Henriks kommentarer

I tidningen Världen idag hittade jag en läsvärd text (http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1959&Itemid=30) som borde läsas också i Finland. Tongångarna är desamma. Man hör ofta sägas att humanismen är neutral, den utgår inte från något som ”man inte kan bevisa”. Den utgör ett slags gemensam grund för alla människor.

Ju mera man läser humanisternas (det finns många namn på dessa, några – Sturmark, Ulvaeus m.fl. har börjat kalla sig humanister) alster desto mera ser man att det inte handlar om brist på tro, om ett neutralt utgångsläge. Det är i stället i högsta grad fråga om troende människor, som utgår från givna dogmer, låt vara att ”trons” fundament för humanisternas del inte är Kristus.

Det är nämligen inte på något sätt mera objektivt att säga ”det finns ingen Gud” än att säga ”Jag tror på Gud Fader, den Allsmäktige…”

Den fråga som ställs (jag hänvisar också till tidningen NEO 2/08, där Björn Ulvaeus’ skrivelse finns) intresserar mig. Varför arg?

Ett av de största hoten mot den kristna tron är den diskrepans mellan lära och liv, mellan ord och handling, som florerar i kristna sammanhang.

Ravi Zacharias, känd apologet, har sagt att detta de facto är det största hindret för den kristna tron i vår tid. Det handlar inte om intellektuella invändningar, utan om just detta.

Det musikaliska geniet från Abba har på senare tid engagerat sig häftigt i humanisternas avkristningskampanj. Det är ett slags dereligionisierung, att bli av med alla spår av kristen tro.

Såhär skriver riksdagsledamoten i Sverige Eva Johnsson:

Varför är Björn Ulvaeus så arg?

Jag kan inte låta bli att fundera över det när jag tittar på numret från den nyliberala tidskriften NEO (2/08) som ligger på mitt skrivbord. Hela första sidan täcks av en stor bild av Björn Ulvaeus och under bilden kan jag läsa ”Du skall inga andra Gudar hava”.
När jag läser artikeln så förstår jag att Ulvaeus är arg på kristna och alla som har en tro. Han är också trött på att ”man ska hysa respekt för en massa villfarelser och tokiga idéer bara för att det kallas religion”. Ulvaeus lägger ut texten om det förtryck, den fundamentalism och brist på frihet som är de spår som religionen efterlämnar i samhället och människorna – enligt honom.
Mina tankar går osökt till mina senaste söndagsguds tjänster. Känslan när jag kommer till kyrkan på söndagarna och får vara en avslappnad mottagare och delta i en gemenskap som präglas av mänsklig värme och omtänksamhet. Glädjen hos barn kören, som inte går att ta miste på. Flera ansikten passerar på min näthinna. Namn på gamla och unga som jag har förmånen att möta i kyrkan söndag efter söndag. Människor som, precis som jag, kommer till kyrkan för att finna den kraft, styrka och gemenskap som hjälper oss att gå vidare och fullgöra våra uppdrag under veckan. Vi mår egentligen inte alls bra, enligt Ulvaeus? Vi är visst förtryckta och manipulerade.

Humanisterna har förklarat krig mot de troende. De vill utplåna alla religiösa avtryck i vårt samhälle. Ulvaeus framträder som en frejdig banerförare för en trosfientlig filosofi. Han har avsagt sig Gud, men inte Mammon. Att läsa humanisternas arga krav på ett religionsfritt samhälle är nästan sorgligt. Förutom att jag undrar om den som vill snöpa andra människors fria uttryck alls kan kalla sig humanist, så tycker jag verkligen synd om Ulvaeus, Sturemark och alla de andra troende humanisterna.
Jag är emellertid glad över att humanisternas krav på förbud mot all religiös påverkan inte har något stöd hos den absoluta majoriteten av svenskar. Jag är tacksam över att Börje och medarbetarna från S:t Clara får fortsätta och göra goda avtryck i vårt samhälle. Jag kan bara hoppas att Ulvaeus och hans vänner någon gång kommer att få uppleva det jag, Ingela, Börje och många med oss har upptäckt, nämligen att glädjen i tron skapar kraft, styrka och mening både till livet och det uppdrag vi är satta att utföra.

Eva Johnsson
Riksdagsledamot (kd) och grundskolelärare.

—-

Kanske kan hennes fina text väcka en och annan reaktion även hos oss. Religionen blir en börda om inte tron på Kristus bär. Religionen blir en börda om inte kärleken inkarneras i de kristnas liv.

Henrik

Jag sätter in detta brev också här där jag tycker det logiskt hör hemma, då har varje läsare möjlighet att lättare se vad jag skrivit och jämföra det med Gustavs text.

Jag återkommer också på bloggen till en kommentar efter att jag svarat i Kyrkpressen.

Henrik

Öppet brev till Henrik Perret (Kyrkpressen 08.05.2008)

Jag skriver detta öppna brev till Dig med anledning av din ständigt återkommande skarpa kritik av biskopar och domkapitel på dina bloggsidor, som ingalunda är privata eftersom de har besökts av drygt 37 000 personer.
Året började med att du karaktäriserade år 2007 som ett år då kyrkans ledning riktade en ”iskall vind av förakt och marginalisering” mot präster med en traditionell kristendomssyn. Biskoparnas uttalanden bidrog, säger du, till att ”piska upp en stämning av hat och oförsonlighet” (31.12.2007).
I dina ofta återkommande bloggar under våren har du konsekvent fortsatt på samma linje. Det är alltid kyrkans ledning som handlar fel – de som hyser uppfattningar som ligger i linje med dina har du inte sett någon anledning att kritisera. Du talar om maktpolitik från biskoparnas sida, du ifrågasätter domkapitlens och domstolarnas beslut. Du tar Lutherstiftelsen i försvar när de bryter mot kyrkans ordning både vad prästvigningar och dop beträffar. Den genomgående tonen på bloggsidorna är att kyrkans ledning hänsynslöst förföljer sina trognaste arbetare och därmed, som du säger, Jesus själv (13.4.2008). Vilket är syftet med denna aggressiva kritik?
Din senaste blogg (26.4.2008) med rubriken ”Skjut inte eget folk!” kan inte mot den här bakgrunden passera opåtalad. Här hävdar du med hänvisning till händelser från våra krig, att kyrkan skjuter eget folk och att en ”förfärlig hatkampanj” är på gång mot de konservativa. Du menar att det inte är så farligt om personer som inte är präster i vår kyrkas mening döper, håller gudstjänst och förrättar nattvard, d.v.s. öppet bryter mot gällande kyrkolag och -ordning, som du själv har varit med om att godkänna utan några som helst invändningar. Nu sätter du dig konsekvent över samma lagstiftning.
Naturligtvis skall det finnas utrymme för kritik inom kyrkan, men en ständigt återkommande skarp, ospecificerad och personinriktad kritik skadar kyrkan mer än den gagnar. Jag kan inte påminna mig ett enda uttalande vare sig i biskoparnas interna överläggningar eller i våra offentliga ställningstaganden som skulle motsvara den bild du målar upp. Det som präglar våra diskussioner är en stor sorg över att de gammaltroende med hänvisning till kyrkomötets kläm anser sig kunna behandla kvinnor i ämbetet som spetälska och vägrar att dela gudstjänster och nattvardsgångar med dem. Du drar dig också själv undan sådana gudstjänster och kommer inte till nattvarden om en kvinnlig präst assisterar. Jesu exempel och förmaningarna i breven har en helt annan inriktning. Vi skall vara beredda att betjäna varandra som Jesus gjorde när han tvättade lärjungarnas fötter. Vi skall akta de andra förmer än oss själva. Ett kärlekslöst och diskriminerande beteende kan aldrig försvaras vare sig ur biblisk eller ur juridisk synvinkel.
Mot den här bakgrunden kan man med fog fråga vem det är som piskar upp en stämning av hat och oförsonlighet. Jag känner i varje fall inte alls igen den kyrka och situation du målar upp. Ifall du ämnar fortsätta med den destruktiva kritiken ber jag dig specificera vem som har gjort eller sagt det du tillskriver dem, så att det finns en rimlig chans att bemöta dina påståenden. Du kan också reflektera över vad de förmanande avsnitten i NT lär oss och vad det åttonde budet innebär.

Borgå den 29 april 2008 Gustav Björkstrand

Jag kommer att svara på Gustav Björkstrands öppna brev till mig i nästa nr av Kyrkpressen.

Henrik

Idag öppnades kyrkomötet i Åbo. Efter mässan höll ärkebiskopen sitt öppningsanförande.

Många tänkvärda ord. Men sedan: vi borde tala mera om kyrkans bibelsyn, inte en fundamentalistisk bibelsyn, utan en modern syn, sade ärkebiskopen ungefärligen.

Jag började fundera på detta. Vad menas med ”fundamentalistisk bibelsyn”? Sådär rent konkret?

Betyder det att man inte kan tro allt? Att Bibeln inte i allt är pålitlig? Betyder det att man inte vill (som det ofta sägs) tro på en bokstavlig tolkning?

Ursäkta det drastiska och litet dramatiska exemplet, men om någon säger att en sten håller på att falla i huvudet på dig, vilken är skillnaden mellan en bokstavlig tolkning, en fundamentalistisk tolkning, eller en ”modern” tolkning??

Jag vill inte kritisera någon för det de inte har sagt eller avsett. Men vi måste komma bort från svepande termer, som egentligen inte säger så mycket. ”Fundamentalistisk” – är ett av de slarvigt använda och suddiga begrepp som studsar emot en. Vad avses rent konkret?

Det är nästan lika otydligt som den liturgiska frasen (i många debatter) ”vetenskapen har (be)visat att…”.

VI bör absolut tala mera om Bibeln och konkret vad Bibeln betyder för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, i de nu aktuella, konkreta frågorna.

Vi vill också att kyrkans andliga budskap skall prägla kyrkans tro, både i ord och handling. Men hur förhåller det sig då med aktionerna mot de gammaltroende? Hur är det med de döpta barnen som kyrkan avvisar? Hur är det med avvisandet av sådant som med säkerhet är heresier?

Vi möter ofta en lösningsmodell, som går ut på att konstatera att bibeltexterna säger något (om man ens vill säga ut det och fokusera på en sådan ”mellanstation”), men hermenutiken (bibeltolkningen) skall sedan visa hur man kan klara det med hänsyn till tidens anspråk. Men hermenutiken kan inte stå i konflikt med exegetiken, som man brukar säga. Dvs en tolkning av en text kan inte avvika från textens grundbetydelse (t.ex. så att ett nej blir ett ja – att tolkningen innebär motsatsen i förhållande till vad som påstås i en text).

Först när vi konkretiserar frågeställningarna, kan vi föra ett vettigt samtal. Då kommer vi in på väsentligheter.

För fraser räcker inte. Den utmaningen gäller oss alla.

Henrik

På en annan blogg försöker jag kommentera kyrkomötet och rapportera om aktualia.

Adressen är: kyrkomotet2008.blogspot.com

Det utesluter inte att jag också här kommenterar sådant som jag anser att är relevant att skriva om också här.

Henrik

Jesus:

Och han sade till dem: ”Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna.” Luk. 24:44

Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats. Matt. 5:18

I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig. Joh. 5:39

Petrus:

Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud. 2 Petr. 1:19-21

Angående denna frälsning hava profeter ivrigt forskat och rannsakat, de som profeterade om den nåd som skulle vederfaras eder. De hava rannsakat för att finna vilken och hurudan tid det var som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de lidanden som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som därefter skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det icke var sig själva, utan eder, som de tjänade härmed. Om samma ting har nu en förkunnelse kommit till eder genom de män som i helig ande, nedsänd från himmelen, hava för eder predikat evangelium; och i de tingen åstunda jämväl änglar att skåda in. 1 Petr. 1:10-12

Paulus:

Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med ’den vägen’*, vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga. Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor. Apg. 24:14-16

Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna.” Apg. 26:22-23

Jag låter texterna stå enligt den gamla översättningens ord, så att vi kanske upplever litet mera högtidlighet i orden. Men signalen, budskapet, är entydigt:

”Jag tror allt vad som är skrivet… jag har samma hopp till Gud som dessa…”

Alla röster som mera eller mindre inlindat säger ”skulle då Gud ha sagt?” skall vi akta oss för.

Den Helige Ande är ingen skeptiker. (Martin Luther)

Henrik

Läste två nyheter från Danmark, och på något sätt låter det bekant.

Nettet strammes om modstandere af kvindelige praester

http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/284223:Kirke—tro–Nettet-strammes-om-modstandere-af-kvindelige-praester

Politikere advarer mod kvindekirke

http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/284102:Danmark–Politikere-advarer-mod-kvindekirke

Henrik

Min nyligen avlidna far brukade ibland berätta minnen från krigen. Ibland berättade han också om sådant som drabbat hans vänner.

En av dessa vänner var en läkarkollega. Han blev tillfångatagen av ryska soldater och skulle föras bakom linjerna till ”andra sidan”. Också en annan finländare greps vid samma tillfälle.

De båda finländarna märkte att de ryska soldaterna inte kunde orientera. De stod med karta i hand och de var uppenbart villrådiga. En av de fångna finländarna erbjöd sig att ”hjälpa” dem. Jag skriver hjälpa inom citationstecken, för han ledde sällskapet i en stor cirkel tillbaka till Finland och de finska trupperna.

Men till slut märkte de ryska soldaterna att de blivit lurade. De ställde upp sig för att skjuta sina finländska fångar. Det var ytterst spänt. Då sade den andra fången till min fars vän: vi springer, den ena av oss klarar sig säkert!

När de rusade mot de finländska linjerna möttes de av finsk eld, och de ropade: Älkää ampuko, omat miehet! Skjut inte, eget folk (egna män).

Jag har tänkt på deras rop nu. Bilden skall inte användas fel, men till den delen tycker jag att den äger sin tillämpning på den kyrkliga situationen: skjut inte eget folk!

Det är en förfärlig hatkampanj på gång mot de konservativa nu, som alla börjar notera. Det är Frågan som alla ställer. Om man svarar ”fel” på den, är framtiden avklippt. Så blir det mer och mer. Du vet vilken fråga jag avser!

Men jag tycker det börjar bli förfärligt!

Nu används båda sakramenten, dop och nattvard, för – som jag upplever det – maktpolitiska motiv.. För det är ju det som det handlar om.

Jag förundrar mig över att den lilla Lutherstiftelsen har skakat vår stora kyrka i grunden.

OM nu någon döper, folk kommer till tro, de firar nattvard tillsammans, undervisas i evangelisk-luthersk tro, ber sin pastor (som åtminstone de upplever som sin pastor) förrätta dop – är det verkligen så katastrofalt farligt och fel ur kyrkans synvinkel?

I bästa fall kan Lutherstiftelsen döpa några tiotal per år, kanske något hundratal, om man alltså döper enbart sådana som ber om dop.

I mängden av andra dop, är detta så farligt??

Jag understryker att jag inte tar ställning till frågan om Lutherstiftelsen verkligen skall döpa. Det är deras sak att besluta. Men jag förstår också dem som säger att vi lever i ett undagtagstillstånd.

Jag förstår nog en sida i detta – detta med rite vocatus (rätteligen kallad) – och vikten av att det inte blir kaos i kyrkan.

Men blir det verkligen det? Kanske man måste se sig i spegeln. Nu får inte våra prästkandidater (=med konservativ syn) prästvigning, det räcker inte med en kompromiss (som alla inte vill ställa upp på), det gäller mycket mera.

Min allvarliga fråga är: har kyrkan i denna stituation råd att sörja över att människor kommer till tro, döps och får dopundervisning, också om det sker under extraordinära omständigheter??

Sådant sker nämligen inte i så hög utsträckning att man kan tala om konkurrens.

Tvärtom borde allt kristligt välsignas och bejakas – också om man på sina håll skulle önska mera helhet och biskoplig tillsyn; huvudsaken måste ju rimligtvis vara den andliga verksamheten!

Skjut inte eget folk!

För nog är det väl det som det här trots allt i mer än en mening handlar om?

Henrik

P.S. Jag är inte medlem av Lutherstiftelsen, har faktiskt aldrig besökt någon av deras gudstjänster.

Det har visat sig att rösterna tystnade – vilket inte alls var min avsikt när jag ändrade systemet.

Avsikten var bara att för alla parters skull, helst tala öppet och inte anonymt. Inte har jag lidit större skada av anonyma kommentarer, om nu någon vill vara anonym så må de få vara. Jag tycker att till förståelsen bidrar också identiteten.

Nu är det ändrat igen, så alla kan kommentera som så önskar!

Henrik