Henriks kommentarer

Jag försöker smälta intrycken från kvällens föreställning. Min fru och jag och många goda vänner såg Heini Junkkaalas pjäs Kristuksen morsian (Kristi brud).

Eftersom jag känner till Heini och hennes familj, visste jag att man inte blir serverad några svart-vita förklaringar. Snarare skulle alla roller problematiseras, och resultatet skulle bli ett samtal.

Den som är intresserad kan på nätet läsa om Marion, som planerar bröllop med en annan kvinna, men som kommer till tro och söker sig till Simeon-gemenskapen, en konservativ gudstjänstgemenskap, som är mot kvinnliga präster och homosexualitet. Situationen blir inte mindre komplicerad genom att Marions mor är kvinnlig präst med ganska liberala åsikter.

I olika intervjuer har Heini Junkkaala berättat att Kristi brud är en mycket personlig pjäs. Den handlar om de tankar, känslor och intryck som rör sig i hennes inre. Pjäsen avslöjar nog, som det har sagts, ”en blandning av en homoaktivist och en konservativt troende.”

Mitt första intryck, som inte behöver vara det bestående till alla delar, är att pjäsen nog innehöll vissa underströmmar – med eller utan författarens avsikt. Det fanns en viss ”SETA-ideologi” över det hela. Även om personerna var karrikerade, så tydligt att publiken måste förstå att det inte skulle vara budskapet, kanske ändå ett av intrycket blev att könsindelningen är en begränsning, att kristendomen är ”på männens villkor” med en ”manlig Gud”, ”manlig Kristus” och bara ”manliga apostlar” osv. Både dråplig och tydlig var framställningen av hur lockande och spännande livet som konservativ hemmafru tedde sig…

Problemet kanske blir att en nyanserad argumentation inte kom fram, det handlade mera om dramatiska förändringar hos de olika personerna, som skulle problematisera alla uppfattningar. Att de olika personerna i sina uppgörelser med sig själv skulle åstadkomma samma omvärdering eller åtminstone samma ifrågasättande och prövning hos publiken.

Mitt intryck är att Heini J har lyckats i en av sina huvudavsikter (förmodligen): hon har fått igång ett samtal, hon har fått människor i olika ”läger” att förstå och att ens i någon mån kunna sätta sig in i hur andra känner det och hur de tänker. Här har hon åstadkommit mera än åtskilliga debatter, artiklar, föredrag mm.

Jag vill inte skriva ner alla intryck, därför att de är för personliga.

Men ett rop grep nog mig, även om jag naturligtvis inte kan instämma i det. Protestropet Kristus dog för heterosexuella! Kristus dog för heterosexuella!

Jag förstår ju att detta inte är sant. Jag förstår också att författaren inte anser att det är sant. Hennes avsikt var inte att påstå det, vågar jag tro.

Hennes avsikt var att säga att det finns en grupp människor som upplever kristendomen så. Vi är utanför, vi hör inte med, det gäller inte oss.

Jag tror fortfarande inte att svaret på detta rop skall vara att skriva om Bibeln. Det är inte Bibeln som ska omvända sig, utan människan.

Men jag tror att detta rop är en utmaning, en utmaning som nog talar om hur många av oss har lyckats framställa evangeliet: ett glatt budskap, som ställer ”oss” i en bättre position än vissa andra.

Evangeliet är nämligen en god och glad nyhet för alla syndare, för alla människor.

Vi fick se otroligt skickliga och festliga skådespelare i en välregisserad och slutsåld föreställning (alla vårens föreställningar lär vara slutsålda!) T.ex. Hanna Raiskinmäki var helt suverän! Liksom de andra!

”Kristi brud” är nog värt ett teaterbesök (i höst).

Man kan ha delade meningar om Junkkaalas lösning. I intervjuer har jag sett kommenterar om att den konfliktfyllda situation, som författaren vittnar om, också kan vara ett lyckligt tillstånd. Också om konflikten blir bestående. Att man kan leva med spänningen mellan konservativ kristendomsuppfattning och de känslor och åsikter som man bär inombords, också när de senare inte låter sig förena med det förstnämnda och när man har accepterat att man inte kan.

En konflikt handlar det nog om i ”Kristi brud”, insikten om vad som är kristen tro parad med en upplevd oförmåga att leva upp till den. Att Gud är större än våra uppfattningar i konflikternas värld är säkert ett budskap som alla kan skriva under.

Ändå är jag säker på att svaret inte skall vara resignation, att acceptera konflikten och sedan handla också när man förstår att man hamnar i konflikt med Guds vilja.

Alla människor upplever förmodligen sin oförmåga att vara och leva som en kristen borde vara och leva. Frågan är om felet ligger i att vi försöker ”leva upp” till något i stället för att försöka ”leva ner” till något.

Ett liv i tro på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig (Rom 4:5), det är kraftiga ord! Det befriar inte från utan till att leva i Kristi efterföljelse och till att kämpa ”trons goda kamp”.

Den brottningen är realism, inte resignation, och om den vittnar Paulus i Rom 7. En brottning som utmynnar i Pauli ord:

”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?! Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre.” Rom. 7:24,25

Människan är liten, Gud är stor.

Henrik