Henriks kommentarer

På en kyrklig finsk tidnings hemsida kunde man häromdan läsa en förtvivlad morfars och pensionerad kyrkoherdes ångestrop. Hans dotter och två barnbarn (1 och 3 år gamla flickor) är döda, familjefadern körde ihjäl sig samma morgon.

När alla fakta inte föreligger ska man inte säga så mycket. Prästbrodern, som i ett slag förlorat sin dotter och två barnbarn, vädjar om förbön för hela hans familj och vi förstår att det behövs nu.

”Du ser det, du ger akt på olycka och jämmer för att ta det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak…” Ps. 10:14

Henrik

Snart får man varje vecka läsa att präster (och lekmän?) med traditionell ämbetssyn borde lämna kyrkan och grunda en egen kyrka. Inom en månad har bl.a. Naisteologit ry:s ordförande Soili Juntumaa föreslagit det åtminstone två gånger.

Hon har ju sällskap av många andra, som sagt liknande saker om de konservativa, eller en del av oss. ”Grunda en egen kyrka!”

När man ser på historien undrar man nog – förlåt nu – vem som i så fall borde grunda en egen kyrka.

Kyrkan har haft en 2000-årig tradition, låt vara att den innehåller litet olika historiska moment. Men ingen av de stora kyrkorna har haft kvinnliga präster, däremot många betydelsefulla kvinnor. 1986 beslöt kyrkomötet att öppna prästämbetet för kvinnor, och 1988 vigdes de första kvinnliga prästerna till prästämbetet.

Nu är en annan fråga också anhängiggjord. Det traditionella äktenskapet hotas av lagförändringar, som förr eller senare kommer att drabba kyrkan. Många ”förberedande åtgärder” förefaller redan ha vidtagits, bla. sådana som avser att få mera synlighet i det nya kyrkomötet för den nya ”homoliberala” linje som kyrkans ledare i hög grad accepterat. Men det blir ju klart så småningom, om det är rykten eller verkliga planer.

Nu är förstås äktenskapsfrågan inte direkt avgjord – kyrkomötet har systemvidrigt nog röstat i sak – inte ännu om ett könsneutral äktenskap – utan om förbön för och med registrerade par, vilket visar att man betraktar registrerade par av samma kön som en kristlig och etisk lösning.

Min första fråga är naturligtvis denna: kan ett kyrkomöte sätta sig över Bibeln och suveränt besluta vad som Bibeln säger idag, dvs frimodigt ändra kyrkans lära?

Var det inte en viss herr Luther som sade något om kyrkomötet…? Har kyrkan glömt sin formalprincip?

Man har allt oftare börjat höra att ”kyrkan har ingen bestämd ståndpunkt i den frågan” – i fråga efter fråga. Nu vet plötsligt nästan ingen teolog i kyrkans ledning vad kyrkan lär om äktenskap och samkönade par. Trots att kyrkan har vetat det hela tiden!

Om nu kyrkan är oenig om den bibliska ståndpunkten, måste man då inte utreda?

Men om man inte blir enig, skall de som representerar det som kyrkan har trott på gå ut och bilda en ny kyrka, eller skall de som vill förändra kyrkan gå ut och bilda en förändrad kyrka?

Svaret måste ju bli, att kyrkan inte skall ändra sin lära med mindre än att hon vet att förändringen är en förändring i linje med hennes apostoliska arv.

Oberoende av vad kyrkomötet besluter står ju Ordet kvar. 

Det är märkligt att alla andra grupper har rum i dagens kyrka (ev.luth) men inte de som vill hålla fast vid det som denna kyrka en gång har trott!

Sluta detta destruktiva tal om att köra ut folk från kyrkan. Bli i stället upptagna med att få in folk i kyrkan, och inte bara i den yttre kyrkan, utan i kyrkans tro på Jesus Kristus.

Och i brist på full samstämmighet, tycker jag fortfarande att det mest kontraproduktiva för oss kristna är käbblet och grälet. Hellre hänsyn och friheter än kalla handen.

Men ingen kyrka som hyllar falsk lära kan överleva. Den stora frågan blir om HERREN ”flyttar ljusstaken från dess plats” och lämnar vår kyrka. Må vi be om nåd till bättring, om att få andligt förstånd och insyn i Guds vilja.

Henrik