Henriks kommentarer

I min första Kyrkohandbok (med kyrkoårets texter, Borgå 1960), som jag införskaffade någon gång i medlet av 1960-talet som teol.stud,  står det under rubriken Vår gudstjänst några ord tänkvärda ord:

Predikan är icke ett föredrag, utan en förkunnelse av Guds dom och nåd.

Jag har många gånger förundrat mig över det som var konsensus då: förkunnelse, Guds dom och nåd. Så klart att det stod i kyrkohandbokens instruktion!

Jag påmindes om dessa rader när en pensionerad ämbetsbroder nyligen sade: ”Utan ett personligt till tilltal blir det ingen kristen förkunnelse (utan ett föredrag!”).

Det specifikt kristna budskapet är inte endast: Kristus har dött och uppstått. Utan: Kristus har dött och uppstått för dig! För dig utgiven, för dig utgjutet. Dina synder är förlåtna!

Paulus skriver:  Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. 
 2 Kor 5:15.

Som att sända ett härligt brev utan adressat..

Så ska vi också läsa Bibeln. Som ett kärleksbrev, från Gud till oss, till dig och mig!

Henrik

Nyligen hemkommen från överläggningar med kristna ledare, samlade till diskussioner i Stockholm (tillägg 13.4.2016: Kyrklig samling och dess samarbetsråd), försöker jag samla mina tankar.
Det slog mig hur lika den andliga och kyrkliga situationen är i Finland och Sverige. Sverige har gått före, på många områden, men frågan är om inte vi snart kört om i vissa avseenden.
Det senaste beskedet, att kyrkomötet i Norge godkänt vigsel av samkönade par, är upprörande. Att en kyrka igen kan ta avstånd från möjligast tydliga bibelord är skrämmande. Och detta kommer att vara tändvätska på diskussionerna i vårt kyrkomöte. Den ena frågan har gett den andra, det är uppenbart. Alla som är insatta i kyrkliga frågor vet vad jag syftar på.

Dessa tider finns det många av oss som vill ropa: ge mig kyrkan tillbaka!

Vi vet att detta rop till stora delar är en fullkomlig omöjlighet. Enhetskulturen är passé, den gamla folkkyrkosynen bryts sönder dag för dag och det är enligt min mening bara en tidsfråga när systemet rasar. Det finns ingen kyrka i världen som har överlevt genom att pruta på och ge avkall på sin bekännelse, att genom en tidsanpassad profilering och agenda försöka hålla kvar sina medlemmar. Ekonomin, systemet, människorna, det kommer inte att gå, tror jag.

I en annan mening är ”ge mig kyrkan tillbaka” en svår, men berättigad bön. Varför skulle vi som delar kyrkans tro och bekännelse säga upp vår hemortsrätt i kyrkan? Varför skulle vi, som betalar kyrkoskatt som alla andra, finna oss i att inte få utrymme inom kyrkan utan att kompromissa på den tro som vi alltid haft?

”Vi skall inte finna oss i att kyrkoledningen (i våra nordiska länder) vill svälta ut oss”, skrev en god vän till mig häromdan.

Det som bekymrar mig är att det uppenbart finns olika grupper också bland bekännelsetrogna kristna. Jag möter kristna som mera är fokuserade på kyrkligheten än på bibliciteten. Dessa behöver inte vara motsatser, men Bibelns ställning är åtminstone för mig den viktigaste frågan, för den inkluderar kristologi, teologi inklusive ämbetsteologi, vägledning för en kristen i många livsfrågor osv.

Ett av de största bekymren är att det finns en tydlig delning baserad på ålder. Den äldre generationen, särskilt gäller det oss präster men också i hög grad lekmän, är upptagen med att säkra sin plats i våra gamla folkkyrkor. Så länge vi hade rum och har rum, är problemen mindre, heter det ofta. Men de unga lever ofta i en annan värld. Många av de unga är inte så intresserade av teologi, inte av lärofrågor, inte heller alltid av bibelläsning. Man är mera fokuserad vid gemenskap, och då är det inte alltid primärt vad de andra tänker och tycker. Lovsång och bön förenar pingstvänner, lutheraner och katoliker – och allt däremellan – man ser inga relevanta frågeställningar i dogmatiska frågor.

Låt mig för undvikande av missförstånd få säga att jag tycker mycket bra om pingstvänner och andra kristna. Också den katolska kyrkan kan jag till vissa delar, större och mindre, känna en sympati för. Samtidigt är de teologiska frågorna så avgörande att det inte kan vara konkreta alternativ för mig om min kyrka inte har rum för mig. Men en andlig gemenskap finns, vi reser mot samma mål också om vi reser olika vägar (låt mig säga det så utan att i detta sammanhang säga mera än att jag har teologiska reservationer, som jag tror, på goda grunder). Men det har jag också när det gäller min egen kyrka, så som den har utformats under senare år (och de är ganska många). Men vår kyrkas trosgrundval, omfattar jag helt och fullt.

Jag har ibland tänkt att Herren kanske bereder kommande generationer för tider som väntar. Då kan behovet av husförsamlingar, små gudstjänstgemenskaper, olika bekännelsegrupper mm vara av avgörande betydelse. Det är lätt för den som så önskar att i ett politiskt ogynnsamt klimat på ett avgörande sätt slå sönder verksamhetsförutsättningar för våra nordiska folkkyrkor. Det är betydligt svårare att komma åt en kyrka som består av små husförsamlingar, bibel- och bönegrupper, arbetsplats- och familjegemenskaper som inte går att lokalisera. Kanske ingår ngt sådant i Guds framtidsstrategi.

Nu skulle det vara nödvändigt att äldre och yngre kristna skulle kunna finna varann mera konkret. Det är en trend i tiden att de unga inte går in i de äldres lösningar. Det gäller i det profana likaväl som i det kyrkliga. Få se hur länge unga människor orkar uppehålla partipolitiska verkligheter, samfundsgränser, för att inte tala om väckelserörelseorganisationerna (klumpigt ord). Redan idag ser man en sannolik framtid med nya konstellationer.

Detta är ingenting hopplöst.  Guds folk har alltid en framtid! Det handlar inte om en organisatorisk, ideologisk, kyrkopolitisk strid, primärt. Kampen är andlig. Inte mot kött och blod (personer):

”Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna.” (Ef 6:12)

Jag tror fortfarande, men jag kan ha fel, att en möjlighet kunde vara personförsamlingar med stora möjligheter till profilering och betoningar – på biblisk grund, och i enlighet med vår kyrkas bekännelse. Församlingar, som inte skulle påtvingas nymodigheter och kyrkomötesbeslut, som inte har stöd i den Heliga Skrift.

Biskop Bo Giertz och även biskop Bertil Gärtner har ibland kritiserats för att inte ha lett svenska kyrkokristna till en exodus ur en avfallen kyrka. Jag förstår kritiken, men vet inte hur det skulle ha gått.

Om man ser på de grupper som valt att bryta med folkkyrkan, andligt, organisatoriskt, strukturellt, så ser resultatet inte alltid så lyckat ut (även om detta inte får vara ett avgörande kriterium! sanningen är alltid det viktigaste). Det har blivit små grupper med marginellt inflytande.

Men en liten kyrka eller liten församling är inte någon omöjlighet för en kristen. I allt gäller det dock att ställa det i relation till möjligheten att vinna mänskor för Kristus.

Om vår kyrka går in för att godkänna vigsel av samkönade par kommer ytterligare ett hinder för många av oss. Det blir allt svårare att motivera för sig själv att stå i ett sammanhang som så kallt avvisar Bibelns klara ord. Man kan hålla fast vid Ordet utan att avvisa människan, oberoende av vilka problem han eller hon har – vi är alla syndare som lever av nåd.

Men om vi hamnar i en situation där vi inte kan delta i en gudstjänst i vår egen kyrka utan att tumma på vår tro är nog situationen beklämmande.

En av dem som jag hade glädjen att lyssna till häromdagen, är en professor emerita, som varit kvinnlig präst, men som inte kunde stå kvar i en kyrka där ärkebiskopskandidaterna (inklusive den person som valdes till ärkebiskop) inte kunde se någon avgörande skillnad mellan Jesus och Mohammed. Som berättar att hon suttit i domkyrkan i Lund och hört hur texterna om Jesu dop resulterar i predikningar om vad prästen varit med om under veckan, minnen från dop. Om församlingarnas verksamhetsannonser som inte innehåller någon antydan om att det handlar om en kristen församling.

Till de unga säger jag: en kyrka, en församling, ett kristet liv kan inte växa, inte byggas utan teologi. Det är inte detsamma som att drunkna i ordstrider, eller låta alla frågor ha samma relevans. Men se var diskussionernas nuläge har hamnat: det började (och fortsatte) med ämbetsfrågan 1986, det fortsätter med frågan om äktenskapet (som ännu kommer att kantra), frågorna gäller redan kristologin (vem Jesus är, är Han den enda vägen, det Enda Namnet för vår kyrka längre?) och frälsningen. Och därför: bli en flitig bibelläsare!

Till oss äldre kristna säger jag detsamma. Och dessutom: be för de unga, ge dem utrymme! Lyssna till dem, dela ledarskapet, ge dem förtroenden, utrusta dem, stöd och uppmuntra dem.

Det tröstar mig att ”striden är Herrens”, att Han ska leda sitt folk i trofasthet. Att vi får be skördens Herre om arbetare (präster och lekmän, inte minst också lekmän) som brinner för Kristi sak.

Henrik

Docenten Matti Myllykoski, som brukar vara synlig i massmedia inför och under större kristna helger (inte nödvändigtvis på grund av egen aktivitet, utan säkert ofta kontaktad av redaktörer som vill ha en kritisk synpunkt) hävdade senaste tisdag kväll att evangeliernas berättelser om Jerusalems förstöring (Mark m.fl) är skrivna efter år 70 e Kr.

Detta är ju ett gammalt argument, och den sena dateringen delas av flera forskare. Men vilken är dokumentationen? I bakgrunden ligger ofta att Jesu ord antyder att evangelisten, som formulerade dem, hade tillgång till ”fakta”, dvs de skriver först efter att Jerusalems förstöring har ägt rum. Även om det inte i sig behöver falsifiera evangeliernas berättelser, kan det handla om att Jesus de facto inte uttryckte sig så specifikt, men att evangelisterna ”förbättrat” dem och konkretiserat dem (orden) i ljuset av det de visste att hade skett.

Utan att i detta skede gå in för en meningslös polemik mot Myllykoski, vill jag hävda att det finns många argument mot en sådan tolkning.

1. Apostlagärningarna handlar ju om tiden efter Jesu himmelsfärd och pingsten. Det är en spännande läsning, som betonar att det egentligen inte handlade om apostlarnas initiativ och gärningar, utan om sådant som i del 1 av dubbelverket Luk-Apg i vissa handskrifter uttrycks med orden: Jesus började göra och lära. Tanken är uppenbart den att det som Apg handlar om är att Jesus fortsätter sitt verk. Sålunda är Jesus huvudpersonen, och den Helige Ande, som är samme Treenig Gud.
   De jordiska huvudpersonerna är Petrus (första delen) och Paulus (senare delen, från kap 9). Apostlagärningarna innehåller flera ”vi”-avsnitt, där Lukas skriver om händelser med Paulus (Apg 16:10-17, 20:5-15, 21:1-18, och 27:1-28:16). Apg slutar med svårigheter i Rom, sannolikt åren 61-63 e Kr dvs strax före Paulus och Petrus led (martyrdöden). Det anmärkningsvärda är att deras martyrium inte nämns med ett enda ord, vilket sannolikt betyder att Apg skrevs före deras död.
   Apg nämner ju diakonen Stefanus’ död (Apg 7) och Jakobs (aposteln Johannes’ bror) död (Apg 12:2), men skulle inte nämna de apostlar som hela innehållet bygger på! Vidare omnämns profeten Agabus’ profetia och dess uppfyllelse (Apg 11:28), vilket måste anses vara en mindre dramatisk händelse än att templet i Jerusalem förstörs och Jesu profetia därmed går i uppfyllelse år 70 e Kr. Inte ett ord om denna dramatiska händelse i Apg, vilket är ett starkt argument för att Apg skrevs före Jerusalems förstöring.
2. Inledningen till Apg hänvisar tydligt till Lukas’ förra skrift, evangelium enligt Lukas. Det visar ju att Luk skrevs före  Apg, antingen något/några år före, eller senast som första delen av ett dubbelverk, men trots allt före Apg.
3. Inledningen till Luk (1:1-4) antyder att andra framställningar redan var kända av Luk; de andra evangelierna, eller åtminstone Mark och Matt, kanske också olika anteckningar till t.ex. Jesu tal, var redan skrivna. Lukas talar om ”många”. Detta leder enligt min mening till tidigare dateringar av evangelierna och Apostlagärningarna. Om man utgår från att Apg inte noterar händelserna år 70 e Kr, inte Petri och Pauli martyrium ca 64 e Kr (endel daterar Paulus’ martyrium till år 67 e Kr),som alla måste vara helt centrala med tanke på Apg och dess huvudärende, måste Apg vara skriven senast under åren 61-63 e Kr. Evangelierna kan ha skrivits ca år 60, eller tom ngt tidigare. Nämnas kan att den på sin tid kända liberala teologen John T A Robinson (förf till boken ”Gud är död”, orig Honest to God) ansåg att Matt skrevs ngn gång på 40-talet e Kr.Så diskussionen kan inte avfärdas med en kommentar som bygger på en ”trosföreställning” (eller ”otrosföreställning”: Jesus kan inte på 30-talet e Kr ha vetat om Jerusalems undergång år 70). Det litterära beroendet, särskilt det synoptiska, förhållandet mellan de tre första evangelierna, har många andra förklaringar än en sen datering. Det finns mycket litteratur, se vidstående link för några argument.

   Henrik

https://carm.org/when-was-acts-written

”Luther repeatedly develops three themes in his teaching on the spiritual life: the common call for all Christians to participate in it, its receptive character, and its reliance on the power of God’s word as the instrument of the Spirit.”

John W. Kleinig

– the common call for all Christians to participate in it
– its receptive character
– its reliance on the power of Gods word as the instrument of the Spirit

Detta är guld, rent guld! ”Luther also taught that spiritual life is basically a matter of reception rather than performance”.

Vi behöver höra detta. Det finns ingenting som vi inte har fått och fortsättningsvis får av Herren. Luther kallar detta för vita passiva, ett passivt liv.

Luther betonar, liksom Herrens apostlar, det yttre Ordets betydelse. I vårt inre finns det tusen röster, röster som vi vet att är frestarens, röster som vi tror att är Guds, men som visar sig vara den ondes (liksom för Petrus när han försökte stoppa Jesus på vägen till Jerusalem och fick diagnosen: gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar).

Det kan också vara Guds röst, men det inre ordet måste alltid ställas under det yttre Ordet. Ingen profetia, inget budskap, ingen förkunnare, ”profet” eller ”apostel” kan stå över Guds Ord.

Vi behöver påminnas om Guds möjligheter. Gud har makt att göra under. Det har många unga kristna fått påminna oss om. Men en ”framgångsteologi” håller inte i längden, men Ordet håller. Också när Gud är tyst och jag är trött, gäller Guds löften och Guds trofasthet så som Gud lovar i sitt Ord.

Och Guds Helige Ande kommer över oss, varje gång Jesus talar sitt Ord till oss, så andas Han på oss och säger ”tag emot den Helige Ande”.

Det är kristen och luthersk bibelsyn. Den Helige Ande griper mig genom Ordet, som jag får höra, läsa, tro och ta emot.

Henrik

When Luther speaks about ”the external Word”, he implicitly criticizes two other kinds of meditation, both of which bypass the incarnation of our Lord and His physical interaction with us through the Word. On the one hand, Luther is critical of the method of meditation that he learned as a monk. This method used the Scriptures as a kind of spiritual springboard for mental reflection on heavenly realities and the ardent prayer for the ecstatic union of the heart with its heavenly bridegroom. On the other hand, he is equally critical of the practice of meditation on the inner Word of the Holy Spirit, spoken as prophecy in the hearts of spirit-filled people. Luther instead advocates meditation on ”the external Word”, the embodied Word of Christ, spoken from human lips, written with human hands, and heard with human ears. Like the light of the sun, the Word is present with us here on earth, addressed to us by a pastor, written in a book, enacted in the divine service. Meditation is indeed a matter of ”the heart”, but only of the heart. The way to the heart is from the outside of the inside, from the mouth through the ears and in to it. In meditation we hear inwardly what is outwardly spoken to us.

Mycket viktiga ord av prof emeritus Dr John W. Kleinig: Luther on the Practice of Piety.

Dessa ord är högaktuella också i vår tid, men de kräver av läsaren litet utöver det vanliga.

Det yttre Ordet skyddar oss från godtycklighet och från att ledas vilse i tron. De röster och budskap som vi hör i olika sammanhang och också inom oss, måste alltid prövas med det yttre Ordet, Bibeln. Det handlar inte bara om faktaprövning, det handlar om ett liv i bibelstudium och bön om den Helige Andes ledning.

Henrik

http://www.johnkleinig.com/files/4614/3401/0360/Luther_on_the_Practice_of_Piety.pdf

”Mi-ka-el, vem är som Gud! Han är de svagas Gud. I vår hjälplöshet uppenbarar Han sin makt. Han har fört mig in på en bana, där jag aldrig skulle ha kommit fram utan Guds särskilda nåd. Över vidderna, där färden gått, lurade faror i storm och mörker, men Han har skyddat. Mången gång har jag svikit  Honom, men Han har aldrig svikit mig. På undrens väg har Han fört oss fram som burna på örnvingar allt intill denna dag. Mi-ka-el, vem är som Gud!

När Gud bryter ned oss och gör oss små, är det inte för att plåga oss utan för att förmå oss till omvändelse och göra oss skickade till att mottaga Hans nåd och kraft. Det är vår egen storhet och självtillit, som bereder oss problem. Vi väljer vägar, där vi tror oss komma till rätta med egna resurser, men på det sättet upplever vi aldrig Guds makt och storhet.

Vi undviker Guds vägar för att de gå högt över mänskliga möjligheter, men på dem får vi uppleva Guds undermakt..

Jesus kallar oss att följa sig in på undrens och välsignelsens vägar. ’Sade jag dig icke, att om du trodde skulle du få se Guds härlighet?’ Mi-ka-el.”

Ur boken Undrens väg av Dagny Gräsbeck, som här låter sin make Uno berätta om tiden i Houtskär.

Idag kom de första resultaten från gårdagens val av kyrkomötesombud för tiden 2016-2019.
Från Borgå stift valdes Bo-Göran Åstrand och Rolf Steffansson (prästombud), Göran Stenlund, Patrik Hagman och Åsa A Westerlund (lekmannaombud). En representant för Åland väljs också, men något namn har jag ännu inte.

Max-Olav Lassila, som under förra perioden varit prästombud, fick flera personliga röster än Rolf Steffansson, men jämförelsetalet avgjorde till Steffanssons fördel.

Jag önskar alla valda Guds välsignelse och uppmuntrar alla att ”kämpa för den tro, som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas v. 3).

Lassila fick anmärkningsvärt många röster med tanke på att vägen till prästämbetet i praktiken varit stängd för konservativa präster (dvs för sådana som vill leva ut sin övertygelse). Delvis kanske det höga röstetalet för den konservativa listan beror på att pensionerade präster igen har rösträtt.

Nu gäller det för kyrkomötet att ge rum åt dem som har bevarat kyrkans tro och bekännelse och älskar vår lutherska kyrka.

Jag är ingen profet, men antar att diskussionerna ganska snabbt kommer in på att ändra stadgande om majoritetsbeslut, sannolikt från 3/4 till 2/3. Egentligen borde ju kyrkan fatta sådana beslut som kräver kvalificerad majoritet med 100% – utgående från Guds heliga Ord och vår bekännelse. Det är nämligen lärofrågor och för kyrkan mycket viktiga frågor som förutsätter kvalificerad majoritet (också lagändringar mm, och där är ju alla frågor inte lika viktiga).

Sen kommer förstås frågan om kyrkans inställning till den förändrade äktenskapslagstiftningen upp. Av diskussionerna före valet så har tanken på att kyrkan ska avstå sin vigselrätt framförts. Frågan är inte så stor för mig, i de flesta länder är ju civil vigsel plus kyrklig välsignelse det vanligaste.
Men motiveringarna och motivet till denna linje gör mig betänksam. Man vill på något sätt ”klassa ner” vigselfrågan, för betänksamheten inför en vigsel är större än en kyrklig välsignelse, som upplevs vara mera en mera pastoral fråga, som i stort sett kan avgöras av den enskilda prästen.
Så är det givetvis inte. Också en välsignelse förutsätter att det sker enligt kyrkans tro och bekännelse – själavården kan inte köra över läran.
Kyrkan kan och skall be för och med alla människor; men kyrkan kan inte be om välsignelse för något som Guds Ord inte stöder.

På agendan kommer säkert stor vishet och mycket nåd behövas för att hantera kyrkans ekonomi. Ett sjunkande medlemsantal, ekonomiskt svåra tider i samhället kommer att tvinga fram enklare lösningar, både i förvaltningen och i verksamheten.

Jag hoppas att kyrkomötet äntligen ska bereda någon struktur för dem som älskar vår kyrka, men som inte kan glädjas över alla trender och tendenser inom vår kyrka. Stängda dörrar eller kranar – whatever you like – är tidsinställda bomber som kan krevera.

Upp till bevis nu, kyrkomötesombud! Helheten klarnar så småningom, kanske under kvällens lopp. Men arbetet återstår, nu är vår kyrka i ett oerhört avgörande skede.

Slutligen kan jag inte låta bli att förvåna mig över hur trögt resultaten tycks bli klara. Kyrkpressen har med önskvärd tydlighet meddelat de resultat man fått, men skulle inte också kyrkpressen.fi kunna meddela de finska stiftens resultat?

Kyrkans informationscentral meddelade att resultaten delges under några timmar idag, endast tre stift finns tillsvidare på deras sida, trots att jag mycket lätt kunde finna resultat från ytterligare några stift på stiftens hemsidor. Det tycks vara svårt varje år.

En del namn är ännu på kommande, det gäller lekmannaombuden i många stift, som ju är svårare att räkna ut (genom att rösterna har litet olika ”tyngd”). Men mycket finns ju redan tillgängligt.

Hoppas att några mail och/eller telefonsamtal skulle ge tydligare resultat. Det kan väl inte vara så svårt, ens för vår kyrka?

Det är skäl att understryka att alla ovannämnda och på annat håll nämnda resultat ännu är preliminära.

Henrik

Dig, helge Ande, nu vi ber
att du med din kraft oss bistånd ger
under prövningstider,
i alla strider
till dess vår mödas väg är slut omsider.
Kyrieleis!

Du ädla ljus, gör med ditt sken
tron på Jesus Kristus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att fasta i den tron förbliva.
Kyrieleis!

Du kärlekseld, gör själen varm
och driv ljumhet ut och hat och harm.
Låt oss så få lära
som syskon kära
i Kristi anda leva till hans ära.
Kyrieleis!

 
Du högsta tröst i sorg och nöd,
ge oss tro och mod i liv och död.
Låt oss vid din sida
i trohet bida,
att ej vi sist en evig död må lida.
Kyrieleis!

Martin Luther 1524

Man kan märka en utveckling i olika frågor och ideologier. Detta gäller också kyrkans hantering av svåra och känsliga frågor.

1. Först vill vi bara vara en accepterad minoritet: vi ber om rätt, om livsutrymme.
2. Sen vill vi vara jämställda, likvärdiga. Samma rättigheter som Ni (så länge vi är i minoritet)
3. Sen blir vi i majoritet och inför det garanterar vi er rätt till att ha er åsikt, också om ni är i minoritet.
4. Sen blir det begränsningar för minoriteten: ni får visserligen ha er åsikt fortfarande, men i offentliga sammanhang gäller bara en åsikt, dvs vår.
5. Sen måste Ni tänka som vi, annars…
6. Sen kommer åtgärderna, avkragningar, utestängning osv.
7. Vad kommer sen?
   

När man ser på utvecklingen i Svenska kyrkan och i vår Evangelisk-lutherska kyrka i Finland, påstår jag att man tydligt ser dessa skeden.

Jag läste nyligen vad en dansk vän, Flemming Kofod-Svendsen, tidigare generalsekreterare för den danska ”studentmissionen” (KFS), minister för KD i två regeringar, församlingspräst i Birkeröd, sagt i en intervju.  Han konstaterade att situationen i Danmark skiljer sig från den i Sverige, mycket tack vare Grundtvig. Där har man en större frihet och respekt för övertygelse inom den danska folkyrkan, bl.a genom inrättandet av s.k. valgmenigheder (församlingar där församlingen har rätt att kalla sin egen präst), men även genom en mera generös inställning till präster med ”gammaltroende” bibelsyn.

Man kan diskutera om det är något ideal. Frågan är om det dock är en linje som ger betänketid åt olika parter. ”Av frukten känner man trädet” är en princip som ibland kräver tid, även om många ”frukter” redan är ganska uppenbara.

Vi i Finland har en situation som är mycket lik den svenska.

Ämbetsfrågan har varit en svår fråga. Den har varit frustrerande och tärt på allas krafter. Jag som var med om beslutet – hur jag röstade vet alla som bör veta det – minns hur diskussionerna gick före beslutet. Jag minns också körreglerna, där vi i arbetsgruppen under biskop Olavi Rimpiläinens ledning försökte finna lösningar i en i och för sig omöjlig teologisk situation (att en kristen kyrka är delad i sin lära). Nu visar det sig, tycker jag, att det inte bara är frågan om kvinnliga präster som är föremål för diskussion, utan att hela frågan om prästämbetet är ifrågasatt på många håll. Det verkar som om diskussionerna rör sig på linjen  utbildning – lämplighet – rättighet, med en individuell trend på att få förverkliga sig själv. Därför har vi också flera 50-60 åringar som blir präster.
Dem som Gud har kallat, oberoende av ålder, är inte föremål för mina frågeställningar. Om och när Gud kallar, vem är jag att jag har något att invända!!

Den andra frågan, som nu förbereds och väller in i samhälle och kyrka, är äktenskapet. Jag tror verkligen att ovannämnda, ganska karrikerade, men sanna teckningar av olika skeden, kommer att gälla också denna fråga. Först är det otänkbart (för många ett passerat stadium), sen är det tänkbart för en minoritet (det gäller ju inte oss alla, utan bara en liten grupp), sen kommer kraven på jämställdhet och lika rättigheter. Och så övergår det i att man inte får tänka annorlunda (offentligt, nog privat) till en åtstramning.

Vi får se hur det går. Hoppas jag har fel.

Men jag tycker absolut att våra biskopar nu skall ta lärdom av detta, om man inte inom en överkomlig framtid ska riskera att många ”väckelsekristna” söker sig nya sammanhang. Nu borde kyrkan öppna för ”valgmenigheder” (personförsamlingar el dyl) och ge rum åt sådana som inte vill bråka, men som har en övertygelse, en tro med mycket gamla rötter!

Ett reservat, eller hur man vill tänka, är ju bara en tillfällig lösning. Men kanske det under den perioden kan ske något nytt, genom att Gud själv griper in och förbarmar sig över oss alla.

Henrik

”Då sa’ den tappre siste mohikanen:
”Vilda västern är ej som förut.”

Så sjöng Little Gerhard i en sång som för länge sen var ganska populär. Då handlade det om hur den ”vite man” kom och byggde en järnväg och det var orsaken till den tappre siste mohikanens ord: Vilda västern är ej som förut.

Biskop Bertil Gärtner, biskop i Göteborg under åren 1970-1991, sade en gång att han kanske hamnar på zoologiska muséet, för han representerar en utdöende art. Han avsåg sitt ställningstagande i ämbetsfrågan, som gjorde honom mäkta impopulär och samtidigt mycket respekterad.

Om Gärtner upplevde att han var något av ett utdöende släkte, med andra ord ”den siste mohikanen” så är de orden och den känslan ännu starkare i vår tid.

I Joh 6 håller Jesus ett starkt tal, som väckte stor anstöt. Talet handlade som känt om det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Jesus sade att Han är det brödet. Aposteln och evangelisten Johannes berättar att många judar tog anstöt av det. Men han berättar också att många av Jesu lärjungar sade ”det här är ett hårt tal” och ”vem står ut med att höra det?” (v. 60). Och några verser senare berättar Johannes att ”efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom” (v. 66).

Det är något av detta som jag har funderat över den senaste tiden. Många av Jesu lärjungar drog sig tillbaka..!! Den gången gällde det Jesu anspråk på att vara den enda vägen till Gud, det (enda) bröd som ger världen liv osv.

Nu är det skäl att inte sätta likhetstecken mellan ämbetsdiskussionerna inom Svenska kyrkan och inom vår kyrka och den situation som den ovan citerade texten talar om. Men nog finns det en relation, en relation som ofta har förbigåtts. Den ”nya teologin” har lett till en helt annan kristendomsförståelse, som nog har sina rötter i ämbetsteologin, om inte i absolut mening så dock i förlängningen, som en inkörsport. Genom den porten har en ny äktenskapssyn börjat breda ut sig inom kyrkan, också i vårt stift. När jag läser om kandidater till kyrkans beslutande organ som frimodigt deklarerar att de stöder det samkönade äktenskapet, så tänker jag: har du inte läst din Bibel? När det står ”en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru” och ”de två skall vara ett kött”, så kan det inte lämna någon i tvivel om vad Bibeln säger om äktenskapet, kristet sett.

Och mellan äktenskapssyn och ämbetssyn finns det en tydlig bro. Det är inte en helt entydig och enhetlig brygga mellan två frågor i tiden, men de ligger nära varann och man argumenterar för dem på liknande sätt.

Ännu för ett par decennier sedan trodde de flesta att den frågan inte får stort stöd inom kyrkan. Nu vet vi att de som håller på den nya definitionen av ett äktenskap blir allt flera.

Vilda västern är ej som förut.

I hela den s.k. kristna västvärlden, eller rättare sagt det postkristna väst, är den traditionella äktenskapssynen på reträtt.
Det som förr gällde, blir en alltmer sällsynt fågel. Och det hänger nog samman med en ny kristendomsförståelse, som inte har rum för det unika med Jesus, och inte heller Bibelns ställning som norma normans.

Det är ett hårt tal, tycker många, kanske också många av Jesu lärjungar.

Men så har Jesus och hans apostlar lärt oss.
Det handlar inte om bristande respekt för människor. Det handlar inte, vilket ofta hävdas, om mänskliga rättigheter. Det handlar helt enkelt om att vänskap kan råda mellan personer av samma kön eller olika kön, men att ett s.k. samkönat äktenskap alltid har varit och är en konstruktion.

Den stora debatten har redan förts i samhället. Många lyssnar inte längre. Men för kyrkans vidkommande fortsätter diskussionerna i det kyrkomöte som väljs om en dryg vecka.

Henrik,

knappast så tapper, och kanske inte helt den sista, och inte mohikan heller, men ändå något ditåt..

Min vän Torsten Josephsson berättade för mig om en engelsman från den evangeliska (evangelikala) studentrörelsen som besökte Lund. Han diskuterade med kristna studenter, som ville grunda en kristen studentförening för att vinna sina medstudenter för Kristus.

De svenska studenterna hänvisade hela tiden till Norge och sade att det är så lätt där, för de har så många med sig, de kristna ungdomarna är starka, det är en stor rörelse. Men i Sverige är man mera kritisk, klimatet är betydligt hårdare. De verkade missmodiga.

Men jag glömmer inte, liksom vännen Torsten inte heller gjorde det, hans svar: Well, what are you going to do about it?

När jag idag ser rapporten om att 0 % av isländska ungdomar under 25 år tror att Gud har skapat världen, tänker jag: Well what are you going to do about it?

Här har vi kristna en uppgift. Utgångsläget är ju inte att alla tror och att den kristna kyrkan ska försöka bevara sitt inflytande så länge som möjligt så att folk betraktar sig som kristna i så stor utsträckning som möjligt.

Nej utgångsläget var ju att ingen trodde: ”vem trodde vad som predikades för oss…”!? Ingen tror, utom den som har blivit vunnen för Kristus och som Kristus har fått ge trons gåva.

Well, what are you going to do about it?

We have a misson, a mission impossible.

”With man it is impossible, but not with God. For all things are possible with God.”
(Mark 10:27).

Henrik

http://www.hs.fi/ulkomaat/a1453523307465

P.S. Det kan hända att engelsmannens besök skedde i ett läge när studentföreningen var i ett slags kris. Norges Kristlige Student- og Gymnasiastlag (”Laget”) grundades om jag minns rätt år 1924, så också Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG), numera ”Credo”. Men de lokala studentgrupperna har vuxit upp i olika skeden. Jag var med om ett jubileum i Lund i slutet av 1960-talet, tror att det kan ha varit 30 års jubileum, (eller 25?) med professor emeritus Hugo Odeberg som huvudtalare.