Vad har det blivit av prästämbetet?
Somliga tycker att man inte behöver präster, det är bara fråga om en uppgiftsfördelning enligt gåvor.
Men också andra aspekter växer fram.
Prästkallet har blivit – förefaller det – allt mer något som prästen själv väljer. Det blir på något sätt en möjlighet att förverkliga sig själv, att jobba med intressanta uppgifter. Man skolar om sig vid 55 eller vid 60 och hinner vara några år i arbetsuppgifter.
Man får det intrycket att där församlingen förr valde präst, där väljer nu prästen församling. Har det också blivit ganska mycket ”hoppande” och ”bitvikariat”, eller är det bara ett delintryck, som kanske inte ger en sann bild av verkligheten?
Det som skulle vara den stora frågan är Guds kallelse. Har jag Guds kallelse att bli präst? Och: har församlingen kallat mig?
I vår tid när det kan vara svårt att få lämpliga tjänster har man intrycket att prästvigningen mera har blivit en ”fördel” för den prästvigde (-a) än att det skulle svara mot församlingens behov.
Att alla behövs, att vi behöver sprida evangeliet i ord och toner, samtal och möten med människor, är klart. Aldrig har behovet varit så stort som i vår tid.
Men jag har förundrat mig litet (tänker nu på rikskyrkan i det jag har skrivit) över den rätt stora trafiken, omskolningen vid ganska sent livsskede.
Men till sist säger jag med eftertryck: detta var ”spegelfrågor” och –tankar.
Om Gud har kallat, vem är då jag att fundera, överväga och ställa frågor!!
Jag tror det är en viktig aspekt, ja, en grundinställning, att vara upptagen av frågorna:
– har jag Guds kallelse att bli präst?
– har jag församlingens kallelse?
Detta var alltså inte en kritik av andra! Det var några spegelfrågor om hur vi i vår kyrka hanterar prästämbetet. Det är frågor som vi alla skall ställa oss själva, och gå med frågorna till skördens Herre.
Och som präster och kristna ska vi låta oss vägledas av Ordet. Det är inte utbildningen i sig, som ska vägleda oss, även om den kan vara till nytta. Jag måste skriva kan vara till nytta, för alltid är den inte det om den för oss bort från Guds Ord.
Eller kanske man borde skriva ännu tydligare: allt som man lär sig i utbildningen är inte till nytta, men mycket är det. Och kunskap skadar väl aldrig, om den används rätt.
Man behöver givetvis inte vara präst för att vara kristen. Men man måste vara kristen för att kunna vara präst! Det är inte alltid Guds bästa barn som blir präster. Snarare kanske man ofta får tänka: Guds bästa barn är inte präster.
Men Gud kan ha sina orsaker: kanske Gud har kallat också mig till präst för att jag inte skall tappa bort mig på vägen utan också genom arbetet konfronteras med Honom, som är den viktigaste av allt och alla?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Prästämbetet
Dig, Helge Ande, bedja vi,
att du med din kraft må stå oss bi
Under prövotider, i alla strider,
tills vår eländes tid till änden lider.
Herre, förbarma dig!
Du ädla ljus, gör med ditt sken
tron på Jesus hos oss sann och ren
och den själv uppliva att frukter giva.
Hjälp oss i denna tro att fasta bliva.
Herre, förbarma dig!
O kärlekseld, uppvärm vårt sinn
och allt hat, all ljumhet övervinn,
att vi leva läre som bröder käre
i fridsamhet och Kristi sinne bäre.
Herre, förbarma dig!
O högsta tröst i all vår nöd,
giv frimodighet i liv och död;
lär oss bedja, vaka, dig ej försaka,
att ej en evig död vi sist må smaka.
Herre, förbarma dig!
Martin Luther 1524, Olaus Petri 1536
Pingstleis 1200-talet.
Välsignad Pingsthögtid!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Pingstleis
I Sverige läser vi om en vårdchef i Kalmar – Dan Johannesson – som vägrar vårda kristna. I Svenska läkarförbundets etiska regler står bl.a följande (p. 7)
7. Läkaren ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande.
Det står också såhär:
”Den som valt att bli läkare har åtagit sig en svår och ansvarsfull uppgift, som kräver goda kunskaper och vilja att följa de etiska krav som läkaren genom årtusenden erkänt vara normgivande. Det förtroende och den handlingsfrihet som tillkommer läkaren grundar sig på de personliga egenskaper och det kunnande som läkaren besitter.”
Jag är son till en läkare och har vuxit upp med många läkarbesök i vårt hem, bland dem många svenska läkare. Jag har aldrig, säger aldrig, hört något i stil med detta! Undrar vad som ligger bakom.
I Finland skulle sannolikt en sådan person mista sina läkarrättigheter, oberoende vilken bestämd målgrupp som läkaren vägrar vårda.
Vad säger detta?
NT har mycket att säga, vi vet orsaken till detta omänskliga förakt.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Läkaren med gränser
Debattkulturen i de politiska intervjuerna fortsätter att irritera mig.
Redaktörerna är stora diktatorer, som alla måste frukta. Det förefaller alltför ofta som om man inte skulle se skillnaden mellan ”skarp” och ”elak”.
Diskussionerna blir ibland bara liktydigt med ”att slänga käft”, man hakar upp sig på enskilda ord i stället för att fråga vad någon menar och varför han eller hon menar så.
Gamla citat som redaktörer envist vill hålla fast vid (utan att beakta kontexten, tidpunkten osv) påminner om sandlådans eviga lag, den som ibland nästan kunde knäcka en och fördärva barndomens lekar: det som man först säger, det är det!
(Även om man i misstag skulle ha sagt ngt, eller i ilskan skulle ha sagt det).
Fram för argumentation, bort med skrikandet och avbrytandet och talandet-i- munnen-på-varann.
Men undantag finns. Kvällens Yle diskussion var egentligen ganska saklig, redaktörerna höll sig.
En långsam version av partiordförandenas debatt i MTV låter dråplig. En vän till mig sade att det låter precis som diskussionerna i hans skolstads kvarterspub.
Fram för öppet samtal, argumentation, lyssnande, upp till bevis.
För det är faktiskt kandidaternas åsikter som intresserar åtminstone mig som väljare.
Kan ännu tlllägga att jag tycker det är legitimt att redaktörer avbryter om ”predikan” varar för länge.. Jag accepterar också ett visst mått av repliker, dvs en saks tillrättalägganden o dyl. Men annars blir det bara meningslöst prat.
Debattkulturen borde utvecklas. Man borde kunna ta tuffa debatter på ett sakligt sätt och redaktörer har rätt att kräva ett ”upp till bevis”.
Detta gäller nog också kyrkliga debatter. De är tyvärr ofta ganska ytliga. En djupare diskussion, för att inte skriva samtal, uppstår alltför sällan.
Teologer undviker ofta teologi, för man kanske inte vill stöta sig med någon som tänker annorlunda. Det är egentligen sorgligt.
Det uppstår två avarter. Man vill ha debatt och därför väljer man personer, ofta präster eller andra kyrkligt aktiva, som man vet att har olika åsikter. Resultatet blir inte alltför sällan ett ställningskrig, där aktörerna försvarar sina egna positioner.
Den andra formen är ett meningslöst papegoja-samtal, där alla har samma åsikt, och där ingen kräver någon egentlig argumentation. Man är bara politiskt korrekt, åtminstone nästan.
Vi behöver ett öppet samtal. Men inte bara ett öppet samtal, utan ett samtal inför en öppen Bibel, ett samtal som föds ur den dagliga umgängelsen med Guds Ord.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Debattkultur
Det har varit en ganska lång paus av olika orsaker. Nu ska jag börja blogga igen, senast om ngn vecka.
Uppståndelsens vittnen. Där är vi nu. Och det ska uppta vår tid – på alla tänkbara plan!
God fortsättning på påsken och våren!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Här igen..
Jag har av förekommen följt med diskussionen för och emot den könsneutrala äktenskapslagen, och särskilt frågan om lagens konsekvenser för barnen.
Tapio Puolimatka, prof vid Jyväskylä universitet, har fått både ros och ris för sitt sakkunnigutlåtande.
Det är ganska bedrövligt att läsa om den känslomanipulering som förekommer när man utan saklig argumentation vill avfärda det hela som fundamentalism.
En professor vid ett annat universitet klagade över att Puolimatka, som är professor i fostrandets teori och praktik, använder sin vetenskapliga profil och ”stol” till att försvara den syn som han religiöst förfäktar. Det är ren fundamentalism, hette det.
Till saken hör att professorn som kritiserade Tapio Puolimatka, inte tillät ngn diskussion eller några frågor. Han kritiserade heller inte rektorn för Helsingfors universitet, som har yttrat sig för den könsneutrala ideologin.
Man får säga det som är ”politiskt korrekt”, men inte avvika från den nya ”dogmen”.När folk säger åt mig ”du är fundamentalist” brukar jag svara: ”Du har ingenting sagt ännu”.
För det är känslomanipulering, inte saklig argumentation.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för ”Du har ingenting sagt ännu”
Jag tror att det är viktigt att de homosexuella nu inte blir måltavla. De homosexuella är en utsatt grupp och den är mycket heterogen. Enligt internationella undersökningar har en del homosexuella en stor mängd partners. Men många är också trängda människor, med stora behov av inklusivitet och förståelse. Den kristna gemenskapen ska vara den plats dit alla människor är välkomna, vilket naturligtvis inte betyder att det är legio (likgiltigt) vad jag tror och tycker eller hur jag vill leva. Hela den sexindustri, som är riktad till heterosexuella och som underhålls av heterosexuella människors behov, är lika främmande för en kristen livshållning som ett homosexuellt eller lesbiskt äktenskap.
Det som nu varit frågan är om grunden för vårt lands lagstiftning ska vara en konstruktion, i strid med biologiska fakta. Vad människor gör, vem de älskar och tycker om är inte samhällets sak eller andra människors sak. Var och en ansvarar för sitt liv. Men i kombination med minister Anna-Maja Henrikssons ord att man inte kan ha flera än två föräldrar innebär detta nu att t.ex. den biologiska pappan kommer att kunna ”försvinna”. Otaliga dokument visar hur viktig den biologiska föräldrarelationen är: också barn som fått växa upp i ett lyckligt hem med fosterföräldrar söker sina rötter.
Min stora besvikelse är kyrkans ledning, ärkebiskopens agerande, biskoparnas tystnad när folk ska välja, vad biskoparna i Borgå och Tammerfors har kommit ut med osv. I stället för att som Kari Mäkinen säger ompröva kyrkans äktenskapsteologi, borde Kari Mäkinen m.fl. ompröva sin äktenskapsteologi. Biskoparna Häkkinen och Peura har påpekat att prästerna är bundna av kyrkans syn och att undervisningen om vad ett äktenskap är inte får ändras.
Men större ”under” har skett när det börjat blåsa ordentligt. Jag är rädd för att kyrkan faller ihop som ett korthus. Och folket flyr. ”..om saltet mister sin sälta..”
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Den nya äktenskapslagen – en konstruktion
Jouko Talosen mukaan herätysliikkeissä on nähtävissä myös koteloitumista omiin rakennelmiin ja perinteeseen. Kysymykseen, voiko vanha liike uudistua ja kokea herätystä, Talonen vastasi:
”- Herätys on aina yllätys. Jumalan yllätys. Kukaan ei hallitse sitä, eivät piispat eivätkä herätysliikejohtajat.”
Prof. Jouko Talonen
Lukekaa ja ajatelkaa!
http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/usko/5061/professori_talonen_onko_
kirkko_palannut_valistuskirkollisuuden_aikaana
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Voiko vanha liike uudistua?
Det värsta är inte en andlig hungersnöd. Det värsta är att förlora aptiten, att det finns mat, men man har ingen lust att äta.
Jag undrar om det är läget nu? Det är ju en sådan verklighet som Matt 25 antyder om den yttersta tiden: alla somnade (v. 5).
Talade med en kristen broder, som tycker att läget i landet förändrats radikalt under de senaste åren. Han berättade att kristna möten för ett eller ett par decennier sedan kunde samla hundratals människor, idag är det på många håll en handfull, eller kanske ett par, tre tiotal.
Nog finns det liv, åtminstone i betydelsen livat, men är det levande?
Jag tror att det finns mycket liv, också inom vår kyrka.
Men: jag tror att en apati och en andlig anorexi har drabbat många. Man äter inte fast föda, god andlig bibelundervisning, utan ränner från den ena upplevelsen till den andra, till evenemang av olika slag. (Behöver jag skriva att upplevelser behövs, och att evenemang verkligen kan vara i livets tjänst?)
Men den ”oförfalskade amdliga mjölken” och den fasta födan är A och O.
En annan vän berättade att hon (en hängiven kristen) försöker gå i kyrkan, men hon tycker att det är mest snömos som hon får höra. Vi präster har orsak att se oss i spegeln, och böja knä inför vår Herre, för inte var ju snömos Uppdraget?!
”Alla sova, släckta äro ljusen?”
”Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp.” Gal. 6:9
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Midnatt råder, tyst det är i husen?
När man läser dödsannonserna i Hbl – säkert kan detta gälla även andra tidningar – tycker jag att man kan se en utveckling, som inger oro. Det finns allt färre kors, visserligen tillsvidare mera kors här än i många (riks-)svenska tidningar.
Det är båtar, blommor, fåglar osv som nu kommer.
Om verserna under dödsannonsen är ett uttryck för en religiös tro, vittnar nog dessa om att det kristna frälsningsbudskapet fått ge via för allt mera panteistiska tongångar: jag är i vindens sus, i vågens brus, i trädens viskning…
Nu vill jag starkt betona att min bedömning kan vara missvisande. Man kan aldrig tvärsäkert uttala sig om vad som finns bakom en vers eller en dikt. Men något säger de nog, tror jag. Jag vill uttrycka min djupa respekt för vars och ens sorg, min avsikt är inte att kritisera anhörigas val av texter – de kan ju också vara den avlidnas uttalade önskan.
Men det bekymrar mig att det kristna budskapet blir borta.
Det finns underbar förlossning
i det blod som göts en gång
Det finns glädje bortom graven
och en framtid full av sång.
Jag binder inte detta vid formuleringar, man kan uttrycka det på olika sätt. Men hur glad blir jag inte när jag ser ett bibelord, en psalmvers eller en tanke som uttrycker förtröstan på Kristus!
Jag skriver detta för att vi kristna har ett dagsverke som är på hälft. Allt flera människor fjärmas från den kristna tron.
För många år sen var jag å ett seminarium om evangelisation. Den tyska föreläsaren talade om olika grupper av människor: positivt inställda, kritiskt inställda, bekännande kristna, ”väckta” (personer som är med men kanske inte ännu ”tagit steget fullt ut”).
Han stannade också inför sådana som är likgiltiga och sådana som har avvisat den kristna tron.
Och sen sade något som jag inte kan glömma.
Vem har sagt att det är rätt att säga om många människor att de är likgiltiga eller avvisande till den kristna tron? Kanske har de aldrig fått chansen! Aldrig fått höra?
Det gör att också denna text ska läsas så att udden riktas mot mig, mot oss kristna, mot oss präster. Har vi försummat uppdraget, det stora, det största?
”Kirkko on olemassa sen tähden, että täällä kuollaan.” Kyrkan finns till därför att människorna dör”, (ordagrant: Kyrkan finns till därför att man dör här) sade prof. Osmo Tiililä.
Man kan uttrycka det på många sätt. Men vi är alla på enkelresa, på väg mot evigheten.
Nu har många framträdande kyrkoledare och teologer börjat avvisa läran om ”den dubbla utgången”.
Är det så underligt att människor omkring oss börjar tro på ”solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden”.
Är detta finlandssvensk tro anno 2014?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
kyrkan |
Kommentarer inaktiverade för Finlandssvensk tro?