Henriks kommentarer

Jag har tidigare hänvisat till docent till Kati Niemeläs undersökning: Female Clergy as Agents of Religious Change (http://www.mdpi.com/2077-1444/2/3/358). Eftersom några har aktualiserat den vill jag hänvisa till några drag i den.

Jag uppmanar alla intresserade att läsa Kati Niemeläs text och att varken läsa in mera eller mindre i det hon skriver. Jag tror att artikeln skall uppfattas som ett landskapsporträtt, inte som analyser av enskilda kvinnliga prästers åsikter. De kvinnliga prästerna representerar precis som de manliga prästerna en stor brokighet vad åsikter och uppfattningar beträffar. Jag har träffat flera seriösa kvinnliga präster, vars trosuppfattning jag till många delar kan instämma i. Jag har också följt många manliga präster, vars trosuppfattningar känns väldigt avlägsna och främmande.

Några citat ur Niemeläs artikel, först något om undersökningen:

 The paper is based on quantitative surveys conducted among the members of the Clergy Union  in  2002,  2006  and  2010  (N  =  about  1,000  each)  and  among  the applicants  for university studies in theology in 2010. The research shows that clergywomen are changing the Church in a clearly more liberal direction. They do it in arious areas of church life: they change the perception of faith and dogma, the policies of the Church as well as daily practices  in  parishes.  Clergymen  are  notably  more  traditional  in  their  orientation,  even young  clergymen.  Therefore  it  is  especially  the  female  clergy  who  serve  as  agents  of religious change in the Church.

Och i summeringen säger Kati Niemelä:

In general, clergywomen are clearly changing the Church in a more liberal direction. They do it in various ways: they change the perception of faith and dogma, the policies of the church as well as daily practices in parishes. Female clergy are notably more open towards homosexual couples‘ rights in the Church and have also been more active in acting in favor of them. The data also show that attitudes towards same-sex couples have become more positive during the period 2002–2010, especially among female clergy. Among the men, they have remained more stable.

In general, the construction of faith among women is more individualized and not so dependent on traditional authorities than that of male clergy. Women are not so clearly attached to traditional dogma, they read the Bible less, but pray more than male clergy. Their attitude towards Church work is also more  open  to  society.  They  consider  it  important  that  the  Church  is  active  in  helping  people  and promoting equality, justice and rights of the minorities and not just proclaiming its message by talk.

I artikeln talar Kati Niemelä om de svårigheter som kvinnliga präster möter. Trots beslutet 1986 och de första ordinationerna redan år 1988 möter många kvinnliga präster misstänksamhet och motstånd. De har svårare att avancera inom kyrkan och finna ledande positioner. Mera förefaller enligt Niemelä att krävas av kvinnor än av män, även om situationen nu kanske förändras så småningom.

Niemelä visar tydligt på sammanhanget mellan de två stora problemställningar, som kyrkan är splittrad över idag: ämbetsbeslutet och äktenskapsfrågan. Utan det första beslutet skulle den andra frågan alls haft samma inflytande och fotfäste inom kyrkan, åtminstone inte inom prästerskapet.

Min avsikt är inte att slå ned någon. Vi hör så ofta att man inte skall tala om de svåra frågorna, för de splittrar oss bara.

Jag tror tvärtom att vi borde tala mera – unter uns – om de svåra frågorna, för därför att vi inte talar om dem, och kräver argumentation av varann, är vi så oense.

Månne det inte är så – och detta ska inte populistiskt slängas ut! – att män har gjort mera skada i kyrkan än kvinnor. Det vet ju Gud allena, och svaret behöver vi inte veta. För det handlar ändå om att som Sven Dufva vid behov stå ensamma på bron och hålla ut ett tag ännu!
Henrik

Dagens Nyheter kom idag med dagens nyhet för mig:

Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord, blir katolik!

http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/

Det finns säkert många förklaringar till detta.

Om jag för ett ögonblick bortser från de läromässiga aspekterna, vilket man inte ska göra (!), så finns det kanske några tankar.

Min gode vän och förste förman, teol. dr Per Wallendorff, sade en gång med glimten i ögat, att ”vi lutheraner sitter säkert i himlen en gång med fötterna i kallt vatten och sjunger lutherska psalmer”. 

Det finns många olika kyrkor och fromhetstyper. Någon är läromässigt klar, men kanske litet torr. Någon annan är hänförd, med eld och hängivelse, men har kanske för litet bränsle och mera känsla, och resultatet kan bli en aning bränt.

Andra har inget rum för mystiken, allt är redigt och klart, och andra åter har så mycket mystik att de blir mystiska till slut.

Jag kan också tänka mig att många som kommer från mindre kyrkor och samfund saknar ett större sammanhang. Och den som är ledare och ansvarig blir säkert ibland trött på att vara den som ska hålla kristendomen flytande – mycket förenklat sagt.

Och vi protestanter sörjer över att ingenting idag tycks vara givet, allt är till salu. I det sammanhanget representerar den katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan ett välsignat undantag. Där kör man vidare utan att vara så imponerad av alla världens strömmar i tiden.

Det finns alltså (kanske) en psykologisk ”beställning” på en sådan utveckling – utan att förringa och alls inte försöka ironisera över Ulf Ekmans val. Han har länge stått i rampljuset, han har deklarerat var han står och Livets Ord står, det är mycket han som har stått både för ”tradition” och förnyelse.

Nu vill han ”ställa sig i ledet”. Kanske. Detta kan vara en aspekt.

Det är många som idag dras till den katolska kyrkan. Inte minst när man möter en så urvattnad kristendom i våra sammanhang att man knappast kan kalla det kristendom längre.

Också en lutheran skulle kunna vara ”förunnad” att få ”stå i ledet” i den meningen att man skulle få något ”överlämnat” (traderat), som man skulle få föra vidare (överlämna) åt barn och barnbarn – och åt vänner och andra människor. Kyrkan har en tro – ett trosinnehåll – som bär. Men detta är så bortgrumlat i dagens lutherska kyrkor.

Svaret på kritiska och i viss mening kompletterande rörelser är inte att kasta sig in i något annat och börja renodla det. Svaret är att förstå att det kan vara ett uttryck för något som fattas i (den lutherska) kyrkans/församlingens liv, och att då ta in det – om det är bibliskt relevant.

Jag har en djup respekt för mycket inom den katolska kyrkan. Men jag har också så stora läromässiga frågetecken, för att inte också skriva utropstecken, att jag förblir en glad lutheran till övertygelsen, och delvis nog en ganska bekymrad lutheran i det praktiska.

En sak är dock säker: ingen har allt – utom En.

Kristus.

”I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda.” Kol. 2:3

Henrik

Blev idag intervjuad av TV-nytt, som bad om en kommentar till frågan: skall kyrkan avstå från vigselrätten?

Bakgrunden var ett inlägg av biskop Björn Vikström där han skriver om äktenskapet och den situation som medborgaradressen kan komma att skapa både i kyrkan och i samhället. Biskopen anser att det inte kommer att finnas konsensus om denna fråga i kyrkan (kyrkomötet) eller samhället (riksdagen). För att inte diskussionerna ska slita kyrkan i stycken kanske det skulle vara visare med en obligatorisk civilvigsel, dvs närmast så att kyrkan frivilligt skulle avstå från vigselrätten.

Min kommentar i intervjun var att frågan om vigselsättet inte är någon stor teologisk fråga. I många kyrkor är det ju så, man har inte vigselrätt – därför att inga kyrkor har det i ens hemland eller därför att den kyrka man tillhör inte har vigselrätt. Situationen som skulle uppstå är alltså inte unik.

Man kan också konstatera att den kyrkliga vigseln innehåller två delar: en borgerlig och en kyrklig del, förenade i samma formulär. I vissa skeden har den första delen (den borgerliga) skett på kyrktrappan för att visa att det är en sak för samhället och för att vädja om samhällets, och den konkreta gemenskapens, stöd för äktenskapet. Sen har man gått in och fortsatt med bön för äktenskapet och avslutat med Guds välsignelse.

Vi har redan som känt i vår handbok ett formulär för kyrklig välsignelse av ett civiläktenskap. Formuläret är så lika vigselformuläret att de flesta inte märker skillnaden, som i princip bara består i frågornas ordalydelse (vill du ta NN till din äkta hustru och älska henne i nöd och lust respektive vill du i ditt äktenskap med NN älska din hustru i nöd och lust?) och utebliven växling av ring(ar).

Jag sade, vilket inte riktigt tydligt framkom i den nyklippta (i motsats till undertecknad) versionen, att om orsaken till förslaget att kyrkan frivilligt skall avstå från vigselrätten bottnar i en vilja att fly in i en gråzon och tänka att man inte behöver ta ställning till förändringen av äktenskapet, är det ganska ynkligt. Jag tillade också uttryckligen att detta inte är en kritik mot biskopen, eftersom jag inte har hunnit diskutera med honom om hans motiv. Han hänvisar nog i sitt inlägg till sin oro över att frågan kan skapa motsättningar och bli skadlig. Men han säger också att man öppet skall diskutera och redovisa för sin argumentering.

Men jag står för min åsikt, oberoende av vem som säger det (jag tänker på hela fronten inom kyrkan) och som vill spela så att kyrkan inte skall behöva ta entydigt ställning: det är inte bra.

Den stora utmaningen för kyrkan i en postkristen kultur är att bevara sin tro, att profilera sig utgående från det kyrkan tror och bekänner och samtidigt värna om medmänniskan och signaler omsorg och ansvar.

Det går ändå inte att lämna alla de frågor öppna där en kristen tro och kristet liv törnar mot den moderna människans åsikter. Det går inte att i ett postmodernt samhälle och en postkristen kultur ha en åsiktsgemenskap med alla människor.

Det är genant att det nu råder ett sådant kaos i kyrkan att kyrkan inte kan enas längre om de grundläggande kristna fundamenten för livet.

I alla etiska valsituationer är det viktigt att betona att de kvalitativa kriterierna inte är tillräckliga för att få de etiska koordinaterna klara. Det gäller naturligtvis också äktenskapet och äktenskapslagstiftningen.

De kvalitativa (kärlek, trohet, ansvar osv) måste kompletteras med och styras av de formella kriterierna, som egentligen de kvalitativa kriterierna alltså skall lyda under. De viktiga formella kriterierna för äktenskapet är kön (en person av motsatt kön), släktförhållande (skyddar mot olika former av incest), ålder (skydd mot pedofili och andra former av utnyttjande), antal (skyddar mot polyamorösa förhållanden), art (en människa kan inte ingå äktenskap eller ha en sexuell relation med ett djur – låter märkligt, men sådant förekommer faktiskt) och kravet på att partnern ska vara vid liv.

Detta betyder att en bror och en syster, som älskar varandra och vill vara trogna mot varandra, inte får gifta sig. Det har nyligen varit aktuellt även i Europa. Inte heller får t.ex. en far gifta sig med sin dotter. Ett ensidigt betonande av enbart de kvalitativa kriterierna visar att dessa inte räcker. Innan diskussionerna om äktenskap mellan personer av samma kön har avslutats, har redan diskussionerna om polyamorösa äktenskap/förhållanden (flera partners) börjat. Likaså har åldersfrågan aktualiserats, börjande från vissa europeiska länders förslag om att sänka minimiåldern för inledande av sexuella relationer.

Enligt min mening så räcker det inte med att tala om osjälviska, livslånga relationer som en god grund för ett äktenskap. I tillägg till detta så behövs andra bestämmelser.

Men den svåra utmaningen för kyrkan är, som jag ovan sagt, att trots att det uppstår allt flera motsatsförhållanden mellan en kristen och en icke kristen livssyn, ändå kunna signalera en omsorg om människan, att kyrkan visar att den bryr sig om hur en människa har det, också en sådan människa, som inte kan instämma i kyrkans tro eller etiska undervisning.

Kyrkans profilering i dessa frågor bottnar i en tro på en god Gud, vars vilja, t.ex. uttryckt i Guds tio bud, är god. 

”Buden är inte stängsel, utan skyddsräcken”.

TV-redaktören verkade ganska förvånad över att de präster hon talat med inte såg så stora teologiska problem i frågan om kyrklig vigsel eller inte.

En annan sak är att kyrkan inte frivilligt borde avstå från något som fungerar och som bidrar till att hålla meningsfull kontakt med sina medlemmar. Att få ingå äktenskap vid kyrkans altare inför Guds ansikte är en stor glädje, som många kyrkans medlemmar vill värna om.

En annan situation är uppstår om vigselrätten tas ifrån kyrkan. Med det kan kyrkan leva.

Men kyrkan kan inte leva med att i fråga efter fråga ge avkall på sin bekännelse och acklimatiseras med det omkringliggande sekulariserade samhället. Och det är ju ofta så att det inte ens handlar om det hela samhället, utan om en viss, ganska högljudd grupp, som vill driva sin agenda.

Till hela paketet hör förutom vigsel och äktenskap också barnens situation. Det naturliga är givetvis att ett barn får växa upp med sin far och sin mor. Varje barn har en far och en mor, i vissa fall är de inte längre i livet, eller lever inte tillsammans med sitt barn. Det har ofta sagts att ett parförhållande mellan personer av samma kön kan vara en bättre uppväxtmiljö än en splittrat hem. Det kan säkert stämma. Men otaliga undersökningar visar att barnet behöver både en far och en mor. Det har också gång på gång hänt att barn, som inte fått växa upp med sina föräldrar, eller som saknat den ena föräldern, som vuxen sökt efter sin ”försvunna” far eller mor.

Hand i hand med en ny ”frigjord” sexualetik och en liberal inställning till sexuella relationer går ett kraftigt ökande antal skilsmässor, olyckliga människorelationer och splittrade hem.

Behöver man bättre underlag för att ifrågasätta den nya ”friheten”?

Ett bättre alternativ än en förändring av äktenskapslagstiftningen skulle enligt min mening vara att i lagstiftningen ta hänsyn till alla olika former av gemensamt hushåll. De nu aktuella lagändringarna lämnar en stor grupp människor utanför. Syskon, som bor tillsammans, kanske på äldre dar, eller goda vänner, som flyttar ihop och delar utgifter för boendet mm, skulle enligt min mening ha rätt till skattelättnader, till att kunna ärva varann osv. Grunden skulle inte vara en sexuell inriktning, utan ett gemensamt (bestående) hushåll.

Det är stora frågor som nu diskuteras. Hemmet och äktenskapet är definitivt en sådan fråga.

”Flytta ej ett gammalt råmärke”, heter det i den gamla bibelöversättningen.

Det är ord som vi nu skall ta till oss och likt Maria gömma dem och begrunda dem i vårt hjärta.

Henrik

Min morfar berättade någon gång om en lots, som skulle lotsa ett passagerarfartyg i en farlig och lömsk farled.

Någon frågade honom: känner ni till alla grund här?

– Nej, svarade lotsen, inte på långt när.

– Men hur vågar Ni då ta ansvar för så många passagerare?

– Jag känner farleden!

Jag har tänkt på den gamla berättelsen. Att navigera idag är en annan sak än då. Nu har man tillgång till fina sjökort, till avancerade instrument osv. Men förr var det en annan sak.

Ett sjökort måste vara tillförlitligt. Så också i teologiska vatten. Därför måste man tala om frågor, om undervattensgrund och lömska hinder, som kan leda till katastrof. Idag vill många sälja ”sjökort”, där inte tråkiga grund och undervattenshinder är utmärkta.

Det kan vara ödesdigert.

Men poängen är nog framför allt att veta var det inte finns grynnor. Att känna farleden.

Teologiskt sett innebär det att frälsningsfrågan alltid är huvudfrågan, som sysselsätter oss mest. Men till en herdes kallelse hör också att känna till farliga grund, som kan äventyra en trygg färd.

Det finns i vår tid många, kanske rentav en växande skara, som tycker att man borde tiga om frågor där vi ser olika. Oenigheten ökar hela tiden, så småningom lär det inte finnas så mycket att tala om.

Man ska inte fixera blicken på grynnorna, men man skall vara medveten om dem.

Men blicken ska fästas på Jesus, på trons hövding och fullkomnare, som det hette i den gamla kyrkobibeln. Han är livets verkliga Lots, som kan leda oss hela vägen till hemhamnen.

Henrik

När jag har följt med diskussionerna i brännande aktuella kyrkliga frågor, kommer jag mer och mer till att det kaos som nu råder beror på att vi saknar instrument som kan övertyga.

Med det menar jag inte att argument inte finns. Tvärtom.

Litet tillspetsat kunde man säga att diskussionerna ofta blir ett ställningskrig, där de olika parterna konsulterar teologer och väljer dem som har samma åsikt.

”Han är en bra karl, för han har samma åsikter som jag.”

Jag menar att man inte kan läsa in vad som helst i Bibeln. Man kan inte säga att vi är oense i alla frågor – detta kan vara läget för stunden – utan man måste gå vidare i en seriös argumentation.
Jag riktar kritiken också mot mig själv – och mot mina meningsfränder. Vi är, åtminstone jag, säkert ofta för lata att tränga in i de djupare frågeställningarna.

När jag var yngre, kommer jag ihåg att det ibland sades om någon präst eller teolog att ”han är liberal”. Det räckte alltför ofta, även om jag inte visste vad han tänkte i någon enda fråga. Tilläggas bör dock att detta ”innespråk” nog kunde träffa rätt. För när jag tog reda på vad personen i fråga stod för, var nog den intuitiva uppfattningen ofta, men inte alltid, riktig.
Men detta befriar inte mig. Man är moraliskt skyldig att lyssna, läsa, tänka och försöka förstå.

Samtidigt uttrycker jag min förtvivlan över att vi har en så ynklig teologi inom vår kyrka. Den kritiken gäller nog en stor del av den lutherska kristenheten. På Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Helsingfors år 1963 (var det visst?) kunde de lutherska kyrkorna inte enas om rättfärdiggörelsen genom tron!

Då är det inte längre fel bara på teologerna, det är fel på instrumentet.

Vi behöver en seriös teologi, en exegetik som hjälper oss att läsa och utläsa vad som faktiskt står i vår text, inte inläsningar av olika modeföreteelser i tiden, såsom feminism, positivism, postmodernism, patriarkalism eller något annat.

Och kyrkan skall kunna säga: så säger HERREN. Tappar vi den grundtonen, har vi alls ingenting att säga dagens människa.

Henrik

Yle Teema har börjat sända en serie om Richard Dawkins’ värld. Det första avsnittet sänds häromdan. Den som missade det kan ännu se det på Yle Areena (några dagar!)

Det första programmet behandlade synd, rätt och fel. Han undersökte bl.a om de som tror på Gud har en bättre sexualmoral än de som inte tror.

Men detta är inte Dawkins’ hela värld. Det finns ett intressant videoklipp på Youtube, där  ung kvinna ställer en fråga till Dawkins som gör honom stum. Det faktum att Dawkins ville tänka över svaret får inte vara till hans nackdel. Men det svar som han kom med är nog allt annat än övertygande.

Det påminner nog om rökridåer, i ett trängt läge.

Se här: http://www.youtube.com/watch?v=9W4e4MwogLo

Dawkins är en intressant person. Han ger ofta ett sympatiskt intryck, men kan – som vi alla – vara mindre sympatisk ibland. Detta enligt de många videoinspelningar som finns på Youtube m.fl.

På många sätt är Richard Dawkins kontroversiell.

I programmet reagerar Dawkins starkt inför en bild på utövad homosexualitet, som visas honom. Samtidigt är en politiskt korrekt, han är HLBT-rörelsen och tycker att man ska ha friheter att välja hur och vem man älskar.

När Dawkins debatterar med den australienskiske kardinalen George Pell blir han irriterad över att folk ler skrattar åt honom.
– Varför skrattar ni? frågar en uppenbart irriterad Dawkins.
– Tycker Du inte att det är något komiskt över att man försöker definiera vad ingenting är? svarar Pell.

När Dawkins ombads ställa upp i en debatt mot William L. Craig i England häromåret, vägrade han. Han bekostade däremot en kampanj med texten ”There is probably no God” (det finns troligen ingen Gud). (se t.ex. Atheist Bus Campaign på Wikipedia).

I kampanjen ingick också en bild av en glad liten flicka.

– Varför sätta etikett på mig? Får jag inte välja själv? hette det i kampanjen.
Intrycket skulle vara att ett barn som inte drabbas av religiös indoktrinering är lyckligt och glatt.
Smått pinsamt blev det kanske när det i tidningarna Times och Daily Telegraph avslöjades att flickan kom från ett evangeliskt kristet hem..

Kristna studerande och andra svarade på Dawkins’ busskampanj med att inför debatten skriva ”There is probably no Dawkins”, vilket ju stämde. Dawkins kom inte.

Nu ska man inte försöka få billiga poäng. De stora frågorna avgörs inte med några svep. Det handlar om djupa frågeställningar och en uppgörelse med sanningsfrågan i varje människas själ.

Men Dawkins’ värld är heller inte så klar och entydig som han själv vill framställa den.

Kanske Dawkins ännu är en Saulus på en damaskus-resa?? Skulle inte kristna människor knäppa sina händer för denne medmänniska?

När en känd finsk ateist sade ”jag är inte intresserad av Gud”, svarade biskop Jari Jolkkonen: varför talar han då hela tiden om Gud?

När professor Ingmar Hedenius i tiden var aktiv ateist i Sverige sade man att hans trosbekännelse var: det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet.

Det bästa svaret på all ateism är en frimodig, glad och öppen kristen bekännelse, som inkluderar både lära och liv.

”… ett Kristusbrev, känt och läst av alla människor.”

Henrik

Den senaste tiden har jag funderat mycket över Israel och judarna. En märklig händelse var premiärminister Benjamin Netanyahus julhälsning till kristna (!) 

Han sänder sina ”varmaste hälsningar till alla kristna i hela världen”. Han talar om en gemensam bakgrund och antyder gemensamma rötter. (http://www.youtube.com/watch?v=IrXEzFQzD9s).

På något sätt ser man att samma hat, som drabbat det judiska folket också har drabbat de  kristna – och tvärtom: man känner igen hatet mot judarna genom hatet mot kristna.

Det finns en förklaring till hemligheten bakom detta, tror jag.

”Hans blod må komma över oss och över våra barn.”  Matt. 27:25

Det är för Messias skull som lidandet kommer. För Jesu blods skull, som är en välsignelse när en människa omvänder sig, men som är en dom tills människan omvänder sig (rätt fattat).

Också Israels president Simon Peres sände en julhälsning. Det verkar som om Israels ledare anar att vi hör samman.

Med detta menar jag inte att en kristen kan godkänna alla politiska mm beslut, som Israel tagit.
Men jag tror att det finns ett gemensamt öde och en hemlighet till att vi hör samman. Tiden drar ihop sig.
Frälsningen kommer från judarna, säger Jesus till den samaritiska kvinnan.

HERREN är trofast.

Henrik

”East is East, and West is West, and never the twain shall meet”, skriver Rudyard Kipling i sin kända The Ballad of East and West.

Jag har haft huvudet vänt mot väst, det har i många avseenden varit min referensram – och är det för all del ännu – medan öst har representerat mycket sådant som man vill se bort ifrån.

Den senaste tiden har dock frågan rubbats ganska mycket. Från väster kommer sekularisering, nyateism, materialism och gudsfrånvändhet, med pengar, droger och sex som speciella markörer. Men från öster möter jag en gammal kristenhet, som när många dimmor, som legat över länderna skingras,  blir allt mera synlig. Ett arv från gamla tiden med goda världen, integrerad kristen livssyn, och mycket annat sådant.

Detta gäller i särskild mening Ryssland, som är ett kluvet land, med både modern materialism och hos folkets djupa lager en kristen syn på livet.

Men också i Kina dyker andligheten starkt upp. Den kyrka som inte ”funnits”, har ökat explosivt, och församlingarna är levande och dynamiska och svåra – eller omöjliga – att stoppa. Och i flera andra asiatiska länder är det andliga (kristna) nyvaknandet påtagligt och utmanande för oss i det ljumma Finland.

Vi behöver dessa kristna. ”Kom över och hjälp oss!”

Henrik

Den stora skillnaden – this makes the difference!

continue reading »

”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. ¹⁹ Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn ²⁰ och lär dem att hålla¹ allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”  Matt. 28:18-20

Jesu sista önskan, eller egentligen hans sista befallning, är den s.k. dop- eller missionsbefallningen.

När allt kom till allt var det missionerandet, lärjungagörandet, att förkunna evangeliet för allt skapat som var their main business. Det var det som de kristna skulle vara upptagna av. Det var det som skulle vara kyrkans agenda nr. 1.

Men Jesus sade inte bara att alla folk skall ”göras till lärjungar”, han sade också hur det skall ske: genom att döpa och genom att lära.

Jesus sade inte bara att de skall döpas, utan döpas i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Och Jesus sade inte bara att apostlarna skulle lära, utan att de skulle lära dem att hålla allt vad jag har befallt er. Det betyder alltså att bevara, att behålla, och hålla fast vid.

Det var ju det som apostlarna gjorde.

Men vad hände? Jo, en del s.k. lärjungar börjar säga att ”detta är bara vad Petrus, Johannes, Matteus eller Paulus säger, Jesus sade aldrig något om det”.

Men vad var det som Petrus, Johannes, Matteus och Paulus (och de andra) gjorde?? De lärde dem (människor) att hålla allt vad Jesus hade befallt dem att hålla.

Alltså är det som apostlarna lär och undervisar om sådant som kommer från Jesus själv. Det var Han som först hade lärt apostlarna det.

Kanske lät mina formuleringar litet ”raka”?? Men är det inte detta som t.ex. Paulus argumenterar för ( 1 Tess. 2:13, 1 Tess. 4:1-8 m.fl.)??

Jesus säger ingenting om ”rättfärdiggörelsen genom tron allena” t.ex. Varifrån fick Paulus det?? Han fick det från den undervisning som Jesus hade uppenbarat för honom och de andra apostlarna.

Därför skall vi avvisa den allt vanligare trenden att avvisa apostlarnas undervisning med hänvisning till Jesus. Den är nämligen säkert falsk!

Jesus och Paulus

”säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, ²³ nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna.” Apg. 26:22-23.

”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” Luk. 24:27

Henrik