Fråga efter fråga
För en tid sedan sade en god vän till mig ungefär såhär: ”Vi österbottningar har en så lågkyrklig syn att oss får du aldrig att engagera oss i frågan om kvinnliga präster eller omfatta dina betänkligheter angående kvinnliga präster”. Åtminstone ungefär så sade han.
Påståendet innehåller mycket som jag har försökt fundera på.
För det första konstaterar jag att jag inte försöker få någon att omfatta mina betänkligheter. Allt jag säger eller skriver måste uttryckligen prövas i ljuset av Guds Ord, Bibeln. För min skull ska dock ingen omfatta det ena eller det andra.
För det andra tror jag att det är sant. Många i ”bibelbältet” i Österbotten har en mycket lågkyrklig ämbetssyn. Kanske på sina håll så lågkyrklig att man egentligen inte förstår till vad vi behöver präster överhuvudtaget. Kan inte ”vanliga kristna” döpa, fira nattvard, leda gudstjänster, predika osv.?
För det tredje sörjer jag nog litet över att jag alltid ska profileras utifrån ämbetsfrågan. Jag accepterar dock att jag varit tvungen att ta ställning till frågan i en tid när den var ”status controversiae” (det som har ifrågasatts i kyrkan). Samtidigt innehåller hans påstående säkert mycket berättigad kritik mot mig och min syn. Det har – tyvärr – blivit så att jag i praktiken närmat mig de centrala frågorna genom de aktuella debattämnena, just därför att det behövs sådana som också säger nej vid behov.
Jag tror nog att sanningen är den att det är utgående huvudfrågan, frågan om vem Jesus var och är, Jesu försoningsverk, Jesu uppståndelse, som man ska se på andra frågor.
Om och när Jesus blir viktig för en kristen, så frågar han eller hon också vad Jesus har sagt och om det är relevant ännu idag. Då vill man lyda Jesu ord, då söker man välsignelsen i det som är Guds vilja, uppenbarad i den Heliga Skrift. Jesus befallde sina apostlar att bevara ”allt det som jag har befallt”. Därför är apostlarnas ord lika mycket Guds Ord som Jesu ord i evangelierna. Det handlar nämligen om Jesu ord och vilja.
Jag finner en annan trend i kristenheten idag. Man lyfter ut fråga efter fråga, och säger: det viktigaste, det som är det väsentliga i kristen tro är ju att tro på Jesus.
Så är det ju, men kanske inte alltid i den mening som det framförs. Man kan höra präster och kyrkoledare, som uppenbart förnekar grundläggande sanningar om Jesus, säga ”det viktigaste är att vi tror på Jesus”. Vilken Jesus? måste man nämligen också fråga. Många kristna teologer kan t.ex. förneka läran om den dubbla utgången (dvs att en människa utan tro på Kristus går förlorad). Eller att Jesus är den enda Vägen till Gud, den Ende, i vars namn vi kan komma till Fadern (Joh. 14:6).
Jag har tidigare skrivit om Kati Niemelä, docenten och forskaren, som visat på sambandet mellan ämbetsfrågan och den nu aktuella homosexfrågan. Hon menar att beslutet 1986 är direkt relaterat till den utbredda acceptansen av samkönade förhållanden inom kyrkan.
En ny påminnelse om vår dödlighet fick jag när jag i norska Dagen läste om Menighetsfakultetens teologiska och andliga kollaps. Jag delar bedömningen av den danska teologen och Henrik Højlund som säger:
Det gjorde inntrykk på den danske sognepresten at Kaufman «åpner for muligheten til å forandre en så basal bibelsk sannhet som livets to utganger».
– Jeg husker at jeg tenkte: Det er ufattelig med MF i Norge. Det er ufattelig når man tenker på hva MF opprinnelig ble dannet for, for nettopp å demme opp mot den slags mote-teologi, sier Højlund. Han har selv arbeidet flere år som prest i Norge.
Højlund tror årsakene til dagens situasjon er mange, men mener det begynte med kvinneprest-saken for mange år siden.
– Det var kanskje den første lille brist i demningen.
Det är märkligt att det igen påvisas att när man tummar på en sanning så följer det andra sanningar efter. Det visar sig, hör och häpna, att en liten fråga (t.ex. ämbetsfrågan) kan leda till att man i förlängningen förnekar de mest centrala sanningarna i den kristna tron, t.ex. läran om jungfrufödelsen, om frälsning och förtappelse osv. Och äktenskapsfrågan hänger samman med hela synen på Kristus och hans kyrka (Ef. 5). Man blir inte frälst av att ha en speciell åsikt i ämbetsfrågan eller äktenskapsfrågan. Men man kan inte leva som kristen så att man förnekar eller avvisar det som Kristus eller hans apostlar undervisat om. Tänk på detta!
De som började med att avskriva ämbetsfrågan, såsom majoriteten av lärarna i Meninghetsfakulteten i Norge (Ole Hallesbys fakultet), lär i dag att det är OK med samkönade äktenskap. De rösterna hör vi och ser vi i hela kristenheten (i väst särskilt) och vi har så präster och biskopar som lever i homosexuella eller lesbiska förhållanden.
Jag är medveten om att man alltid måste fråga sig – i mitt fall jag fråga mig – om man har förstått Ordet rätt.
Men är inte många åtminstone eniga med mig om att man inte kan avskriva fråga efter fråga, välja bort så att säga, för att välja några frågor som man sysslar med och inte behöva leva ”i motvind”.
Jag tror inte vi ska vara för upptagna av homosexualitetsfrågan eller av ämbetsfrågan, eller av någon frågeställning. Det viktigaste är frälsningsfrågan, Jesus, Guds Son, världens Frälsare.
Men jag känner kristna som för 30 år sedan sade nej till kvinnoprästbeslutet, som för 10 år sedan accepterade kvinnliga präster, och som idag frågar varför inte två människor, låt vara av samma kön, skulle få gifta sig.
Men en kristen, och inte minst också en luthersk kristen, skall lära sig teologi. Och här är en av prästernas viktigaste utmaningar.
I vår kyrkas centrala bekännelse finns det i princip två artiklar om prästämbetet.
För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. (art. V).
Och vidare:
Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten. (art. XIV)
Prästämbetet är instiftat, det är Kristi vilja. Det är apostolisk kristen tro. Alla kristna kan döpa och predika, men skall inte göra det annat än i nödfall, församlingen skall kalla sin präst och han skall vägleda dem i Guds Ord. Församlingen skall pröva det som sägs, förmana honom och gärna också uppmuntra honom att hålla sig till Ordet i alla väder när han leder högmässan, gudstjänsten och förvaltar sakramenten efter Kristi instiftelse.
Den som döper utan att vara ”rätt kallad” (av Gud och av församlingen) bryter inte bara mot vår kyrkas lagar och ordningar, utan också mot vår kyrkas bekännelse.
Församlingens medlemmar skall i möten, bibelkretsar, massmedia och sociala media, i ord och toner, i samtal och debatter, i artiklar och föredrag, bloggar och insändare, vittna om Kristus. Det är det som är själva huvudströmmen i den kristna församlingen: att kristna människor, som utrustats i söndagens mässa, går ut med evangeliet till en värld, som Jesus älskar, men som inte känner Honom, inte tror på Honom.
Jag tycker att man kan diskutera många frågor innanför detta. Man kan verkligen fråga sig om en ”präst” måste vara teol. mag från ett universitet. Det är viktigt att han är utbildad i Guds Ord, att han är en Jesu efterföljare, att han kallats av Gud och av församlingen. I framtiden kanske det inte är möjligt att alla präster är heltidsanställda, vi får ”tältmakarpräster”, personer som också har ett civilt yrke, tror jag.
Vi lever nu i en tid när många kristna tycker att ”alla är präster” (eller ”ingen är präst”). Kanske borde jag hellre skriva pastor, herde, för vi är inga offerpräster, medlare mellan Gud och människor.
Kanske är orsaken till många trender flera. En orsak är nog en okunskap om biblisk och luthersk teologi. Allt flyter, det mesta går. En annan orsak är den teologiska debatt om ämbetet och om äktenskapet och annat som gör att många inte orkar stå i stormen.
En viktig orsak är tyvärr också att vi präster har varit dåliga präster och dräpt det allmänna prästadömet och medvetet eller omedvetet hamnat i något slags prästvälde, som är både äckligt och förfärligt och okristligt.
Vi måste göra bättring. Vår uppgift är att utrusta församlingen till helig tjänst (Ef 4:12), att inspirera och samverka.
Men vi kommer inte rätt på en väg där fråga efter fråga avskrivs och förklaras oviktig.
Allt Guds Ord är viktigt, men Bibelns stjärna och kärna är Jesus Kristus, Guds Son, världens Frälsare.
Henrik
Läs mera i norska Dagen: www.dagen.no/Meninger/12/08/2014/Tapet_av_Menighetsfakultetet-101310
Namn: Henrik Perret