Henriks kommentarer

Den enda kyrkliga relation som är betydelsefull nog att bidra till Svenska kyrkans identitet är den negativa relationen till den egna minoriteten. Det är det enda Svenska kyrkan är alldeles säker på: sådan vill hon inte vara.

Ur ledaren, SPT 19/2007

Henrik

Det förefaller som om allt flera frågor blir öppna frågor inom kyrkan. Man kan inte svara på vad Bibeln säger för ”frågan utreds”. Jag konstaterar att jag hört flera personer säga så den senaste tiden. Frågor som varit ”klara” är det inte längre.

Det som intresserar mig principiellt är att veta varför frågorna blivit oklara (se t.ex.de frågor jag ställde här nedan). Det är som med bibelkritiken från och med upplysningstiden. Det var ju inte nya fakta som hade framkommit, utan ett behov att ifrågasätta, ett nytt tänkesätt i frågorna.

När det gäller dagsaktuella frågor kan man fråga sig om det handlar om att nya fakta kommit fram. Kanske har vi i högre grad lärt oss förstå homosexuellt beteende, kanske vet vi mera om orsakssammanhang mm. Detta gäller ju också andra former av sexualitet.

Men frågan är om vi har fått reda på något sådant som kan förändra rätt och fel. Detsamma kan ju gälla många andra etiska frågor.

Också när det gäller kristendomen exklusivitet vill man idag se förändringar. Det gemensamma för alla dessa frågeställningar blir lätt att de rimmar med tidsandan. Det var fel så länge tiden sade detsamma. Och detta är betänkligt.

I ingen händelse kan man välkomna den trend som nu blir gällande. Fråga efter fråga öppnas för behandling, man utreder och utreder och hamnar i uppfattningar som passara i tiden och som vanligtvis står i strid med det som man tidigare trott.

En luthersk kyrka kan inte säga att kyrkomötet kan fastlåsa tolkningen av Guds Ord, allra minst att kyrkomötets beslut gäller framom Bibeln. Så har det ju blivit.

Missionssynen förändras, synen på kristen livsstil förändras, det gäller sexualiteten, äktenskapet, livets början och livets slut: abort, avbruten graviditet, utvecklingsstördas rätt till fullvärdigt liv, den gamla människan och hennes prioriteringar osv.

Jag säger inte att alla av t.ex. ovannämnda frågor skulle vara utsatta hos oss, allra minst att ngn skulle ha felaktiga uppfattningar i alla frågor. Jag konstaterar endast att det är frågor där den klart kristna hållningen har blivit ifrågasatt, där moderna utredningar leder till ”nya reslutat”.

Flera av frågorna står för dörren. Nu gäller det att vara på sin vakt.

Det gäller kyrkan. Det gäller Guds Ords ställning i kyrkan.

Och det gäller människan.

Henrik

Med orden från La Marseillaise (eller Marseillesen som vi säger på svenska) klingande i bakhuvudet har jag funderat på prof. Osmo Tiililäs uppmaning på 1970-talet till de kristna: kristitty, älä pakoile, käy päin (fritt övers. du som är kristen, fly inte, gå till motattack).

Vår form av kristendom är definitivt för defensiv. Det är mera ett uppgivet suckande över minskande skaror, medlemsantal, minskande påverkningsgrad i samhället osv.

Samtidigt med denna iakttagelse finns ju detta: små rörelser, marginella, kan få stor betydelse och påverka mycket om dess medlemmar är engagerade och aktiva. Var och en kan ju fundera över sådana rörelser.

Jag tror att vi skall kalla samman till ett större apologetiskt forum, med kända namn och diskutera frågor som bl.a. professorskollegerna Dawkins och McGrath i Ofxord diskuterar (den förre har som känt skrivit boken The God Delusion, den senare The Dawkins Delusion).

Det är viktigt att också diskutera evolutionsteorin, utan att bli fanatisk, osaklig eller hätsk. Uppenbart är att denna teori, om vilken mycket kan sägas på helt sakliga, naturvetenskapliga grunder, har en i högsta grad religiös funktion idag.

Också om bibelforskningen, dess förförståelse och premisser, kan mycket anföras – i stil med vad prof. Tapio Puolimatka skriver i sin senaste bok.

Vi skulle med andra ord behöva ett samtal på djupet mellan representanter för litet olika syn. Vi måste sätta oss in i de stora frågorna. Vi måste sluta upp med att sitta på läktaren medan samhället – och kyrkan – avkristnas.

Det är dags för action.

Marchons, marchons.

Henrik

Gång på gång tycks man nu diskutera svårigheterna med ämbetsbeslutet. Det har blivit så olidligt (för vem?) att man har varit tvungen att ropa på jurister, heter det.
Senast skriver nu ärkebiskop emeritus John Vikström i Teologisk tidskrift (senaste numret) om samarbetsvägrare, samvetsfrihet, om hur Kristet perspektiv och dess ledning har haft sina motiv när vi publicerade vissa artiklar.

Jag tror knappast att jag kommer att bemöta John Vikströms inlägg, är bara förvånad och mycket besviken. Han säger ju dessutom att samtalet är avslutat. Egentligen har ju allt sagts redan. Men vi får se. Osvuret är bäst.

Jag skulle gärna däremot både av den ena och den andra få svar på följande frågor:

– vad anser Du om Jesus – är Han den enda vägen till Gud?
– är en människa som inte tror på Jesus förtappad, förlorad?
– skall vi alltså bedriva mission bland andra trosbekännare, t.ex. muslimer, buddister m.fl. också i vårt eget land?
– vad anser du om utlevd homosexualitet, kan man lära att kärleken är evig men att den kan ta sig olika uttryck, och man kan bejaka, godkänna och välsigna också homosexuella förbund?
– skall kyrkan reagera mot präster som avvisar någon punkt i trosbekännelsen, t.ex. Jesu kroppsliga uppståndelse, Jesu försoningsdöd, den yttersta domen, eller är det bara sådana som har problem med vissa kyrkliga förvaltningsbeslut som skall drivas ut och dömas?

Jag vill nämligen veta vad den teologi jag möter leder till.

Henrik

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har fått sin särställning bl.a genom F.L. Schaumans kyrkolag. Han strävade efter att ge kyrkan autonomi i förhållande till staten. Han hade – om jag minns rätt – för avsikt att kyrkolagen också skulle godkännas och fastställas av kyrkan.

Kyrkolagen var inte bara en kyrklig lag, som gällde kyrkan. Den var en kyrkans lag, den kunde till sitt innehåll bara formas av kyrkan själv. Riksdagen kunde bara godkänna eller förkasta den, och förr gällde att det bara var de riksdagsledamöter som var kyrkans medlemmar som fick delta i behandlingen av kyrkolagen.

Efter den nya uppdelningen i kyrkolag, kyrkoordning och valordning för kyrkan är det fortfarande kyrkan som besluter om kyrkolagens innehåll, men det är riksdagen som godkänner eller förkastar den. Alla riksdagsledamöter deltar i behandlingen. Kyrkan besluter själv om kyrkoordningen och valordningen för kyrkan.

Detta inebär ju bl.a att vår kyrka inte har varit någon statskyrka, utan en folkkyrka. Länge har ju kyrkan och folket i praktiken handlat om samma personer – under min studietid på 1960-talet och början av 1970-talet var drygt 9 av 10 personer medlemmar av kyrkan.

Den senaste tidens händelser har dock inneburit att man måste börja fråga sig om kyrkan har tagit nya steg i riktning mot en statskyrka igen.

Kyrkans jurister (läs:många av kyrkans jurister) och dessvärre också teologer vill att kyrkans ämbete (virka) skall utformas som tjänstemannarätt, dvs att kyrkan i hög grad ses som en analog insitution till samhället. Samma regler och principer skall gälla i samhälle och kyrka, hävdas det. Kyrkan kan inte ha egna regler och principer, utan man bör följa det som gäller i allmän lag.

Man glömmer då bort att kyrkan samtidigt är ett trossamfund. Kyrkan har sina egna rötter, sin egen trosgrund, och kan i motsats till samhället inte vara pluralistisk i frågor som gäller trosfrågor.

Kyrkans ledning har å ena sidan hela tiden har understrukit kyrkans suveränitet i förhållande till staten även om man också har betonat kyrkans lojalitet mot det samhälle i vilket kyrkan lever.

Men nu har flera biskopar (bl.a ärkebiskopen och biskop Heikka) konstaterat att kyrkan inte har kunnat lösa de konflikter som uppkommit på grund av ämbetsbeslutet från år 1986 och att man därför hoppas att frågan skall kunna avgöras i världsliga domstolar så att man kan få ett slut på diskussionerna och tvisterna.

Vad är detta?

Kyrkan avstår från sin rätt att själv besluta om sina inre angelägenheter och överför beslutsrätten till samhället.

Såvitt jag förstår innebär detta att kyrkan igen tar steg i riktning mot statskyrka.

Så har man hamnat i en situation där kyrkans medlemmars rätt är på kollisionskurs, någons rätt bevakas, mot andra väcks åtal, trots att också dessa senare vill verka i enlighet med kyrkans bekännelse och trosgrund.

Egentligen har frågeställningen blivit uppochnervänd. Det är nu den enskilda medlemmen som är åtalad och institutionen som skall få skydd. Grundlagen talar däremot om allas samvetsfrihet.

Detta är en verkligt stor tragedi.

Om ämbetsbeslutet är teologiskt möjligt, och om den traditionella synen är teologiskt möjlig, så bör kyrkan lösa denna fråga internt. Ingen s.k. motståndare har mig veterligen krävt att en kvinnlig präst skall avsättas. De har motsatt sig beslutet av teologiska skäl, inte genom att motsätta sig enskilda tjänsteinnehavares beteende.

Vilken är teologin bakom detta att kyrkans ordning står över kyrkans bekännelse?

För om någonting inte strider mot kyrkans bekännelse, bör det inte leda till sanktioner, när avsteg från bekännelsen inte ens medför det.

Och vilken är teologin bakom detta att tvinga människor att handla mot sitt samvete? Det förefaller ju som om kyrkan inte skulle värna om samvetsfriheten, vilket däremot staten gör (jfr t.ex. lagen om vapenfri tjänst o.dyl. där samvetsskäl kan åberopas). Man skulle ju tycka att just kyrkan skulle vara mån om att värna om samvetsfriheten, inte minst om den är teologiskt relaterad och motiverad.

Nu erkänns den traditionella positionen, den är ingen irrlära, men rätt att följa sitt samvete inom kyrkan ges inte.

När kyrkan nu ropar på statens hjälp, är slutsatsen enligt min mening ganska klar. Är den inte?

Henrik

I de senaste dagarnas diskussioner, har man i olika sammanhang framhållit att Judas (Iskariot) deltog i den första nattvarden, eller egentligen den sista påskmåltiden, som Jesus och hans lärjungar åt tillsammans före Jesu död.

Evangelisten Johannes skriver:

” När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: ”Amen, amen säger jag er: En av er skall förråda mig.” Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?” Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag doppar.” Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: ”Gör snart vad du tänker göra.” Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.” Joh. 13:21-30

Det är den sista versen (v. 30) som egentligen säger det vi vet. Det står att han ”tog brödet”. Ordet kan översättas på många sätt (tog emot, fick, tog osv). Det är det ena av de ord som Jesus använde när Han kallade dem: ”tag och ät”. Det förefaller som om ”ätandet” skulle ha uteblivit, Judas gick genast.

Enligt Matt. 26:26 säger Jesus instiftelseorden ”medan de åt”, vilket skedde efter att Judas blev avslöjad.

Judas var med vid påskmåltiden, men gick före de åt. MItt intryck blir att han inte deltog i nattvarden.

När det gäller kallelsen till nattvarden, kan man diskutera det, eller kan man?

Var Judas kallad till nattvarden?
Eller: var han med vid påskmåltiden, men avslöjades där och fick inte höra kallelsen ”tag och ät” och ”drick härav (kalken) alla”.

Den exikommunicering som vi ser spår av i NT och som ju följde i urkyrkan och i den unga kyrkan, antyder ju något annat. Man kunde uteslutas ur församlingsgemenskapen, inklusive nattvardsgemenskapen, t.o.m. för 20 år!!

Detta skriver jag bara i meditativt syfte, för att vi alla skall studera och läsa, och inte dra för lättvindiga slutsatser.

Att ingen som kommer till nattvarden är värdig, är i NT helt klart. Nattvarden är en måltid för syndare. Men där finns också andra synpunkter, t.ex. hur det är med människor som lever i synd, som man inte vill bryta med (understryker att jag nu inte alls avser den aktuella diskussionen om nattvardsgången i Malms kyrka, utan helt principiellt). Det var ju därför kyrkotukten fanns – för att hjälpa människorna att söka Kristus och hans nåd.

Också i vår kyrka finns det stadganden om kyrkotukt. Naturligtvis står Bibeln över kyrkans lagstiftning, det lärde väl oss Luther med önskvärd tydlighet, men i KO 4:2 finns exempel på detta:

1) orsaka förargelse genom levernet,
2) försumma sina plikter som medlem,
3) lära mot kyrkans bekännelse.

I de två första fallen skall en präst ”vägleda”, i det tredje fallet skall kyrkoherden ”tillrättavisa”. Kyrkmedlemmens plikter är sedan att delta i gudstjänsten, använda nådemedlen, leva kristligt och ”ingå sitt äktenskap på föreskrivet sätt”.

(hänvisar till Kristian Norrbacks inlägg ”Vad det handlar om”, under ”Nattvarden – ett såll eller en famn?” på Kyrkpressens blogg).

Det finns mycket att fundera över. Låt oss börja med oss själva, och ta Guds Ord till oss.

Jag har ibland citerat frågan Kan man städa hela London på 15 minuter?, en fråga som skall ha ställts till någon i det gamla London, för länge sen.

– Nej, svarar många. Omöjligt.

– Ja, svarade en, det är möjligt om var och en städar sin egen trappa.

Henrik

Enligt vad jag erfar (preliminära uppgifter som bör kontrolleras, även om jag har hört dem från mycket trovärdigt håll) kommer det att bli rättegång om det s.k. Hyvingefallet.

Nu måste församlingsborna reagera. Bland de åtalade blir – enligt dessa preliminära uppgifter – präster, men också en lekman, en frivillig arbetare i Guds rike som medverkat för att hjälpa med arrangemangen!

Av frukten känner man trädet. De som nu bidragit till att detta kan kunnat leda till rättsfall, bör enligt min mening fråga sig vems ärenden de egentligen driver. Adressen finns nog inom kyrkan, vilket är skamligt.

Detta är enligt min mening helt ofattbart. Att en frivillig medarbetare och förtroendevald dessutom, som länge har varit frivillig i församlingen och arbetat också inom SLEY:s lokalavdelning nu skall riskera straff för att hon frågat om vilken helg som skulle passa församlingen..

Mitt intryck blir att det handlar om ett slags provokation. Biskop Heikkas yttranden i Ilta-Sanomat 5.3 och i pressen (Aamuposti) 21.3.2007 ger intrycket att man sätter sitt hopp till att oklarheten i denna fråga för kyrkan skall lösas i världsliga domstolar.

Är det så vi vill ha det?

Nu får man bara knäppa händerna och hoppas att Rättvisan vinner. Snart vågar väl ingen längre vara frivillig församlingsbo inom kyrkan, om man har ”fel” åsikter.

Det vemodiga i spektaklet är ju att gudstjänsten gick att fira ändå, samma sak kunde ha skett enligt överenskommelse och i sämja.

Det är ju hemskt att en kvinnlig präst skall ställas inför en situation som den i Hyvinge. Felet är inte hennes, även om hon sannolikt var den som trots allt inte utförde en tjänsteuppgift (jag förstår henne). Detta kunde ha undviktits!

Varför inte så i stället: klara spelregler och högaktning, med bibehållna övertygelser, frågar man sig.

Henrik

Tidningen Helsingin Sanomat berättar att enligt en färsk undersökning så skulle nästan hälften av finländarna kunna tänka sig skattefusk, ta emot grundlösa socialbidrag och resa utan att betala.

Endast 83% säger att man aldrig skall kunna godkänna att en man slår sin hustru.

I den undersökning som publicerades i Tammerfors universitet i början av veckan framkommer vidare att inställningen till homosexuella, skilsmässa, självmord och abort har förändrats, idag är många beredda att godkänna det.

Särskilt märkbart har inställningen till homosexualiteten förändrats, för år 1981 ansåg över hälften av finländarna att de aldrig kommer att godkänna homosexualitet. Nu är det endast ca 20% som tänker så. Lika stor är förändringen när det gäller eutanasi (dödshjälp).

När det gäller inställningen till familjen anser fortfarande de flesta att ett barn behöver både en far och en mor för att bli harmoniskt. Bara ca 20% anser att äktenskapet är föråldrat.

Idag läste jag också en annan nyhet om moral.

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams säger till tidningen The Daily Telegraph att England har ett söndrigt samhälle (”broken society”). Han meddelade att den anglikanska kyrkan kommer att betydligt höja sin profil i moraliska frågor och underströk vikten av moralisk integritet. Det gäller bl.a att verka för en striktare abortlagstiftning.

”People are not happy about abortion as a back-stop to contraception.” And he added: ”It’s not like having a tooth out.”

Abort får inte vara ett preventivmedel, att kunna provocera en abort, om man skulle råka ångra sig. ”Det är inte som att dra ut en tand”, säger ärkebiskopen.

Hoppas att också vår kyrkas biskopar skulle träda fram lika beslutsamt.

Detta skall ske utan att ge avkall på evangeliet och utan att göra hela den kristna tron till en morallära.

Det sker förmodligen bäst genom det recept som Luther kallade lag och evangelium. En kallelse som Jesus har gett sitt folk:

Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.
Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Matt 5:13,14.

Salt och ljus.

Henrik

Tapio Puolimatka, professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet, religionsfilosof och forskare, författare till bl.a Usko, tieto ja myytit, har skrivit en ny bok (på finska) om Tron, vetenskapen och Bibeln.

När jag idag var på presskonferensen i samband med att boken gavs offentlighet, slog det mig hur viktigt det är att ställa de viktiga grundfrågorna kring forskningen.

Den ena sidan avfärdar argument med klassificeringar som fundamentalist, den andra t.ex. med ordet liberal. Och ändå har ingenting i egentlig mening därmed sagts.

När jag följer med såväl nyhetsförmedling och andra program från den anglosachsiska världen, slår det mig hur fattig vår debatt- och diskussionstradition är. Våra debatter blir ofta käbbel och gräl, i stället för ett sakligt meningsutbyte, en uppgörelse, där debattörer på samma sida om ”sanningsstrecket” frågar efter att veta mera, kunna mera, känna bättre, få en djupare insikt i olika ämnen.

Den teologiska debatten har ofta varit blockerad. Man har infört andra argument i diskussionen, och gett olika attribut, som man menar skall vara ett argument för att inte höra vad någon säger.

Det är dags att bryta den traditionen och i stället börja samtala, fördomsfritt, frejdigt och sakligt.

C.S. Lewis skriver att han som ung ofta stötte på frågetecken hos kända filosofer, hos auktoriteter och lärare. Han tänkte att ”de kan inte göra så elementära misstag, det måste vara fel på mig.” Senare har han märkt att det tyvärr var så. Detsamma hävdar för övrigt Tapio Puolimatka: ”En intelligent människa kan bedra sig själv på ett så intelligent sätt, att ingen mindre begåvad person skulle kunna bedra sig så intelligent.” Icke desto mindre handlar det dock faktiskt om det.

Det är dags att fokusera på bibelvetenskapens förutsättningar. Det är inte fromhetsgraden som är den rätta mätaren, utan i vilken mån det handlar om saklighet i ordets djupaste bemärkelse.

Det är synd att vi ofta för ”blocksamtal” (samtal mellan olika ”läger” eller block) i stället för att diskutera sak och öva oss i att argumentera och lyssna på argumentation.

Henrik

I olika sammanhang har det danska systemet med s.k. valgmenigheder diskuterats. Både biskop Mikko Heikka och biskop Gustav Björkstrand har förklarat sig beredda att överväga ett övergivande av en ensidig och strikt hållen parokialprincip.

I Danmark finns en lag om s.k. ”valgmenigheder” (en lag om församling som man kan välja att tillhöra oberoende av ”områdesprincipen” eller parokialprincipen som den kallas):

Enligt denna lov om valgmenigheder kan 50 medlemmar av en församling få tillstånd av kyrkoministeriet att grunda en särskild, icke parokial församling och få en egen präst som handhar prästerliga förrättningar. De församlingsmedlemmar som önskar erhålla särskilda tjänster svarar för alla kostnader och en sådan ”församling i församlingen” är underställd biskopen i det lokala stiftet.

Biskop Heikka har understrukit att denna möjlighet inte kan erbjudas konservativa präster, med konservativ ämbetssyn. Biskop Björkstrand har inte mig veterligen preciserat villkor, men betonat att alla borde kunna erbjudas medlemskap i kyrkan. Också cityprästen Olli Valtonen har kommit med liknande åsikter.

Jag tror också att detta kunde vara en utveckling åt rätt håll. Jag hade givetvis hoppats på en lösning där man kunde komma överens om principer inom församlingarna, men kanske är det inte realistiskt.

När man talar om medlemskap i kyrkan, tänker man inom kyrkans ledning oftast primärt på den stora skaran indifferenta skattebetalare, som kyrkan behöver för att kunna sköta sina uppgifter. Jag vill gärna betona att också alla de som mindre tydligt och medvetet deltar i kyrkans arbete skall välkomnas. Det är angeläget för kyrkan att betona att alla är inbjudna, kallade och välkomna.

Men jag har två kommentarer till detta.

För det första är det viktigt att kyrkans ledning är mån om sina mest hängivna och trognaste medlemmar. Deras hemortsrätt i kyrkan innebär inget hot mot någon annan, det handlar inte om ett ”antingen-eller” utan ett ”både-och”. Kanske räknar biskopar och andra med att några tiotusental besvikna troende kristna som lämnar kyrkan inte äventyrar kyrkans existens. Detta sker däremot om den stora skaran ”tysta sympatisörer” lämnar kyrkan. Då är kyrkans ekonomiska grundval borta, och därmed en stor del av verksamheten.

Min fråga blir: vem skall gå i kyrkan, verka för missionen, be i bönegrupperna, ansvara för serveringen, delta i församlingens bibelkretsar och diakoni osv. Jag varnar för denna ödesdigra felbedömning, i den mån denna syn verkligen, som det ibland förefaller, är företrädd bland kyrkans ledning, eller hos någon annan.

För det andra är det viktigt att fråga varför medlemskapet är viktigt. Här kommer man inte förbi frälsningsfrågan, som är den stora och avgörande frågan för alla.

Nu är utmaningen denna: hur skall kyrkan på bästa tänkbara sätt kunna vara trogen sin egentliga uppgift och förkunna frälsningen i Jesus Kristus allena?

Om ”valgmenigheder” är svaret, återstår att se. Det är en fråga man måste överväga. Det skulle innebära att olika grupper av medlemmar inom kyrkan skulle kunna sluta sig samman och verka enligt sin övertygelse och förverkliga sina visioner.

Lösningen har sina risker, tror jag. Men är dessa risker trots allt mindre än det faktum att den nuvarande situationen kan bli ohållbar?

Det kan finnas andra svar. Jag är framför allt intresserad av Guds lösning på denna svåra situation. Låt oss nu kämpa och be!

Henrik