Henriks kommentarer

Blev häromdagen uppringd av en prästbroder, som efter en förlängd intro vågade framföra sitt egentliga ärende.

Han ansåg, att jag alltid klagar på kyrkan, precis som NN (nämner inte namnet här). Varje gång man öppnar en viss tidskrift så kommer det igen.

—

Vad jag tänkte?

– Att han har alldeles rätt.

Men varför måste jag beklaga mig? Därför att jag på nära håll får följa med de stängda dörrarnas kyrka. Nu håller kyrkan på att stänga dörrarna för många kristna människor (!), mitt i en tid när kyrkan förlorar terräng som aldrig förr vill man också bli av med många kristna människor.

So predictable. Så förutsägbart.

Jag upprepar mig. Ingen överraskning för någon.

Och när andra skriver om samma frågor då är det inget extra. Men när vi svarar på attackerna, då grälar vi.

Det finns säkert något riktigt i kritiken, säkert mycket också (jfr tidigare blogginlägg, där jag försöker komma med självkritik och korrektiv).

Han tyckte att jag (och mina meningsfränder) kan behålla våra åsikter men tiga med dem! Jag svarade: först skulle man tiga om ämbetsfrågan och agera som om man inte hade en övertygelse. Sen ska man tiga om äktenskapet. Vilken lära kommer härnäst?

Hela frågeställningen skulle vara mera begriplig för mig om det hade varit så att vi hade ändrat åsikt och vädjat till kyrkoledningen att också vår åsikt skulle rymmas med. Om någon då hade sagt att ”efter en övergångstid med fördrag måste snaran dras åt”, då hade (till och med) jag förstått allt bättre.

Nu är ju läget det att vi håller på att stängas inne (eller sparkas ut?) på grund av att vi inte ändrat åsikt.

På något sätt är det litet bakvänt, med hela situationen.

Hoppas att någon annan kan framföra sin oro så att det leder till förändringar!

Henrik