Henriks kommentarer

I det aktuella betänkandet som kyrkostyrelsen lämnat till kyrkomötet (”tjänstemannarättspaketet”), heter det bl.a:

Pappisvirkaa koskeva kirjallinen varoitus, pappisvirasta pidättäminen, hakemuksetta eron myöntäminen pappisvirasta tai papin määrääminen menettämään pappisvirka ei olisi enää kurinpitorangaistus, vaan kirkon järjestyksen mukainen pappien valvontaan liittyvä tuomiokapitulin hallinnollinen toimenpide. Asian käsittelyssä tuomiokapitulissa voitaisiin noudattaa KL 19:7 §:ssä säädettyä suullista käsittelyä, katselmusta ja kuulemista. (s. 22)

Tehtävänsä nojalla piispalla ja tuomiokapitulilla on oikeus ja velvollisuus puuttua sellaiseen papin toimintaan taikka jumalanpalvelusten tai kirkollisten toimitusten hoitoon, joka ei ole kirkon järjestyksen mukaista. Tällaista voisi olla esimerkiksi jumalanpalvelusten pitäminen ja kirkollisten toimitusten järjestäminen yritystoimintana tai seurakuntien kanssa kilpailevana yhdistyksen tai muun yhteisön toimintana, johon pappi osallistuu.
Pykälän 5 momentti koskisi sivutoimia, joihin ei käytetä työaikaa. Niiden osalta viranhaltijalla olisi ilmoitusvelvollisuus. Tällaisen sivutoimen vastaanottaminen tai pitäminen voitaisiin kieltää. (s. 45)

Jag upplever att tonen i vår kyrka håller på att förändras, eller kanske snarare har förändrats. Betecknande är det faktum att man så ofta framhåller kyrkans ordning på bekostnad kyrkans bekännelse. Det är ju som under konventikelplakatets dagar!

Och att tala om att det kan handla om ”konkurrerande verksamhet” när någon förening ordnar gudstjänster, är beklämmande. Det som borde intressera biskoparna och kyrkans ledning är ju vad som förkunnas och sägs i dessa gudstjänster. Inte ser åtminstone jag på t.ex. frikyrkornas verksamhet som ”konkurrerande verksamhet”, också om de samlas på samma område, t.o.m. på samma tid. Om det når sådana som den lutherska kyrkan inte nått är det väl bara bra? Varför skall då den egna kyrkans prästers förkunnelse och gudstjänstverksamhet klassas som ”konkurrerande verksamhet”?

Nu understryker jag att läsaren skall bekanta sig med HELA innehållet i förslaget, några lösryckta citat kan ge en ensidig bild.

Men jag tycker att en grundlig diskussion nu bör föras om hela kyrkosynen, om hur vi skall ha det, vad som är rätt och vad som är fel. I denna diskussion skall Bibeln och bekännelsen vara utgångspunkten.

Jag uppmanar till öppen diskussion och till mycket förbön för alla som nu skall besluta om detta.

Henrik

Många gånger har vi de senaste tiderna utbytt tankar och åsikter om prästämbetet, om manligt och kvinnligt och mycket annat. Det som dock mindre har diskuterats, men som bör bli föremål för en grundlig diskussion, är biskopsämbetet.

En av vårt stifts ledande (akademiskt kompetenta) teologer sade vid en samling i Grankulla häromdagen att vi har en för biskopscentrerad kyrka.

Jag upplevde inte orden riktade mot någon speciell innehavare av biskopsämbetet, i vår kyrka (eller någon annan), utan mera detta att bl.a Borgåöverenskommelsen också kommit att innebära att en för en luthersk kyrka främmande betoning av biskopsämbetet gör sig gällande.

Jag motsatte mig, med ringa framgång, kyrkomötets majoritets åsikt att (på grund av Borgåöverenskommelsen) förutsätta att prästvigning alltid skall förrättas av biskop (det skulle jag för övrigt anse också om jag hade blivit vald, om nu någon trodde att det har med ”rönnbären” att göra). Jag motsätter mig givetvis inte att biskopen förrättar ordination, dvs prästvigning, det är helt klart att han skall göra det. Men vid förhinder för biskopen skall en präst kunna förrätta prästvigningen, så har det varit och så borde det vara.

Men förståelsen av vad en biskop i luthersk mening är, primus inter pares (den förste bland jämlikar) är rubbad. En biskop är en präst, och en av prästerna i ett stift kallas till biskop. Biskopsvigning är att fatta som en installation, inte som vigning till ett annat ämbete.

När man läser kyrkostyrelsens tjänstemannarättspaket, förslaget till kyrkomötet, som finns som Word-filer på kyrkomötets hemsida (www.evl.fi) kirkolliskokous, esitykset osv (vet ej om det finns på svenska ännu), så ser man hur oerhört man gör biskopen till en maktmänniska i stället för herde. Jag skall återkomma till detta, hur stark betoningen på ”biskop och domkapitel” är i förhållande till bl.a prästerna.

Nu har jag ingeting emot biskopar i sig. Tvärtom. Jag har sedan unga år lärt mig att högakta ämbetet och skriva HH Biskop, eller H. Biskop och säga ”Herr Biskop”, vilket kanske någon upplever gammalmodigt. För mig är det viktigt. Men det förutsätter att biskopen är stark – i Ordet, i att vara Guds Ords tjänare, inte en VD, utan en VDM (Verbi Divini Minister).

På samma sätt som när någon gammal dam ännu niger för mig (!!), så förstår jag att det inte är för min person, utan för det ämbete jag har mottagit. Men det förbinder mig (ämbetet, inte nigningen) att hålla fast vid Kristi Ord, annars skall man avsätta mig.

Det kan låta märkligt i någons öron, men vår kyrka (talar inte specifikt om något stift) och många kyrkor är liksom ”uppochnervända”. Det är församlingen, Guds folk, som är den stora enheten, och biskopar och präster är församlingens och Guds Ords tjänare.

Litet tillspetsat kunde man säga att det snarare är församlingen som skall vidta åtgärder mot biskop och präst, än biskop och präst vidta åtgärder mot församlingen. Naturligtvis är biskopen episkopos, tillsyningsman. Men han, och kyrkoherden, som egentligen är ett slags biskop, skall vara det i kraft av Ordet.

Nu har vi kommit till en obiblisk och en oluthersk situation, som inte borde kunna uppstå: församlingen vill kalla präster, men biskoparna vägrar viga dem! Med resultatet att de inte blir präster (eller att de åker utomlands, vilket torde ha skett igår, en finsk broder har ordinerats i Sverige, inom Missionsprovinsen).

Någon har sagt att församlingarna inte vill ha präster som inte kan samarbeta. Jag skulle tro att det mycket långt handlar om hur man framställer saken. Om man frågar en församling om de vill ha en präst som är ultrakonservativ och saknar samarbetsförmåga, svarar väl alla församlingar nej. Men om man säger att det är en troende präst, men en traditionell bibelsyn el. dyl och som vill arbeta för att människor skall komma till tro, så blir svaret ett annat. Jag hävdar inte att ordvalet är det första alternativet, men jag vet att man ofta talar om samarbetsförmåga när det handlar om teologisk övertygelse. Då handlar det inte om samma sak! Det är ju inte ämbetsfrågan som står i centrum för förkunnelsen, det är vad Jesus är och har gjort för oss som vi skall förkunna.

Situationen nu blir värre och värre, tycker jag.

Här måste församlingen höja rösten, den kristliga rösten!

Ta inte detta som något slags kyrklig anarkism, för sådant stöder jag inte! Inte heller uppmanar jag till olydnad eller ohörsamhet mot biskop, varken min egen eller andra. Vi har tvärtom i Ordet ord såsom 1 Tess. 5:12 m.fl. som talar om att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era föreståndare i Herren.

Men jag efterlyser en diskussion och ett studium av vad biskopen är, enligt Ordet och bekännelsen.

En blick på författningen visar att kyrkans förvaltning håller på att kantra åt fel håll. Det blir ”kommunicerande kärl” med samhället.

Visst skall en biskop vara ledare, och ha befogenheter. Men jag tror att både biskopar och präster måste besinna att vi är församlingarnas och kyrkans tjänare, och herdar, inte dess direktörer. Det kan hända att vi behöver påminnas om det, på ett uppbyggligt och sakligt, välmenande och samtidigt målmedvetet sätt. Kyrkan behöver troende herdar – präster och biskopar. Det har församlingen rätt att få och begära.

Henrik

För många år sedan visades i TV en reklam som gick ut på att det alltid finns rum för ännu en (tilaa vielä yhdelle) som använder Rexona (deodorant). Jag minns också en dramatisk reklam som visade en annan reklamsnutt (med anspelning på den förstnämnda) där en man trängde sig in i en fullsatt buss, och folk försökte ge plats. Men bussen stannade efter något tiotal meter, folk lämnade bussen grimaserande och sist – när ingen annan var kvar – visade sig en glad man i dörren. Han sade: alltid finns det rum för ännu en som inte använder Rexona…

Nu tänker jag dock på betydligt allvarligare saker. Det handlar inte om deodorant. Det handlar nog om rum för ännu en, för två, för tiotals, närmare bestämt för dem som väntar på att få gå in i kallet som präst i vår kyrka, men som har en defekt: den traditionella ämbetssynen.

Jag tänker fortsätta att upprepa det för mig ofattbara tills något sker.

Döm själva!

Detta är situationen:

1. Den gamla ämbetssynen, som kyrkan har haft i 2000 år, och som på denna punkt delas av majoriteten av kristna, har tydligt förklarats vara legitim i vår kyrka. Senast nu under teologdagarna i Grankulla sade ärkebiskopen det. Det är inte någon villolära, sade han.

2. Detta är heller inte den viktigaste frågan i kyrkan, sade han också.

3. Präster som förnekar Kristi försoningsdöd och uppståndelse, som säger att Jesus dog i onödan, att helvetet inte finns och att förlåtelse därför inte behövs (av Gud), eller andra som säger att Bibeln är motstridig, att Paulus inte ansåg Jesus vara Guds Son, inte ens gudomlig – sådana kan vara och bli präster i vår kyrka.

4. Men de som i fråga om ämbetsteologin av teologiska skäl inte kan omfatta/vara säker på/finna fast mark under fötterna visavi det riktiga i beslutet, men som bekänner tron på alla punkter, kan inte bli präster.

5. Om dessa gäller: icke rum!

Vi har försökt vädja till biskoparna, och mötts av ett entydigt nej (jag understryker att samtal med biskopen i Borgå ännu inte har förts, så jag kan inte säga något om hans inställning tillsvidare, bara hoppas på att vi i Borgå stift kan hitta en annan väg).

11000 kyrkokristna, inklusive kvinnliga präster, har vädjat till biskoparna. Svaret blev ett blankt nej. Villkoret är att alla – oberoende av sin övertygelse och sitt samvete – agerar enligt ”den nya ordningen”. De inomkyrkliga väckelserörelsernas ledare har vädjat – inget resultat.

Jag har försökt fråga mig hur OFTA sådana situationer, där det skulle bli omöjligt att komma vidare, rent konkret skulle uppstå. Det mesta en präst gör, gör han ensam. Alla förrättningar, alla samtal. Mycket kan åtminstone de flesta av dessa unga prästkandidater – oberoende av övertygelse – göra tillsammans med andra: diskutera arbetet, planera, bedja osv. ”Tvivlet” gäller om beslutet (1986) har fattats på bibliska grunder, men utöver den frågan som därför kulminerar i altargemenskapen, finns mycket annat.

När de flesta av dessa har förklarat sig villiga att vika undan och ge företräde åt majoriteten, vad är det då som hindrar?? Skulle inte också sådana präster behövas och kunna vara till välsignelse i vår kyrka?? Trots sin ”defekt”?

Inte är det ju ämbetsfrågan, kvinnliga eller manliga präster, som förkunnas.

Det talas om inbördes respekt. Men ännu gäller ”icke rum”.

Efter föredraget om tolerans och intolerans, som ärkebiskopen höll, och frågestunden som följde, mötte jag flera trötta och desillusionerade präster (!) Och jag mötte teologer som med gråten i halsen konstaterade; det finns ingen plats för mig i kyrkan!

Hur har det blivit såhär nu? Är detta av Gud?

Vems kyrka talar vi om?

Helst skulle jag inte längre skriva ett ord om detta, men de unga teologernas och flera kollegers situation tvingar mig till solidaritet.

I den församling där jag hade förmånen att arbete i drygt 25 år, visste alla min inställning i sakfrågan. Jag är fullt medveten om att alla inte delade min uppfattning. Och ändå gick det mycket bra, det var inte något hinder för vänskap, för gemenskap, för deltagande. Vi talade nästan aldrig om den frågan. Någon gång nog visst, men förhållandevis mycket sällan.

Församlingarna är olika, olika personer ser olika på denna fråga, jag vill inte gå mellan någon människa och hans eller hennes Gud.

Senaste år var ”nettoförlusten” för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland drygt 23 000 personer, en ökning jämför med året innan. Vill man nu verkligen att också kyrkans trognaste medlemmar, för det handlar det ju ofta om, också skall söka sig bort?

KAN VI VERKLIGEN INTE KOMMA TILL NÅGOT SLAGS ELD UPPHÖR i denna fråga – utan att göra våld på annans övertygelse??

Jag måste erkänna att jag (motvilligt men dock) ibland frågar mig om det är värt att kämpa för något slags sammanhållning när det är så omöjligt, så ovilligt. En Markku Koivisto synas i sömmarna, goda unga män utestängs, allt medan öppna förnekare (tyvärr inga överord) har full frihet att verka, finns det någon hållbar logik i allt detta??

Mitt recept har ju varit att dogmatiskt leva enligt sin övertygelse (gäller också de som tolkar Bibeln på annat sätt), och pragmatiskt försöka hålla ihop så mycket det går, om det också skulle leda till att man i olika situationer skulle ”sitta i olika hörn” inom vår kyrka. Det försökte jag säga under biskopsvalsdiskussionerna, men det hördes inte, och togs inte emot av de flesta.

Vad säger de kristna lekmännen? Vems kyrka är detta? Biskoparnas? Prästernas? Vems?
Tycker Ni att de som har den gamla synen och har betänkligheter visavi altargemenskapen ändå kan vara präster i kyrkan?

Så här kan det inte fortsätta.

Kanske någon annan har ett bättre recept?

Min bedömning är denna: om det inte hos vår kyrkas biskopar finns beredskap att prästviga dessa unga, så kommer många av dem ändå att prästvigas. Inte kommer de unga teologerna att länge stå och titta på detta. Vår kyrka går då miste om sådana präster som den absolut skulle behöva. Präster blir de sannolikt, åtminstone flera av dem, kanske förblir de också kyrkans medlemmar även om de inte får prästrättigheter inom vår kyrka, men hur länge kan detta pågå innan slutsatser fattas, oåterkalleligt?

För mig är det så svårt när jag tycker att det egentligen skulle finnas lösningar inom räckhåll.

Må HERREN gripa in nu och hjälpa och leda oss alla!

Henrik

J.A. Eklund, i tiden biskop i Karlstad, skrev år 1909 i sin förr mycket kända psalm (som Gustaf Aulén, biskop också han – i Strängnäs- , tonsatte samma år):

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
brudgummens löfte till bruden,
hemmet, det nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn
fanan och konungaskruden

Jag har tänkt på den psalmen många gånger när jag sett hur tidevarv komma, tidevarv försvinna (kanske den gamla pluralformen tillåts i detta sammanhang).

Alla inser att detta tillhör en förgången tid. Vi har nyligen fått veta att 33 823 personer skrev ut sig ur kyrkan år 2006. De profana nyhetsförmedlarna slår upp detta som en stor nyhet, att de som lämnat kyrkan innebär ett nytt rekord: aldrig har så många lämnat Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under ett år! Detta är i många medier den stora nyheten! Det handlar om en ökning på 2,4% jämfört med antalet 2005 (33 043).

Inte lika ofta berättar man att 10 700 personer skrev in sig under 2006 (en ökning med 11,9% för övrigt jämfört med 2005).

Det intressanta är att i kyrkans egen nyhetsförmedling är den stora nyheten att En märkbar ökning av personer som ansluter sig till kyrkan dock med tillägget en liten ökning av antalet utträdda.

I och för sig är det förståeligt att man inom kyrkan försöker se ljuspunkterna. De skall inte förnekas.

Det är också tydligt att vissa media riktigt frossar i sin glädje över antalet personer som lämnat kyrkan.

Men frågan är nog om det inom kyrkan är riktigt klart hur allvarlig situationen är. Drygt 23 000 personer, det är en hel stad av icke obetydlg storlek! Läget är mycket allvarligt!

Men man bör absolut ställa en fråga till: vad är allvarligt?

Är det allvarligt att personer som inte har någon personlig övertygelse i konsekvensens namn lämnar kyrkan?
Är det stora allvaret att det innebär att kyrkans ekonomi på sikt är hotad?
Är det allvarliga i sammanhanget att människorna inte lever under Ordets hörhåll, och att kunskapen om Jesus blir allt mindre?

Jag tror att det sista är det mest allvarliga. Och om kyrkan inte kan bidra till att människorna lär känna Jesus och tror på Honom, så är tillhörigheten ingenting värd. Kyrkan är inget självändamål.

I tillägget funderar man om detta trots allt är en av orsakerna till att folk lämnar kyrkan: man ser ingen som helst mening med att tillhöra kyrkan. Man får ingenting. Och kyrkan ackompanjerar: man blir välsignad till gravens ro oberoende om man tillhör kyrkan eller ej, gravplatsen för medlemmar och icke medlemmar har samma pris, man kan skriva in sig lagom före bröllopet för att sedan så småningom igen skriva ut sig (för det är festligare med kyrkbröllop) osv.

Nu skall ingen tro att jag förnekar det att det kan finnas flera aspekter på tro och kyrkotillhörighet. Många har i tiden skrivit ut sig på grund av propaganda på arbetsplatsen t.ex. Det kan finnas sådant som inte syns, men finns.

Men ändå så tror jag att man inte skall förneka att en massiv avkristning är på gång. Orsakerna är säkert flera. Kyrkan måste se sig i spegeln och fråga hur man har förvaltat Kristi uppdrag. Människan måste också se sitt yttersta ansvar för hur hon hanterar sanningen i sitt liv.

Men det är skäl att betona att det inte är relationen till kyrkan som är det allvarligaste. Det allvarliga är vilken relation man har till Jesus Kristus. Man kan inte vara kristen på egen hand. Man behöver Ordet och sakramenten, gemenskapen, andra kristnas förbön och förmaning.

Sedan kommer frågan om dagens kyrka kan erbjuda detta. Jag tänker givetvis på vad som förkunnas i våra kyrkor. Men jag tänker också på hur dagens församlingar ser ut.

Jag tror att framtidens kyrka i mycket hög grad kommer att bli husförsamlingarna, den lilla gemenskapen. Det blir en återgång till Nya testamentets tid.

”Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. Apg. 2:46

Nu är inte platsen avgörande. Varför inte samlas i kyrkan eller församlingshemmet så länge det är öppet?! Självklart! Men det kan komma en tid när det behövs alternativ.

För mig är Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland mitt andliga hem. Att lämna kyrkan skulle vara att gå hemifrån. Med sorg i hjärtat har jag sett hur en del medlemmar har visats på dörren, ”om man inte fogar sig”. Jag vill inte degradera eller begränsa denna diskussion till någon enskild fråga. Nu kommer nästa fråga efter ämbetsfrågan, homosexualiteten. Det blir nog för många av kyrkans trognaste medlemmar en smärtgräns. Och ”vestigia terrent”, spåren förskräcker. Det arbete som pågår ser nog i mångt och mycket ut som ett beställningsarbete! Låt oss se!
Det handlar inte om enbart om olika frågeställningar, det handlar om en utveckling, om ett växande avfall från Guds Ord.

Vad vi nu behöver är samling, förnyelse, förändring. Den frågeställning som blir relevant är inte ”vi och de”, utan det handlar om att vi alla ställs i relation till Guds Ords stjärna och kärna, till Kristus. Ingen går fri från skyldigheten – och nåden – att säga: Tala Herre, din tjänare hör!

Vi är enligt Ordet kallade att ”avslöja” lögnen, falskheten, det pseudokristna. Men detta måste också gälla våra egna led! Aposteln skriver:

Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. Är det människor jag nu försöker få på min sida – eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare. Gal. 1:6-10

Henrik

Under min barndom fanns det minnesalbum, små böcker med glansbilder mm där man skrev sitt namn och någon vers. Mitt första försök blev så dåligt att jag limmade ihop två sidor (med lim) och klippte sedan bort det ynkliga resultatet (jag beskyllde min yngre bror för eländet, vilket jag torde ha bett om förlåtelse för senare)!! Sedan lärde min äldre bror att ”man skall skriva såhär: ”tre ord till dig, förglöm ej mig”. Så det så.

(Det fanns också en annan vers, som man bara kunde använda om man fick skriva på sista bladet. Kanske någon äldre läsare minns.)

Men versen ”som man skulle skriva” har många gånger talat till mig.

Inför årskiftet nu har två texter kommit starkt inför mig:

Men om ni inte vill tjäna HERREN, så välj i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni själva bor. Men jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN. Jos. 24:15

Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord. 1 Kung. 18:21

När man följde med det ”officiella” programmet vid årsskiftet, ser man tydligt den förändring som har skett i Finland. Borta är den anda som fanns med ”Vår Gud är oss en väldig borg”, med stillhet inför årsskiftet. Det förefaller som om Finlands folk i hög grad valt bort KRISTUS, och en ny, sekulariserad tid har definitivt inträtt.

Visserligen har en andakt fortfarande plats, denna gång var det domprosten och inte längre en biskop som höll den. Men placeringen pekar på (hoppas jag bedömer det fel!) en marginalisering, majoriteten firar inte längre årsskiftet inför Guds ansikte, utan med helt annat i sinnet.

Min avsikt är inte att klaga på folket i och för sig. ”En människan kan intet taga om det inte blir henne givet.” Samtidigt har varje människa ett ofrånkomligt ansvar, hur hon hanterar sanningsfrågan, sin kunskap om Gud, vilket ju Paulus ser som en central utgångspunkt i Rom. 1. Har vi det så bra att vi när vi äter oss mätta, när vi bor i städer som vi inte har byggt (5 Mos. 6) att vi glömmer HERREN?

Jag tror att vi skall rikta blickarna mot oss själva, och mot oss som kyrka.

Jag tror att det spår som strävar till att befästa vår kyrkas status och ställning egentligen är dödsdömt. Det går inte längre att föra en institution vidare, allra minst med byråkrati och en tung apparat, och hoppas på att den skall överleva.

Jag tror att kyrkan måste omstruktureras, förenklas, och börja arbeta andligt, människonära.

Det var det jag ville satsa på om jag skulle ha valts till biskop. Och det är det jag vill satsa på nu i den tjänst jag nu har.

Jag tror att vi kristna måste bli mera offensiva. Vi skall leva ut den kristna tron. Bekänna Jesu namn, gå i kyrkan, be och tillbe HERREN.
Jag tror också att vi skall inbjuda och kalla människor till våra hem, till samlingar kring Guds Ord. Det har förvånat mig positivt att så många kommer till alfakurser och hemmakvällar om de blir bjudna. VARFÖR gör vi så litet?
Jag tror också att vi som kyrka skall ha en strategi för en återerövring av folket – fatta detta rätt, tack – som bl.a. innebär att vi utbildar apologeter, att vi kallar goda präster, goda andliga ledare. Att vi satsar på media, på tidningar och TV (kristna ungdomar borde söka sig till dessa media och där hävda de kristna värdena). Att vi använder de oerhörda möjligheter som internet erbjuder.

I avsikt att vinna människor för Kristus.

Villkoret är nog, tror jag, att det finns mycket mera rum för medverkan, för växelverkan, för påverkan i våra församlingar. Någonstans stod det att våra församlingar är för ”solistiska”. Man kan också tillägga för anställdscentrerade. Vi borde hjälpa varann till en sund växelverkan mellan anställda och frivilliga medarbetare.

De fyra kristna B:na – BIBELN, BÖNEN, BRÖDSBRYTELSEN och BRÖDRAGEMENSKAPEN – är goda och enkla recept. De kan faktiskt leda till förändringar.

Tre ord till Dig: förglöm ej mig! Är detta HERRENS ord till oss nu när 2007 har börjat?

Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN. Sak. 4:6.

Det handlar inte om hjälp till självhjälp eller att lyfta sig i håret. Därav blir intet. Men något måste ske. Och det börjar med att HERREN kallar lärjungarna till sig och sänder så ut dem – princip som i nytestamentlig tid.

Henrik

Gott Nytt År!

Henrik

Denna dag har förmedlat nyheten om förre diktatorn Saddam Husseins död. Reaktionerna har varit mycket olika, allt från sorg till glädjeyra och dans.
Vad säger detta?
En aspekt är att våldsamma människor ofta brukar få en våldsam död. Inget tvivel finns angående den skuld som Saddam Hussein hade, personligen ansvarig för mångas död, inklusive familjemedlemmars.
Och ändå grips jag av obehag. Bilderna som jag har sett gör ett förfärligt intryck, trots att jag i det verkliga livet sett både det ena och det andra i form av olyckor, sjukdomsfall mm.
Inför det yttersta är människan liten. Jag kan inte försona mig med dödsstraffet, det må vara Saddam eller någon annan. Herren över liv och död är en annan.

Man kan kanske inte säga att saken etiskt är så lätt, det finns många aspekter också med tanke på alla de liv som gått förlorade. Öga för öga och tand för tand.

Jag vet detta. Jag kan förstå på något sätt att bara det att Saddam Hussein fick betala med sitt liv är någon form av upprättelse, åtmisntone i psykologisk mening.

Men jag kan inte glädja mig, tvärtom kommer en beklämmande känsla av omänsklighet och av vånda över mig.

”Det som människan sår, skall hon också skörda”.

Så låt oss så godhet, barmhärtighet, kärlek. Låt oss be för varann, och för alla människor (enligt 1 Tim. 2) för både ”onda och goda”. Jag bad för Saddams själ, vad annat kunde jag göra?

Kyrie eleison! Herre, förbarma dig!

Henrik

Idag är det Annandag Jul. Stefanidagen, en dag som påminner om lidandet för Kristi skull.

Idag är det också två år sedan den förfärliga tsunamin drabbade Asien och många julfirare från våra nordiska länder och från Europa.

För två år sedan samlades man till minneshögtider och bön, till ceremonier och tillfällen. Man vände sig till Gud, och sökte tröst, eller man bad till Gud för dem som själva inte orkade tro på någon Gud i olyckans svåra efterdyningar.

Hur är det idag? Påven har i sitt jultal till Urbi et Orbi (i”staden och världen”) varnat för att människan inte skall tro att hon kan leva ett liv utan Gud.

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Den kristna teismen påstår inte enbart att man kan tala om Gud. Den hävdar att kunskapen om Gud är fullkomligt uppenbar för varje människa.
Peter van Inwagen (2002) jämför Guds nävaro i skapelsen med hur Rembrandt är närvarande i sin tavla ”Nattvakten”. Det är inte möjligt att visa på något ställe där Rembrandt skulle vara närvarande. Ändå är Rembrandt närvarande överallt i sin tavla.
(citaten ur Tapio Puolimatkas bok Usko, tieto ja myytit).

Är dagens människa så ignorant som hon gärna framställer sig?

Paulus hävdar motsatsen.

Dagens människa, dit vi alla hör, måste fråga sig om det handlar om ett allvarligt försök att förtränga gudsmedvetandet, samvetet, tingens rätta ordning, livets riktigaste prioriteringar.

Om aktiv glömska.

För mig har denna jul – som läsaren säkert märker – blivit en väckarklocka: överallt ser jag orsaken till att människan sekulariseras och fjärmas från tron: hennes egen förvändhet till att dyrka skapelsen i stället för Skaparen, till att använda Guds godhet till att fjärmas från Livets Gud. Men också, den apati som drabbat de kristna, som i hög grad har dräpt missionen och evangelisationen.

Har vi glömt vår Skapare på grund av Skaparens gåvor: fred, välstånd, hus och hem, mat och värme?

Har vi glömt Jesu missionsbefallning?

Henrik

Folkkyrkans grundproblem är att folkets inflytande över kyrkan är större än kyrkans inflytande över folket. Vi har fått en kyrka där den gudstjänstfirande församlingen inte behövs, kyrkan finns ändå.

Ulf Jonsson, ordförande för Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro (Sverige)

Klarsynt. Det vemodiga är att hans ord inte bara beskriver situationen inom Svenska kyrkan.

Men ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed”. Det gäller också, och det är ännu viktigare och mera avgörande för vår framtid.

Henrik

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram.
Det folk som du inte givit* stor glädje,
låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig,
så som man gläds under skördetiden,
så som man fröjdar sig när man delar byte.
Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel
och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.
Ja, varje stövel buren under stridslarm
och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:
Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Jes. 9:2-6

Jag vill önska alla, vänner och okända, meningsfränder och meningsmotståndare, troende och tvivlande, och alla andra med
en riktigt Välsignad Julhelg!

Henrik