Det var inte svårt att se glädjen hos många över att ha fått en “egen” biskop idag i Det Heliga Hjärtats kapell, när Missionsprovinsens biskop Arne Olsson vigde Matti Väisänen till ny biskop för Missionsprovinsen i Sverige och Finland. Matti Väisänen skall arbeta inom Lutherstiftelsen.
Kyrkan var till brädden fylld av folk, bland dem min fru och jag. Psalmsången ekade så att jag nästan hade svårt att uthärda ljudet. Biskop Arne Olssons tal var centralt och kristet, han utgick från samma bibelord som John Vikström när jag prästvigdes för snart 40 år sedan..
Också biskop Walter Obares predikan över missionsbefallningen var fin – som alltid.
Allt var bäddat för en fin andlig högtid, vilket det också var. Det var kö till nattvarden, nästan smått irriterande med all trängsel. Lutherstiftelsens folk hade förberett sig mycket bra, kör och orkester och en regi kring mässan som var fin.
Och ändå var jag – i motsats till de allra flesta andra – inte odelat glad.
Jag frågar mig varför.
En del av sanningen – detta är ju en blogg där man får skriva ner sina subjektiva känslor – kanske finns i Esra 3:12
“Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst.”
Den andra sidan av samma sanning är att jag saknar så många vänner från “den gamla kyrkan” – som ännu är – både sådana som redan gått före oss, och sådana som lever ännu. Det är där jag vuxit upp, det är den kyrka jag försökt tjäna, och det är den kyrkan, som allt oftare visat oss på dörren.
Det är min smärta.
När jag ser de unga familjerna och de unga vuxna, för sådana fanns det gott om, förstår jag hur intigt och obetydligt argument det är att komma dragande med “kyrkans ordning”, med “biskopsmötets redogörelse” o. dyl. Deras värde som argument för de unga är fullkomligt lika med noll, med hur många decimaler som helst!
Kyrkan måste ha ett andligt budskap, grundat på Kristus och hans Ord för att ha en chans att göra intryck, att vinna sina egna medlemmar.
“Om inte kyrkan grundar sig på Bibeln, har den ingenting att bygga på. Man kan inte tala om nåd, om man inte grundar det på Bibeln”. (Walter Obare).
Jag har nog vissa teologiska frågetecken, som jag skriver ner till mina syskon inom Luther-stiftelsen.
- Jag ser det som en brist, som kan rättas till, att LS i första hand “suger upp” medlemmar från andra kristna rörelser. Inte så att inte folk skulle få komma med, men så att evangelisationen, det att människor utifrån kommer till tro på Jesus, måste vara det primära, pulsen, i en kristen väckelses liv.
- Det andra jag saknar – det betyder “det jag inte har sett eller hört” – är en missionscentrerad teologi. Teologi finns nog, men missionen ligger lågt – förefaller det. Jag minns när Studentmissionen började; då var det nästan så att man måste ha kallelse att stanna hemma, så många for ut och arbetade i missionens tjänst. Somliga är ännu ute…
- Det tredje är en klar och målmedveten teologi när det gäller det allmänna prästadömet. Professor Miikka Ruokanen berättade att över 90% av ledarna i Kinas evangeliska kyrka är lekmän, vissa församlingar på 100 000 medlemmar har bara 1 pastor! Jag upplever Luther-stiftelsen som alltför prästcentrerad, även om en klar ämbetsteologi är en av grundpelarna i en kristen kyrka, men denna ämbetsteologi måste leva sida vid sida med en teologi om lekmännen, deras ledarskap, medverkan, påverkan.
Ändå säger jag i klartext att jag välsignar mina vänner i Luther-stiftelsen. Jag säger inte att detta är svaret, men säkert en del av svaret, eller ett svar. Alla som tror på Kristus och på Bibeln som Guds Ord, har min välsignelse. Också om jag inte i alla frågor drar samma slutsatser, ännu åtminstone.
Samtidigt hoppas jag att vår kyrka kan “hantera” denna situation rätt. Det handlar nästan uteslutande om kyrkans medlemmar, som vill förbli det. Att avvisa med reglementen, direktiv och åtgärder är bara kvittot på vår fattigdom.
Det underliga är att det stora problemet för kristna människor och kyrkor och kyrkoledare oftast är andra kristna, inte människor som inte tror, inte heller tyvärr en uppgörelse med heresier och otro inom kyrkan, utan alltid en kritik av dem som vill samlas kring Guds Ord.
Vi skall se vad som nu händer. De glada unga “lutheranerna” ledda av sin nye, något äldre biskop, verkar svårstoppade.
Och varför skulle de stoppas?
Alla behövs nu, om Kristus skall bli trodd och bekänd och mottagen.
Och alla som tror på Kristus och bevarar Kristi Ord, har en framtid. Han har välsignelser att ge åt alla som åkallar Honom.
Henrik
I dagens Helsingin sanomat skriver en redaktör, Jukka Huusko, om en intervju med en imam i Jemen. Han försökte förhöra sig om förhållandet mellan islam och terrorismen.
Samtidigt kom en student in med en bricka te och imamen vände sig snabbt mot studenten och fråga honom: vad skulle du göra om någon smädade Jesus?
– Jag skulle bli arg och kämpa mot detta, svarade han.
Redaktören påpekade att imamen säkert försökte skapa ett närmande mellan sig och redaktören. Imamem trodde nämligen att redaktören, som kom från Finland, skulle bry sig om Jesus.
Redaktören påpekar dock att ingenting kunde ha varit mera fel. Han bryr sig inte ett dugg om Jesus blir smädad eller inte.
Samma situation upprepas i en annan koranskola. De muslimska studenterna försökte omvända redaktören, Huusko, utan att lyckas. Diskussionerna fortsatte med tolken, som var en vän till honom. Att smäda Gud eller Mohammed är inte yttrandefrihet. Också Jesus var en profet, sade de.
Redaktören skriver att man i Europa smädar Jesus och att han både medvetet och omedvetet smädat Jesus. I Europa kan man “respektera religionernas mytiska gestalter och deras läror man kan respektera dem, att smäda dem är kanske inte så fiffigt.” Men det finns viktigare saker att göra än att låta sig provoceras av detta…
Läs gärna hela kolumnen (HS 20.03.2010).
Man kan anmäla avvikande åsikt. Jag är av annan mening, bäste redaktör! Man kan förfasa sig över den likgiltighet och också okunnighet, brist på att ha satt sig in vad det gäller, som hans kolumn ger uttryck för.
Men ändå: faller inte detta tillbaka på oss kristna.
Hur skulle de kunna tro om ingen predikade?
Och så följer hela kedjan av kallelse och sändning, om villighet och lydnad, om att träda upp i tid och otid.
Människors apati inför Jesus är en spegelbild av hur vi kristna agerat.
Att predika är inte detsamma som att ställa upp en stor predikstol på torget och tala till folket. Det kan snarare handla om att sitta ner vid en kopp kaffe, ett skicka ett mail, att ringa upp, att lyssna till en medmänniska. Men om hjärtat brinner, så kommer nog samtalet in på Jesus, snarare förr än senare..
Vad skulle du göra om någon smädare Jesus?
Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.
Så skulle jag be, och så skulle jag försöka ge dem ett alternativ.
Skall vi inte? Idag! Åt någon!?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Vad skulle du göra om någon smädar Jesus?
Jag har när tillfälle getts mig, följt med de paraolympiska spelen.
Unga människor med ett ben, eller med förlamade ben, åker slalom. Personer med bara ett ben åker också slalom.
Blinda tävlingsskidar. Personer med en arm likaså.
Jag är helt förstummad! Människor, som är en predikan om att övervinna svårigheter, intill det “omöjliga”, att inte ge upp.
Kolla TV!
Det är sevärt!
Och det handlar inte om “social slalom”, medlidandesutförsåkning. Häng med om du kan. Inte ens den bästa amatör har stora chanser mot dessa.
Det är något oerhört!
Människor utan ben sitter på en liten kälke och får skida hela sträckan bara med armkraft. Uppför alla motlut, nerför, svängar…
Hatten av för sådana hjältar!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för De verkliga hjältarna
Tidningen Kotimaa berättar att Jesus-gestalten i Via Crucis (påskens drama, som spelas i centrum av Helsingfors varje år) inför påsken i år skall spelas av en kvinnlig skådespelare, den japanska Yuko Takeda.
Det första man måste säga om detta är att det är historiskt fel. Jesus var en man, inte en kvinna. (Varför vet jag inte, men så var det).
Kan Maria, Jesu mor, spelas av en man? Kan Mannerheim spelas av en kvinna? Eller kan moder Teresa spelas av en man? Nej, för moder Teresa var en kvinna, Agnes Gonxha Bojaxhiu hette hon egentligen.
Mannerheim var inte Jesus, inte heller var moder Teresa Jesus.
Ingen människa kan i den meningen “spela Gud”, men man måste väl ändå respektera den historiska sanningen.
Eller måste man?
Det beklämmande är ju att just den frågan ställs av vår tids aktörer.
Klart är i alla fall att både män och kvinnor är lika beroende av den verklige Jesus, Guds Son och världens Frälsare.
Jag har åtminstone aldrig kunnat tänka att Jesus skulle stå männen närmare för att han föddes som man. De historiska källorna, av vilka evangelierna utgör de viktigaste, bekräftar ju detta. Jesus valde tolv apostlar och de var män, men Han uppenbarade sig först för kvinnorna vid graven. Det var kvinnor som fick gå med påskbudskapet till männen, inte tvärtom. Att männen, apostlarna, inte kunde tro utan betvivlade kvinnornas ord, är också historisk sant. Vem skulle ha trott? Kanske ingen, men kvinnornas ord var ändå sanna!
Varför riva upp evangeliernas mycket trovärdiga berättelser. Trovärdigheten bekräftas av de många detaljerna och det faktum att kyrkans blivande ledare framställs i mycket mänsklig dager.
Regissören söker kanske publicitet med detta. Men det finns nog mycket don’t disturb me with facts över hennes lösning.
Henrik