Henriks kommentarer

Många av oss har sett olika filmsnuttar och video på Youtube t.ex. där grupper av små barn spelar terrorister med vapen i händerna och likadana kläder som olika islamistiska grupper. Dagis blir en plats för indoktrinering och avslutningen kan vara hur man ska ta livet av judar, kristna eller andra, främst dock de två förstnämnda.

Jag lyssnade häromdagen till en somalisk kvinna, som i början av 1990-talet kom till Sverige. Hon berättar på videon hur hon såg att islam talade om att hata, och hatet stod i stark konflikt med hennes samvete. Hon kollade med sina muslimska imamer om det verkligen var så. Hon konstaterar att få muslimer vet vad som egentligen står i koranen, få läser den. Dessutom finns det ett virrvarr av traditioner kring tolkningen av enskilda ord, vilket frustrerade henne mycket.

En väninna och släkting ringde från England och berättade att hon kommit till tro, att hon omvänt sig och blivit kristen. Hon rekommenderade ”religionen”, och det var inte islam, utan kristendomen. Eftersom hon ”tjatade” slog den somaliska kvinnan upp Bibeln och läste två ord i Matteus’ evangelium. Då märkte hon, som hon säger, den avgörande skillnaden mellan islam och kristen tro: den ena religionen lär dig att hata, den andra att älska.

Allt tal om att alla religioner talar om samma Gud, med litet olika namn men dock, är skräpprat, säger hon. Så kan bara den tänka som inte vet.

Hennes åsikter är säkert inte politiskt korrekta, enligt uppgift har också SVT sett sig ”tvungen” att censurera henne.

Men ge dig tid att lyssna till henne!

https://www.youtube.com/watch?v=8o9HPOZTGL8&feature=share

Henrik

P.S. Jag korrigerade texten en aning (några ord), efter att på nytt ha lyssnat till henne. Hon märkte att hennes moral (som hon kallar det) som muslim och islam, stod i konflikt med varandra. Muslimer kan vara toleranta och fredliga, men deras skrifter och deras religion lär annat, säger Mona Walter.

Ärkebiskop Kari Mäkinen har kommit ur skåpet och i en intervju i Helsingin sanomat som Savon sanomat plockade upp meddelat att han stöder kyrklig vigsel av det samkönade äktenskapet (se hänvisningen nedan). Egentligen är detta ingen nyhet. Ärkebiskop Mäkinen har vridit och vänt på orden redan en längre tid, så skåpdörren ha varit öppen och det har inte varit svårt att se var han står.

Detta innebär att vår kyrkas ärkebiskop, som skulle vara en andlig vägvisare och ledare, har en annan syn än kyrkans officiella syn. Jag anser att detta är mycket allvarligt.

I Aamulehti fanns några rader som nog kan verka cyniska och litet drastiska, men som samtidigt är mycket logiska och följdriktiga:

”Muistutetaan tässä, että Mäkinen pelaa kaksilla korteilla.
Kirkon virallinen kanta oli homoavioliiton vastainen. Kirkon virallinen kanta on siis se lausunto jonka ev.lut. kirkko antoi lakivaliokunnalle kun aloitetta käsiteltiin ja tuo kanta oli vastaan.
Mahtaa olla vaikeaa kun kirkko virallisesti on eri mieltä kuin kirkon pääjohtaja. Normaalissa yrityksessä toimitusjohtaja saisi kenkää kun puhuu yhtiön hallitusta vastaan”.

Detta är nog vad många tänker.

Men situationen kanske räddas av att kyrkan ändrar syn, genom att rösta bort Bibelns klara ord. Det är ju nästan en fars att kyrkomötet (!!) i en luthersk kyrka röstar om bibelordet, såhär på tröskeln till det stora reformationsjubileet.

Det har kommit en surdeg i vår kyrka som jag tror att bara Gud själv kan bota oss från – om Han inte redan beslutat att ”flytta ljusstaken från dess plats”.

En ytlig betraktare kan tro att det som är kristen äktenskapssyn innebär att förhålla sig kyligt till människor med en bestämd läggning, något som de inte kan rå för.

Men så är det inte. Åtminstone bör man klart säga att så ska det inte vara. Alla människor är välkomna, alla är vi lika beroende av Guds nåd och barmhärtighet. Varje gudstjänst och varje tillfälle en församling ordnar är lika mycket till för homosexuella som heterosexuella.

Men därmed inte sagt att det är likgiltigt hur vi lever. Och det gäller oss alla!

Jag tycker att Niilo och Päivi Räsänen ger uttryck för detta, klart och tydligt i sin nyligen utkomna bok Äktenskapet (Avioliitto):

”Vi har alla sådant i vårt liv som har gått sönder i våra händer, och vi har inte längre möjligheter att göra nytt av alla skärvor. Äktenskapet kan ha spruckit.  Människorelationer kan ha gått sönder. Vi har genom många orätta val förstört vårt eget och våra medmänniskors liv. Det finns ingen i världen vars manlighet eller kvinnlighet skulle vara fullkomlig och hel. Inför en helig Gud är vi alla i samma båt, lika beroende av nåden. Var och en av oss är också på det sexuella området fallen och syndig. Nådens budskap gäller alla syndiga och söndriga. På grund av Jesu verk på Golgata och genom att förtrösta på det får människan förlåtelse för sina synder. Guds nåd är fullkomlig på grund av Jesu kors. Han försäkrar: ”Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.” (Jes 43:25 ).

Biskop Jari Jolkkonen (Kuopio) har gett uttryck för sin förundran över ärkebiskop Mäkinens ställningstagande.

Nu hoppas man att kyrkans biskopar och präster klart tar avstånd från ärkebiskopens avfall. Och här behöver de säkert både ”fiskare och jägare” (jfr Jer 16), dvs sådana som kan uppmuntra dem till trohet mot Guds Ord och sådana som tydligt låter förstå att sådana ställningstaganden som ärkebiskopen kommit med effektivt bryter ner vår kyrka och äventyrar många kyrkokristnas motivation att förbli medlemmar i en sådan kyrka.

Det är ett otyg och en orimlighet att kyrkan underställer bibliska sanningar under kyrkomötets demokratiska omröstning. Kyrkomötet har absolut inte mandat att ifrågasätta Guds Ord.

Det är allvar.

Henrik

http://www.savonsanomat.fi/kotimaa/HS-Arkkipiispa-kannattaa-homoparien-vihkimistä-–-Selkein-ratkaisu-olennaiseen-asiaan/799701

http://www.savonsanomat.fi/kotimaa/Piispa-Jari-Jolkkonen-Mäkisen-avioliittokannan-muuttumisen-perustelut-jääneet-piispoille-epäselviksi/799882#cxrecs_s

Euroopan ihmisoikeustuomioistuin: Avioliiton säilyttäminen miehen ja naisen liittona ei ole syrjintää.

Det är skäl att publicera detta som gäller den diskussion som finns i flera av mina inlägg.
Man säger att kyrkan är tvungen att godkänna det samkönade äktenskapet, att kyrkan är tvungen att erbjuda vigsel av samkönade par osv.

Nu har ett viktigt besked kommit: det är inte diskriminering att hålla fast vid det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna.

Det är principiellt välkommet och viktigt!

Henrik

Det finns något som man kunde kalla ”den nya oppositionen” inom Svenska kyrkan. Den är visserligen inte ny, kvinnliga präster som Eva Hamberg, Annika Borg, Anna Sophia Bonde och Helena Edlund har överraskat positivt under många år. Jag är imponerad över mycket av vad de skriver. Professor Eva Hamberg är inte längre präst i Svenska kyrkan, och inte heller medlem. Hon tröttnade när hon inför ärkebiskopsvalet (när den nuvarande ärkebiskopen valdes) märkte att enighet inte rådde ens i centrala trosfrågor. Hon är en briljant skribent och en knivskarp tänkare.

Nu har ännu för mig en ny bekantskap, Helena Edlund, överraskat positivt. Hon visar hur de moderna ideologierna kör över tron, i detta fall när man vill genderneutralisera Gud, i det nya handboksförslaget vill man t.ex. stryka orda som Herre, och ersätta ordet med Kristusrop, man talar om att Gud är ”en moder” osv.

Det är inga hemligheter som avslöjas i dessa kloka kvinnors texter. Men det är intressant att se med vilken klarsyn och iver de lyfter fram det. Och de visar att de – och många andra – har avslöjat den process som nu pågår när man ska förändra religionen så att den passar moderna trender i tiden.

Det är bra att läsa sådant nu. Vindarna kommer ofta från väster och sydväst. Vi har ju detta redan i vår kyrka, men det kommer att komma ännu starkare.

Detta skriver jag inte för att försöka så ut tvivel och kritik mot Svenska kyrkan, en kyrka som har gett mig oerhört mycket, en kyrka i vilken jag har många goda vänner i Kristus.

Men detta visar hur ordet om att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas v. 3) är relevant och aktuellt. I grundtexten ingår orden ”hapax paradotheísä”, som betyder ”en gång för alla” (hapax, t.ex. ord som förekommer en enda gång i en text kallas hapax legómena) och ”paradotheisä”, från ordet ”paradidōmi”, som betyder att överlämna en tradition, den apostoliska traditionen, 1 Kor 15:3, och det som Jesus talar om i missionsbefallningens ”att hålla (=bevara) allt det som jag har befallt er”.

Den kristna läran, den apostoliska traditionen, är något som ska genomsyra alla kyrkans texter och handlingar. Nu pågår i många kyrkor trender att förändra den kristna kyrkans tro (bekännelse) så att den blir trendig och passar i tiden.

Helena Edlund skriver om Anna Karin Hammar (syster till ärkebiskop emeritus K.G. Hammar):

”Anna Karin Hammar, präst, teologie doktor och ledamot i Svenska kyrkans läronämnd, fällde under EuroPridefestivalen 2008 det numera klassiska uttalandet: ”Man avskaffar inte en religion bara för att man inte gillar den. Man ändrar den.” Så här åtta år senare är det tydligt att Anna Karin Hammar och hennes trosfränder i kyrkoledning menade allvar. För nog har man ändrat religionen, alltid.”

”För nog har man ändrat religionen, alltid.”

”Nu är täckelsen rivet undan skrymteriet. Nu är korten synade och jag konstaterar följande: Min kyrka är kidnappad. Är det här en kristen kyrka, eller en synkretistisk, allmänreligiös organisation med fokus på humanitärt arbete och klimatförändringar?”

Detta vill vara ett rop till mina medkristna: håll fast vid den tro, som en gång för alla överlämnats åt de heliga! Bekänn Kristus, läs Bibeln, be för dina medmänniskor och medkristna. Sök predikstolar där du får höra ett kristet evangelium om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

I Svenska kyrkan har förslaget till ny Kyrkohandbok blottat processen med (o)önskad tydlighet. Också i kollektuppropet till kollekten på Heliga Trefaldighets dag finns detta nya paradin med:

”Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.”

Kollektuppropet har författas av Gunilla Hallonsten, chef för kyrkans internationella arbete, och har sänts ut till alla församlingar inom Svenska kyrkan.

I vårt land har vi t.ex. s.k. regnbågsmässor där samma ”teologi” finns med. Också där handlar det enligt min mening också om att med en övergripande (icke kristen) ideologi försöka stöpa den kristna gudstjänsten.

Varje mässa vi firar är en mässa för kyrkans alla medlemmar, och för alla människor, oavsett kön, hudfärg, åsikter. Den kristna gudstjänsten ska förändra  oss, vi ska inte förändra den.

Vi lever nu i historiska tider. I vår kultur finns kristendomens spår mycket djupt. Detta vill man nu bryta upp, och ersätta med något som inte är kristet.

Det kristna budskapet väcker motstånd därför att det talar om omvändelse. Ingen människa kan höra det och fortsätta livet som om ingenting hänt. Varje människa behöver omvända sig till Kristus, be om hjälp och be om sina synders förlåtelse. Det är just det anstötliga som förändrar och förnyar. Därför gräver den sin grav som vill förändra det frälsande budskap för alla människor som Jesus förkunnade och som Han bad sina apostlar och lärjungar i alla tider att föra vidare.

Henrik

Jag uppmanar de som är intresserade att läsa olika bloggar på Kristen opinion, som man når via länken nedan. Det finns mycket tänkvärt i dessa inlägg.
Jag rättade en del autospell – fel kl 20:45.

Ett citat tillagt kl 23:51.

https://kristenopinion.wordpress.com/2016/05/22/en-forsmak-om-vad-som-komma-skall-kyrkohandboskforslaget-del-5/

När man följer med utvecklingen i de olika kyrkorna, märker man hur många gemensamma nämnare det finns.

Samma frågor präglar diskussionerna världen över.

Samma ideologi har drabbat de lutherska folkkyrkornas prästämbete. Inte bara så att man gått över Ordets gräns genom beslutet 1986. Man har också gjort prästen till tjänsteman, där tron inte styr utan tjänstemannatänkandet.

När frågorna diskuterades i kyrkomötet var vi många som varnade för vart lagstiftningen skulle föra oss. Då lovade man en särskild paragraf som skulle skydda oss mot missgrepp när det gäller tolkningen av ”konkurrerande verksamhet”. Då skulle det gälla enbart världsliga frågor, typ församlingens ekonomichef kan inte engagera sin privata firma i församlingens tjänster. Nu handlar tolkningen om att om en präst medverkar i ett annat kristet och lutherskt sammanhang t.ex genom att hjälpa till med att förrätta gudstjänst enligt samma ordning, kan han bi avkragad. Så i Finland, så i Sverige.

Någon religionsfrihetsparagraf och tillämpning på kyrkan har vi inte sett till.
Svek, även om vi visste det.

Den senaste utvecklingen visar hur man vill stöpa kyrkans formulär för att i ritens form föra in för kristen tro främmande synsätt. Formulären ska beakta olika typer av familjer, vigselordningen ska ändras och göras ”könsneutral”, så att ingen ska känna sig utanför, heter det. Detta pågår i Sverige, och bakom kulisserna också i vårt land, även om det ännu inte föreligger ngt beslut.

Den starka uppslutningen bakom tanken att kyrkan ska avstå från vigselrätten bottnar högst sannolikt i att man inte tror att synen på den traditionella, monogama och heterosexuella äktenskapet ännu kan fällas. Då föreslår man obligatorisk civilvigsel för alla. Då finns det ingen markering för heterosexuella förbund, alla är inför lagen lika.

Sen är det klart att tröskeln att viga mot kyrkans beslut är högre än att ordna en ”välsignelse”, det tolkas som andakt och själavård. Det kallas taktik.

Utvecklingen i Svenska kyrkan och i Norska kyrkan visar tydligt att det inte handlar om småfrågor, inte om en fredlig, stilla andlig begrundan. Det är hårdhet och målmedveten kamp, där nästan det enda alternativet blir att de som förespråkar en kristen äktenskapssyn väjer och avstår från den personliga vigselrätten.

Men detta är ju ett mellanstadium, vet vi. Sen kommer kravet in på ordinanderna. Först på kyrkoherden: församlingarna måste svara för att alla som vill blir vigda och välsignade. Att alla godkänns som faddrar. Sen kommer det över på den enskilde prästen.

Är nu detta för dystra penseldrag? Tiden får utvisa. Jag har varit med för länge för att undgå att se trenderna och utvecklingen.

Kyrkan måste alltid hålla fast vid sin bekännelse. Till den hör att det Guds Ord avvisar, måste kyrkan avvisa. En präst ska förkunna Guds Ord, lag och evangelium, synd och nåd. Också det som går över hans eget liv ska han förkunna. Gör han inte det, utan låter sina personliga svagheter och synder påverka vad han säger, är hans undergång i andlig mening en tidsfråga. Och vad skulle en präst kunna förkunna om grunden för förkunnelsen skulle vara de livsområden där han tycker sig ha lyckats?!

Till bekännelsen hör också Jesu kärlek till alla vilsna människor. De svaga, utstötta, av människor föraktade, var föremål för Jesu särskilda omsorg. Men Jesu ord är klara: gå och synda inte härefter (Joh 5:14). Det handlar inte om ”dem”, det handlar om oss alla!

Ingen är för dålig, för syndig, för kyrkan. Ingen behöver säga: jag ryms inte med, jag är inte kallad. Men många kanske är för obotfärdiga. Man ställer villkor på Jesus. Det och det eller det är jag inte villig att avstå från. Och så ska den kristna tron skrivas om.

En annan sak är att säga ”det och det eller det har jag svårt med, jag kan inte i egen kraft bryta med det”. Apg 3:26.

Vi står inför 500-års jubileum: år 2017 är det 500 år sen Martin Luther spikade sina teser, och riktade sitt nödrop och sitt ad fontes -rop med uppmaningen att vända tillbaka till Bibeln. Reformationens materialprincip (rättfärdig genom tron allena) och formalprincip (Guds Ord är den enda regel enligt vilken alla läror och lärare ska prövas och bedömas) är livsviktiga för en levande kyrka.

Vår bön är att reformationsåret 2017 ska bli en avgörande vändpunkt för alla kristna kyrkor. Och: det lönar sig inte att vänta ett år, börja nu, lyssna nu, vänd om nu!

Henrik

Taistelu Pohjoismaisten kansankirkkojen tulevaisuudesta siirtyi uuteen vaiheeseen, kun viime viikolla yli 200 pappia Norjan kirkossa antoi julkisuuteen allekirjoitetun julistuksen, jossa he pyytävät elintilaa omassa kirkossaan. (Katso uutinen seurakuntalainen.fi-sivustolla) Papit haastavat Norjan luterilaisen kirkon piispat, kirkolliskokouksen ja muun kirkon johdon luomaan järjestyksiä jotka takaavat, että pappi voi toimia kirkossa vapaasti sen vakaumuksen perusteella, että avioliitto on yhden miehen ja yhden naisen välinen.

Kahdeksankohtaisen julistuksen kolmannessa kohdassa todetaan: “Vaihtoehtoinen sukupuolietiikka, joka antaa raamatullisen oikeutuksen samaa sukupuolta oleville parisuhteille ja nyt myös haluaa asettaa ne tasaveroisiksi miehen ja naisen välisen avioliiton kanssa, ottamalla käyttöön liturgian samaa sukupuolta olevien parien vihkimiseksi, on ristiriidassa Raamatun ilmoituksen kanssa. Uusi etiikka muodostaa siksi esteen kirkon työlle ihmisten johtamiseksi kääntymykseen, uskoon ja Kristuksen seuraamiseen.”

Papit toteavat, että oppi avioliitosta yhden miehen ja yhden naisen välillä on osa Raamatun ilmoitusta, jota kirkko ei voi muuttaa. He muistuttavat, että me kaikki rikomme Jumalan käskyjä vastaan. Mutta siihen tulee vastata evankeliumilla syntien anteeksiantamisesta, ei sitovia käskyjä purkamalla. He muistuttavat lisäksi, että luterilaisen kirkon tunnustuksen mukaan ”kirkon todelliseen ykseyteen riittää yksimielisyys evankeliumin opista ja sakramenttien toimittamisesta”. (Augsburgin tunnustus, VII).

Evankeliumi tässä asiassa on annettu meille Matteuksen evankeliumissa (19,4–6), jossa Jeesus itse määrittelee avioliiton näillä sanoilla: ”Ettekö ole lukeneet, että Luoja alun perin teki ihmisen mieheksi ja naiseksi?” Ja hän jatkaa: ”Sen tähden mies jättää isänsä ja äitinsä ja liittyy vaimoonsa, niin että nämä kaksi tulevat yhdeksi lihaksi. He eivät siis enää ole kaksi, he ovat yksi. Ja minkä Jumala on yhdistänyt, sitä älköön ihminen erottako.” Papit muistuttavat julistuksessaan, että tässä Jeesus itse puhuu avioliitosta, kahden eri sukupuolta olevan ihmisen välisenä, yksiavioisena ja elämän kestävänä. “Uusi oppi on siksi ristiriidassa evankeliumin opin kanssa, sellaisena kuin Jeesus itse on sen meille antanut”.

Papit pyytävät vastausta ennen vuoden 2017 kirkolliskokouksen loppua, jotta he tietäisivät, mitä neuvoja voivat antaa “ihmisille, jotka epäilevät omaa jäsenyyttään ja tehtäväänsä Norjan kirkossa.” On selvää, että kahden näin erilaisen opin kanssa ei voida elää ja toimia samassa kirkossa, ellei myös käytännössä jakauduta eri jumalanpalvelusyhteisöihin. Kyseessä on uskollisuutemme Kristuksen opetukselle.

Koko tilanne, jossa papit joutuvat pyytämään erillistä vapautta noudattaa Raamattua ja tunnustusta kirkossa, on ironinen, kestämätön ja toistaa piinallisen tarkasti virkakysymyksessä tutuksi tullutta kirkollisen valtahierarkian toimintakaavaa. Ensin muutetaan oppi, sitten alkaa ajojahti niitä kohtaan, jotka pitäytyvät klassiseen, muuttumattomaan kristinuskoon. Raamattuun sitoutuneet paimenet tarvitsevat nyt rohkeutta ja kykyä sietää painostusta.

Äläys: Koko tilanne, jossa papit joutuvat pyytämään erillistä vapautta noudattaa Raamattua ja tunnustusta kirkossa, on ironinen, kestämätön ja toistaa piinallisen tarkasti virkakysymyksessä tutuksi tullutta toimintakaavaa.

(Uuden Tien pääkirjoitus, tekijän luvalla)
HP