Henriks kommentarer

De senaste veckorna har några nya, mera preciserade uppgifter kommit om det religiösa läget i vår värld.

Vad Finland beträffar så bör man inte bara se på enskilda siffror, utan på trenderna

– kyrkotillhörigheten vid årsskiftet 82,4% (2005: 83,1%)
– nästan 35 000 personer har skrivit ut sig ur kyrkan (34 952), av dessa 57% män
– 84,1% av alla födda döptes, en minskning med 1,6% jämfört med 2005
– 61% av alla vigslar var kyrkliga vigslar (63% år 2005)
– 10 116 anslöt sig till kyrkan (en ökning med 5,8% jämfört med 2005)

Även om det finns glädjeämnen (ökad anslutning i flera städer, totalantalet inskrivna har ökat) så är trenden tydlig: sekulariseringen ökar. Männens andel minskar.

Det för mig vemodiga är att när kyrkans biskopar samlas, så är det miljöfrågor som står högt på agendan, ärkebiskopens öppningstal gällde detta, biskop Heikka efterlyser miljöpolitiskt program för kyrkan. Problemet är ju att det inte är fel att diskutera sådant, viktigt är ju detta, men VAR ÄR KYRKANS ÄRENDE NR 1?

Som jag förstår Bibeln är det att göra folk till Kristi lärjungar, att vinna människor för Kristus. Det är inte tillräckligt med den närvarande kyrkan (behöver jag säga att det innehåller mycket berättigat?), utan den närvarande Kristus (Matt. 28:20) är det väsentliga. Så är fallet när kyrkan är upptagen med det den skall göra.

Invändningarna lyder ofta: det är självklart, ”det är ju det som kyrkan sysslar med hela tiden.”

Ibland frågar jag mig: är det verkligen så? (Hoppas det! Jag vill varken svartmåla eller ställa mig själv utanför frågans udd.)

En annan statistik har berört mig.

Av världens befolkning är 33% kristna (av dessa ca 50% rom.kat.), 20,5% är muslimer, hinduer 13,4%, religionslösa 11,8%, företrädare för olika tyoer av kinesisk religion 6,2%, buddister 5,8%, ateister 2,3%, judar 0,2% osv.

Den religion som växer mest är islam. Men också antalet hinduer och kristna ökar.

Det tal som jag inte kom förbi var antalet personer som inte nåtts av evangeliet: 1,806 miljoner, dvs 27% av världens befolkning. Nästan 2 miljarder människor!

Vilka blir konsekvenserna för Dig och för mig?

De båda statistikerna – den om vårt land och den om världen – pekar åt samma håll. 1900-talets världen kristnad i vårt århundrade har tystnat. I stället möter man defaitism, tystnad, dialog och ”närvaro” som tyvärr kan betyda frånvaro av det som vi som kristna skulle ha som vårt livs största passion.

Mission.

Börjande i närmiljön, för det handlar inte primärt om geografi.

Är vi upptagna av rätta frågeställningar? Har vi de rätta prioriteringarna? I vår kyrka? I vårt liv? Jag? Du? Vi?

Henrik

James Cameron, mannen bakom the Terminator och Titanic, hävdar att man funnit Jesu grav. Därtill skall man ha funnit Maria Magdalenas grav och deras gemensamma barns, Judas, grav.

Man talar om DNA och bestämningar, ungefär som om man skulle ha tillgång till Jesu DNA och nu kunna jämföra det och verifiera det. Det är naturligtvis inte fallet.

I Jerusalem Post finns en intressant kommentar till detta, av prof. Amos Kloner, den arkeolog som följde med arbetet år 1980 och som har publicerat detaljer om innehållet.

Jerusalem Post skriver:

But Bar-Ilan University Prof. Amos Kloner, the Jerusalem District archeologist who officially oversaw the work at the tomb in 1980 and has published detailed findings on its contents, on Saturday night dismissed the claims. ”It makes a great story for a TV film,” he told The Jerusalem Post. ”But it’s impossible. It’s nonsense.”

Kloner, who said he was interviewed for the new film but has not seen it, said the names found on the ossuaries were common, and the fact that such apparently resonant names had been found together was of no significance. He added that ”Jesus son of Joseph” inscriptions had been found on several other ossuaries over the years.

Det väsentliga uttrycker han med följande ord: ”But it’s impossible. It’s nonsense.”

Dessutom konstaterar han det osannolika att en familj från Galileen skulle ha haft en familjegrav i Jerusalem:

”There is no likelihood that Jesus and his relatives had a family tomb,” Kloner said. ”They were a Galilee family with no ties in Jerusalem. The Talpiot tomb belonged to a middle-class family from the 1st century CE.”

För en gångs skull kan man också instämma med docent Matti Myllykoski när han betvivlar nyheten och konstaterar att den innehåller för många antaganden som är staplade på varann.

Känns förresten tonen igen? Låter det inte bekant med Jesus-Maria Magdalena-gemensamt barn?

(Det är synd att man skall skymfa Maria Magdalena genom att koppla ihop henne med uppdiktade historier om något förhållande till Jesus som inte motsvarar den relation som hon i verkligheten hade till Jesus! Också Myllykoski konstaterar att den handlar om en romantiserad version som saknar verklighetsgrund och dokumentation.
Maria Magdalena är ju en av Bibelns centrala gestalter, men inte så som de gnostiska kretsarna – då och nu – ville framställa henne.)

Prof. Kloner (som sannolikt är jude) säger enligt Jerusalem Post att detta är en grej som lämpar sig som film, men som inte har verklighetsgrund.

Vad kan man annat säga än det som han säger:

Det är omöjligt. Det är nonsens.”

Henrik

Det finns en hemsida som jag gärna vill göra reklam för (se nedan). Hemsidan heter basun, som kanske associerar till dramatiska domstoner. I den meningen kanske namnet inte alltid uttrycker det som står där, även om det ofta finns kritiska inlägg på sidan.
Den är läsvärd, för den väcker, den får en att tänka själv. Jag vill alltså varmt rekommendera regelbundna besök!

Jag gör det bäst om jag låter honom, Pelle Poluha, en svensk kristen tänkare, komma till tals.
Det finns så mycket som låter bra, men som vid närmare eftertanke inte innehåller så mycket. Pelle brukar märka sådant, och här följer hans färskaste inlägg:

Oordningen tilltar

“Ordningen är nu återställd” säger Ludvigs mamma. Som vän av ordning blir jag nyfiken. Vilken ordning syftar hon egentligen på? Ja, det kan ju inte vara den naturliga ordningen. Utan det måste vara någon slags ordning som ger henne rätt att sätta faderlösa barn till världen, en ordning där barnen blir vuxnas rättigheter. Men detta är förstås inget annat än ren och skär oordning.

Så långt Pelle Poluha, som skrev detta den 18.2.2007. Kolla hans läsvärda hemsida: http://basun.poluha.se/

Henrik

Det var en gång två präster… Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri. Skall man måsta säga så en gång? För nu handlar det kanske om att de var präster, det ser bekymmersamt ut.

Båda dessa bröder hotas av avstängning från tjänsten, och kanske kan de i förlängningen mista prästämbetet.

Samtidigt medan deras kolleger frimodigt förkunnar att Kristus dog i onödan, det finns ingenting att frälsas från, Jesus dog inte för oss utan med oss, Paulus ansåg inte Jesus vara Guds Son, inte ens gudomlig… osv osv i all oändlighet.

Kvinnliga kolleger har välsignat samkönade par – hänvisningen till att det var en ”privat tillställning” är ju helt inadekvat. En annan präst än den först åsyftade har enligt en finsk veckotidning förgyllt livet genom att välsigna ett lesbiskt pars registrering i närvaro av ”ett femtiotal” personer. Sannolikt gäller detta även manliga kolleger. Och efter Helsingfors domkapitels beslut kan den verkliga soppan börja; många kan se detta som ett prejudikat.

Jag tänker inte börja någon klappjakt på någon, inga besvär från min sida är att vänta, det är meningslöst och helt ointressant. Jag har ingen lust att bråka heller, för sådant skall inte avgörs genom domstolsbehandlingar utan genom studium av och samtal om Guds Ord.

Men jag får inte det att gå ihop: Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri bekänner sig till den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga (Judas v.3), och de hotas av avstänging från ämbetet (först sannolikt från tjänsten).

Jag har skrivit på en lista till förmån för försonlighet – till den verkan den hava kan (sannolikt ingen).

Det finns många präster som helt uppenbart avviker från kyrkans tro, som inte kan skriva under vår apostoliska trosbekännelse. Samtidigt finns då dessa ”defekta” bröder som tror som kyrkan tror, men som inte kan acceptera en nyordning som några kyrkor gått in för.
De får inte fortsätta som präster, de andra nog, de som avviker från kyrkan på centrala punkter: no problem!

Detta är och förblir ofattbart och oacceptabelt.

Jag hoppas att detta skall gå in i hjärtat och samvetet på berörda biskopar och alla biskopar i motsvarande situationer!

Jag hoppas också att vi som har den gamla synen skall agera och uppträda korrekt och medmänskligt, och inte blanda in annat än biblisk teologi i dessa situationer. Det finns nämligen intet försvar för ovänlighet, för envishet eller bråkighet, nog för brokighet.

Jag hoppas också att kristna människor, inte minst i deras församlingar men också andra, nu reagerar och säger vad de önskar. Vi präster är ju dock församlingens präster och tjänare.

Nu har nästa fråga kommit. Kanske den kommer att väcka många fler.
Nyligen hemkommen från Österbotten kan jag berätta att många (spontant) kom fram och diskuterade frågan om välsignelse av samkönade par, och man sade ”vi är många för vilken det blir droppen”…

Bara någon biskop också skulle reagera i sak, inte bara fly undan genom att hänvisa till vad enskilda präster kommer till för slutsatser i ”själavårdande” samtal. För också i själavården gäller Guds Ord. Både lagen och evangeliet.

Man frågar sig nog dessa tider:

Om en lem lider? Lider då de andra lemmarna med den?

Ibland tänker jag: ”Herre, huru länge…?”

Henrik

Igår kablades nyheten ut om Helsingfors domkapitels beslut att inte vidta åtgärder – eller ens markera sig på något sätt i sakfrågan – angående en prästs välsignelse av ett lesbiskt par för något år sedan. (Märkligt förresten att inte man i ”fallet Rankinen” och ”fallet Koivisto” kom på samma lösning…)

Många fruktar nu att detta skall uppfattas prejudicerande, och att präster som förespråkar samma syn skall känna sig fria att fortsätta med sådant, med ledningens tysta bifall. Att nu detta också skall bli agenda för kyrkan.

I sin kommentar yttrade Leena Huovinen (inte släkt med biskopen för övrigt) att det inte finns något beslut eller ngt formulär, därför finns det heller ingenting man kan bryta emot.

Det som hon dock inte säger, och inte heller domkapitlet med biskopen i spetsen heller, är att detta strider mot Guds Ord.

Men jag tror inte att vi skall lyfta upp detta på fel sätt. Mig personligen intresserar inte straff och repressalier o.dyl ett dugg!
Ingen vill väl åt en människa, varken en som gjort något som inte är kristet, eller ett par som lever i ett lesbiskt förhållande. Det är ju inte det som frågan handlar om.

Någon har sagt att detta kan leda till utskrivningar ur kyrkan, att personer som är församlingarnas trognaste medlemmar, aktiva och engagerade, börjar sätta frågetecken för vår kyrka. Jag tror tyvärr att detta är en realistisk bedömning, att medlemmar så småningom sipprar ut (till en början) och sedan när ”hålet blivit litet större” – och när alternativ finns – i större skaror.

Men mest rädd är jag dock för att ”Gud skall lämna kyrkan” – det är det ödesdigra! Då ber jag om nåden att få vara med i den grupp som får gå samtidigt!

Hur nu gå vidare? Jag tror att man i första hand skall sprida den kristna TRON, Bibelns välsignade och ljusa budskap. Man skall inte nedlåta sig till eller falla i frestelsen för att låta andra skriva kyrkans agenda. Det slutar bara i en totalt snedvriden bild av vad kristendom är. Jag tror också att vi i första hand skall använda kristna tidningar och media för att föra fram vårt budskap och inte i huvudsak använda profana media för denna diskussion. Jag avser alltså sådana media där vi får säga vad vi egentligen står för, i många sammanhäng vinklas det så att vi inte får säga vad vi vill, och inte ens säga det de frågar som vi vill.

Jag tror att det finns mycket vishet i följande ord, uttalade av nuvarande biskopen i Rom (en del kallar honom påve)

”When I used go to Germany in the 1980s and ’90s, … I was asked to give interviews and I always knew the questions in advance. They concerned the ordination of women, contraception, abortion and other such constantly recurring problems.

”I therefore consider it essential always to highlight the greatness of our faith — a commitment from which we must not allow such situations to divert us.”

Visa ord! Eller hur?
Det är också min linje, dvs det jag tror att är rätt och vist just nu. Ingen av oss, absolut inte jag själv åtminstone, vill använda mitt liv eller mina ord till att förfölja andra människor, eller låta människor med bestämda svårigheter (som de kanske inte medger att är svårigheter) bli fokuserade, medan vi andra på något sätt går fria.

Alla har syndat, säger Paulus. Och alla erbjuds NÅD.

Den kristna förkunnelsen måste nog alltid vara polemisk. Den måste hålla fram ”synd och nåd”. Den måste våga och vilja avslöja det falska och förvridna. Annars blir den falsk, den blir också obegriplig. Att säga ja till det som är rätt, innebär givetvis att säga nej till det som är fel.

Men den kristna förkunnelsen får inte vara selektiv, till förmån för och skyddande av de egna ledens fel och synder. Och framför allt skall grundtonen finnas på vägen ut: på nåden, på frälsningen, på hjälpen och trösten för en människa.

”Här stundar vargatider.”

Då är Kristus, den gode Herden, som uppsöker och finner sina får, det glädjande svaret! Det är detta som skall ropas ut till dagens förvirrade människa, i samtal, i sann medmänsklighet, i inkarnerad kristen tro och kärlek, i ”fasthållande livets Ord”.

Detta skall vi ägna vårt liv åt.

Henrik

I många av de senaste diskussionerna har det visat sig att teologin befinner sig i en kris. Kyrkan har inte vapen mot krafter som vill omskriva den kristna tron.
Vi skulle behöva en seriös satsning på apologetik, på att kunna möta våra medmänniskor i samtal, och att kunna se trender i tiden. Det är, som en känd av amerikansk apologet har brukat framhålla, viktigt att bemöta en irrlära eller en vanföreställning på det teoretiska stadiet, innan den finner sin populariserade form (då är den mycket svårare att bemöta). Kanske en häftig bild är adekvat: att kunna upptäcka cancern i primärstadiet, innan den bildat metastaser.

Teologins kris är att vi teologer är utbildade av många av de teologer som är beredda att skriva om kyrkans bekännelse. Man har ofta gett sken av att den egentliga vetenskapen är ateistisk. Så är naturligtvis inte fallet, skriver naturligtvis även om många säger att man inte kan förutsätta Gud i vetenskapen. Är det då bättre att förutsätta att Gud inte finns, lika obevisbart och oåtkomligt för människans sinnen? Svar: naturligtvis inte.

Svaret måste finnas i riktningen att göra klart för sig och andra vad som är förutsättningar, vad som är hypoteser och vad som är fakta. Varje vetenskap måste vara noga med detta, vara ärlig och sann.

Det är uppenbart att kyrkan behöver alternativ teologi. Poängen är inte var den sker, för mitt vidkommande ser jag gärna att den sker i universitetsmiljö. Det är inte på något sätt ett misstänkliggörandet av universitetsmiljön, som är min poäng. By no means, skulle engelsmannen säga. Men bara för att någon är docent eller professor betyder det inte att det handlar om sann och hållbar teologi. Det kan givetvis vara fråga om ifrågavarande teologs tvivel och skepsis, som inte har något egenvärde.

Det skall givetvis inte vara så att kyrkan blint försvarar dogmer som inte har verkligt biblisk förankring.

I dagens exegetik ser vi att det råder stor oenighet bland exegeter t.ex. i fråga om synen på Paulus, eller i fråga om synen på den historiske Jesus. Alla kan inte ha rätt. Däremot kan alla ha fel.

Sannolikt är det så att ”vår kunskap är ett styckverk”. Därför är det så att ”dålig teologi bara kan övervinnas av bättre teologi” (Martti Simojoki). Det är ett högaktuellt konstaterande.

Jag hoppas att intresset för teologi, att samtala, fördjupa sig, läsa, lyssna, argumentera, debattera (med rättfärdighetens vapen) skall smitta av sig. Vi präster borde vakna nu, teologi behövs! Därför behövs teologer!

Vi behöver sådan teologi som för till Kristus, inte bort från honom. Detta gäller oss alla. I detta ingår sanningen som ett centralt element.

I detta ingår också moral: att inför ett tryck i känsliga frågor våga stå för det som är sant och hållbart, om trycket sedan kommer från den allmänna opinionen eller från en bestämd grupp inom kyrkan (t.ex. väckelserörelser).

Henrik

Det har sagts, vet inte om det stämmer, har aldrig prövat :-), att om en sätter en groda i hett vatten så hoppar den bort.
Om man däremot sätter en groda i kallt eller ljumt vatten och värmer upp det långsamt, så dör grodan.

Om det stämmer skall jag låta vara osagt (kanske ngn som vet kan verifiera detta?), men det är en talande bild av en taktik som fungerar. En plötslig förändring möter alltid reaktioner – en aktion föder en reaktion – men en långsam uppmjukning kan vara förödande.

Nu säger man på auktoritativt håll att den pågående diskussionen om välsignelse av samkönade par skall föras långsamt, nu är vi inte i debatt- eller diskussionsskedet, nu skall vi lyssna (vem ska då för övrigt få säga något om alla skall lyssna??).

Om avsikten är – vilket säkert åtminstone är fallet – att man seriöst vill sätta sig in i frågan, är det ju berättigat med att allsidigt få ta del av åsikter och synpunkter innan man avger ett betänkande eller motsvarande.
Men en fråga som så tydligt berörs i BIbeln, skall man avvisa genast från början. Kyrkan kan inte, om den vill kalla sig kristen, gå emot Bibelns klara ord.

Jag är rädd för att grodkokssyndromet kommer in här, precis som var fallet med en annan fråga. När man diskuterar tillräckligt länge, och när framför allt det klassiskt kristna tystas, och uppmanas lyssna, förändras attityderna så småningom. Det som vore otänkbart för 20 år sedan är nu den allmänna opinionen.

Till semnariet hade främst kallats teologer som förespråkar välsignelse av samkönade par. Jag skulle tro att inte ens 30%, inledarna hade en klassisk kristen syn.

Jag hoppas att kyrkans trogna medlemmar ser vad som nu håller på att ske. Frågan kommer, och frågan kommer att leda till att man föreslår godkännande, eventuellt med något slags modifikation. Vi är helt vilse nu!

Att det finns mycket att säga om hur man skall bemöta homosexuella är en annan, och en viktig fråga. Den kristna kyrkan skall vara den sista av avvisa människor. Men det är ingen hjälp för någon heterosexuell eller homosexuell att få licens till ett liv utanför Guds välsignelse. Det är inte de heterosexuella som skall avgöra detta.

Låt oss öppna BIbeln, och knäppa händerna!

HEnrik

En god vän ringde och berättade om en gudstjänst. Det var en s.k. alternativ gudstjänst, som firades i Helsingfors igår. 170 personer, mest unga (kanske 70%), deltog i den.

Jag tror inte att det finns många församlingar som samlar så många unga, om de ens samlar så många till en gudstjänst en vanlig söndag.

Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. Upp. 3:8

Det finns alltid en framtid för Guds folk. Inte så, att gränsen går mellan ”alternativa gudstjänster” och ”vanliga” gudstjänster.

Snarare så, att där människor stänger dörrar, kan Gud öppna. Och de dörrar Han öppnar kan ingen människa stänga.

Jag tror också att husförsamlingar, gemenskaper o. dyl. kommer att ha en avgörande betydelse för framtidens kyrka. De behöver inte vara ett alternativ till gudstjänster i kyrkan, men de kan bli det vid behov. Och redan nu kan de vara en viktig del av den kristna församlingens liv. Men jag hoppas och ber jag att Gud skall låta församlingarnas dörrar vara öppna, så att inte dessa inte behöver bli varandra uteslutande alternativ.

Till all lycka är det inte jag som avgör. Min personliga önskan och min bön är att vi ska kunna samlas i våra kyrkor och församlingshem, att gemenskapen skall fördjupas och växa, att den kristna enheten skall manifesteras på Ordets grund. Det är vad jag verkligen önskar och vill. Utan någon som helst tvekan!

Men detta gäller också andra, sådana som avvisats, eller som har gått (kanske också i något fall sådana som gick utan att de skulle ha behövt göra det, Gud allena vet.). Men Herren har ”rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”, står det.

Och säkert är att öppna dörrar i egentlig mening är öppnade dörrar. Och grunden är: ”du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn”.

Må det gälla våra kristna kyrkor och samlingar, för där Gud stänger dörren, där är det stängt också fast dörren är olåst…

Henrik

Återvände igår från en resa till Joensuu (Vaivio) och konstaterar att det är fint att få träffa troende människor. Som finlandssvensk är det fantastiskt att se att det också utanför de egna kända leden finns människor som hungrar efter Guds Ord, som ber och som följer med hur det är i vår kyrka, vad som skrivs, sägs och tycks.

Jag fick ett bestämt intryck av att många är mycket oroliga över vår kyrkas andliga tillstånd, och särskilt över kyrkans ledning. De senaste signalerna från seminariet om välsignelse av registrerade samkönade par är oroväckande. Det var inte många av de aktivt vidtalade som står för en klassisk kristen syn. Den absoluta majoriteten säger något helt annat.

Jag kan inte fatta hur högt utbildade exegeter på fullt allvar kan säga att

– Paulus grundade sin uppfattning på den allmänna opinionen (då – och vi kan göra detsamma nu)
– Paulus motiverade inte sin syn skapelseteologiskt i Rom. 1
– att man i Pauli värld inte kände till homoerotik i ordets vidare bemärkelse (fakta finns som säger ngt helt annat)
– att den lutherska synen hjälper oss att bli fria från GT och Paulus (!)

osv. osv.

Jag tror att denna fråga, som jag tänker kommentera grundligare när jag får litet tid, kommer att kunna ha ödesdigra konsekvenser för kyrkan. Många signalerar att det nog är droppen.

Jag tror att det är viktigt att klart och tydligt redan nu säga att vi inte skall ha något andligt samarbete med personer som välsignar det som Gud i sitt Ord tar avstånd från. Några präster har i olika sammanhang medgett att de välsignar par, och det är inte rätt (vilket ärkebiskopen också konstaterade på teologdagarna i Grankulla).

En sak är att be med människor, och för människor, det ställer inga krav på människan – Paulus uppmanar oss att be för alla människor (1 Tim. 2:1 ff). Men att ordna en välsignelseceremoni för ett par är att vilseleda. I 4 Mos. 6:24-27 finns Herrens välsignelse (den aronitiska välsignelsen). I v. 27 står det att de skall lägga ”mitt namn på Israels barn och jag skall så välsigna dem”. När man läser det förstår man att den avgörande länken är slutet. Det är inte handpåläggningen i sig, eller ceremonin, utan det att Gud själv välsignar, som är det avgörande. Vad Gud välsignar avgör inte vi, utan Han.

Nu pågår en brett upplagd kampanj, som strävar till att mjuka upp attityderna. Ser du det? I filmer, litteratur, föredrag och insändare, talar man för ett accepterande av människan sådan hon är, man talar om kärlekens olika ansikten osv. Och man säger: nu skall vi inte debattera, nu skall vi först lyssna och höra på andras argument, sedan skall vi ta ställning.

Det farliga (!) är att dessa ord innehåller också sanna aspekter, men riktningen är fel.

Självklart skall man höra, lyssna på medmänniskan, möta henne sådan hon är. Det finns mycket att besinna i detta. Men man skall inte ens diskutera avvikelser från Guds Ord.

Samtidigt som jag säger detta, måste jag ännu tillägga några synpunkter. Det är tyvärr också så att man hos oss kristna, kanske också just inom väckelserörelserna och bland konservativa kristna, möter något slags obarmhärtighet mot människan:det finns vissa ”fel man inte får ha”, medan mycket annat, som Guds Ord också dömer, är ”mänskligt”.

När jag skriver att vi inte kan välsigna en utlevd homosexualitet (därför att Gud i sitt Ord avvisar det), så måste vi också klart och tydligt säga att Gud inte välsignar heterosexuell otukt, otrohet, samlevnad utan att ha ingått äktenskap osv. Och Bibeln talar ju mycket mera om heterosexuell synd än om homosexualitet.

Gud välsignar inte alkoholmissbruk, men Han välsignar inte heller förtal, högmod, elakhet, partisinne eller något annat som inte syns och inte omtalas lika mycket.

Summa summarum: vi är nog alla lika mycket beroende av NÅDEN, av Guds helande och hjälp. Och församlingens grundtonart skall vara ”kom som du är” – församlingsgemenskapen måste bli ett alternativ till ensamhet, till kampen med olika problem osv.

När det gäller viktiga avgöranden måste vi höja rösten och kämpa. Men i mötet med människan gäller att godkänna människan sådan hon (vi) är, men ta avstånd från det som är ont i vårt eget och andras liv.

Just som jag är, ej med ett strå
av egen grund att bygga på,
blott på den grund att du för mig
har dött och själv oss bjöd till dig,
jag kommer, o Guds Lamm!

Just som jag är i denna stund,
så kall och död och ond i grund,
att finna allt, som fattas mig,
i saligt överflöd hos dig,
Jag kommer, o Guds Lamm!

Glädje över Jesus, Nåden, mitt i alla bekymmer för människan, och för vår kyrka.

Henrik

Seminariet där kyrkan tar ställning till homosexualiteten pågår som bäst i Helsingfors. Efter detta inlägg finns adressen till kyrkans hemsida, där inläggen publiceras (ofta i förkortad form).

I inläggen av Kari Kuula, Kai Peltonen, Martti Nissinen, Riitta Särkiö, Antti Laato .m.fl. kan man konstatera att majoriteten inte har några som helst betänkligheter när det gäller Bibelns ord om utlevd homosexualitet.

Enligt min mening visar de flesta inläggen på kyrkans och teologins kris. Påståendet att man med Bibeln kan bevisa vad som helst, förefaller sant. Jag skriver ”förefaller”, för det är ju inte så.

Här går nog spåren tillbaka till den teologiska utbildningen, som har gett en teologi som är helt suverän i förhållande till de bibliska texterna. Hur man t.ex. som Kuula kan påstå att Paulus grundar sin syn ”på den allmänna opinionen” och att han inte anför skapelsen som argument, förblir en gåta. Paulus säger ju: ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen..

Genomgående har vi motsatsparet (vilket Laato hänvisar till) de bytte ut – Gud utlämnade dem.

Vi finner ingenstans i Bibeln någon ”utvecklingslinje” som möjligher att ett Guds nej blir ett ja. Paulus talar om sanning och lögn, om naturligt och skamligt. Oberoende av vad vi har för åsikter kan vi inte komma förbi detta.

Man frågar sig varför kyrkan (!) inte kallat exegeter och teologer med en annan syn? Är detta det enda kyrkan kan åstadkomma? Inte just någon representant för väckelserörelserna är kallad att delta i diskussionerna, några finns med, men inte många. Jag ifrågasätter objektiviteten och sakligheten i dessa diskussioner, tyvärr.

Vad har vi efter detta?

Vi har en förvirrad kristenhet inom kyrkan och kyrkorna. De flesta människor känner intuitivt att en utlevd homosexualitet är ”mot naturen”.

Vi ser goda teologer och kyrkokristna lämna kyrkan. Igår fick jag senast höra om ett äkta par, den ena känd redan som teolog trots sin unga ålder, som skrev ut sig. De hade väntat ett år på ”någon signal från kyrkans ledning” som skulle ge uttryck för att detta inte är rätt, men INGENTING hände.

Men för mig finns det viktigaste perspektivet kvar: kvar blir människan, som brottas med sin sexualitet, och möter dåliga rådgivare. Rådgivare som i praktiken kommer att bejaka ett liv som för in på en väg som inte har Guds välsignelse. Guds välsignelse skapas inte genom att formulär införs i handboken.

Hur man skall kunna ”överbrygga” dessa åsiktsgrupper inom kyrkan och hålla ihop en sådan kyrka blir nog en omöjlighet. Man måste nog verkligen fråga sig om man skall överbrygga sådana åsiktsgrupper, eller om man måste våga tro att Guds vilja, uttryckt i Bibeln, är GOD för människan, också när Gud talar till synes strängt.

Prof. Laato har rätt när han säger att om Bibelns ”nej” blir ett ”ja”, så finns det härefter INGEN FRÅGA eller detalj som man inte skulle kunna ändra med motsvarande hermeneutiska argumentation.

Det skrämmande är nog (må läsaren pröva detta och fråga sig om det överord eller inte) att kyrkan blir en spegel av samhällets värderingar. Vi vet alltså genom att iakta samhällets trender var kyrkan kommer att stå om en tid. För kyrkan kommer efter, efter visserligen, men säkert.

”Om saltet mister sin sälta..” Vad sker då?

Prästbröder, kristna! Höj upp din röst nu! Låt det bibliska vittnesbördet ljuda klart. Visa omsorg och inklusivitet mot ALLA människor, inklusive homosexuella. Ta också upp kampen med dina egna svårigheter, så visar du att alla är lika beroende av Guds nåd, att ingen är hel, men att alla kan leva i Guds helande gemenskap.

I den kristna församlingen är det inte ”vi” och ”de”. Mina tillkortakommanden, överträdelser och försummelser (läs: synder) ropar i min själ så att jag inte skulle vilja skriva en enda rad om sådant som gäller andra människor.

Jag har full sysselsättning av att städa min egen trappa.

Men man får inte vara en dålig vägvisare genom att bejaka vad Gud avvisar, för det är i grunden obarmhärtigt, fast det ytligt sett kan se ut som medmänsklighet.

Ett litet smakprov på Antti Laatos text följer här. Läs hemsidan och inläggen och se vad klockan är slagen.

Raamatullinen hermeneutiikka ja sen uskottavuus ekumeenisissa dialogeissa

• Jos kirkot päätyisivät yleisesti lopputulokseen, jonka mukaan Raamatun “ei”sana muutetaan “kyllä”sanaksi,
niin koko Raamatun hermeneutiikka ajautuisi ekumeeniseen kriisiin.
• Raamatussa ei tämän jälkeen voisi olla mitään asiaa tai yksityiskohtaa, jota ei halutessa voitaisi muuttaa
vastaavalla hermeneuttisella argumentoinnilla.
• Kirkot eivät maailmanlaajuisesti tule hyväksymäänhomoseksuaalista elämäntapaa kristillisen
avioliittonäkemyksen rinnalle.
• Ekumeenisissa suhteissa on aina arvostettu raamatun hermeneutiikkaa suuri arvo meidän kirkollemme

(prof. Antti Laato)

Mera kan du läsa här: http://www.evl.fi/kkh/ktk/parisuhde/Kirkotjahomoseksuaalisuus/

Henrik