Man kan märka en utveckling i olika frågor och ideologier. Detta gäller också kyrkans hantering av svåra och känsliga frågor.

1. Först vill vi bara vara en accepterad minoritet: vi ber om rätt, om livsutrymme.
2. Sen vill vi vara jämställda, likvärdiga. Samma rättigheter som Ni (så länge vi är i minoritet)
3. Sen blir vi i majoritet och inför det garanterar vi er rätt till att ha er åsikt, också om ni är i minoritet.
4. Sen blir det begränsningar för minoriteten: ni får visserligen ha er åsikt fortfarande, men i offentliga sammanhang gäller bara en åsikt, dvs vår.
5. Sen måste Ni tänka som vi, annars…
6. Sen kommer åtgärderna, avkragningar, utestängning osv.
7. Vad kommer sen?
   

När man ser på utvecklingen i Svenska kyrkan och i vår Evangelisk-lutherska kyrka i Finland, påstår jag att man tydligt ser dessa skeden.

Jag läste nyligen vad en dansk vän, Flemming Kofod-Svendsen, tidigare generalsekreterare för den danska ”studentmissionen” (KFS), minister för KD i två regeringar, församlingspräst i Birkeröd, sagt i en intervju.  Han konstaterade att situationen i Danmark skiljer sig från den i Sverige, mycket tack vare Grundtvig. Där har man en större frihet och respekt för övertygelse inom den danska folkyrkan, bl.a genom inrättandet av s.k. valgmenigheder (församlingar där församlingen har rätt att kalla sin egen präst), men även genom en mera generös inställning till präster med ”gammaltroende” bibelsyn.

Man kan diskutera om det är något ideal. Frågan är om det dock är en linje som ger betänketid åt olika parter. ”Av frukten känner man trädet” är en princip som ibland kräver tid, även om många ”frukter” redan är ganska uppenbara.

Vi i Finland har en situation som är mycket lik den svenska.

Ämbetsfrågan har varit en svår fråga. Den har varit frustrerande och tärt på allas krafter. Jag som var med om beslutet – hur jag röstade vet alla som bör veta det – minns hur diskussionerna gick före beslutet. Jag minns också körreglerna, där vi i arbetsgruppen under biskop Olavi Rimpiläinens ledning försökte finna lösningar i en i och för sig omöjlig teologisk situation (att en kristen kyrka är delad i sin lära). Nu visar det sig, tycker jag, att det inte bara är frågan om kvinnliga präster som är föremål för diskussion, utan att hela frågan om prästämbetet är ifrågasatt på många håll. Det verkar som om diskussionerna rör sig på linjen  utbildning – lämplighet – rättighet, med en individuell trend på att få förverkliga sig själv. Därför har vi också flera 50-60 åringar som blir präster.
Dem som Gud har kallat, oberoende av ålder, är inte föremål för mina frågeställningar. Om och när Gud kallar, vem är jag att jag har något att invända!!

Den andra frågan, som nu förbereds och väller in i samhälle och kyrka, är äktenskapet. Jag tror verkligen att ovannämnda, ganska karrikerade, men sanna teckningar av olika skeden, kommer att gälla också denna fråga. Först är det otänkbart (för många ett passerat stadium), sen är det tänkbart för en minoritet (det gäller ju inte oss alla, utan bara en liten grupp), sen kommer kraven på jämställdhet och lika rättigheter. Och så övergår det i att man inte får tänka annorlunda (offentligt, nog privat) till en åtstramning.

Vi får se hur det går. Hoppas jag har fel.

Men jag tycker absolut att våra biskopar nu skall ta lärdom av detta, om man inte inom en överkomlig framtid ska riskera att många ”väckelsekristna” söker sig nya sammanhang. Nu borde kyrkan öppna för ”valgmenigheder” (personförsamlingar el dyl) och ge rum åt sådana som inte vill bråka, men som har en övertygelse, en tro med mycket gamla rötter!

Ett reservat, eller hur man vill tänka, är ju bara en tillfällig lösning. Men kanske det under den perioden kan ske något nytt, genom att Gud själv griper in och förbarmar sig över oss alla.

Henrik

”Då sa’ den tappre siste mohikanen:
”Vilda västern är ej som förut.”

Så sjöng Little Gerhard i en sång som för länge sen var ganska populär. Då handlade det om hur den ”vite man” kom och byggde en järnväg och det var orsaken till den tappre siste mohikanens ord: Vilda västern är ej som förut.

Biskop Bertil Gärtner, biskop i Göteborg under åren 1970-1991, sade en gång att han kanske hamnar på zoologiska muséet, för han representerar en utdöende art. Han avsåg sitt ställningstagande i ämbetsfrågan, som gjorde honom mäkta impopulär och samtidigt mycket respekterad.

Om Gärtner upplevde att han var något av ett utdöende släkte, med andra ord ”den siste mohikanen” så är de orden och den känslan ännu starkare i vår tid.

I Joh 6 håller Jesus ett starkt tal, som väckte stor anstöt. Talet handlade som känt om det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Jesus sade att Han är det brödet. Aposteln och evangelisten Johannes berättar att många judar tog anstöt av det. Men han berättar också att många av Jesu lärjungar sade ”det här är ett hårt tal” och ”vem står ut med att höra det?” (v. 60). Och några verser senare berättar Johannes att ”efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom” (v. 66).

Det är något av detta som jag har funderat över den senaste tiden. Många av Jesu lärjungar drog sig tillbaka..!! Den gången gällde det Jesu anspråk på att vara den enda vägen till Gud, det (enda) bröd som ger världen liv osv.

Nu är det skäl att inte sätta likhetstecken mellan ämbetsdiskussionerna inom Svenska kyrkan och inom vår kyrka och den situation som den ovan citerade texten talar om. Men nog finns det en relation, en relation som ofta har förbigåtts. Den ”nya teologin” har lett till en helt annan kristendomsförståelse, som nog har sina rötter i ämbetsteologin, om inte i absolut mening så dock i förlängningen, som en inkörsport. Genom den porten har en ny äktenskapssyn börjat breda ut sig inom kyrkan, också i vårt stift. När jag läser om kandidater till kyrkans beslutande organ som frimodigt deklarerar att de stöder det samkönade äktenskapet, så tänker jag: har du inte läst din Bibel? När det står ”en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru” och ”de två skall vara ett kött”, så kan det inte lämna någon i tvivel om vad Bibeln säger om äktenskapet, kristet sett.

Och mellan äktenskapssyn och ämbetssyn finns det en tydlig bro. Det är inte en helt entydig och enhetlig brygga mellan två frågor i tiden, men de ligger nära varann och man argumenterar för dem på liknande sätt.

Ännu för ett par decennier sedan trodde de flesta att den frågan inte får stort stöd inom kyrkan. Nu vet vi att de som håller på den nya definitionen av ett äktenskap blir allt flera.

Vilda västern är ej som förut.

I hela den s.k. kristna västvärlden, eller rättare sagt det postkristna väst, är den traditionella äktenskapssynen på reträtt.
Det som förr gällde, blir en alltmer sällsynt fågel. Och det hänger nog samman med en ny kristendomsförståelse, som inte har rum för det unika med Jesus, och inte heller Bibelns ställning som norma normans.

Det är ett hårt tal, tycker många, kanske också många av Jesu lärjungar.

Men så har Jesus och hans apostlar lärt oss.
Det handlar inte om bristande respekt för människor. Det handlar inte, vilket ofta hävdas, om mänskliga rättigheter. Det handlar helt enkelt om att vänskap kan råda mellan personer av samma kön eller olika kön, men att ett s.k. samkönat äktenskap alltid har varit och är en konstruktion.

Den stora debatten har redan förts i samhället. Många lyssnar inte längre. Men för kyrkans vidkommande fortsätter diskussionerna i det kyrkomöte som väljs om en dryg vecka.

Henrik,

knappast så tapper, och kanske inte helt den sista, och inte mohikan heller, men ändå något ditåt..

”I have come to the pinnacle of success in business.
In the eyes of others, my life has been the symbol of success.
However, apart from work, I have little joy. Finally, my wealth is simply a fact to which I am accustomed.
At this time, lying on the hospital bed and remembering all my life, I realize that all the accolades and riches of which I was once so proud, have become insignificant with my imminent death.
In the dark, when I look at green lights, of the equipment for artificial respiration and feel the buzz of their mechanical sounds, I can feel the breath of my approaching death looming over me.
Only now do I understand that once you accumulate enough money for the rest of your life, you have to pursue objectives that are not related to wealth.
It should be something more important:
For example, stories of love, art, dreams of my childhood.
No, stop pursuing wealth, it can only make a person into a twisted being, just like me.
God has made us one way, we can feel the love in the heart of each of us, and not illusions built by fame or money, like I made in my life, I cannot take them with me.
I can only take with me the memories that were strengthened by love.
This is the true wealth that will follow you; will accompany you, he will give strength and light to go ahead.
Love can travel thousands of miles and so life has no limits. Move to where you want to go. Strive to reach the goals you want to achieve. Everything is in your heart and in your hands.
What is the world’s most expensive bed? The hospital bed.
You, if you have money, you can hire someone to drive your car, but you cannot hire someone to take your illness that is killing you.
Material things lost can be found. But one thing you can never find when you lose: life.
Whatever stage of life where we are right now, at the end we will have to face the day when the curtain falls.
Please treasure your family love, love for your spouse, love for your friends…
Treat everyone well and stay friendly with your neighbors.”

”The last words of Steve Jobs”

Gripande!

”Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?” (Mat 16:26)
– Jesus

Det är ju det som Steve Jobs egentligen säger. Och jag hoppas att han fick höra orden om liv:

”Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” (Joh 10:10)

Och: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.  (Joh 11:25,26)

– Jesus Kristus

Hör och förstå! Det är angeläget för oss alla.

Henrik

2016

”Hän kysyykin ”mikä se joulun ’oikea’ sanoma tätä nykyä on? Koulun joulujuhlista ei saa tähän kysymykseen sen tarkempaa vastausta kuin että joku ’joulun taika'”.

Hänen mukaansa ”joulun taika” kuulostaa tyhmältä ja keinotekoiselta. Lisäksi häntä ihmetyttää ”miksi on vapaa-ajattelija-näkökulmasta ok uskoa joulun taikaan ja markkinoida sellJoulun taaista taikauskoa lapsille, kun selvästikään ei ole ok markkinoida heille Jeesusta”.

– Minä kaipaan kristillistä joulua. Siksi aion mennä joulukirkkoon, jos saan lapset hereille riittävän aikaisin, Halla-aho kirjoittaa.

– Vuosisatojen kuluessa on muodostunut ja vakiintunut tiettyjä kristinuskoon liittyviä joulurituaaleja, eivätkä ne ole merkityksettömiä. Kun ne korvataan höpöhöpöllä ja naminamilla, tulee tyhjä olo.

Jussi Halla-aho yllättää. Positiivisesti.

Henrik

http://www.verkkouutiset.fi/kotimaa/joulun%20taika-44665

En av Ravi Zacharias’ medarbetare, Jill Carattini, skriver på RZIM:s sida om ett viktigt ämne: på picnic eller pilgrimsresa (Picnic and Pilgrims).

Hon berättar om den nya flygplatsen i Thailand, som besöks av 100 000 turister, som inte ska någonstans, som kommer för att ta bilder, fira ledig tid, äta och dricka. De har ingen adress, ingen biljett, de har inget mål.

Hon talar om oss kristna och skriver att vi inte får glömma att vi är pilgrimer, vi är på resa till vårt egentliga mål.

Henrik

http://rzim.org/a-slice-of-infinity/picnics-and-pilgrims#.Vm1KzjWzmwc.facebook