Ord, med kärlek i hjärtat, och tro!

Nu menar jag att sanningen politiseras. I de olika teologiska lägren hör man inte längre på varann, man anser sig ha råd att avfärda varann med olika -ismer eller -ister, och så förlorar man kommunikationen.

Fram för mera raka samtal, med respekt och öppenhet, med full redovisning för var man står, vad man funderar på och varför man tänker som man tänker. Man borde i samtalet kunna referera en meningsmotståndares argumentation så att vederbörande skulle vidkännas resonemanget. Sen kan man anföra motargument.

Jag har redan länge försökt säga åt både meningsfrände och meningsmotståndare inför olika svepande omdömen, typ han är fundamentalist, konservativ eller han är liberal osv: du har ännu ingenting sagt!.

Sanningen kan inte politiseras, den är inte beroende av vem som säger den. Men det som vi kallar sanning, eller som vi tror att är sanning, det kan vara diskutabelt. Men då bör vi svara genom att argumentera i sak, att möta, och bemöta det som fatiskt sägs och tros. Då kan det bli framåt, eller borde jag hellre skriva hemåt?

Henrik

Igår läste jag i Hbl vad Birgitta Jernvall Ingman skrev. Ännu en gång fastnade jag och hajade till när jag såg orden ”..som anser att kvinnliga präster går den ondes ärenden..” och min fråga blir: vem har sagt så? Inte jag åtminstone, även om också det kommer att förknippas med mitt namn.

Men det visar också på något sätt hur svårt det är att få grepp om vad diskussionen handlar om. Hela tiden blir vi beskyllda för att vara kvinnohatare, mörkmän, motståndare osv i en aldrig sinande ström (detta och mycket annat har faktiskt skrivits).

Diskussionen kan inte degraderas till en diskussion om behandlingssätt eller hur man förhåller sig till kvinnliga kolleger. Vi är redan långt förbi vägskälet då. Det förstår många kvinnor och många män, men inte alla kvinnor och inte alla män.

Jag tror att bakom alla diskussioner så finns det först en grundläggande fråga: vad menar vi med ”präst”? Vem är en präst? Med tilläggsfrågan varför skall vi alls ha präster? TIll vad behövs de?

Den andra frågan är vem skall församlingen kalla till sin präst, sin pastor? Om det säger ju NT en del. Först kan man konstatera att det i NT finns en dubbel verklighet, dels är alla ”präster”, vi brukar kalla det ”det allmänna prästadömet”. Och så märker man det också talas – med olika termer – om ”föreståndare”, ”äldste”, ”herdar” osv.

NT lär inte att alla ska vara präster, inte heller att prästen skall vara allt.

Utan att här riva upp den teologiska diskussionen mera, så kan man fortsätta sitt samtal: varför får inte en ingenjör dela ut nattvarden eller döpa, eller en sjukskötare? Ja, i nödfall får de det. Prästerna gör egentligen bara sådant som varje kristen kan göra, men inte skall göra.

Men, svarar någon, en ingenjör har ju inte någon teologisk utbildning. Därför kan de inte bli präster.

Detta bygger på resonemanget att det är utbildningen som ger legitimitet.

Men är det så?

Det borde ju vara så att vi utbildar dem som kallas till det de är kallade. Utbildningen innehåller ett ”för att”, inte tvärtom.

Sen går ju diskussionens vågor höga om detta: säger NT något mera om vem som skall kallas till ämbetet? Här förstår vi av allt att döma texterna olika. I min Bibel (så som jag förstår den Bibel jag läser) står det att det är en fars uppdrag. Andra säger att det inte är någon åtskillnad. Men när man citerar Gal. 3:28 mm så tycker jag att man tar ett ord ur sitt sammanhang – det handlar ju inte om kyrkans herde utan om alla kristna. Man kan ju lika väl säga ”här är inte mor och far”, eller så som Paulus ju säger ”här är inte man och kvinna”, men visst ju män och kvinnor – hemligheten är att Paulus ser det i ett annat perspektiv: för frälsningen betyder det ingenting, vi är alla människor, lika viktiga, lika värdefulla, lika oersättliga.

Därför har alltid min frågeställning gällt kyrkan. Gjorde kyrkan ett rätt beslut?? Jag frågar inte principiellt: gör den kvinna rätt som låter prästviga sig? Det är hennes fråga, inte min.

Men detta gör också att jag inte har det minsta agg mot någon kvinnlig präst. Jag godkänner hennes tro (den beror ju inte på mig eller någon annan och vice versa). Jag döper inte om de barn hon har döpt, bekräftar dem heller inte, utan allt hon gör som präst äger sin giltighet i kyrkan. Många frågar nu om det som en kvinnlig kollega räcker nattvardsgästerna är något annat än Kristi kropp och blod? Enligt min syn är inte det frågan. Jag har ingen anledning att betvivla det, lika litet som jag betvivlar att inte dopet verkar om någon – syster eller broder – har döpt. Bekräftelsen av ett dop är ju mera än kyrkorättslig och prövningssak – vi är måna om att alla blir döpta i vatten och i den Treenige Gudens namn.

Frågan är: skall hon göra det? Eller ännu hellre: vem skall döpa och förvalta sakramenten?

Här har vi olika svar. Och jag tror att vi inte så lätt kommer längre nu.

Broder Johan Westerlund sade i radion att vi (med vår syn) aldrig kan samlas ”inför Guds ansikte” tillsammans med en kvinnlig präst. Det stämmer inte. För några dagar sen var jag på ett flera timmar långt möte med en kvinnlig präst. Hon ledde i bön, och bad också för mig (!) och ville på sin lediga tid komma och lyssna på en föreläsning om GT.

Jag har många gånger haft djupa samtal med kvinnliga prästkolleger. Jag har bett, sjungit, gått till samma nattvardsbord med dem. Verkligeheten är nog mera nyanserad än många tror.
Men jag tycker också som broder Stiga Fernström, vilket jag sagt flera gånger, att ingen präst har sin kallelse av en annan präst. Kallelsen kommer från Gud och från kyrkan.

Därför vilar hela prästkallelsen helt och hållet i Guds kallelse. I den mån den är en äkta kallelse från Gud – nu säger jag principiellt om alla präster – i samma mån är jag en präst. Och detta sammanhänger ju med vad Bibeln säger.

På samma sätt ser jag på välsignelser: vi kan inte genom formulär eller dylikt få Gud med på sådant som Han inte välsignar. En handbok hade inte hjälpt Bileam att förbanna Israel, eller flytta välsignelsen.

Därför tycker jag att varje präst tryggt ska be om ljus över Guds Ord, lägga sin kallelse i Guds hand och i ljuset av det som Ordet säger agera och leva.

Abraham och Lot var inte ense, men de hittade en lösning. I fallet Paulus och Barnabas står det att deras tvist blev skarp, dessa två vänner i Kristus såg så djupt olika på vad Gud ville då.

Inte vet jag vilka exempel som äger sin tillämpning på vår situation, men det vet jag att vi måste akta oss för att strida mot Gud själv (enligt Gamalies råd). Jag ser ingen annan lösning i sikte. Jag anser vi i så hög grad som möjligt borde avskriva dessa offentliga diskussioner, ge varandra friheter och möjligheter att kalla människor till Guds rike.

Kanske skall principen ”leva och låta leva” föra till lugnare samtal och en klarhet i frågorna. Detta säger jag enbart i ett slags ”politiskt” perspektiv.

I ingen händelse blir en sådan ”princip” en licens för att inte försöka förstå Guds Ord och försöka – med Guds hjälp – leva därefter.

Henrik

Den 31.12.2007 var vi 5 300 484 finländare. Av dem hörde 81.64% dvs 4.327.313 till kyrkan.

Det har hänt en del sedan min studietids 90+% (ca 93%).

På kyrkomötet sades det att det som samtalet skall fokusera på är kyrkans 4 100 000 medlemmar. Det var en uppskattning av antalet medlemmar, med vilka kyrkor inte har regelbunden kontakt.

Denna grupp är ju i majoritet. Om man tilämpar demokratiska principer kommer man alltså till en ekvation som kan sluta med att de som inte är aktivt med i kyrkan bestämmer över dem som är med. I värsta fall blir följden den att de som är aktivt med inte längre känner sig hemma.

Detta kan ibland hända i kyrkoherdeval. Å ena sidan är det viktigt, ja livsviktigt att kyrkan har förtroende hos dem som inte är så aktivt med, å andra sidan är det viktigt att han har deras förtroende som aktivt är med i församlingen.

Men i NT har vi inte så mycket ”å ena sidan och å andra sidan”. Vi har på den ena sidan eller på den andra sidan.

Det finns bara två slags människor har någon sagt:

– de som var innanför arken och de som var utanför på Noas tid
– de som var visa jungfrur och de som var ovisa jungfrur
– de som är för och de som är emot, sa Jesus
– de som blir upptagna och de som lämnas kvar
– de som står till höger och de som står till vänster på domens dag

En annan sak, som är viktig att betona, är att det inte är vi som skall dela in folk. Och det är också viktigt att varje människa får kallelsen, inbjudan. Den måste framföras personligen.

”En människa kan intet ta, om det inte blir henne givet från himlen”, sa Johannes (Joh. 3:27). Jag tror att det i många fall inte handlar om att avvisa den kristna tron, det är helt enkelt något som man inte fått.

Men varför? Det är en viktig fråga för oss.

”Ingen har lejt oss.”

Men därmed blir frågan om vad samtalet först skall röra sig om på nytt viktigt. Jag menar att det i första hand borde handla om de ca 200 000 (Gud allena vet), om dem som är aktivt med, om dem som tror på Kristus (dessa grupper behöver inte helt sammanfalla).

För skall vi nå 4 300 000 medlemmar måste vi vinna de 200 000 som redan är med.

Så gjorde Jesus, Han som berättade om den gode herden, som lämnar de 99 och söker det ena fåret och som sörjer ett enda får. Vilka procenter hade inte Jesus kunnat hänvisa till – ett får hit eller dit, bäst att inte riskera de 99…

Bilderna går delvis in i varann.

Men NT berättar klart om att det budskap som Jesus förkunnade var anstötligt för många människor, inklusive många av hans lärjungar. Jesus hade anledning att fråga den lilla gruppen: Inte vill väl också ni gå bort? (Joh 6:60-69).

Jesus ändrade inte budskapet så att det inte skulle väcka anstöt. Det var inte anstötligheten i sig som var poängen, utan det var budskapet om att en människa måste omvända sig och tro på Kristus, som var det anstötliga. Hon skall också döpas om hon inte är döpt.

Jag ser en risk här. För att inte äventyra att kyrkan mister sina skattebetalare, mister kyrkan sitt salt och sitt ljus om hon anpassar sig till den oomvända människans värderingar. Då mister hon nämligen också skattebetalarna, på sikt.

Ingen ska nu fatta detta så att jag signalerar utmarsch för dem som inte håller något mått, av människor uppsatt. Nej. Absolut inte. Tvärtom tycker jag att just de som inte tror skall välkomnas av kyrkan. Kyrkan ska bemöda sig om att vara inklusiv.

Två bilder av en kyrka tecknas för mig. Den ena är bilden av en kyrka, vars mål blir att bevara positionerna, att hålla institutionen eller organisationen i gång. Denna kyrka är inte så bekymrad för om 0,5-0,7 % av kyrkans medlemmar lämnar kyrkan varje år. Det kan ske på så många sätt. En präst kan verka år efter år utan resultatsansvar, folket minskar och nås inte och prästen kan klara sig med att skylla på sekulariseringen. Obs! Detta säger jag självkritiskt, inte fingerpekande.

Hur litet nöd har jag inte haft!

Men den andra bilden handlar om en kyrka som ser att kyrkomedlemskapet i sig inte är frälsande. En människa blir frälst bara om hon tror och är döpt. Därför blir missionsuppdraget det primära och kyrkans differentia specifica, det som skiljer kyrkan från alla föreningar och sammanslutningar. Hon vill kalla människor till tro på Kristus, till att följa Honom, till att bevara allt vad Kristus har lär sina apostlar (Matt. 28:18-20).

Den kyrkan vill också ta avstånd från all förnekelse av Guds Ord, för ”inte mot sanningen utan allenast för sanningen förmår vi något”. Att ta avstånd från förnekelsen är inte liktidigt med att ta avstånd från någons tolkning av Ordet. Det är tvärtom att pröva, att be, att studera och att lyda.

Frågan hur vi skall förstå Guds Ord får inte i praktiken bli skulle då Gud ha sagt. Den sistnämnda frågan är inte hermeneutisk (en fråga om bibeltolkning), utan en utsaga av den första liberala teologen.

Det finns säkert också anledning att säga att en del frågor i kyrkan skall behandlas mera internt. Kyrkans ansikte utåt får inte bli käbbel om tolkningar! Därför har jag försökt lägga band på mig själv, också fast jag ibland skulle vilja ropa ut både det ena och det andra. Vi må förtalas och förtrampas, men Guds Ord bär icke bojor ( 2 Tim. 2:9).

Kyrkans ansikte skall vara Kristus. En av de messianska epitet som GT använder är just Messias som Guds ansikte. På detta anspelar Jesus i Joh. 14:9, om detta talar också välsignelsen (Herren vände sitt ansikte till dig), och uttryck som ”hans ansiktes ängel” hos profeten Jesaja.

Det är denna kristocentricitet som samtidigt är att ha Ordet i centrum, som ska prägla kyrkan. Inåt kan vi – och skall vi – samtala om och påtala olika fenomen, avslöja otron, argumentera, reflektera och fundera. Här har vi gott sällskap av de nytestamentliga breven, som innehåller mycket polemik mot falsk lära, mot ett oheligt och slarvigt och världsligt liv.

Sist och slutligen handlar det inte om våra bilder eller kyrkosyner. Det handlar om att Gud bygger sin Kyrka av alla döpta som tror på Kristus och följer Honom.

En viktig fråga blir då: är jag…, är Du, är han, är hon, är de med..?

Henrik

I Kyrkpressen tar ledaren upp ”Landet som icke är”, och diskuterar frågan om Åland som ett självständigt kyrkoland. Frågan har ju diskuterats länge. Det är främst frågor som sammanhänger med kyrkoskatt och språkkrav som har gett diskussionerna ny fart.

Jag har många gånger funderat på Ålandsfrågan.

Jag undrar om inte vi ”i riket” bör verka för att stärka den åländska identiteten. Det finns egentligen många utvecklingslinjer.

Man kan ta upp Valdemar Nymans gamla tes och kalla kontraktsprosten på Åland landsprost (eller något motsvarande). Man kunde ge den åländska kontraktsprosten specialstatus inom gällande författningsprinciper.

En annan linje, som många skyr som pesten, är att Åland får en mycket hög självstyrelse med en egen biskop. I många kyrkor finns vicebiskopar, som kunde vara ett (åtminstone teoretiskt) alternativ. I rikskyrkan har vi ju också fältbiskopen, som representerar en specialgrupp, och som är något av en värld för sig. Fältbiskopen är ju inte biskop i egentlig mening, men han är medlem i biskopsmötet.

En annan sak är dock om detta med ett självständigt åländskt stift ändå skulle gagna någon. För Borgå stift skulle detta bli en kraftig åderlåtning, vi behöver ålänningarna i stiftsfamiljen. Frågan är också om det skulle vara ett åländskt ideal att bli bara en åländsk kyrka – på kort sikt kanske man skulle svara ja, med ”nationalistiska” tongångar i förgrunden – ofta kan dock den egna identiteten förstärkas om den profileras inom något större.

Jag tycker i alla fall att det är viktigt att man fördomsfritt vågar samtala om alla alternativ, och om deras för- och nackdelar.

Jag tror att vi tillsammans skulle söka lösningar som förstärker Ålands egen profil inom rikskyrkan.

När jag vågade nämna den känsliga frågan om ett åländskt stift, gör jag det ur ett annat perspektiv än dagens kyrkliga struktur. Frågan är om inte stiften är för stora i vår kyrka. Biskopen (nu avser jag i princip, varje biskop) borde leva närmare församlingarna. Dessa stora, tunga förvaltningsenheter, som vi nu har, är inte så ändamålsenliga längre. Vi måste kunna lätta upp kyrkans förvaltning.

Men så länge det inte görs, den dagen kan nog komma, måste man fråga sig om en egen åländsk kyrka är ett realistiskt och gott alternativ. Det skulle vara ett naturligare alternativ i en kyrka med många mindre stift som flitigt umgås med varann. Ett litet åländskt stift skulle sannolikt isolera Åland och möjligtvis leda till att man mera söker kontakter till Sverige än till Finland.

Frågan är om den utvecklingen är i linje med Ålands egen identitet, sett ur den synvinkel som man i Nationernas förbund på 1920-talet ville garantera och som vi skall fortsätta att respektera utan diskussion.

Om man tänker på influens i stiftet och rikskyrkan från åländskt kyrkoliv under många decennier, hoppas man nog att vi står samman med bevarande av vars och ens identitet och egen profil.

Men den viktigaste förutsättningen är ju att kyrkan och stiftet alltid är måna om att bevara den apostoliska traditionen och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.” Mycket annat kan man diskutera, men inte detta, om man vill kalla sig kyrka.

Henrik

P.S. Läs Kyrkpressens ledare, www.kyrkpressen.fi

Nu kommer den.

Eilen kokoontuneet Suomen uskontokuntien johtajat ovat aloittaneet keskustelut siitä, pitäisikö valtiollisissa jumalanpalveluksissa näkyä myös muiden kuin kristillisten kirkkojen edustus.

Suomen ekumeenisen neuvoston pääsihteeri Heikki Huttunen kertoo, että asia nousi tapaamisessa esiin arkkipiispa Jukka Paarman aloitteesta.

Ja, vad ska man riktigt tänka?

Henrik

Läs nyheten på Kotimaas hemsida.

Jag publicerar också här det svar som ingår i dagens nr av Kyrkpressen.

Bästa Gustav!

Tack för ditt brev! Det har ju fått vederbörlig uppmärksamhet, åtminstone ur din synvinkel. För mig och min familj har denna födelsedagsgåva inte varit lika uppmuntrande.

Jag har fyra invändningar. Lösryckta citat ger en förvrängd bild av vad jag verkligen sagt. Du kritiserar mig för saker som inte jag, utan du, formulerat. Du påstår sådant som inte stämmer! Du för fram sådant som är direkt kränkande.
Ett av huvudproblemen nu är att du hänvisar till en diskussion, som många inte alls har sett eller ens kan se. De vet heller ingenting om allt det andra jag skriver om.

Så skrev jag (http://henrik.perret.nu):
“Snart är år 2007 förbi. Det har varit ett svårt år och ett rikt år. Till det tunga måste man räkna en iskall vind av förakt och marginalisering, som nog också kyrkans ledning har riktat mot många av kyrkans präster med traditionell kristendomssyn. Det är enligt min mening uppenbart att biskoparnas uttalanden bidragit till att piska upp en stämning av hat och oförsonlighet mot dem som i ämbetsfrågan – och bitvis även i homofrågan – har en ”gammal” syn. Den vidsynthet och försonlighet som man talade om inför och kort efter beslutet, har gått upp i rök.
Med detta vill jag inte säga att vi är felfria. Mycket har säkert sagts i fel anda, vi kan ha förstått Guds Ord fel, vi har varit uppfyllda av fel frågor osv. Må Gud och våra medmänniskor förlåta oss detta. Med dessa ord vill jag inte heller frånta biskoparna det goda som de också åstadkommit, det vet HERREN, det är inte jag som är någon avgörande bedömare. ”Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar honom.” — (31.12.2007)

Du påstår: den genomgående tonen är att “kyrkans ledning hänsynslöst förföljer sina trognaste arbetare och därmed, som du säger, Jesus själv” (13.4.2008). Detta är din formulering! Jag skrev i bloggen om Stefanus och Saulus: “Den som förföljer Kristi lärjungar, förföljer Jesus.” Jag har nog skrivit att kyrkan förföljer en del av sina medlemmar, för det är sant: unga teologer prästvigs ej, präster kan inte söka prästtjänster, en pensionär döms till böter (utg. 13000 €), präster tvingas lämna sin tjänst; listan är längre!

Du klagade en gång över att jag “med namns nämnande” kritiserar biskopar. Nu säger du att jag inte skriver ut namn! När jag då bad dig precisera vad du upplevde kränkande, avslutade du diskussionen.

Du säger ang. Lutherstiftelsens dop att jag att jag ”konsekvent sätter mig över (kyrkans) lagstiftning”. Nej, men det får inte bli någon katastrof för kyrkan. Några dop mot kyrkans ca 50 000 (trodde biskop Peura). Vi får ju kyrkans eget “fel släckt, sa brandchefen.” Jag skriver att jag inte tar ställning till om de skall döpa, för kyrkan har avvisat dessa män och det är nog något som Ni måste beakta.

När du antyder att vi betraktar kvinnliga präster som “spetälska” är det nog sårande ord! Jag har aldrig tänkt, tyckt, eller sagt så, inte heller agerat så.

Tyvärr är ditt brev ett kvitto på min tes om en kampanj mot oss konservativa. Om man skulle ha en kyrklig “geigermätare” tror jag att man skulle se att allt förändrades till det sämre när biskopsmötets redogörelse kom.

Alla behövs som vill verka för att Kristus skall bli känd och trodd! Kyrkan behöver de präster och teologer som nu avvisas. Vi måste också engagera unga ledare (lekmän). Annars förlorar vi dem.
Därför skriver jag.

Henrik Perret

I nätupplagan av tidningen Kotimaa skriver docent Mika Vähäkangas några rader, som enligt min mening träffar rätt. Det är precis detta jag försöker säga på ett sämre sätt. Det är inte fråga om ett önsketänkande, utan om en beskrivning av nuläget, det läge som jag tror att vi alla måste inse att har kommit.

Det handlar inte i Vähäkangas’ text om vad han önskar (jag vet inte alls vad han tänker), utan han konstaterar att så sker ändå.

Suuressa osassa maailmaa kirkollinen tilanne on aivan toisenlainen. Ekumeeninen tilanne on mennyt niin sekavaksi, että tarkasti säädelty kirkollinen elämä ei enää ole entiseen tyyliin mahdollista, Vähäkangas sanoo.

– Mielestäni on yhdentekevää, mitä piispat asiassa sanovat tai tekevät. Säätiön jumalanpalveluksissa ja ehtoollisella käy kuitenkin väkeä. He saavat siitä hengellistä ravintoa. Eikä myöskään joku tällainen ”päivystävä dosentti” voi mennä sanomaan, että asiassa olisi jotakin pahaa, Vähäkangas toteaa.

Därför tror jag att linje där man försöker få kontroll över situationen på sikt bara leder till att man mister kontrollen över situationen. Och som känt gäller detta många flera grupper och gruperingar och nätverk än någon stiftelse här och där.

Det som kan rädda och hjälpa är att biskoparna utövar andlig makt genom att vägleda människor med Guds Ord, be, samtala, sitta vid samma bord, uppmuntra. Jag har försökt säga att det inte handlar om illvilja (sådan kan nog också finnas) utan om ett försök att rädda en struktur och en stil som inte mera kan räddas. Tiden är en annan. Ohjälpligt.

Om jag slår näven i bordet och säger nu gör ni så, åt studerande, så svarar de ”jasså?” och gör som de tycker. Nog finns det mycket i den gamla ordningen som fortfarande gäller och håller, men, som docent Vähäkangas framhåller, så går det inte längre att med lagar och paragrafer och förordningar reglera det andliga och kyrkliga livet till alla delar.

Jag har också framfört tesen att ju mera en annan verksamhet sammanfaller med kyrkans egentliga målsättning desto mindre skall kyrkan opponera sig mot den och problematisera den – även om den kan innehålla element som man inte till alla delar är så förtjust i.

Man kan nå människor också idag. Man kan samla människor. Det är nog ”Omkring Ditt Ord, o Jesus” som är grundmelodin. När människor hör Guds röst, var än detta sker (alltså också i kyrkans mitt och när en biskop talar), så föds en samling. Denna samling kan inte åstadkommas genom dekret och resolutioner, eller en sträng politik.

Därför tycker jag att vår postmoderna tid också innehåller möjligheter, men inte sådana som enhetskulturen hade med en stark ledare och lydiga legater.

Om nu någon uppfattade detta som ett förespråkande av anarki, så har han eller hon helt missat poängen.

Men om någon omfattar det som en utmaning till andligt ledarskap, till att förkunna Guds Ord, utlägga, vägleda, handleda, samtala, överväga – ja då kan jag säga ”Amen”.

Henrik

Israel’s celebration marking 60th anniversary of founding won’t save Jewish state from annihilation.

Behövs ytterligare kommentarer?

Enligt Sky News kl 15 idag.

Henrik

Nu ser jag att Kyrkpressen redan publicerat mitt svar på Gustav Björkstrands öppna brev till mig. Jag kommer att vid behov kommentera våra diskussioner litet här på bloggen. Sannolikt slutar nämligen diskussionerna inte i Kyrkpressen, även om jag hoppas det. Det värsta som kan ske är just att kristna människor käbblar inför en förstummad värld.

Men jag tror därför att jag ändå nu i första hand avvaktar – hade tänkt svara utförligare här – men jag har kommit till det att det kanske bara river upp ännu mera. Diskussionerna och kommentarerna kring sakfrågorna, diskussioner, värderingar om kyrkans liv och tro, kommer jag naturligtvis att fortsätta med. Jag hoppas att jag inte behöver bli citerad av media via andra (t.ex. Gustav), utan att man läser vad jag själv har skrivit, och vid behov kritiserar det.

Men om Gustav B vill fortsätta i Kyrkpressen, så är jag beredd (jag kan ju inte avgöra vad andra gör). Jag publicerar gärna också hans inlägg här, utan censur, han får i denna fråga – om han så önskar – leva med samma villkor som jag. Alla Ni andra får sedan kommentera under de skrivna bidragen. Detta gäller alltså diskussionen kring det öppna brevet och min blogg.

Jag vill också gärna säga att om och när jag har uttryckt mig sårande, ”köttsligt” eller kätterskt gentemot någon biskop, inklusive Gustav, så vill jag be om förlåtelse för det, offentligt här på bloggen och vid behov i Kyrkpressen.

Jag tror mig inte vara fullkomlig, behöver inte längre formuleringar för sådant som alla förstår. Men jag hoppas att man preciserar sig och konkretiserar vad som upplevts sårande och kränkande. En övertygelse som gärna placeras i kategorin kvinnoförakt eller dylikt, kan jag inte betrakta som något som skall ångras. Våra positioner skall alltid övervägas, och naturligtvis våra ord.

Om Gustav önskar närmare verifiering av mina fyra invändningar, eller om han i en ny kommentar för fram nya synpunkter, förbehåller jag mig rätten och möjligheten att svara. Det är viktigt att vi nu talar ut. I vilket forum det sker är för mig inte det avgörande. Frågorna har nu förts ut till ett vidare forum än bloggens. Väl så.

För mig är poängen endast att kyrkan måste ändra policy, att församlingarna och dess medlemmar skall vara medvetna om vad som sker, och att kyrkan måste öppna för medansvar och samverkan. Att vi därvid behöver flera former för livet tillsammans tror jag är uppenbart.

Nu får det inte handla om att vinna debatter, nu skall det gälla vad vi vill vara som kyrka. Jag ser verkligen inte biskoparna som mina motpoler, men på diverse punkter kritiserar jag öppet deras handlande. Jag har mött de människor som drabbats av den nya policyn, och jag känner mig tvungen att föra deras talan.

Jag hoppas att inte denna diskussion används till att slå Gustav Björkstrand ytterligare. Jag har varken nytta eller glädje av det. Det vi nu behöver, och som jag har försökt förespråka, är ett öppet samtal, också kritiskt, men med den klara intentionen att vara till uppbyggelse. För uppbyggligt är också det att orättfärdiga hinder avslöjas och om möjligt avlägsnas.

Må HERREN nu hålla i oss alla, och hjälpa oss att fatta rätta beslut, vara i rätt mening flexibla och inklusiva, och i rätt mening fasta och exklusiva (vad Bibelns sanningar beträffar).

Henrik

“We know that our much loved and treasured parochial system is not equipped to meet all the challenges of young, mobile populations whose patterns of life and work are not those of their parents’ and grandparents’ generations.”

– Rowan Williams;
Archbishop of Canterbury

Detta citat har jag använt en gång tidigare, i september 2006. På kyrkomötet diskuterade vi om parokialprincipen, om dess vara eller icke vara, om det behövs komplement och/eller alternativ.

Parokialprincipen handlar som känt om ett slags områdesprincip, att kyrkans organsation (församlingarna) bygger på större och mindre lokalförsamlingar.

Jag tror att detta fortfarande är stommen i kyrkans liv. Hela landet täckt, med beredskap att möta dagens människa. Det är väl ingen som vill opponera sig mot detta.

Samtidigt så tror jag att kyrkan måste bli långt mera flexibel. När vi på kyrkomötet talade om kyrkan idag, bl.a om parokialprincipen, kunde man enligt min mening märka en stark defens.

Någon frågade om gudstjänsten måste hållas kl 10 (på svenskt håll är vi av nödtvång tvungna att ofta fira kl. 12)?
– Ja svarade man, det bör absolut förbli så.

I ett initiativ ville man trycka upp psalmböcker utan alla bilagor (gudstjänstalternativ mm), men det sade kyrkomötet nej till (var då inte längre där).

-Och så diskuterades personförsamlingar, och det var många, allt från biskopar till andra ombud, livrädda för.

Jag tycker att den signal som finns i allt det myckna berättigade med traditioner osv, är denna: ingenting får förändras.

Det är väl ingen som renlärigt säger så. Men rädslan är påfallande.

När jag hörde på två nya ombud som talade, tänkte jag att det är tur att de inte vet hur ”opassande” och ”främmande” (i positiv mening sagt) deras inlägg är!

Jag tror att kyrkan står inför ett ödesval. Antingen måste vi se sanningen i vitögat och bli mera flexibla, eller så kommer många att söka nya gemenskaper. Jag tror att detta i hög grad gäller unga vuxna.

Jag tror att kyrkan är för

– prästcentrerad
– formell
– byråkratisk
– traditionell i fel mening

Jag anser att kyrkan måste acceptera också litet ”udda” lösningar, jag avser närmast fria gemenskaper, husförsamlingar, celler, grupper, nya gudstjänstgemenskaper och -former osv. Jag talar inte för grupperingar som inte bevarar det genuint kristna, jag talar om grupper som har ett friare ledarskap, som är förenade av annat socialt kitt än området. Det får givtevis inte leda till elitism. Hit hör också den dimension som it-världen innebär, utan att någonsin hävda att det fysiska mötet kan ersättas av webgudstjänster osv. Men här finns nog också mycket som skall upptäckas.

Jag tror att vi präster drabbas av samma rädsla som de religiösa ledarna på Jesu tid. De var livrädda för att mista sin auktoritet, sin ställning i gruppen, församlingen, ”kyrkan”. Så var det då.

Men frågan är om det inte är så nu också.

Om man t.ex. tänker på en luthersk församling på ca 5000 personer. Den leds av en kyrkoherde och ca 2-4 andra präster. Så har man kyrkomusiker, diakoniarbetare, ungdoms- och barnarbetare osv. Men förkunnelsen sköts av 4-5 personer…

Bilden av prästen som proppen drabbar mig.

Jag är övertygad om att vi präster inte djupast sett vill ha det så. Men vi vaktar ängsligt vårt ”revir”.

Varför söker sig så många till alternativa gudstänster? Jag tror att ett mycket tydligt svar är att man där får göra mycket mera, påverka, ”baka själv”.

Var är alla evangelister, diakoner, lärare osv? Jag tror att det skulle behövas en armada av lekmän här. Med kallelse av Gud och av församlingen att förkunna, tala, vittna, undervisa.

Finns det inte ett oerhört behov för bibelstudieledare, förkunnare, själavårdare, förebedjare osv. Och om det inte finns: varför finns det inte?

Gudstjänsterna och samlingarna måste ge rum också för församlingen, inte bara i svaren på växelhälsningarna. (Jag tror nog att församlingen har kallat prästen just för att leda dessa gudstjänster, men han behöver inte vara solist, som sagt.)

Man svarar ofta – så också på kyrkomötet – att parokialprincipen är djupt rotad, redan i urkyrkan fanns den och därför bör vi inte rubba denna princip.

Låt mig säga att jag tror att detta innehåller sanning, men inte hela sanningen. ”Församlingen i Rom”, eller ”församlingen i Efesus” var inte nödvändigt en jättesamfällighet, väl organiserad i alla hörn. Snarare tror jag att det handlade om ”de kristna i Rom”, ”de kristna i Efesus”, men gemenskaper på flera olika håll. Det fanns inga kyrkobyggnader då, kyrkan var förföljd, de kristna samlades i hemmen, ute, under jorden… Alla kristna i Rom eller Efesus rymdes knappast i ett hem…

Jag tror här finns något att upptäcka.

Jag tror att vi måste ha en mycket mera flexibel struktur, där också friare grupper kan vara med. Kanske vi helt enkelt måste finna olika ”bundenhetsgrader” till kyrkans officiella organisation.

Nu tror jag verkligen att kyrkans ämbete har djupa bibliska rötter. Men prästen, pastorn, biskopen, kyrkoherden, skall inte vara solist. Han skall arbeta som Jesus och som Paulus. Leda genom människor, skola sådana som kan undervisa andra.

Därför tror jag att några toner i framtidens kyrka måste bli

– enklare och nära människan
– delat ledarskap
– flexiblare struktur (organisation)
– kompletterande församlingsstruktur
– mera ”färger” måste tillåtas (”karismatiskt”, ”högkyrkligt”, ”lågkyrkligt”, gemenskaper med inriktningar som baseras på olika former av ”socialt kitt” – gemenskaper som inte skall ersätta den stora församlingen, men kunna ”fånga upp” olika behov och ge olika aspekter på det kristna livet ett hem.

Vi måste ta de unga på allvar. Inte bara ge dem medansvar, utan också ge ansvar åt dem så att de får besluta och förverkliga.
Prästen behövs, han skall vara en ”spelande tränare” (egentligen tror jag ju att olika typer av präster behövs, jag avser nådegåvor, naturgåvor osv).

Detta var bara spridda tankar. I tillägget säger jag att i denna palett hör definitivt det hemma att de konservativa som nu ofta visas på dörren (i praktiken) måste tas med.

Sist säger jag att det slog mig igen på kyrkomötet att vi ofta möter en annan grundsyn än Nya testamentets när det gäller kyrkosyn och det vi skall arbeta för.

Jag tror att Jesus fokuserade på den troende församlingen, och bad dessa sina lärjungar att föra ut den goda nyheten åt människorna. Här är roten för det apostoliska uppdraget, som ligger till grund för kyrkans prästämbete. Men om vi inte får den växelverkan mellan präst och församling, mellan det speciella prästämbetet (prästerna) och det allmänna prästadömet (lekmän) kommer vi inte att lyckas.

Att bygga på majoriteten, att trösta sig med att ”de flesta ännu är kvar” när tiotusentals skriver ut sig, att bygga på den nordiska folkkyrkomodellen, är – tror jag – dömt att misslyckas på sikt.

Det är väl självklart att vi vill använda alla de fördelar som traditioner och seder, kyrktillhörighet mm, har fört med sig. Men kyrkan måste bli missionerande, inklusiv i attityder och exklusiv i sitt budskap. De gamla traditionern behöver inte sitta så djupt som vi tror.

Över, under, före och efter allt detta gäller detta:

Frukta inte, du lilla hjord, ty det har behagat er Fader att ge er riket.” Luk 12:32

Henrik