Här finns det som jag hänvisade till i en kommentar.
Henrik
Författare: Henrik Perret
Teolog, prost, bibellärare. Gift med Anki, far till fyra söner, 10+1 barnbarn.
The Lord bless them and keep them!
Mamma, pappa och barn
För flera år sen hade någon satt upp en affisch med texten ”mamma, pappa, barn” på en tunnelbanestation i Stockholm. Det resulterade i ett väldigt rabalder, hattexter, beskyllningar om homofobi osv, allt från politiskt ärkekonservativ, Ku Klux Klan och annat figurerade i debatterna.
Såg nyligen på nytt en video, en intervju med Katy Faust. Hon intervjuades i australiensisk TV. Katy Faust har vuxit upp i en lesbisk familj, men hon har blivit en ledande aktör för det traditionella äktenskapet. Hon säger att hon älskar och respekterar sin mor och hennes lesbiska partner, men ingen av dem kan bli en far. Hon säger också i intervjun att situationen är mycket svår på grund av det tryck på den som yttrar sig mot de samkönade äktenskapet. Barn har också svårt att vara helt ärliga, de vill inte såra dem som varit snälla med dem.
Det har blivit så i dagens diskussioner att barn ska passas in i vuxnas livsval. Och ändå är utgångsläget att alla människor har en mor och en far. Att tänka sig en lagstiftning som inte utgår från detta faktum är svårbegripligt. Och att man också om förhållandet mellan far och mor brister, vilket inte är lyckligt, kan ”välja bort” fadern (oftast) helt och hållet.
Barnens rättigheter är oberoende av vuxnas val. Därmed inte sagt att en partner av samma kön till barnets mor eller far skulle vara elaka eller grymma mot barnet till sin partner.
Det är en viktig diskussion, som man ofta vill tysta ner. Den som försvarar det som mer eller mindre alla människor försvarade ännu för 20 år sedan blir lätt stämplad. Men detta är något vi måste beakta. Här talar en som vuxit upp mitt i den diskussion vi nu för. Vad kan man säga mot hennes argumentation?
Henrik
https://www.facebook.com/AskDrBrown/videos/1221264097899190/?pnref=story
Hur viktig är ämbetsfrågan egentligen?
Många kristna anser att ämbetsfrågan är en mycket liten fråga. Det handlar om en perifer fråga, inte om trons centrum. Det centrala är Jesus, vem han var och är, vad han gjorde och sade, vad som hände med honom.
Det viktigaste är att en människa tror på Kristus och är en Jesu lärjunge genom dopet och tron.
Det är onekligen sant.
Jag lyssnade för en tid sedan på ett samtal mellan tre teologer. Samtalet handlade om manligt och kvinnligt, och var en principiell diskussion om vad det kristna evangeliet har för konsekvenser för synen på manligt och kvinnligt. Diskussionen handlade om varför The Gospel Coalition i USA är komplementaristisk (complementarian), med en kompletterande syn på manligt och kvinnligt, inte en egalitaristisk (egalitarian) som betonar jämställdet, likformighet.
Två tolkningsmodeller
Egalitarismen utgår från Gal 3:28. Där skriver aposteln Paulus: ” Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Egalitaristerna betonar att de skillnader i ansvar och uppgifter som funnits i samhälle, kyrka och familj beror på strukturer inom den fallna mänskligheten. Kristus har upphävt dessa gränser, vilket också Herrens apostel Paulus understryker, säger man.
Den kompletterande synen på manligt och kvinnlig utgår från att likvärdigheten gäller människovärdet och frälsningen, mannen och kvinnan är lika värdefulla för Gud, båda är skapade av Honom.
En avgörande fråga blir tolkningen av Gal 3:28 och andra motsvarande texter.
Av kontexten ser man att Gal 3 handlar om frälsningen, om trons rättfärdighet, om barnaskapet hos Gud, genom dopet och tron. Här finns inga företräden på etnisk grund (judar eller greker), inte för sociala kategorier (slavar, fria), inte för män framom kvinnor. Alla är ett i Kristus Jesus, eller för att vara ännu tydligare: Paulus skriver faktiskt att alla är en i Kristus. Av sammanhanget ser man att det handlar om Abrahams säd, om att vara arvingar till löftet, för Kristi skull. Det är också den slutsats som Paulus kommer till i den omedelbara kontexten: ”…. Abrahams säd, (som är Kristus) arvingar enligt löftet” (jfr 3:16).
Den jämlikhetsideologi som nu florerar i vårt samhälle och som särskilt tar sig uttryck i debatten om s.k. samkönade äktenskap, är tydligt egalitaristisk. Man och kvinna är inte bara jämlika, de är dessutom lika och kan egentligen ersätta varandra.
Om en kristen väljer en egalitaristisk syn på NT:s texter, handlar det inte bara om att man är för kvinnliga präster eller samkönade äktenskap. Även om dessa två frågeställningar är mycket olika, har de ett tydligt samband, vilket t.ex. docent Kati Niemelä har påvisat i sin forskning (Female Clergy as Agents of Religious Change): Beslutet i olika kyrkor angående öppnande av prästämbetet för kvinnor har lett till en annan tolkning av ett flertal texter i Nya Testamentet.
En egalitaristisk tolkning av Gal 3:28 innebär alltså att ett spänningsförhållande uppstår mellan den texten och flera andra texter i Bibeln.
Redan skapelseberättelsens ord inför kvinnans skapelse handlar om en motsvarighet till mannen, någon som är och har det som mannen inte är och har, utan som kompletterar honom.
Också orden i 1 Kor 14 och 1 Tim 2 (som är ofta citerade texter i prästämbetsdebatten) blir svårförståeliga. Och man kan ytterligare nämna Ef 5, där Paulus talar om “underordning” och om äktenskapet, där mannen och kvinnan har olika roller och uppgifter trots sitt lika värde inför Gud.
Är Paulus patriarkalist?
Ett vanligt svar på denna “tolkningskonflikt” är att Paulus är patriarkalist och att den nya synen bottnar i en djup förståelse av evangeliet, som Paulus ger uttryck för i Gal 3:28, men som bara glimtvis kommer fram i Nya Testamentet. Samhället och församlingarna var så patriarkalistiska att Paulus – bunden av sin samtid – inte förmådde höja sig över patriarkalismens lagar.
Därmed fördjupas konflikten. Det innebär nämligen att Paulus, Herrens apostel, är motsägelsefull. Han skriver ett i Gal men ett annat i 1 Kor och 1 Tim.
Motsvarar denna syn på aposteln det som Nya testamentet säger?
Paulus skriver på flera ställen om apostlarnas ord och Guds Ord. “Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror.” (1 Tess 2:13). Eller som i 1 Tess 4:8: “Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.”
En farlig trend i vår tid är att försöka utesluta sådana texter ur Nya Testamentet som man inte längre upplever relevanta. Man försöker rensa NT på patriarkalistiska texter och behålla det primära. Men vilka texter måste man då ogiltigförklara?
Den nya tolkningsnyckeln
Begreppet kärlek har blivit en ny tolkningsnyckel. När förståelsen av ordet kärlek förändras, ändras också betydelsen av vad som är kärleksfullt och kristligt, heter det. Därmed kan man få en ny syn på äktenskapet och på prästämbetet. Det som är Bibelns intention är kärleken mellan två människor, som osjälviskt vill älska varann. Då kan inte könet ha någon betydelse, huvudsaken är att det handlar om äkta kärlek. Så har man kommit i uppenbar konflikt med det uppenbarade Ordet. Och bron heter ämbetsfrågan. Det är just detta som docent Niemelä hävdar i sina undersökningar. Och ämbetsbeslutet år 1986 har lett till en ny förståelse, inte bara av prästämbetet, utan nu också av äktenskapet.
En ny förståelse av en till synes inte helt central fråga, har fått stora konsekvenser för vår kyrka. En egalitarist stannar inte vid en omtolkning av bara en punkt utan kommer att anamma en ny helhetsförståelse av Nya Testamentet.
Vilket är då alternativet till uppfattningen att det inte spelar någon roll om det är man eller kvinna som tjänar Kristus som präst, eller om det är man och kvinna eller kvinna/kvinna eller man/man som älskar varann och kan ingå äktenskap?
Alternativet är att hålla fast vid det apostoliska budskap som har traderats och getts till den kristna församlingen. Att söka svaret i studium av Ordet, i bön och i samtal tillsammans om vad som är mannens och kvinnans kallelse och uppgifter i familjen och i församlingen.
I diskussionen mellan teologerna D. A. Carson, Tim Keller och John Piper, som jag hänvisade till, säger Keller att “förståelsen av könsrollerna inte i första hand hör till evangeliet”. “Om jag presenterar evangeliet för någon”, säger han, “tar jag inte upp denna fråga, inte ens om personen frågar vad det får för konsekvenser om jag blir en kristen.”
Jag instämmer. Men, som Tim Keller påpekar, innebär det nog att de som vill gå in för en egalitarististisk tolkning av Gal 3:28, kommer att vara tvungna att revidera sin förståelse av många texter och av Bibeln som helhet. Är apostlarnas ord bara deras uppfattningar, som vi skall pröva efter bästa förstånd? Eller är de Kristi budbärare, som har fått en uppenbarelse att föra vidare till oss?
Kyrkan på glid
Det är genom ämbetsfrågan som hela kyrkan kommit på glid när det gäller äktenskapssyn och mycket annat.
Med detta vill jag inte påstå att alla kvinnliga präster predikar ett annat evangelium än det kristna. Den problematiken gäller nog både män och kvinnor! Man kan heller inte säga att alla som godkänner kvinnliga präster har accepterat en annan syn på det traditionella äktenskapet.
Men frågeställningen påverkar. I nyhetssändningarna berättar man nu att folkomröstningen i Irland resulterat i en seger för ja-sidan, för dem som godkänner samkönade äktenskap. Ärkebiskopen av Dublin Diarmuid Martin sade att kyrkan måste granska sitt förhållningssätt till verkligheten! Vi bör inte förneka realiteterna, sade han och påpekade att största delen av de unga som röstade ja till samkönade äktenskap är produkter av det katolska skolsystemet på Irland.
Jag tror att det är viktigt att vi som kristna predikar om Kristus, om hans kärlek till människan, om syndernas förlåtelse och ett nytt liv. Men vi skall också när vi vill växa som kristna försöka förstå vad Herren i sitt Ord vill säga oss. Vi skall söka svar på vår tids stora frågor i Ordet. De svar Herren ger leder till välsignelse för oss, för vår kyrka.
Bakom till synes “små frågor” kan stora frågor stå på spel.
Henrik
Prästämbetet
Vad har det blivit av prästämbetet?
Somliga tycker att man inte behöver präster, det är bara fråga om en uppgiftsfördelning enligt gåvor.
Men också andra aspekter växer fram.
Prästkallet har blivit – förefaller det – allt mer något som prästen själv väljer. Det blir på något sätt en möjlighet att förverkliga sig själv, att jobba med intressanta uppgifter. Man skolar om sig vid 55 eller vid 60 och hinner vara några år i arbetsuppgifter.
Man får det intrycket att där församlingen förr valde präst, där väljer nu prästen församling. Har det också blivit ganska mycket ”hoppande” och ”bitvikariat”, eller är det bara ett delintryck, som kanske inte ger en sann bild av verkligheten?
Det som skulle vara den stora frågan är Guds kallelse. Har jag Guds kallelse att bli präst? Och: har församlingen kallat mig?
I vår tid när det kan vara svårt att få lämpliga tjänster har man intrycket att prästvigningen mera har blivit en ”fördel” för den prästvigde (-a) än att det skulle svara mot församlingens behov.
Att alla behövs, att vi behöver sprida evangeliet i ord och toner, samtal och möten med människor, är klart. Aldrig har behovet varit så stort som i vår tid.
Men jag har förundrat mig litet (tänker nu på rikskyrkan i det jag har skrivit) över den rätt stora trafiken, omskolningen vid ganska sent livsskede.
Men till sist säger jag med eftertryck: detta var ”spegelfrågor” och –tankar.
Om Gud har kallat, vem är då jag att fundera, överväga och ställa frågor!!
Jag tror det är en viktig aspekt, ja, en grundinställning, att vara upptagen av frågorna:
– har jag Guds kallelse att bli präst?
– har jag församlingens kallelse?
Detta var alltså inte en kritik av andra! Det var några spegelfrågor om hur vi i vår kyrka hanterar prästämbetet. Det är frågor som vi alla skall ställa oss själva, och gå med frågorna till skördens Herre.
Och som präster och kristna ska vi låta oss vägledas av Ordet. Det är inte utbildningen i sig, som ska vägleda oss, även om den kan vara till nytta. Jag måste skriva kan vara till nytta, för alltid är den inte det om den för oss bort från Guds Ord.
Eller kanske man borde skriva ännu tydligare: allt som man lär sig i utbildningen är inte till nytta, men mycket är det. Och kunskap skadar väl aldrig, om den används rätt.
Man behöver givetvis inte vara präst för att vara kristen. Men man måste vara kristen för att kunna vara präst! Det är inte alltid Guds bästa barn som blir präster. Snarare kanske man ofta får tänka: Guds bästa barn är inte präster.
Men Gud kan ha sina orsaker: kanske Gud har kallat också mig till präst för att jag inte skall tappa bort mig på vägen utan också genom arbetet konfronteras med Honom, som är den viktigaste av allt och alla?
Henrik
Pingstleis
Dig, Helge Ande, bedja vi,
att du med din kraft må stå oss bi
Under prövotider, i alla strider,
tills vår eländes tid till änden lider.
Herre, förbarma dig!
Du ädla ljus, gör med ditt sken
tron på Jesus hos oss sann och ren
och den själv uppliva att frukter giva.
Hjälp oss i denna tro att fasta bliva.
Herre, förbarma dig!
O kärlekseld, uppvärm vårt sinn
och allt hat, all ljumhet övervinn,
att vi leva läre som bröder käre
i fridsamhet och Kristi sinne bäre.
Herre, förbarma dig!
O högsta tröst i all vår nöd,
giv frimodighet i liv och död;
lär oss bedja, vaka, dig ej försaka,
att ej en evig död vi sist må smaka.
Herre, förbarma dig!
Martin Luther 1524, Olaus Petri 1536
Pingstleis 1200-talet.
Välsignad Pingsthögtid!
Henrik
Läkaren med gränser
I Sverige läser vi om en vårdchef i Kalmar – Dan Johannesson – som vägrar vårda kristna. I Svenska läkarförbundets etiska regler står bl.a följande (p. 7)
7. Läkaren ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande.
Det står också såhär:
”Den som valt att bli läkare har åtagit sig en svår och ansvarsfull uppgift, som kräver goda kunskaper och vilja att följa de etiska krav som läkaren genom årtusenden erkänt vara normgivande. Det förtroende och den handlingsfrihet som tillkommer läkaren grundar sig på de personliga egenskaper och det kunnande som läkaren besitter.”
Jag är son till en läkare och har vuxit upp med många läkarbesök i vårt hem, bland dem många svenska läkare. Jag har aldrig, säger aldrig, hört något i stil med detta! Undrar vad som ligger bakom.
I Finland skulle sannolikt en sådan person mista sina läkarrättigheter, oberoende vilken bestämd målgrupp som läkaren vägrar vårda.
Vad säger detta?
NT har mycket att säga, vi vet orsaken till detta omänskliga förakt.
Henrik
Debattkultur
Debattkulturen i de politiska intervjuerna fortsätter att irritera mig.
Redaktörerna är stora diktatorer, som alla måste frukta. Det förefaller alltför ofta som om man inte skulle se skillnaden mellan ”skarp” och ”elak”.
Diskussionerna blir ibland bara liktydigt med ”att slänga käft”, man hakar upp sig på enskilda ord i stället för att fråga vad någon menar och varför han eller hon menar så.
Gamla citat som redaktörer envist vill hålla fast vid (utan att beakta kontexten, tidpunkten osv) påminner om sandlådans eviga lag, den som ibland nästan kunde knäcka en och fördärva barndomens lekar: det som man först säger, det är det!
(Även om man i misstag skulle ha sagt ngt, eller i ilskan skulle ha sagt det).
Fram för argumentation, bort med skrikandet och avbrytandet och talandet-i- munnen-på-varann.
Men undantag finns. Kvällens Yle diskussion var egentligen ganska saklig, redaktörerna höll sig.
En långsam version av partiordförandenas debatt i MTV låter dråplig. En vän till mig sade att det låter precis som diskussionerna i hans skolstads kvarterspub.
Fram för öppet samtal, argumentation, lyssnande, upp till bevis.
För det är faktiskt kandidaternas åsikter som intresserar åtminstone mig som väljare.
Kan ännu tlllägga att jag tycker det är legitimt att redaktörer avbryter om ”predikan” varar för länge.. Jag accepterar också ett visst mått av repliker, dvs en saks tillrättalägganden o dyl. Men annars blir det bara meningslöst prat.
Debattkulturen borde utvecklas. Man borde kunna ta tuffa debatter på ett sakligt sätt och redaktörer har rätt att kräva ett ”upp till bevis”.
Detta gäller nog också kyrkliga debatter. De är tyvärr ofta ganska ytliga. En djupare diskussion, för att inte skriva samtal, uppstår alltför sällan.
Teologer undviker ofta teologi, för man kanske inte vill stöta sig med någon som tänker annorlunda. Det är egentligen sorgligt.
Det uppstår två avarter. Man vill ha debatt och därför väljer man personer, ofta präster eller andra kyrkligt aktiva, som man vet att har olika åsikter. Resultatet blir inte alltför sällan ett ställningskrig, där aktörerna försvarar sina egna positioner.
Den andra formen är ett meningslöst papegoja-samtal, där alla har samma åsikt, och där ingen kräver någon egentlig argumentation. Man är bara politiskt korrekt, åtminstone nästan.
Vi behöver ett öppet samtal. Men inte bara ett öppet samtal, utan ett samtal inför en öppen Bibel, ett samtal som föds ur den dagliga umgängelsen med Guds Ord.
Henrik
Här igen..
Det har varit en ganska lång paus av olika orsaker. Nu ska jag börja blogga igen, senast om ngn vecka.
Uppståndelsens vittnen. Där är vi nu. Och det ska uppta vår tid – på alla tänkbara plan!
God fortsättning på påsken och våren!
Henrik
”Du har ingenting sagt ännu”
Jag har av förekommen följt med diskussionen för och emot den könsneutrala äktenskapslagen, och särskilt frågan om lagens konsekvenser för barnen.
Tapio Puolimatka, prof vid Jyväskylä universitet, har fått både ros och ris för sitt sakkunnigutlåtande.
Det är ganska bedrövligt att läsa om den känslomanipulering som förekommer när man utan saklig argumentation vill avfärda det hela som fundamentalism.
En professor vid ett annat universitet klagade över att Puolimatka, som är professor i fostrandets teori och praktik, använder sin vetenskapliga profil och ”stol” till att försvara den syn som han religiöst förfäktar. Det är ren fundamentalism, hette det.
Till saken hör att professorn som kritiserade Tapio Puolimatka, inte tillät ngn diskussion eller några frågor. Han kritiserade heller inte rektorn för Helsingfors universitet, som har yttrat sig för den könsneutrala ideologin.
Man får säga det som är ”politiskt korrekt”, men inte avvika från den nya ”dogmen”.När folk säger åt mig ”du är fundamentalist” brukar jag svara: ”Du har ingenting sagt ännu”.
För det är känslomanipulering, inte saklig argumentation.
Henrik
Den nya äktenskapslagen – en konstruktion
Jag tror att det är viktigt att de homosexuella nu inte blir måltavla. De homosexuella är en utsatt grupp och den är mycket heterogen. Enligt internationella undersökningar har en del homosexuella en stor mängd partners. Men många är också trängda människor, med stora behov av inklusivitet och förståelse. Den kristna gemenskapen ska vara den plats dit alla människor är välkomna, vilket naturligtvis inte betyder att det är legio (likgiltigt) vad jag tror och tycker eller hur jag vill leva. Hela den sexindustri, som är riktad till heterosexuella och som underhålls av heterosexuella människors behov, är lika främmande för en kristen livshållning som ett homosexuellt eller lesbiskt äktenskap.
Det som nu varit frågan är om grunden för vårt lands lagstiftning ska vara en konstruktion, i strid med biologiska fakta. Vad människor gör, vem de älskar och tycker om är inte samhällets sak eller andra människors sak. Var och en ansvarar för sitt liv. Men i kombination med minister Anna-Maja Henrikssons ord att man inte kan ha flera än två föräldrar innebär detta nu att t.ex. den biologiska pappan kommer att kunna ”försvinna”. Otaliga dokument visar hur viktig den biologiska föräldrarelationen är: också barn som fått växa upp i ett lyckligt hem med fosterföräldrar söker sina rötter.
Min stora besvikelse är kyrkans ledning, ärkebiskopens agerande, biskoparnas tystnad när folk ska välja, vad biskoparna i Borgå och Tammerfors har kommit ut med osv. I stället för att som Kari Mäkinen säger ompröva kyrkans äktenskapsteologi, borde Kari Mäkinen m.fl. ompröva sin äktenskapsteologi. Biskoparna Häkkinen och Peura har påpekat att prästerna är bundna av kyrkans syn och att undervisningen om vad ett äktenskap är inte får ändras.
Men större ”under” har skett när det börjat blåsa ordentligt. Jag är rädd för att kyrkan faller ihop som ett korthus. Och folket flyr. ”..om saltet mister sin sälta..”
Henrik