Henriks kommentarer

För en tid sedan sade en god vän till mig ungefär såhär: ”Vi österbottningar har en så lågkyrklig syn att oss får du aldrig att engagera oss i frågan om kvinnliga präster eller omfatta dina betänkligheter angående kvinnliga präster”. Åtminstone ungefär så sade han.

Påståendet innehåller mycket som jag har försökt fundera på.

För det första konstaterar jag att jag inte försöker få någon att omfatta mina betänkligheter. Allt jag säger eller skriver måste uttryckligen prövas i ljuset av Guds Ord, Bibeln. För min skull ska dock ingen omfatta det ena eller det andra.

För det andra tror jag att det är sant. Många i ”bibelbältet” i Österbotten har en mycket lågkyrklig ämbetssyn. Kanske på sina håll så lågkyrklig att man egentligen inte förstår till vad vi behöver präster överhuvudtaget. Kan inte ”vanliga kristna” döpa, fira nattvard, leda gudstjänster, predika osv.?

För det tredje sörjer jag nog litet över att jag alltid ska profileras utifrån ämbetsfrågan. Jag accepterar dock att jag varit tvungen att ta ställning till frågan i en tid när den var ”status controversiae” (det som har ifrågasatts i kyrkan). Samtidigt innehåller hans påstående säkert mycket berättigad kritik mot mig och min syn. Det har – tyvärr – blivit så att jag i praktiken närmat mig de centrala frågorna genom de aktuella debattämnena, just därför att det behövs sådana som också säger nej vid behov.

Jag tror nog att sanningen är den att det är utgående huvudfrågan, frågan om vem Jesus var och är, Jesu försoningsverk, Jesu uppståndelse, som man ska se på andra frågor.

Om och när Jesus blir viktig för en kristen, så frågar han eller hon också vad Jesus har sagt och om det är relevant ännu idag. Då vill man lyda Jesu ord, då söker man välsignelsen i det som är Guds vilja, uppenbarad i den Heliga Skrift. Jesus befallde sina apostlar att bevara ”allt det som jag har befallt”. Därför är apostlarnas ord lika mycket Guds Ord som Jesu ord i evangelierna. Det handlar nämligen om Jesu ord och vilja.

Jag finner en annan trend i kristenheten idag. Man lyfter ut fråga efter fråga, och säger: det viktigaste, det som är det väsentliga i kristen tro är ju att tro på Jesus.
Så är det ju, men kanske inte alltid i den mening som det framförs. Man kan höra präster och kyrkoledare, som uppenbart förnekar grundläggande sanningar om Jesus, säga ”det viktigaste är att vi tror på Jesus”. Vilken Jesus? måste man nämligen också fråga. Många kristna teologer kan t.ex. förneka läran om den dubbla utgången (dvs att en människa utan tro på Kristus går förlorad). Eller att Jesus är den enda Vägen till Gud, den Ende, i vars namn vi kan komma till Fadern (Joh. 14:6).

Jag har tidigare skrivit om Kati Niemelä, docenten och forskaren, som visat på sambandet mellan ämbetsfrågan och den nu aktuella homosexfrågan. Hon menar att beslutet 1986 är direkt relaterat till den utbredda acceptansen av samkönade förhållanden inom kyrkan.

En ny påminnelse om vår dödlighet fick jag när jag i norska Dagen läste om Menighetsfakultetens teologiska och andliga kollaps. Jag delar bedömningen av den danska teologen och  Henrik Højlund som säger:

Det gjorde inntrykk på den danske sognepresten at Kaufman «åpner for muligheten til å forandre en så basal bibelsk sannhet som livets to utganger».

– Jeg husker at jeg tenkte: Det er ufattelig med MF i Norge. Det er ufattelig når man tenker på hva MF opprinnelig ble dannet for, for nettopp å demme opp mot den slags mote-teologi, sier Højlund. Han har selv arbeidet flere år som prest i Norge.

Højlund tror årsakene til dagens situasjon er mange, men mener det begynte med kvinneprest-saken for mange år siden.

– Det var kanskje den første lille brist i demningen.

Det är märkligt att det igen påvisas att när man tummar på en sanning så följer det andra sanningar efter. Det visar sig, hör och häpna, att en liten fråga (t.ex. ämbetsfrågan) kan leda till att man i förlängningen förnekar de mest centrala sanningarna i den kristna tron, t.ex. läran om jungfrufödelsen, om frälsning och förtappelse osv. Och äktenskapsfrågan hänger samman med hela synen på Kristus och hans kyrka (Ef. 5). Man blir inte frälst av att ha en speciell åsikt i ämbetsfrågan eller äktenskapsfrågan. Men man kan inte leva som kristen så att man förnekar eller avvisar det som Kristus eller hans apostlar undervisat om. Tänk på detta!

De som började med att avskriva ämbetsfrågan, såsom majoriteten av lärarna i Meninghetsfakulteten i Norge (Ole Hallesbys fakultet), lär i dag att det är OK med samkönade äktenskap. De rösterna hör vi och ser vi i hela kristenheten (i väst särskilt) och vi har så präster och biskopar som lever i homosexuella eller lesbiska förhållanden.

Jag är medveten om att man alltid måste fråga sig – i mitt fall jag fråga mig – om man har förstått Ordet rätt.
Men är inte många åtminstone eniga med mig om att man inte kan avskriva fråga efter fråga, välja bort så att säga, för att välja några frågor som man sysslar med och inte behöva leva ”i motvind”.

Jag tror inte vi ska vara för upptagna av homosexualitetsfrågan eller av ämbetsfrågan, eller av någon frågeställning. Det viktigaste är frälsningsfrågan, Jesus, Guds Son, världens Frälsare.

Men jag känner kristna som för 30 år sedan sade nej till kvinnoprästbeslutet, som för 10 år sedan accepterade kvinnliga präster, och som idag frågar varför inte två människor, låt vara av samma kön, skulle få gifta sig.

Men en kristen, och inte minst också en luthersk kristen, skall lära sig teologi. Och här är en av prästernas viktigaste utmaningar.

I vår kyrkas centrala bekännelse finns det i princip två artiklar om prästämbetet.

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.  (art. V).

Och vidare:

Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten. (art. XIV)

Prästämbetet är instiftat, det är Kristi vilja. Det är apostolisk kristen tro. Alla kristna kan döpa och predika, men skall inte göra det annat än i nödfall, församlingen skall kalla sin präst och han skall vägleda dem i Guds Ord. Församlingen skall pröva det som sägs, förmana honom och gärna också uppmuntra honom att hålla sig till Ordet i alla väder när han leder högmässan, gudstjänsten och förvaltar sakramenten efter Kristi instiftelse.

Den som döper utan att vara ”rätt kallad” (av Gud och av församlingen) bryter inte bara mot vår kyrkas lagar och ordningar, utan också mot vår kyrkas bekännelse.

Församlingens medlemmar skall i möten, bibelkretsar, massmedia och sociala media,  i ord och toner, i samtal och debatter, i artiklar och föredrag, bloggar och insändare, vittna om Kristus. Det är det som är själva huvudströmmen i den kristna församlingen: att kristna människor, som utrustats i söndagens mässa, går ut med evangeliet till en värld, som Jesus älskar, men som inte känner Honom, inte tror på Honom.

Jag tycker att man kan diskutera många frågor innanför detta. Man kan verkligen fråga sig om en ”präst” måste vara teol. mag från ett universitet. Det är viktigt att han är utbildad i Guds Ord, att han är en Jesu efterföljare, att han kallats av Gud och av församlingen. I framtiden kanske det inte är möjligt att alla präster är heltidsanställda, vi får ”tältmakarpräster”, personer som också har ett civilt yrke, tror jag.

Vi lever nu i en tid när många kristna tycker att ”alla är präster” (eller ”ingen är präst”).  Kanske borde jag hellre skriva pastor, herde, för vi är inga offerpräster, medlare mellan Gud och människor.

Kanske är orsaken till många trender flera. En orsak är nog en okunskap om biblisk och luthersk teologi. Allt flyter, det mesta går. En annan orsak är den teologiska debatt om ämbetet och om äktenskapet och annat som gör att många inte orkar stå i stormen.

En viktig orsak är tyvärr också att vi präster har varit dåliga präster och dräpt det allmänna prästadömet och medvetet eller omedvetet hamnat i något slags prästvälde, som är både äckligt och förfärligt och okristligt.

Vi måste göra bättring. Vår uppgift är att utrusta församlingen till helig tjänst (Ef 4:12), att inspirera och samverka.

Men vi kommer inte rätt på en väg där fråga efter fråga avskrivs och förklaras oviktig.

Allt Guds Ord är viktigt, men Bibelns stjärna och kärna är Jesus Kristus, Guds Son, världens Frälsare.

Henrik

Läs mera i norska Dagen: www.dagen.no/Meninger/12/08/2014/Tapet_av_Menighetsfakultetet-101310

www.dagen.no/Nyheter/04/08/2014/–_Vi_er%E2%80%A8_ikke_lenger%E2%80%A8_et_bolverk%E2%80%A8_mot_liberal%E2%80%A8utvikling-98964

Vi lever i en tid när många har lärt sig att fråga: vad får jag ut av det? Vad vinner jag på det? Vad ger det mig?
Denna narcissism gör att nutidsmänniskan egentligen är ganska ensam.

Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus, en vacker yngling som blev förälskad i sin spegelbild när han såg den för första gången i en källa.

– – –

En ny studie gjord av forskare vid Wester Illinios University visar att Facebook-användare med många facebookvänner som regelbundet uppdaterar sin status och lyfter upp det egna jaget löper större risk att vara drabbade av narcissism.

DÄRFÖR, en antidot mot narcissism:

HERRE, gör mig till ett redskap för din frid!

Låt mig bringa kärlek, där hat råder!

Låt mig bringa förlåtelse,

där orätt har begåtts!

Låt mig skapa endräkt, där tvedräkt råder!

Låt mig bringa tro, där tvivel råder!

Låt mig bringa sanning, där villfarelse råder!

Låt mig bringa hopp, där misströstan råder!

Låt mig bringa ljus, där mörker råder!

Låt mig bringa glädje, där sorg och

bedrövelse härskar!

O, Mästare! Låt mig icke så mycket söka att

bli tröstad.

Som att trösta.

Icke så mycket att bli förstådd, som att förstå.

Icke så mycket att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får.

Det är genom att glömma sig själv,

som man finner sig själv.

Det är genom att förlåta andra,

som man själv får förlåtelse.

Det är genom att dö, som man uppstår

till evigt liv.

Franciskus av Assisi 1181-1226

Henrik

Det första offer ett krig skördar är sanningen, heter det.

Den stora diskussion för/emot Israel har resulterat i ett ställningskrig. Det är ganska litet seriös diskussion mellan åsiktsgrupperna, alltså i den meningen att det skulle vara en argumentation som besvaras med motargument. Det är tydligt att de olika åsiktsgrupperna tror vad de vill. Man tar inte in nya fakta, diskussionen är avgjord innan den börjat.

Jag tycker ju att detta i högre grad gäller dem som klagar på Israel. Det finns en massiv dokumentation, men man vill inte tro, inte lyssna, inte argumentera. Säkert gäller detta också mina meningsfränder, inklusive mig.

Synd att det inte finns någon objektiv instans som mitt i alla hemskheter kunde komma med, ja just det, sanningen.

Jag tycker att Israel öppet har redovisat för fakta. Jag ifrågasätter inte ett ögonblick deras rätt till att existera i sitt land.

Samtidigt är det nog förfärligt med alla offer, barn, kvinnor, gamla människor. Även om en del bilder kan vara Hamas’ redaktionsmaterial, lösryckta ur tid och rum, så finns det bland allt detta förvisso äkta bilder. Det gör ont varje gång man ser och känner lidandet.

Men vad kan man göra om man ständigt blir beskjuten från ett sjukhus, ett barnhem, en skola? Ska man låta den skytten, den avskjutningsrampen få fortsätta ostörd, för att inte ett motangrepp skall resultera i civila offer?

Israel säger sig ha bevis för att beskjutningen av en skola, som upprätthålls av FN och som besköts igår, kom från Gaza. En medveten handling, eller åtminstone ett resultat av ”egen eld”. Är det sant?

Samma frågeställningar gäller också konflikten i Ukraina. Separatister och ukrainska styrkor beskyller varann. Regimen i Ukraina och USA beskyller Ryssland för att ha skjutit på ukrainska mål från ryskt territorium.

I Irak strider man, i Syrien rasar våldsamma strider, i Libyen står det mycket illa till, i Egypten fortsätter oroligheterna.

Konturerna till Bibelns eskatologiska final tecknas allt starkare! De centrala eskatologiska bibliska områdena står nu i brand. De områden som omtalas i Bibelns profetior. Samma område som nämns på Bibelns första sidor, där allting började, är nu i fokus.

En kristen behöver inte frukta, ”för då nalkas er förlossning”. Däremot är det tid att be.
Nu.
För världen, för vårt land, för Israel, för alla lidande palestinier, för hela världen. Och att evangeliet ännu skulle få en chans att vinna människor för Kristus, som varje människa behöver.

Henrik

För några  dagar sedan kom nyheten att prästernas inställning till könsneutralt äktenskap blivit mycket mera positiv. Ännu för något decennium sedan var tveksamheten mycket större än idag. Nyheterna har talat om att ca hälften av Evangelisk-lutherska kyrkas präster är för att välsigna samkönade par, och en stor del av prästerna förespråkar också planerna på att ändra äktenskapslagen i könsneutral riktning.

Det vemodiga i diskussionernaa är att de alternativa programpaketen verkar vara ganska få. Antingen köper man det nya obligatorium som råder i hela västvärlden, dvs bejakar det homosexuella samlivet och sammankopplar det med jämställdhet inför lagen eller så är man en mörkman, som inte låter folk som älskar varandra göra det.

Jag anser att man kan respektera varje människa och hennes/hans människovärde utan att fördenskull acceptera allt vad människor gör. Man har också enligt vår grundlag rätt att ha en övertygelse, det råder åsiktsfrihet. Eller råder det??

Jag intresserar mig inte för vad människor väljer på det personliga planet, vem man tycker om och varför. Det är var och ens ensak. En annan sak är att varje människa ansvarar för sitt liv.

En annan sak är dock vad samhället reglerar eller inte reglerar. Äktenskapet är sammankopplat med familj och barn. Naturens svar är att varje människa har bara en biologisk far och en biologisk mor. Ingen har två mammor eller två pappor, däremot kan många ha två kvinnor eller två män som vårdar dem.

Också i många vanliga adoptioner, när adoptivföräldrarna kommer in i bilden för att de biologiska föräldrarna inte har möjlighet att ta hand om sina barn, eller inte vill göra det, när de ”nya” föräldrarna gör allt för att barnet ska trivas och ha det bra, så ser man ofta hur ”barnet” åtminstone i vuxen ålder vill ta reda på sina biologiska föräldrar och varför de inte kunde fostra sitt eller sina barn. Det sitter mycket djupt.

När nu många av kyrkans präster har ändrat åsikt undrar man om prästerna mera läser sin Bibel. Hur är det möjligt för en präst att bejaka en ordning som Bibeln så tydligt avvisar? Prästens uppgift är ”att förvalta kunskap”. Och hur är det möjligt att kyrkan ändrar sig i fråga efter fråga?

Är det svårt att förstå att en sådan kyrka mister sina medlemmar i ett accelererande tempo? Orden, som jag hoppas är irrelevanta ringer i mina öron: ”…till intet annat duger det än kastas ut och trampas ned av människorna.” (Matt 5:13).
Henrik

I dagens Helsingin sanomat ondgör sig en skribent över virsi 571, på svenska psalm 535 (Den blomstertid nu kommer).

Samtidigt visade Yles hemsida en videosnutt från en lågstadieskola på Skatudden där barn och föräldrar sjöng med i psalmen. Det var det bästa motargumentet.

Kan inte låta bli att blicka litet historiskt tillbaka. Igår kom nämligen ett intressant program, som finns på Areena skulle jag tro, med Seppo Hovi och Lasse Lehtinen. Det behandlade särskilt vinterkriget, musiken och kulturen mm under de svåra månaderna (och åren) – vinterkriget följdes ju av ett annat krig.

I reportaget kom det fram vilken betydelse en annan psalm hade. Folk samlades i tusental och sjöng psalmen Vår Gud är oss en väldig borg.

Då passade det nog.

Vad skall dagens generation sjunga, eller säga, eller göra, om svåra tider av nöd på nytt kommer över oss?

Henrik

I Sverige pågår en häftig debatt om kyrkans själavård efter att programmet Uppdrag granskning i slutet av maj använt dolda kameror i en själavårdssituation, som inte var det den utgav sig för, utan ett spionage på hur kyrkan agerar.

Prästerna som föll offer för denna diskutabla behandling har en gemensam nämnare: de tillhör alla den inomkyrkliga gruppen Frimodig kyrka, som samlar mera konservativa präster och lekmän inför kyrkliga val och andra tillfällen.

Mitt intryck var att prästerna egentligen skötte sig ganska bra, man kan alltid diskutera ordval, men deras attityd var enligt min mening inte påträngande.

Det beklagliga är att det finns många offer i en sådan situation. Det är ganska simpelt, tycker åtminstone jag, att leka inför Gud och inför en medmänniska (även om han är präst) och framställa något som icke är. Prästerna har fått mycket ovett över sig, åtminstone en av dem har ”tagits åt sidan för en tid” av sin biskop, något som enligt biskopen inte är en bestraffning, utan en skyddsåtgärd, så att prästen ska få behövlig vila.

Också de individer, som allt började kring, har fått mycket obehag. De har utsatts för hat och t.o.m. våld, något som varje människa måste fördöma. Med sådana medel förs inga etiska diskussioner.

Men ännu en tredje grupp måste nämnas. Det har förekommit några gripande inlägg i diskussionen, skrivna av öppet homosexuella präster och kristna, som vill respektera Bibelns äktenskapssyn och leva i celibat. Det är en besvärlig grupp för kyrkans mainstream ledare. Sådana borde ju inte finnas. Svenska kyrkan är beredd att hjälpa och milt bemöta dem som vill handla enligt det andra mönstret: gå från ”straight till gay”. Svenska kyrkans policy är i praktiken långt densamma som RFSU:s, tuta och kör. Men åt det andra hållet är det något av förbjuden körriktning.

Läs ett inlägg:
http://www.svt.se/opinion/ocksa-vi-har-ratt-till-en-respektfull-sjalavard#disqus_wrapper_id-svt-e1068178a2a55d3c765e2c288342e3083bece4e5-2085154

Och ännu ett:

http://www.svt.se/opinion/ynkligt-nar-svenska-kyrkan-sviker-sina-praster

Nasrin Sjögren, enligt uppgift queer (skriver hon), ser på kyrkans ledarskap och skriver om ärkebiskop Wejryd bl.a följande:

”Anders Wejryd sätter spiken i kistan för Svenska kyrkans trovärdighet, när han låter sig behandlas som en skamsen skolpojke av SVT:s reportrar.

Han hummar beklagande, instämmer i kritiken och ber om förlåtelse med hela sin uppenbarelse. För något som är så etablerat och grundläggande sedan kristendomens begynnelse samt i hela den nutida världsvida kyrkan. Så sent som 2009 sade Wejryd: ”Värna generositet och hänsynstagande. Karikera inte de andra”.

Samme Wejryd 2014: ”De bör kanske lämna kyrkan”.

Så snabbt eskalerar politiseringen av Svenska kyrkan. 

 Erik Johansson, homosexuell präst (vilket jag i princip aldrig brukar skriva ut; i denna debatt är det dock en viktig poäng när människor som är homosexuella försvarar den klassiskt kristna synen på homosexualitet), kommenterar kyrkomötets beslut:

”Det är ju nämligen så att kyrkomötet 2005 beslutade att också de präster som för sitt samvetes skull eller av andra skäl inte kan tänka sig att välsigna enkönade par ska har full rätt att avstå från den sortens välsignelseakter.

Men detta nämner inte kyrkokansliet något om i sitt utskick. Inte heller ärkebiskopen tycks komma ihåg att det faktiskt ingick som en del av beslutet när det fattades.”

Så blev det.

Min fråga blir: känner vi igen rösten? Situationen? Friheten som gavs men som ”bundna av ett senare löfte” upphävdes i vår kyrka.

När man glider, så glider man.

När prästlöftet gavs (för min del prästeden för snart 42 år sedan!), fanns det inga villkor. Man skulle hålla fast vid Guds Ord, kyrkan förväntades inte ändra sin lära, kanske nog sina formuleringar, sina verksamhetsmetoder, sina psalmer och sånger. Nu väller det in över hela linjen. Det slutar inte bra om inte Gud av nåd vänder situationen.

Vi ska nu söka Guds ansikte. Det uttrycket är för övrigt ett messianskt uttryck, som syftar på Kristus. ”Hans ansiktes ängel”, ”Herren vände sitt ansikte till dig”, Kristus.

För att ta hand om vår kämpande medmänniska, som är precis som vi, kanske med undantag av att hon eller han kämpar med något andra, eller delvis andra frågor än vi. Samma behov av Guds förlåtelse, upprättelse och kraft.

Vi skall också vara trogna. Många kristna lämnar de svåra frågorna, dem som tiden inte accepterar, eller dem som man inte orkar ta itu med. Bibeln är Guds Ord, som pekar på välsignelsens väg. Bibeln får inte sin licens av konservativa kristna, den upphävs inte av liberala kristna.

Vi är alla lika. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.”  Rom 3:23,24.

”Och alla blir som känt alla, om man sen läser det från vänster till höger eller från höger till vänster.”

”Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet.” Hebr. 12:3

Henrik

När man läser vad som sagts och sägs från ledande kyrkligt håll, är man glad över att inte längre sitta med.

Statens representant uppmanar kyrkan att hålla fast vid den traditionella äktenskapssynen. Kyrkans ledare säger att man inte kan mäta tro och kristlighet utgående från ståndpunkt i äktenskapsfrågan.

Kan man inte? Hur kan en kristen strunta i det som står i Bibeln?

Och ändå är inte allt så dumt. Men det börjar mer och mer prägla kyrkan. Få se hur länge allt ska hålla. Om kyrkan tappar bort sin identitet, kommer nog statistiken fort efter.
Henrik

”Mistä tietää, että Pääsiäinen on tulossa? Siitä, että sekä Helsingin Sanomiin että Iltapäivälehtiin ilmestyy pakanoiden vollotusta kristinuskosta.

Kovasti se tuntuu heitä kinnostavan, mihin he eivät itse usko. Mikä järki sellaista on vastustaa, mitä ei ole olemassa?” (http://timosoini.fi/2014/04/siunattua-paasiaista/)

Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom. Jes. 53:3-6

Välsignad Påsk! Siunattua Pääsiäistä!

Henrik

Jag läste i Dagens lösen häromdan om en av de mest tragiska verser i NT.

”När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.” Joh. 13:30

Efter att ta tagit emot sakramentet, som man senare skulle säga, gick han ut ur de heligas gemenskap. Och det var natt. Ja det var det, sannerligen!

Men det som slog mig denna gång var hur odramatiskt det såg ut. De andra lärjungarna märkte inte något.

Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?”  Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag doppar.” Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.  När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: ”Gör snart vad du tänker göra.”  Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga.  Joh. 13:25-29

Det är slutverserna som jag tänkte på. Här skedde något av det allra värsta som har skett på vår jord. Judas lämnade Jesus och järjungarna, Satan hade farit in i honom och han var på väg att förråda Jesus.

Men ingen av dem som låg till bords förstod! De trodde att han var på väg för att köpa något, eller att han fick ett uppdrag av Jesus.

Jag har stannat inför detta nu. Förståndet och iakttagelseförmågan räcker inte till. Förståndet kan inte avslöja den onde. Bara Jesus vet, den Helige Ande vet, Gud vet.

I Markusevangeliet berättas ofta om hur Jesus möte människor som var besatta av onda andar. Det är märkligt att inför Jesus så kunde de inte vara tysta! De avslöjade sig alltid. Och det de sade var sant, men ändå kallt och utan tro.

Nu lever vi i ödestider i många avseenden. Ser du det som sker i det som sker? Ser jag det?

Bara Jesus kan öppna våra ögon så vi ser. Vi kan i Jesu namn och i blodets beskydd avslöja den onde och hans planer. Men Jesus hjälper oss att se människan, den nödställda och slagna. Den människa som i sin ondska – som kan se ut som ett stilla, kritiskt förhållningssätt – har vänt Kristus ryggen.

När vi vet detta, när vi minns korset som restes på Golgata kulle, då kan vi inte fortsätta med business as usual.

Vi behöver vända om, till Jesus, medan tid ges.

Henrik

Jag har ofta haft orsak att återkomma till Nils Bolanders dikt Alla till lags.

Han säger där några ord, som etsat sig i mitt minne:

Bekännande hedningar saluterade honom,

och de fromma kallade honom för sin.

Men i bleket mot kvällningen förbannade han sin seger.

Dessa ord är den ena sidan av att vara kristen och präst. Man kunde också säga politiskt korrekt, även om begreppet inte är lika täckande.

Människan har en vilja att inte vara ytterlighetsmänniska. Man vill gärna ha människor både till höger och till vänster, så att man själv kan framstå som en balanserad och moderat person.

Jag vågar dock säga så mycket att det ibland, kanske oftare än vi tror, är fel att var mittenmänniska, moderat, måttlig. Ibland är det åtminstone nödvändigt att vara ytterlighetsmänniska, om man vill vara en Jesu efterföljare. Tänk på profeterna! Tänk på martyrerna!

När påven Franciscus häromdagen träffade anhöriga till offer för organiserad brottslighet i Italien, sade han många tänkvärda ord. Hans budskap till mafian var: omvänd er, gör bättring, det är ännu inte för sent, men annars kommer ni till helvetet!

Han fortsatte med att säga: var och en av er har haft en far och en mor. Tänk på dem. Gråt lite och bekänn och ångra er synd, annars hamnar ni i helvetet.

Jag tänkte i mitt stilla sinne vad det skulle bli för storm i massmedia, i sociala och asociala medier, om någon biskop eller andlig ledare på våra breddgrader, skulle ha sagt så??

Det kan vara skäl att betona, att ”var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba Honom”.  

Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 1 Joh. 1:8

Men det finns kanske också en annan sida. Den kristna positionen är inte att alltid vara extrem. Snarare är det att aldrig vara extrem. Eller att vara en mittenmänniska.

Det handlar om att följa Kristus. Han, som kunde dämpa de häftiga lärjungarna när de undrade om de skulle be om eld från himlen, inte för att göra dem mera brinnande, utan för att förgöra folket, som inte tog emot Jesus på väg till Jerusalem (Luk. 9:54).

Att vara kristen handlar också om att lära sig tiga, att inte låta sig provoceras, att vänta på Herrens tid.

Jag har nog mycket att lära. Både när det gäller villigheten att bli en dåre för Kristi skull, för Kristi skull alltså, och när det gäller att inte låta sig provoceras av ondska, av smädelser och kritik, av dumhet eller något annat. (Jag kan för övrigt också själv producera allt sådant.)

Att vara kristen kan vara att gå emot alla, att vara ensam bland människor. Det är väldigt få som trivs med det, alla vill gärna vara med i något band eller ha någon rytmgrupp, någon som dunkar en i ryggen.

Men att vara kristen kan också vara att vara till synes tam, ta stryk och bli svarslös – bara för Kristi skull.

Låt oss inte vara mittenmänniskor, inte heller ytterlighetsmänniskor utan centrummänniskor.

Sådana som har Jesus i centrum och som sprider – om inte succé – välsignelse.

Henrik