Henriks kommentarer

Jag har grubblat mycket på herden och på hjorden. Så många gånger har fokus riktats på människorna, i en situation när tiotusentals människor lämnar kyrkan på grund av att de inte tror (se undersökningar om orsaken), tröstar sig många med att konstatera att det är ju ändå flera miljoner som är kvar. Jag har tidigare skrivit om detta, för det stör mig.

Varje medlem som lämnar kyrkan är en förlust för kyrkan. Jag bekänner mig öppet till dem som saknar varje medlem som går.

Däremot förnekar jag inte att det kan vara konsekvent. Inte heller – och allraminst – kan jag säga att det gör detsamma, om man tror eller inte tror, huvudsaken är att man är medlem. Inte så.

Men kyrkan är sjukhuset, ”det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, sade Jesus. Där finns ofärdiga och udda typer, av vilka jag är en.

Men när det gäller kyrkosynen och arbetet är det viktigt att notera vad Jesus säger.

Han säger inte till människorna: ni borde bli kristna! Så lyder inte missionsbefallningen.

Han säger till lärjungarna: gör dem (alla folk) till lärjungar!

Jesus börjar med kärnan, Han börjar inifrån.

Det är därför jag tror att människornas sekularisering till stor del är de kristnas problem. En av de största orsakerna, tror jag, är skillnaden mellan ord och handling. Man talar om kärlek. Man talar om omsorg, men hur är det i verkligheten? Man talar om vikten av att Guds vilja skall få gälla, men hur det med oss kristna?

Ingen väntar sig fullkomlighet av oss. Det man väntar är att vi vill leva som vi tror. Att vi inte alltid lyckas är en annan sak.

Men det finns också en annan sida. Kommer vår samtids människor att på den yttersta dagen säga: ”ingen har lejt oss”? Ingen kom med inbjudan till Festen, Gudsrikets fest.

När en församling, en kyrka, skall växa, skall det ske genom att satsa på kyrkans troende medlemmar så att de blir missionärer i sin omgivning, ett heligt prästerskap, som Petrus skriver.

Om kyrkan förföljer sina troende medlemmar, vilket nu sker (!), slutar det inte väl. Detta sagt utan att förutsätta åsiktslikhet i alla frågor (men nog vad trosbekännelsen beträffar).

Detta svaga folk, som kallas kristna, har Herren utvalt. Jesus talade med mänga människor, Han var ”syndares och publikaners vän”. Men Hans ”arbetsmetod” gick i hög grad ut på att ”utbilda lärjungar”, och ge dem uppdraget att gå ut till människorna.

Jag tror på allvar att det är så den kyrkliga förnyelsen skall gå vidare. Det skall inte ske genom att låta kyrkan genomsyras av allehanda idéer och tankar så att den moderna människan kan känna sig hemma där.

Det skall tvärtom ske genom att missionera, för att vinna skrev Paulus.

Jesus sade: frukta icke, du lilla hjord, ty det har behagat er Fader att ge er riket. (Luk 12:32).

Arbetskoncentration på hjorden, denna härliga hjord, så lätt att utdöma som hopplös.

Vågar vår kyrka det? Vågar vi alla det?

Det ger långt mera framgång än att försöka vara alla till lags. Det ger slutligt ingenting. Kyrkan mister dem som inte tror därför att de inte får något annat än de redan har. Och kyrkan mister de troende, om de inte sköts och utrustas, om de inte får förtroenden och medansvar.

Ett uppdrag.

Missionsuppdraget, som inte börjar först några tusen km från vårt lands gränser. Vårt land är i högsta grad ett missionsfält. Här finns uppdraget för Kristi lärjungar.

Om någon förstod mig så att kyrkan inte skall bry sig om människorna, så är det ett totalt missförstånd.

Kyrkan skall vara Jesu efterföljare, och försöka handla som Jesus gjorde. Vara de svagas vän. Ta sig an de utstötta, de som inte noteras. Men kyrkan måste förkunna trons väg, som betyder dop och undervisning, och omvändelse till Kristus. Och kyrkan och dess ledning skall våga satsa på hjorden, på Jesu lärjungar, och uppmuntra dem som tror på Jesus Kristus att ge sig helt för missionsuppdraget. Nära och längre bort, överallt där det finns människor.

Henrik

Du ser det, du ger akt på olycka och jämmer
för att ta det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak,
du är den faderlöses hjälpare.

Henrik

Ravi Zacharias, en av vår tids ledande apologeter, skriver om den kortaste och starkaste disposition han stött på. De tre enkla punkterna i en skottsk prästs predikan om den förlorade sonen (Luk. 15) gör ett djupt intryck. De handlar nämligen inte bara om en förlorad son, utan om oss alla.

1. Sick o’home
2. Homesick
3. Home

På engelska är detta en ordlek, på svenska blir man tvungen att parafrasera. Utled på hemmet, hemlängtan, hem(ma).

Det är den storyline som varje liv handlar om. Det är en apologetisk disposition, för den handlar om den förlorade sonen, människan, som ville bryta upp från gudsgemenskapen, som trodde på myten att om man får göra vad man vill, så blir man lycklig. Han bevisade att myten var en lögn. Ute i ”livet” greps han, som hade flytt hemmet, av hemlängtan. Hans villkor var sämre än svinens. Hemlängtan är det stora temat om vägen tillbaka, förorsakad av hemmets verklighet mitt i hans nöd.

Resan som ledde hem – så kan människolivet beskrivas, om nämligen människan vänder om, och säger: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte mer värd att kallas din son.” (Luk. 15:18).

Så är det.

Sick o’home, homesick – home!

Henrik

På denna blogg har jag skrivit en del om svårigheter som vi nu upplever, från olika sidor sett kan de definieras olika.

Jag råkade lyssna på en bandupptagning av C G Hjelm, en predikant som betytt mycket inom frikyrkligheten i Sverige. Han berättar att under en tid på 1880-talet satt alla baptistiska predikanter fängslade.

En predikant skrev till sin lilla församling: nu när jag sitter inne skall ni arbeta för Jesus, vinna själar och kämpa till dess jag kommer ut. Sen skall jag hjälpa er och vi ska tillsammans arbeta för Jesus tills ni åker in. Så skall jag arbeta tills ni kommer ut. Sen ska vi arbeta tillsammans tlls vi åker in allihop. (lyssna på det: http://resurs.dagen.se/ljud/arhundradets_talare/CG_Hjelm.mp3).

C G Hjelm, som berättade om detta, säger att under fem år döptes 20 000 personer!!

Vi kan se litet olika på detta med dopet, men jag kan inte annat än glädja mig över att de hårt ansatta bröderna och systrarna i Kristus kämpade och trodde.

Deras svårigheter förvandlades till möjligheter.

Jag har tänkt mycket på CG Hjelms ord. Och tänkt på situationen inom vår kyrka.

Mångt och mycket är annorlunda än i Dalarna på 1880-talet. Men det finns något trosstärkande i vittnesbörden från gångna tider.

Ge inte upp!

Det är detta som nu gäller. Det är ju ändå fråga om människors frälsning.

Vilka möjligheter har vi inte att göra det som Jesus bad oss göra!? Förkunna evangeliet för allt skapat!

Se möjligheterna!

Henrik

Vi har fått veta att Lutherstiftelsens pastorers dop inte är ”rätta dop”. De uppfyller nämligen inte ”det tredje kravet” att dopet skall ske i ett samfund.

Utan att ta ställning till en för Lutherstiftelsen inre fråga – skall Lutherstiftelsens döpa? – vill ja påstå att detta är fel teologi.

Enligt vår bekännelse är dopet ett rätt dop om det förrättas i vatten i den Treenige Gudens namn.

Det finns många exempel på svåra situationer (t.ex. öster om Kuopio stift, där många under årens lopp har döpts i hemlighet osv men de har blivit upptagna i kristna kyrkor, inklusive vår kyrka).

Såvitt jag förstår – rätta mig om jag har fel – bygger Kuopio domkapitels dopsyn (i deras motiveringar om ”rätt dop”) – på att den döpte genom församlingen blir delaktig av Kristus, att kyrkan är porten till Kristus.

I Bibeln är den som är delaktig av Kristus genom dopet och tron, medlem av kyrkan. Kristus är dörren och en döpt skall genast upptas i församlingen. Detta upptagande är en följd av dopet, inte en förutsättning för ett rätt dop.

Nu har vi, som någon skrev på en insändare på finska (anonym), den situationen att Gud har godkänt dessa barn, men biskoparna vägrar ta emot dem.

I denna situation hoppas jag och många med mig att kyrkan skulle ta upp dessa barn i famnen och välsigna dem, såsom Jesus gjorde.

Alltså:

Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte, ty Guds rike hör sådana till.

En annan fråga är hur olika grupper inom kyrkan skall agera, hur kyrkan skall kunna gå mot enhet och frimodighet i bekännelsen.

Men detta, dessa direktiv, är maktpolitik, och inte teologi.

Jag är rädd för att biskoparna – om de inte mycket snart kommer med nya direktiv – målar in sig i ett hörn. De skiljer nu de döpta barnen från dopundervisningen, vilket inte i något teologiskt koncept kan försvaras.

Prosten Oiva Voutilainen motiverade sitt godkännande av registrerandet av barnen såhär enligt Kotimaa:

”Väätäisen kastaman lapsen kirkkoon liittänyt Oiva Voutilainen sanoi kapitulille antamassaan selvityksessä ottaneensa lapsen kirkon jäseneksi uskonnonvapauslain perusteella. Hän perusteli ratkaisua sillä, että kaste oli toimitettu kolmiyhteisen Jumalan nimeen vettä käyttäen, ja kastajana oli kastettu evankelisluterilaisen kirkon jäsen. Hän kertoi halunneensa ottaa huomioon myös lapsen edun ja hänen oikeutensa tulla kasteen perusteella kirkon jäseneksi.

Voutilainen perusteli päätöstään myös sillä, että Suomen evankelisluterilaiseen kirkkoon kuuluvien vanhempien lapsia kastetaan eri puolilla maailmaa, eikä kastajana välttämättä ole kirkon säädöskokoelmassa mainitun kirkon pappi. Kuitenkin nämä lapset otetaan vanhempien pyynnöstä jäseneksi siihen seurakuntaan, jossa jompikumpi vanhemmista on kirjoilla.”

I Voutilainens uttalande finns nog betydligt mera teologi än i domkapitlets motiveringar.

Hoppas att denna fråga inte blir ytterligare en ”maktfråga”, en fråga om prestige. Nu gäller det verkligt avgörande frågor.

Hur den lilla Lutherstiftelsen kan få hela kyrkan att skaka förstår man heller inte riktigt.

Henrik

En av de tydligaste förr och nu-människorna i Bibeln är Paulus.

Första gången han omtalas i NT är i samband med Stefanus’ martyrium. Detta föregicks av växande opposition och animositet mot Jesu efterföljare, apostlarna Petrus och Johannes särskilt (Apg. 5:17ff). Vad hade de gjort? De gjorde ”tecken och under”, det står ”faktiskt genom apostlarnas händer”. De botade sjuka, drev ut onda andar, förkunnade evangelium om Jesus.

Varför förföljdes de när ”alla blev botade”? Det finns ingenting som tyder på att de gjorde något ont. Men deras verksamhet utgjorde ett hot mot de religiösa ledarna. Folket gillade dem, men ledarna hatade dem.

Men en av Stora rådets medlemmar, en laglärare, Gamaliel, gillade inte alls vad hans kolleger sysslade med. Han varnar dem för att strida mot Gud.

Gamaliel var ju Paulus’ lärare (Apg. 22:3). Och Gamaliel förstod nog säkert vad Stefanus sade. Nu följde Stora rådet inte Gamaliels råd, de blev rasande och höll för sina öron, dvs. de ansåg att Stefanus hädade.

Vad var klimax i Stefanus’ tal, detta märkliga tal, som ledde till döden..

Stefanus hade blivit anhållen för att han var diakon, och gjorde gott mot sina medmänniskor. Men det innebar igen ett hot mot Stora rådets medlemmar. Man intalade (ordet i grundtexten innebär att man myglade, anklagade inte öppet utan sysslade med dolda anklagser utan att öppet bemöta det som Stefanus sade och gjorde).

Men Stenafus försvarade sig alltså, och slutet av berättelsen, det som fick allt att vända var orden alltid står ni emot den Helige Ande, ni liksom era fäderfinns det någon profet som ni inte har förföljt? De dödade dem som sade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den (Apg. 7:51-53)

Sedan stenade de Stefanus. Herrens man, som Herren själv hälsade välkommen hem.

Men Saulus var med, han hade samtyckt till att Stefanus dödades.

Stefanus’ vänner sörjde honom, den mest kända diakonen.

Men Salus försökte

utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor pch lät sätta dem i fängelse.

Litet senare står det att Saulus andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar. Han gick och bad om fullmakt att fängsla dem, män eller kvinnor, som hörde till ’den vägen’.

MEN:

Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: ”Vem är du, Herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.

Märkliga ord! Saulus förföljde ju församlingen, Herrens lärjungar, både män och kvinnor. Men Jesus möter honom och säger att Saulus förföljer Honom.

Saulus’ lärare Gamaliel hade varnat Stora rådet för att förfölja Gud. Det ville de inte, tror jag. Men de förföljde Jesu lärjungar. Och då visade det sig att de förföljde Jesus, Gud själv.

Den som förföljer Kristi lärjungar, förföljer Jesus.

Några tankar:

Gäller det ordet ännu idag?
Vem var det som avgjorde vad som var ”förföljelse mot Gud själv”? Det var inte Stora rådet, det var inte de förföljda lärjungarna. Det var Gud.

Jesus sade ju: se, jag är med er alla dagar intill tidens ände. Den som förföljer Jesu lärjungar, förföljer också och primärt Jesus, som är med alla dagar.

Kan några slutsatser dras angående vår tid??

Det är den frågan som var och en bör ställas inför.

Henrik

Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler.  För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen.  För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att jag själv skall få del av det.

Henrik

Hej alla Ni som läser denna blogg!

Jag har ändrat kommenterna så att man måste vara registrerad för att kommentera. Detta för att allt flera skriver anonymt. Jag tycker inte att något inlägg varit opsaande eller farligt – om jag minns rätt så har jag refuserat en eller två kommentarer någon gång i början när någon varit helt osaklig.

Annars får man säga vad man tycker, också fast åsikterna starkt avviker eller inte avviker från mina.

De som har egen blogg kan använda den identiteten, man kan också lätt få ett Google-lösenord åt sig själv, eller så kan man använda en Open ID och t.ex. sätta in sin emailadress eller motsv.

Jag ser direkt gärna att folk kommenterar, inte minst så lägg det i stort sett handlar om att kommentera det som sagts i min blogg eller i en kommentar till min blogg.

Jag hoppas detta inte blir för besvärligt – det är inte meningen!

mvh Henrik

När man funderar över Lutherstiftelsens dopverksamhet och de biskopliga direktiven att inte uppta av Missionsprovinsens präster döpta barn i vår kyrkas gemenskap, undrar man litet.

(1) Är inte kyrkans grundidé att sprida evangeliet, att vinna nya människor för Jesus Kristus?

(3) Borde inte kyrkan välkomna alla som vill samla människor kring Guds Ord och verka för att flera ansluter sig till kyrkan?

Att nu i praktiken skilja åt dop uch dopundervisning, att agera så som man inte gör i Sverige i motsvarande situation, att spilla krut på andra kristna människor, är detta verkligen kyrkans svar i dagens läge när många flyr kyrkan?

Henrik

Vi har fått veta (Kotimaa) att biskopen i Helsingfors stift har sänt ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet med en uppmaning att inte godkänna att barn som döpts av Lutherstiftelsens präster upptas i församlingens gemenskap.

Andra uppgifter låter oss veta att orsaken skulle vara att frågan utreds.

Jag – och kanske många andra med mig – är bestört.

Jag har funderat över vilken teologi som ligger bakom detta beslut.

Betyder det att biskopen önskar att barn som döpts inte skall få dopundervisning? Betyder det att de inte ska kunna tillhöra samma församling som sina föräldrar?

När ett barn sedan blir äldre, är de för alltid ”förlorade” – får de aldrig någonsin bli medlemmar av evangelisk-lutherska kyrkans i Finland församlingar?

Den primära frågan blir: är dessa barn döpta eller ej?

Ett dop i vatten, förrättat i den Treenige Gudens namn, måste väl rimligen betraktas som ett rätt dop? Om personen som döpt personen inte är präst, måste det betraktas som någon form av nöddop, och skall då bekräftas av kyrkoherden eller någon annan präst. Det är kyrkoherden som besluter om upptagande i kyrkans gemenskap.

Då blir frågan: är Lutherstiftelsens prästvigda präster ”riktiga präster” eller ej? Om en luthersk präst (och biskop) prästvigt dem, är de sannolikt teologiskt sett präster. En annan sak är att de inte har prästrättigheter inom vår kyrka.

Men dessa prästrättigheter kan knappast gälla själva döpandet, utan upptagningen i kyrkans gemenskap?

Om en pingstpastor, som döpt en person som senare vill bli medlem av lutherska kyrkan, godkänner vi dopet som dop, men vill ge en annan dopundervisning där vi betonar dopet som en Guds gärning. Också om det gäller den del av pingströrelsen som juridiskt sett är en registrerad förening (och ej medlem av ett registrerat trossamfund). Sker inte detta??

Jag tror mig förstå biskopens intention, till en del. Han vill inte stöda en ”vild utveckling” inom vår kyrka. Jag har nog förståelse för en sådan syn, det medger jag öppet. Men ändå finns det teologiska dubier hos mig.

Men bör man inte också fråga hur vi har hamnat i en sådan situation? Är inte det en medveten policy från biskopligt håll som lett till att unga män varit tvungna att söka ordination i Sverige?

Tyvärr får jag det intryck att den egentliga orsaken är ett maktspel mellan ”den etablerade kyrkan” och Lutherstiftelsen.

I Sverige får Missionsprovinsens präster döpa, det är inget problem, det sätts ett kryss i en annan ruta, och så upptas barnet i kyrkan. Varför går inte detta här, om det nu är så att föräldrarna vill att ”deras pastor” skall döpa?

Vad innebär egentligen i detta sammanhang orden

Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike hör sådana till.

Är det så att för kyrkopolitiska orsaker skall barnen hindras att få bli delaktiga av församlingsgemenskapen i den församling som också religionsfrihetslagen förutsätter att de är medlemmar av (samma som föräldrarna)?

Detta är inte ett stort praktiskt problem. Lutherstiftelsen har inte resurser att döpa mera än något hundratal, kanske två, per år. Det är en liten del av alla dop.

Man frågar sig vad detta egentligen är! Den teolog med alldeles speciella förtjänster på dogmatikens och teologins område borde nog kunna komma med en tydlig teologisk motivering.

Om utredningen är så invecklad, finns det då inte senare möjligt att t.ex. ordna bekräftelse av nöddop.

Det som skett inom Lutherstiftelsen är såvitt jag kan förstå att man betraktar sina präster som präster, dopen förrättas i det fall att barnets föräldrar eller vederbörande själv anhåller om dop. Men man meddelar tydligt att man inte har befogenheter att godkänna ge de döpta församlingsrättigheter.

Skulle frågan inte egentligen vara så allvarlig, skulle man unna dra på mun åt detta gräl. Men nu är frågan större än så. Men är det så farligt om Lutherstiftelsens präster hjälper våra präster att få flera medlemmar i en tid när många skriver ut sig…??

Man har nog svårt att se all logik i detta.

Jag hoppas biskopen vill publicera sina direktiv och motivera dem, kanske ändrar då bedömningen av detta minst sagt förbryllande läge.

Henrik