Blev idag intervjuad av TV-nytt, som bad om en kommentar till frågan: skall kyrkan avstå från vigselrätten?
Bakgrunden var ett inlägg av biskop Björn Vikström där han skriver om äktenskapet och den situation som medborgaradressen kan komma att skapa både i kyrkan och i samhället. Biskopen anser att det inte kommer att finnas konsensus om denna fråga i kyrkan (kyrkomötet) eller samhället (riksdagen). För att inte diskussionerna ska slita kyrkan i stycken kanske det skulle vara visare med en obligatorisk civilvigsel, dvs närmast så att kyrkan frivilligt skulle avstå från vigselrätten.
Min kommentar i intervjun var att frågan om vigselsättet inte är någon stor teologisk fråga. I många kyrkor är det ju så, man har inte vigselrätt – därför att inga kyrkor har det i ens hemland eller därför att den kyrka man tillhör inte har vigselrätt. Situationen som skulle uppstå är alltså inte unik.
Man kan också konstatera att den kyrkliga vigseln innehåller två delar: en borgerlig och en kyrklig del, förenade i samma formulär. I vissa skeden har den första delen (den borgerliga) skett på kyrktrappan för att visa att det är en sak för samhället och för att vädja om samhällets, och den konkreta gemenskapens, stöd för äktenskapet. Sen har man gått in och fortsatt med bön för äktenskapet och avslutat med Guds välsignelse.
Vi har redan som känt i vår handbok ett formulär för kyrklig välsignelse av ett civiläktenskap. Formuläret är så lika vigselformuläret att de flesta inte märker skillnaden, som i princip bara består i frågornas ordalydelse (vill du ta NN till din äkta hustru och älska henne i nöd och lust respektive vill du i ditt äktenskap med NN älska din hustru i nöd och lust?) och utebliven växling av ring(ar).
Jag sade, vilket inte riktigt tydligt framkom i den nyklippta (i motsats till undertecknad) versionen, att om orsaken till förslaget att kyrkan frivilligt skall avstå från vigselrätten bottnar i en vilja att fly in i en gråzon och tänka att man inte behöver ta ställning till förändringen av äktenskapet, är det ganska ynkligt. Jag tillade också uttryckligen att detta inte är en kritik mot biskopen, eftersom jag inte har hunnit diskutera med honom om hans motiv. Han hänvisar nog i sitt inlägg till sin oro över att frågan kan skapa motsättningar och bli skadlig. Men han säger också att man öppet skall diskutera och redovisa för sin argumentering.
Men jag står för min åsikt, oberoende av vem som säger det (jag tänker på hela fronten inom kyrkan) och som vill spela så att kyrkan inte skall behöva ta entydigt ställning: det är inte bra.
Den stora utmaningen för kyrkan i en postkristen kultur är att bevara sin tro, att profilera sig utgående från det kyrkan tror och bekänner och samtidigt värna om medmänniskan och signaler omsorg och ansvar.
Det går ändå inte att lämna alla de frågor öppna där en kristen tro och kristet liv törnar mot den moderna människans åsikter. Det går inte att i ett postmodernt samhälle och en postkristen kultur ha en åsiktsgemenskap med alla människor.
Det är genant att det nu råder ett sådant kaos i kyrkan att kyrkan inte kan enas längre om de grundläggande kristna fundamenten för livet.
I alla etiska valsituationer är det viktigt att betona att de kvalitativa kriterierna inte är tillräckliga för att få de etiska koordinaterna klara. Det gäller naturligtvis också äktenskapet och äktenskapslagstiftningen.
De kvalitativa (kärlek, trohet, ansvar osv) måste kompletteras med och styras av de formella kriterierna, som egentligen de kvalitativa kriterierna alltså skall lyda under. De viktiga formella kriterierna för äktenskapet är kön (en person av motsatt kön), släktförhållande (skyddar mot olika former av incest), ålder (skydd mot pedofili och andra former av utnyttjande), antal (skyddar mot polyamorösa förhållanden), art (en människa kan inte ingå äktenskap eller ha en sexuell relation med ett djur – låter märkligt, men sådant förekommer faktiskt) och kravet på att partnern ska vara vid liv.
Detta betyder att en bror och en syster, som älskar varandra och vill vara trogna mot varandra, inte får gifta sig. Det har nyligen varit aktuellt även i Europa. Inte heller får t.ex. en far gifta sig med sin dotter. Ett ensidigt betonande av enbart de kvalitativa kriterierna visar att dessa inte räcker. Innan diskussionerna om äktenskap mellan personer av samma kön har avslutats, har redan diskussionerna om polyamorösa äktenskap/förhållanden (flera partners) börjat. Likaså har åldersfrågan aktualiserats, börjande från vissa europeiska länders förslag om att sänka minimiåldern för inledande av sexuella relationer.
Enligt min mening så räcker det inte med att tala om osjälviska, livslånga relationer som en god grund för ett äktenskap. I tillägg till detta så behövs andra bestämmelser.
Men den svåra utmaningen för kyrkan är, som jag ovan sagt, att trots att det uppstår allt flera motsatsförhållanden mellan en kristen och en icke kristen livssyn, ändå kunna signalera en omsorg om människan, att kyrkan visar att den bryr sig om hur en människa har det, också en sådan människa, som inte kan instämma i kyrkans tro eller etiska undervisning.
Kyrkans profilering i dessa frågor bottnar i en tro på en god Gud, vars vilja, t.ex. uttryckt i Guds tio bud, är god.
”Buden är inte stängsel, utan skyddsräcken”.
TV-redaktören verkade ganska förvånad över att de präster hon talat med inte såg så stora teologiska problem i frågan om kyrklig vigsel eller inte.
En annan sak är att kyrkan inte frivilligt borde avstå från något som fungerar och som bidrar till att hålla meningsfull kontakt med sina medlemmar. Att få ingå äktenskap vid kyrkans altare inför Guds ansikte är en stor glädje, som många kyrkans medlemmar vill värna om.
En annan situation är uppstår om vigselrätten tas ifrån kyrkan. Med det kan kyrkan leva.
Men kyrkan kan inte leva med att i fråga efter fråga ge avkall på sin bekännelse och acklimatiseras med det omkringliggande sekulariserade samhället. Och det är ju ofta så att det inte ens handlar om det hela samhället, utan om en viss, ganska högljudd grupp, som vill driva sin agenda.
Till hela paketet hör förutom vigsel och äktenskap också barnens situation. Det naturliga är givetvis att ett barn får växa upp med sin far och sin mor. Varje barn har en far och en mor, i vissa fall är de inte längre i livet, eller lever inte tillsammans med sitt barn. Det har ofta sagts att ett parförhållande mellan personer av samma kön kan vara en bättre uppväxtmiljö än en splittrat hem. Det kan säkert stämma. Men otaliga undersökningar visar att barnet behöver både en far och en mor. Det har också gång på gång hänt att barn, som inte fått växa upp med sina föräldrar, eller som saknat den ena föräldern, som vuxen sökt efter sin ”försvunna” far eller mor.
Hand i hand med en ny ”frigjord” sexualetik och en liberal inställning till sexuella relationer går ett kraftigt ökande antal skilsmässor, olyckliga människorelationer och splittrade hem.
Behöver man bättre underlag för att ifrågasätta den nya ”friheten”?
Ett bättre alternativ än en förändring av äktenskapslagstiftningen skulle enligt min mening vara att i lagstiftningen ta hänsyn till alla olika former av gemensamt hushåll. De nu aktuella lagändringarna lämnar en stor grupp människor utanför. Syskon, som bor tillsammans, kanske på äldre dar, eller goda vänner, som flyttar ihop och delar utgifter för boendet mm, skulle enligt min mening ha rätt till skattelättnader, till att kunna ärva varann osv. Grunden skulle inte vara en sexuell inriktning, utan ett gemensamt (bestående) hushåll.
Det är stora frågor som nu diskuteras. Hemmet och äktenskapet är definitivt en sådan fråga.
”Flytta ej ett gammalt råmärke”, heter det i den gamla bibelöversättningen.
Det är ord som vi nu skall ta till oss och likt Maria gömma dem och begrunda dem i vårt hjärta.
Henrik