Henriks kommentarer

Kyrkpressens ledarskribent träffade prick häromveckan när distinktionen folkkyrkan och kyrkfolket, som i sig inrymmer en intressant iakttagelse av de diskussioner som nu pågår, framfördes.

En intressant bekräftelse fick jag när jag i tåget träffade en känd politiker, som berättade om en diskussion med två kvinnliga kollegor. De hade gått hårt åt ”kvinnoprästmotståndarna” och förfasat sig över den lutherska kyrkans flathet inför behandlingen av dem.

När denne politiker påpekade att de ju båda är ortodoxa, och att ortodoxa kyrkan bara accepterar manliga präster i sin kyrka, svarade de att det är klart att den ortodoxa kyrkan inte kan ändra sin lära men folkkyrkan måste ju beakta tidens krav (minns inte den exakta formuleringen i senare delen av svaret).

Det visade sig på något sätt, enligt hans och enligt min bedömning, att de inte räknade Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som en kyrka i egentlig mening, utan snarare som något slags religiös avdelning inom det politiska eller samhälleliga etablissemanget.

Samma tendens finns i det faktum att SFP:s partistyrelse diskuterar nattvardsfrågan – för all del: diskussioner är ju legtima, men intrycket blir att det fins ett berättigat krav som olika grupper kan ställa på ”folkets kyrka”, som inte ställs på den ortodoxa kyrkan, den romerska kyrkan eller frikyrkorna.

Men frågan är om inte problemets kärna finns inom kyrkan; på olika sätt har det framkommit att kyrkan inte är mån om att betona sin särart. Färskast blir nu försöken att kopiera tjänstemannarätten direkt från kommunallagstiftningen in i kyrkans lagsamlingar.

En öppen kyrka är ett tudelat begrepp. Positivt innebär det ju att det är lätt att komma in, att tröskeln är låg, och att kontaktytan är bred.

Men det finns en avigsida: att kyrkan blir så konturlös, så kommunicerande kärl med samhället att det i praktiken inte är någon skillnad.

Då drabbas vi av ordet om saltet som mister sin sälta. Prognosen är given: till intet annat duger det än att kastas ut och trampas ner av människorna. Det enda som blir öppet är i såfall hur bostavligt detta kommer att förverkligas.

Man får verkligen hoppas på en förnyelse inom kyrkan. En kyrka som är Kristi kyrka för folket, och gärna i rätt mening förstått nära folket. Men en folkets kyrka innehåller en självmotsägelse, om man med detta uttryck menar det som det kommit att i för hög grad bli: att kyrkan blir en spegel av samhället.

Då blir det som i sången: allting är en spegling och speglingen är all.

Henrik