Henriks kommentarer

Vad har det blivit av prästämbetet?

Somliga tycker att man inte behöver präster, det är bara fråga om en uppgiftsfördelning enligt gåvor.

Men också andra aspekter växer fram.

Prästkallet har blivit – förefaller det – allt mer något som prästen själv väljer. Det blir på något sätt en möjlighet att  förverkliga sig själv, att jobba med intressanta uppgifter. Man skolar om sig vid 55 eller vid 60 och hinner vara några år i arbetsuppgifter.

Man får det intrycket att där församlingen förr valde präst, där väljer nu prästen församling. Har det också blivit ganska mycket ”hoppande” och ”bitvikariat”, eller är det bara ett delintryck, som kanske inte ger en sann bild av verkligheten?

Det som skulle vara den stora frågan är Guds kallelse. Har jag Guds kallelse att bli präst? Och: har församlingen kallat mig?

I vår tid när det kan vara svårt att få lämpliga tjänster har man intrycket att prästvigningen mera har blivit en ”fördel” för den prästvigde (-a) än att det skulle svara mot församlingens behov.

Att alla behövs, att vi behöver sprida evangeliet i ord och toner, samtal och möten med människor, är klart. Aldrig har behovet varit så stort som i vår tid.

Men jag har förundrat mig litet (tänker nu på rikskyrkan i det jag har skrivit) över den rätt stora trafiken, omskolningen vid ganska sent livsskede.

Men till sist säger jag med eftertryck: detta var ”spegelfrågor” och –tankar.

Om Gud har kallat, vem är då jag att fundera, överväga och ställa frågor!!

Jag tror det är en viktig aspekt, ja, en grundinställning, att vara upptagen av frågorna:

– har jag Guds kallelse att bli präst?

– har jag församlingens kallelse?

Detta var alltså inte en kritik av andra! Det var några spegelfrågor om hur vi i vår kyrka hanterar prästämbetet. Det är frågor som vi alla skall ställa oss själva, och gå med frågorna till skördens Herre.

Och som präster och kristna ska vi låta oss vägledas av Ordet. Det är inte utbildningen i sig, som ska vägleda oss, även om den kan vara till nytta. Jag måste skriva kan vara till nytta, för alltid är den inte det om den för oss bort från Guds Ord.

Eller kanske man borde skriva ännu tydligare: allt som man lär sig i utbildningen är inte till nytta, men mycket är det. Och kunskap skadar väl aldrig, om den används rätt.

Man behöver givetvis inte vara präst för att vara kristen. Men man måste vara kristen för att kunna vara präst! Det är inte alltid Guds bästa barn som blir präster. Snarare kanske man ofta får tänka: Guds bästa barn är inte präster.

Men Gud kan ha sina orsaker: kanske Gud har kallat också mig till präst för att jag inte skall tappa bort mig på vägen utan också genom arbetet konfronteras med Honom, som är den viktigaste av allt och alla?

Henrik