Henriks kommentarer

Folk har börjat undra varför jag ”tiger inför halshuggningen av en prästbroder” (Halvar Sandell) och undrar om jag har betänkligheter.

Svaret är mycket enkelt: jag har helt enkelt tyckt att så många har yttrat sig klart, jag har sörjt över angrepp från prästkolleger, och vi firar bröllop i familjen, så jag har haft en del annat att tänka på också. Halvar och jag har stått i daglig kontakt.

Men i klartext: Halvar Sandell har mitt fulla stöd (100%). Man kan alltid diskutera stilpoäng (alltså hur man skall framföra själavårds- och pastorala aspekter) – det gör jag däremot nu inte! – men jag har efter 25 års samarbete lärt känna Halvar mycket väl. Jag ser hans agerande som rättfärdigt (han talade på förhand), och som framsprunget ur en biblisk nöd, och något som särskilt skall gälla präster – att man inte lär i strid med Guds klara Ord. Jag var själv närvarande, men såg inte incidenten, som jag nog uppfattar som ett slags provokation (på gr av vad församlingsbor berättat).

Jag ser det som ofrånkomligt att kyrkan är totalt klar på denna punkt!

Det finns två rädslor i detta. Den ena är rädslan att skada sin nästa, att slå den slagna, att sälla sig till dem som utpekar någon grupp av synder och syndare. Den vill jag behålla, för vår kallelse är att stå med de utsatta och angripna.

Den andra rädslan är rädslan för att svika det som är en prästs kallelse, att förvalta Guds Ords sanningar och lära det som Bibeln lär, också när det står i strid med folkkänslan och intuitionen, också den vill jag behålla.

Jag tycker att man inte kan uppfatta BIbeln på mer än ett sätt här. Utlevd homosexualitet är synd. Men utlevd heterosexuell otrohet, otukt och mycket annat är också synd. Och Bibeln talar som känt mycket mera om de heterosexuellas synder.

När Paulus säger att ”sådana var somliga bland er, men ni har låtit två er rena” så visar han på det centrala i hanteringen av frågan. Det handlar om förlåtelse för både heterosexuella och homosexuella, om behov att rening. Detta måste börja med oss präster (även om Guds Ord gäller alla), att vi klart och tydligt säger vad Guds Ord lär.

Att vi samtidigt skall slå vakt om människan, och vara rädd för att skada henne är en kallelse som ingår i detta. Men vi hjälper ingen med att förespråka vägar som Gud har avvisat.

Henrik

I Portugal utspelas en förfärlig familjetragedi. En liten brittisk flicka, Madeleine McCann, på semester med sina yngre tvillingsyskon och sina föräldrar, läkarparet Gerry och Kate McCann, bortrövades den 3 maj av någon. Trots en intensiv kampanj har inga spår efter Madeleine hittats.

Föräldrarnas ångest och förtvivlan under den över hundra dagar långa ovissheten kan man bara ana. Portugisiska tidningar har varit delvis helt oförskämda, och har försökt driva bort Gerry och Kate McCann, med hänvisning till att turistnäringen tar skada!

Men fortsättningen är om mäjligt ännu mera mardrömslik. Nu har ”nya bevis” hittats och barnets mor, Kate McCann, är nu formellt misstänkt för att oavsiktligt ha dödat sin dotter, och sedan gömt kroppen!!

Kate McCann har i en intervju berättat om hur svårt hon och Gerry hade att få sitt barn. Det var en obeskrivlig glädje när de äntligen fick sin Madeleine.

Paret satt tillsammans med goda vänner och åt på en närbelägen restaurang (inom samma hotellområde), och föräldrarna gick turvis med jämna mellanrum och kollade att barnen sov. En gång när Kate McCann kom in i rummet, märkte hon att Madeleine var borta.

Nu försöker den portugisiska polisen hävda att Kate McCann skulle vara den skyldiga.

Alla hennes vänner säger att det är en omöjlighet.

Detta är ju en sak där man från sidan bara kan ha åsikter, utan att kunna veta något. Men all psykologi, all erfarenhet, talar bestämt emot detta.

Varför skulle en mor döda sin egen dotter, som hon väntat så länge på? Varför skulle man måsta dölja en olycka, skulle man inte snarare kalla på all tänkbar hjälp? Skulle hon, som en del tidningar har försökt antyda, ha gett någon medicinering åt sin dotter, för att sedan sitta lugnt med vänner vid ett bord? Vem skulle lämna en nersövd liten flicka utan uppsyn och övervakning, för att inte säga att man aldrig skulle komma på en så befängd idé som att söva ner ett litet barn!

Kate McCann har varit hos påven i Rom, hon har tillsammans med sin make vädjat om förbön för Madeleine. De har vandrat omkring, rest till viktiga städer, gett intervjuer och presskonferenser för att hålla sökandet vid liv – allt detta med bilder av Madeleine, med hennes käraste kramdjur i sina händer snart sagt hela tiden. Nej, detta är ett språk som på alla sätt avvisar alla spekulationer.

Nu står hon inför sitt livs tragedi. Förutom att hon har förlorat sin dotter, kanske till pedofiler, så har hon blivit misstänkt för att vara skyldig till sitt livs sorg.

Polisen säger sig ha funnit DNA-bevis av Madeleines blod i en bil som paret McCann hyrde fem veckor efter Madeleines försvinnande. Hur hennes blod hamnat dit kan man inte förstå. Fem veckor nedgrävd, sedan uppgrävd av föräldrarna eller av modern, och transporterad till en annan plats för att ingen grävas ner.

Man börjar snart oroa sig för att någon – om det överhuvudtaget finns någon sanning i bevisen – arrangerat detta. Det är en fullkomlig mardröm. Om någon för att rentvå de verkligen skyldiga ordnar ”bevis” – ja vad kan då en vanlig människa göra.

Må Gud skaffa dem rätt. Knäpp dina händer, detta är fruktansvärt. Nu behöver föräldrarna – och Madeleine om hon lever – våra förböner.

Henrik

Idag meddelas att Helsingfors förvaltningsdomstol avbrutit avvisningen av den iranska kvinnan Naze Aghai.

Många har försökt medverka till detta, med respekt för lag och ordning, men i skarp protest mot det som jag anser vara en total feldömning – det skulle vara tryggt att återvända. Den som känner till hedersbegrepp och annat tänkande förstår att det inte handlar ens om vilket principiellt skydd myndigheter här eller i andra länder är beredda att ge, hennes öde skulle med allra största sannolikhet vara beseglat. Detta har hon också själv konstaterat.

Det är glädjande att en demonstration ordnas idag utanför riksdagshuset kl. 17.

Jag noterar med glädje och tillfredsställelse att kyrkan varit berömvärt aktiv, inklusive biskop Gustav Björkstrand.

Sannolikt har kyrkans klart uttalade stöd, inklusive Mikaelin seurakuntas agerande, haft stor betydelse, liksom alla de enskilda röster som i olika sammanhang vädjat för henne.

Här handlar det inte om prestige, utan om ett människoöde, som kunde vara Ditt eller mitt! Jag uttrycker min respekt för förvaltningsdomstolen också som i detta fall ger frågan en ny behandling – det är på ett sätt en svår sits, därför att man måste söka verkliga och objektiva, inte populistiska lösningar.

Denna gång tror jag människors reaktioner inte handlar om populism, utan om medmänsklighet.

”Den som visade … barmhärtighet.” (ur veckans predikotext)

Henrik

Jag har för någon tid sedan förundrat mig över Kyrkpressens ledare, vilket jag inte i allmänhet brukar göra för övrigt, och i rättvisans namn vill jag därför uppmärksamgöra alla på att denna veckas ledare verkligen är läsvärd.

Fel försumma Guds ord är inte bara en riktig formulering; det är inte därför som jag rekommenderar den. Naturligtvis hör det med, men den egentliga orsaken är att Stig Kankkonen aktualiserar så många vitala frågor kring kyrkans prioriteringar.

http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP0736.pdf är adressen, och det handlar om ledaren.

Henrik

Det finns skeden i en människas liv, som hon länge kommer ihåg. En del dagar passerar, och efter några år minns man kanske ingenting speciellt från vissa tider.

Ibland fästs minnena vid sådant som händer andra. Var var du, när Twin Towers kollapsade i samband med attacken den 11 september 2001? På den frågan kan många ge ett svar. Ännu idag, 6 år senare, minns många var de var och vad de gjorde när de hörde om den förfärliga nyheten.

”Då.” Det kan innehålla mycket lyckliga ögonblick, ”då när jag gifte mig” (jag minns såväl när jag såg min blivande hustru komma in i Gamla kyrkan med sin far, min svärfar), ”då” när jag blev student, ”då” när våra barn föddes… Inga små ”dån”, utan oförglömliga ögonblick och stunder!

”Då” kan vara längre tider också. Då när barnen bodde hemma, då när vi bodde där, då när jag studerade.

Men det finns ett ”då” i Bibeln som jag ibland har tänkt på, och den senaste tiden ganska ofta. Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. Matt. 26:56

När ”då”?

Det finns många sätt att svara på frågan. ”Då” när Jesus var i behov av hjälp och stöd mer än någonsin tidigare, står det att lärjungarna övergav honom och flydde! När Jesus var i nöd och i ångest svettades blod, somnade lärjungarna… Då!

Jag har märkt att denna märkliga lag kan gälla i livet också. En anfäktad människa är inte alltid så attraktiv. Och många gånger är det så att när någon har stor sorg, eller många problem, ”då” blir man lämnad ”i fred”.

Våra små problem, som ju väger lätt mot den härlighet som väntar oss, säger aposteln, går ju inte att jämföra med Kristi ångest.

Men ändå finns det en väldig tröst i det som Hebr. 2:18 skriver:

Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

Ordet ”frestad” kan som sagt också översättas med ordet ”testad”, ”prövad”.

Han kan hjälpa, ”då” när Du prövas, testas, frestas, och lider. Också om andra sticker, just ”då” när de skulle behövas.

Henrik

Kan verkligen en bok om Jesus bli en bestseller?

Ja, naturligtvis. Bibeln är väl den bok som har den allra största betydelse i mänsklighetens historia, lika modern idag som för 2000 år sedan.

Men häromdagen kom jag över en artikel (i tidskriften Fast Grunn) som säger att du kan vara övertygad om att en bok om Jesus blir en bestseller, nämligen om du skriver mot Jesus.

Da Vinci-koden är ju en sådan, fiction från början till slut. Men oaktat så säljer den bra och författaren Dan Brown har förtjänat en förmögenhet på den redan.

Sam Harris har skrivit boken The End of Faith: Religion, Terror, and the Future of Reason”, (2005). Harris, som är en representant för de nya ateisterna, har fått sällskap av två andra författare: Daniel Denett (Breaking the Spell – Religion as a Natural Phenomenon, 2006) och Victor Stenger (God:The Failed Hypothesis, 2007). Alla dessa böcker uttrycker redan i boktiteln var man står – så ivrig är man, att man redan i utgångsläget kommer med en öppen bekännelse.

Men kanske mest känd är Richard Dawkins’ bok The God Delusion, en bok som bokstavligen säljer förvånansvärt bra. Det märkliga med Dawkins är att han, så professor i Oxford han är, kan missa så grovt. Han är i många avseenden helt okunnig om de frågor han skriver om.

Den svenska bloggaren Pelle Poluha skriver om honom:

”Dawkins är helt enkelt väldigt okunnig om trosfrågor och kan inte tänka klart när grunden för hans världsbild hotas. Denna okunskap parad med stor arrogans gör honom till inget mindre än en riktig skitstövel.”

Orden kan låta väl hårda och t.o.m. olämpliga. Avsikten hos den seriösa Pelle Poluha är förvisso inte att använda fula ord när argumenten tryter. Tvärtom! Han hänvisar till rescensioner av boken (t.ex. Andrew Rilstones rescension, se basun.poluha.se). Man kan ju i sammanhanget påminna om att prof. Dawkins har blivit seriöst bemött av professorn (också han i Oxford) Alister McGrath. Prof. McGrath är utbildad i molekulär biofysik mm men är nu verksam som teolog, med stora insikter i filosofi. Han har bl.a. skrivit boken The Dawkins Delusion och har uppmanat Dawkins att ”sluta uppträda som Gud”.

John W.R. Stott skrev redan på 1970-talet om the dislike of dogmatism som ett tidens symptom och han hävdade att egentligen all övertygelse, oberoende av hur seriös forskning den bygger på, är i motvind. Stott, som är en känd förkunnare och f.d. Rector för All Souls’ Church i London, visade hur tvivlet i sig verkar ödmjukt och övertygande även om man ingenting vet om vad som ligger bakom. Nu har inte bara övertygelsen som sådan börjat segla i motvind, utan nu finns det en stark anti-Jesus vind, som blåser i tiden. Man kan skriva nästan vad som helst, och bli tagen på allvar, nota bene, om man är emot Jesus. För det krävs ingen dokumentation.

Både Jesus och Paulus, som alltid är goda vänner även om många försöker finna konflikter mellan dem, talar om sanningen. Jesus säger att var och en som är av sanningen, hör min röst (Joh. 18:37). Och Paulus talar om dem som inte gav kärleken till sanningen rum, så att de kunde bli frälsta (2 Tess. 2:10).

Sanningen, det är inte detsamma som vad jag tycker, inte heller vad du tycker. Sanningen är en person, Jesus själv (Joh. 8:12). Sanningen är också Guds Ord: Ditt Ord är sanning (Joh. 17:17).

Jag har den senaste tiden ofta tänkt att egentligen består varje människas liv i en kamp med ”kärleken till sanningen”. Det handlar inte primärt om vad andra gör mig, vad andra tycker, hur andra lever, det handlar om hur jag hanterar sanningen i mitt eget liv. Man kan missförstå detta utttryckssätt. Men det är fråga om vilken plats Jesusfrågan har i mitt innersta.

Eller kanske ännu hellre vilken plats Jesus har i min själ, mitt liv.

Frågan om det är värt att skriva en bestseller och förtjäna massor besvaras med Jesu fråga: vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Henrik

Eräs tunnettu henkilö kommentoi kirkollista keskustelua lähetysvaroista seuraavalla tavalla:

Kirkkomme Katekismuksessa sanotaan: ”Historiansa aikana
kristillinen kirkko on jakautunut eri kirkkokuntiin ja yhteisöihin.
Jeesuksen rukous, että hänen omansa olisivat yhtä, velvoittaa meitä etsimään keskinäistä yhteyttä uskossa ja rakkaudessa.” Kunpa osaisimme tätä velvoitetta noudattaa.

Juuri niin.

Henrik

Ärkebiskop Jukka Paarma säger till tidningen Kotimaa att Finlands ekumeniska råd är på rätt väg. Rådet publicerade en asylguide, som utgår från att kyrkan måste hjälpa nödställda människor få trygghet och rättvisa. (källa Hbl 02.09.07, samt den finska nyheten på Kotimaas hemsida)

Hm. Det är ju något man borde bekanta sig med.

Trygghet och rättvisa. Borde vi ansöka om asyl i kyrkan? Det är ju inne nu.

Henrik