Henriks kommentarer

Trohet är ordern – framgång en gåva, ledare nr 36 2013. (Kyrka och folk)

Läsvärd i högsta grad! Tack broder Fredrik!
Henrik

Fick häromdagen en ny bok. The Secret Thoughts of an Unlikely Convert.

Ett smakprov:”All of the testimonies that I had heard up to this point were egocentric and filled with pride. Aren’t I the smarty-pants for choosing Christ! I made a decision for Christ, aren’t I great? I committed my life to Christ, aren’t I better than those heathens who haven’t? This whole line of thinking is both pervasive among evangelical Christians and absurd, My whole body recoiled against this line of thinking. I’m proof of the pudding, I didn’t choose Christ. Nobody chooses Christ. Christ chooses you or you’re dead. After Christ chooses you, you respond because you must. Period. It’s not a pretty story.”

Den senaste tiden har massmedia ondgjort sig över en prästs predikan i en gudstjänt i Imatra.
Jag lyssnade på predikan och kan inte instämma i det mesta av kritiken.

Man har sagt att predikan var lagisk, att ingen nåd fanns.
Jag anmäler avvikande åsikt. Hör vad han säger om Jesus, om nåden (finns på Youtube).

Ärkebiskop emeritus John Vikström har sagt att predikan var ”ofattbar och smaklös” (tolkuton ja mauton). Biskop Seppo Häkkinen, som förmodligen uttalar sig principiellt och inte om detta enskilda fall (??) säger att ”det kan leda till sparken”. (Skulle biskopen yttra sig så om den aktuella predikanten och hans predikan, måste han jäva sig, anser jag.)

Jag förundrar mig över att ingen biskop ingriper, klagar, ryter till, eller anmärker när någon präst förkunnar ett helt annat evangelium. Man förnekar Kristi kroppsliga uppståndelse, säger att helvetet inte finns och att en frälsning inte behövs för ”alla kommer till himlen” osv. ALDRIG hör man då något varnande ord, eller ens sorgens ord.

Jag undrar också om dessa – och andra fördömande uttalanden – baserar sig på vetskap om detta enskilda fall, eller om man har läst referat.

I en tidning ondgjorde man sig över att pastorn hade sagt att ”den begår äktenskapsbrott som gifter sig med en av sin man övergiven (frånskild) kvinna”. Hur kan man säga så i vår tid, hette det. Kanske utan att veta att det var Jesus som sade så (Matt. 5:32).

Jag känner inte vederbörande präst, och vill därför inte säga för mycket. Jag lyssnade på bandet. Där finns nog sådant som antyder att koordinaterna inte är riktigt rätta. Jag anser också att man inte i en gudstjänst skall ställa en polemisk fråga till en konkret person, sådant ska man diskutera före och efter gudstjänsterna, och framför allt i andra sammanhang. Det förefaller som om den aktuella predikan innehöll sådant som inte är lämpligt. Vad orsaken var till dessa ”utfall” vet jag inte.

Men jag vill försvara honom i hans nöd och oro över den gudsfrånvändhet som finns i vårt land och i våra församlingar. Det är klart att sådant väcker kritik. Synd är synd, det får ju inte sägas, men så är det ändå.

Jag undrar också över vad biskop Häkkinen, som jag lärt känna som en sansad man, menar med att kollegans agerande var sakligt. Jag upplever att hans ingripande är präglat av ilska, av förakt och inte är särskilt kollegialt. Han kunde ha agera mera försynt.

Kyrkans ledande män skyndar sig att vara politiskt korrekta, kanske av rädsla för en ny utskrivningsvåg.

Jag försvarar inte ett personangrepp på en kvinnlig präst i gudstjänsten. Församlingen måste sannolikt ha upplevt obehag när präster ropar åt varandra mitt i en gudstjänst. Det är kontraproduktivt för alla parter.

Jag undrar också vad som är orsaken till att pastorn i fråga kände sig manad att föra fram detta i predikan. Kände han sig manad? Var det Guds maning eller själens rörelse??

Jag skriver detta för att genom det regelverk, som nu råder, tvingas många av oss leva i konflikt med sitt samvete. Det är inte angenämt att bli slagen i offentligheten under biskopars och andras applåder. Då kan obearbetade och råa (=omogna) känslor komma ut, som är skarpare än vad som var avsikten – utan att ge avkall på övertygelser kan man uppträda sakligt.

Samtidigt märker jag att andliga sanningar allt mera uppfattas som politiska sanningar. Allt flera personer har helt förlorat förmågan att uppfatta vad som menas i ett andligt tal.

Nu ska vi alla lyssna och/eller läsa predikan en gång till och försöka förstå vad han ville säga. Med takt och ton, ja.

Men.
Jag saknar sådana präster och predikanter som förkunnar Ordet så det bränner i hjärtat. Ju strängare desto bättre. För då lyser nåden fram i Jesus, som det stora alternativet till syndens välförtjänta lön.

Henrik

Den norska Kinamissionären Marie Monsen skrev en bok för flera decennier sedan, som heter Bönens makt.

Boken är ett mäktigt vittnesbörd om att Gud hör bön.

Hon berättar om märkliga bönhörelser både i hennes eget liv och i andras liv.

Boktiteln uttrycker ett av de viktigaste uppdragen som en kristen människa har. Hur många löften i Bibeln handlar inte om bön!

Den situation, som jag beskriver i mitt förra blogginlägg (nedan), är ett mycket angeläget böneämne.

Varje nödställd och prövad människa är ett rop om förbön, som vi kristna skall ta på allvar. Det finns så många exempel på bönens makt att kristna människor borde se sina möjligheter.

Många tycker att det inte händer så märkliga saker i vår tid. Mäktiga bönhörelser, sådant läser man om i Bibeln och i missionshistoria, men det finns något av ”förgången tid” över dem.

Betyder det att vi kristna idag ber mindre än tidigare generationers kristna?? Det är den allvarliga frågan.

Gud har på mitt hjärta lagt ganska många människor. Listan blir längre och längre. Och med jämna och ojämna mellanrum försvinner något namn, för att de inte längre finns här i världen.

Detta är ett arbete, som jag med glädje vill gå in i. Jag vill inte gå in på detaljer, men bara intyga att Gud har välsignat våra böner med bönhörelser och glädje.

Bönens makt. En uppmaning och en uppmuntran.

Henrik

Jag har förundrat mig över den hetsjakt som pågår mot Päivi Räsänen. Det finns ingen rimlig proportion mellan de svallvågor som följt efter Päivis tal och själva talet. Hon sade ju ingenting som är främmande för en kristen människa.

Att den världsliga pressen går åt henne kan man i viss mån förstå. Många har inte överdrivna skamkänslor. Att en övertygelse kan väga tyngre än gruppens åsikt, direktiv och allmänt vedertagna normer, i något fall t.o.m. lagen, vet nog alla. Vi har ju, vilket jag tidigare skrivit, otaliga exempel på sådant, allt från gröna rörelser, husockupationer och andra idelogiska aktioner till undangömda flyktingar med utvisningshot.

Ju mera jag grubblar över vad som är orsaken till denna proportionerligt starka reaktion, kommer jag till att det som det handlar om INTE – i motsats till vad som angetts – är hennes tal i Kankaanpää, utan att det handlar om hennes person. Hon är fel. Så kan man egentligen inte säga eller skriva, men så är det. Och grunden till att det är fel är hennes (väckelse)kristna tro. Det är enligt min mening ett förakt och stundom ett hat mot den kristna tron, som är den egentliga orsaken. Vad hon säger eller förklarar är en bisak, det hör man knappast.

Det sorgligaste i denna soppa är att hennes värsta motståndare finns inom kyrkan. Den kyrka som skulle glädja sig över att en bekännande kristen är kyrkominister, ser detta som en belastning! Att ärkebiskopen sedan säger att hennes åsikter inte är kyrkans röst är ju tragikomiskt.

Den senaste svängen, som jag läst i intervjuform, är vännen Olav S. Melin, som kommer med påståenden och insinuationer som jag finner fullständigt obegripliga. Att antyda att Päivi Räsänen uppträder olämpligt med krav på att ha monopol på kristen tro, är fullkomligt befängt. Att hon är en belastning för kyrkan och regeringen! På vad stöder Olav S. Melin detta påstående? Vad i hennes tal konkret är sådant som kyrkan inte står för?? Upp till bevis, måste man ju säga.

Det finns i alla dessa inslag något av det bekanta ”han är en förnuftig karl, (för) han har samma åsikter som jag.” Och omvänt. Och det är detta omvända som gäller för Päivi Räsänens vidkommande. Hon har tagit ställning för det heterosexuella monogama äktenskapet. Hennes kritiker, allt från Simola till Melin stöder den nya ideologin (”könsneutralt äktenskap”), och kan inte fördra sådana som har en annan syn, förefaller det.

När någon på senaste kyrkomöte ställde frågan om kyrkans inställning till dessa frågor, svarade kanslichefen Jukka Keskitalo att kyrkans inställning inte har förändrats. Han hänvisade till kyrkans officiella ställningstaganden. Bl.a. Sari Roman-Lagerspetz, som flitigt debatterar och agerar för den nya agendan, har sagt att vissa missionsorganisationer (bl.a Folkmissionen, som står Päivi Räsänen nära) inte omfattar kyrkans syn på homosexualiteten, vilket ju inte alls stämmer.

Det skrämmande är enligt min mening att kyrkans ledning och kyrkans kritiker här finner varann i kampen mot Päivi Räsänen.

Man kan vara oenig med Päivi Räsänen i många frågor. Jag är inte partipolitiskt bunden, har röstat på flera partier i olika skeden. Jag är inte säker på att ett kristligt parti är en så okomplicerad fråga. Men i den värdedebatt vi står i idag är det säkert ett pragmatiskt alternativ, inte det enda dock.

Men när Päivi Räsänen blir angripen för att hon säger det som är kristen trosuppfattning baserad på Bibeln, då vill jag stå upp för henne. Få finländare har blivit så åtgångna i massmedier som hon. Hennes familj har det säkert inte lätt.

Många anser att Päivi Räsänen representerar en ytterlighetsposition. Jag tror att de flesta inte har läst hennes tal. Jag tycker att hon inte säger något som helst dramatiskt. Hon talar inte som ett helgon, utan som en vanlig människa, som läkare och som kvinna och mor.

Märkligt att en kristen kyrka angriper en av sina medlemmar när hon försvarar ofödda barns och döende åldringars mänskliga rättigheter. Och stryker medel ur budgeten, som flera av kyrkans missionsorganisationer skulle ha använt till  mission (!) och internationell diakoni, säger inte det något?

Jag undrar om vi har stigit in i en ny tid.
Martyriets.

Henrik

Vi har drabbats av en intressant diskussion. Inrikesminister Päivi Räsänen talade med sin man på ett seminarium i Kankaanpää. Hon sade bl.a. att en kristen människas övertygelse kan komma i konflikt med lagen, framför allt dryftade hon som är läkare i det civila abortlagstiftningen och eutanasin.

Det märkliga är att när Päivi Räsänen försökte försvara människovärdet, som i vissa fall är hotat (vissa ”riskgrupper” aborteras, gamla människor får inte alltid kvalitativ vård osv) så är resultatet ett hyenaskri från såväl politiker som representanter för media.

Alla vet att en övertygelse, och speciellt en kristen övertygelse, kan komma i kläm i en sekulariserad lagstiftning. En läkare här inte rätt att vägra utföra abort trots att det strider mot hennes djupa övertygelse – det är närmast i Finland och Sverige som lagen är så skriven – hon ställs till svars om hon vägrar. En bloggare skrev att djur har ett större rättsskydd än den ofödda människan eller den gamla och sjuka människan.

Det är beklämmande att inse att majoriteten av Räsänens kritiker inte har läst hennes tal utan köpt Iltalehtis demagogiska kristendomshat och svalt allt.

Många politiker har kommenterat Päivi Räsänens seminarieföredrag, bl.a ministrarna Henriksson och Tuomioja. Båda tycks på något sätt utgå från att Päivi Räsänen representerar en subjektiv och ganska extrem tolkning, medan de uttrycker en neutral och sansad hållning. Tuomioja har rätt att säga vad han tror (uttrycka sin övertygelse, t.ex. att Bibeln, koranen och Mein Kampf på något sätt tillhör samma kategori när det gäller deras normativa värde), men det är i alla avseenden uttalanden i samma kategori som Räsänens. Detsamma gäller ju justitieminister Henrikssons kommentarer, de är lika fullt uttryck för hennes subjektiva övertygelse. Alla har en värdegrund, uttalad eller outtalad.

Jag tycker att ministrar i samma regering skulle visa solidaritet så långt det är möjligt.

Jag undrar samtidigt vad som var extremt eller överraskande i Päivi Räsänens tal.

Dessutom handlar det ju om åsikter som varje kristen människa kan omfatta. Det Päivi Räsänen har sagt finns skrivet i vår kyrkas Gudstjänsthandbok, i inledningsorden till 24 söndagen efter Pingst.

Att det i olika sammanhang funnits civil olydnad, t.ex. när det gällt att skydda utvisningshotade individer, borde också vara känt.

Det är direkt beklämmande att konstatera, att de flesta kritiker sannolikt läst Iltalehtis skriverier, och andra motsvarande, men högst sannolikt inte läst vad Päivi Räsänen har sagt.

Och det är också vemodigt att märka, att det finns en så utbredd oförmåga att läsa vad Räsänen har avsett.

Henrik

Blev litet ”mätt” på min gamla blogg och sökte en annan. Stannade för en färdig bild, en spårvagn, som får kraften uppifrån. Det är en billig bild, som bl.a. Hasse Alfredsson i sin klassiska ”Ringaren” (lyssna på den på Youtube!!) använder med orden: och det är ju modernt och bra!
Verkligheten är nog modernare och starkare än analogin, som kan synas billig och sliten.

Jag har inför Midsommarhelgen sett på nätet för att få reda på kyrkans verksamhet. Tyvärr måste jag säga att jag inte blev helt imponerad. Den församling jag försökte kolla hade uppdaterat sina hemsidor senast i december 2012. Inga verksamhetsuppgifter för idag hittade jag, trots att jag inte är helt hjälplös i datavärlden.

Om inte ens den som är intresserad finner det man söker, hur ska då de vars intresse måste väckas finna fram…??

Under min rundvandring på nätet fann jag nog tecken på ett slags innegäng, med ganska ofarlig och odramatisk verksamhet.

Jag börjar oroa mig för Borgå stift, men jag understryker att jag vill ta det som ett problem ”inom familjen”. Jag frågar mig alltså vad jag kan göra för det.

På mina resor har jag nog sett en mycket positivare sida också, aktiva och hängivna kristna, som verkligen vill vinna sina medmänniskor! Det är inte länge sen en församlingsaktiv person berättade hur hon och hennes man på julafton tog hand om invandrare och kunna överlämna en Bibel på deras språk!! Heja!

Men i Kyrkpressen och i Hbl, där präster och aktiva kommer ut, skrivs nog en hel del annat. I dagens Hbl skriver en präst i Borgå stift om att kärlek och helighet kan finnas i ett förhållande utan ringar, dvs samboförhållanden. Detta är inte vår kyrkas lära.

Reaktionerna på grund av Finska Missionssällskapets beslut har visat att det finns kristna människor som reagerar och frågar. En del har redan tröttnat på situationen. De tänker att det inte längre finns något svar inom vår kyrka.

Är våra präster troende? Den frågan har jag allt oftare mött. Jag är själv en av dem som måste få frågan och begrunda den. Frågan kan uppfattas elakt, men det är förvisso inte avsikten. Men mycket litet talas det om Jesus, om tron, och mycket av det som sägs i etiska frågor återspeglar mera tidsandan än Guds Ord.

Kyrkan måste vara något annat än en liten intresseförening för invigda.

Jag vet inte riktigt hur man ska kunna uppmärksamma denna sida utan att bli destruktiv och negativ. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.” Må Gud lära mig det.

Det är bäst att be med psalmisten:

 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.  Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

Där måste det börja, men sen måste också annat följa.

”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen…” (Apg. 1:8). 

Det är min bön, både för andra och för mig.

Kristendomens framtid har alltid varit i Herrens hand. Så är det nu också.

Henrik

Finska Missionssällskapets årsmöte hölls idag i Pauluskyrkan i Helsingfors.

I samband med behandlingen av verksamhetsplanen föreslog Finska Bibelsällskapets representant, verksamhetsledaren Timo Junkkaala, att man i texten skulle göra följande tillägg:

”Koska kysymys samaa sukupuolta olevien parisuhteista jakaa voimakkaasti mielipiteitä kristittyjen kesken eri puolilla maailmaa ja koska Lähetysseura haluaa kunnioittaa yhteistyökirkkojen näkemyksiä, se pidättäytyy siunaamasta ja lähettämästä lähetystyöhön samaa sukupuolta olevia rekisteröityneitä pareja.”

Timo Junkkaalas förslag förlorade med rösterna 205-222, 32 röstade blankt!

En av styrelsemedlemmarna i FMS, ansåg att det var olagligt, för det strider mot lagen! Det skulle innebära att FMS’ styrelse skulle vara tvungen att vidta åtgärder som är diskriminerande.

Det är nog enligt min mening en ohållbar tolkning. Att en kristen organisation inte skulle kunna ställa krav på sina anställda, i detta fall missionärer, är helt orimligt. Det skulle ju innebära att Ortodoxa kyrkan, Katolska kyrkan och andra kristna samfund skulle ha en olaglig hållning i dessa frågor. Här handlar det ju inte enbart om rättigheter utan också om lämplighet. Där måste en prövning kunna ske.

Det är märklig att det finns röster inom kyrkan som säljer ”hela paketet” och förespråkar en ”händerna opp” -linje i alla frågor. 

Läser man Timo Junkkaalas faktiska text finner man inte något diskriminerande där. Han hänvisar till att frågan delar de kristna och att samarbetskyrkornas uppfattningar inte skall utmanas utan respekteras. Han kunde ha formulerat sig betydligt skarpare.

Situationen blir inte mindre komisk och farsartad mitt i all den djupa tragiken när FMS’ styrelseordförande biskop Repo säger att ”FMS har inte ändrat syn på äktenskapet”. Eller när biskop Irja Askola säger att hon ”inte har tagit ställning till könsneutralt äktenskap.”

Detta är en ”teologisk schizofreni” som bara vissa biskopar och kyrkliga dignitärer är begåvade med! Alla dessa beslut skulle ha varit otänkbara för bara några år sedan.

Nu bör ett juridiskt utredningsarbete skyndsamt göras så att vi befrias från dylika uttalanden där man hävdar att ett tillägg enligt Junkkaalas förslag skulle vara lagstridigt.

Jag har varit anställd i FMS under mina studieår. Det var en av de finaste arbetsplatser man kan tänka sig. FMS var ett andligt hem för mig och många ”hemlösa studeranden”, som i Missionskyrkan fann gemenskap över alla lokalförsamlingsgränser. När jag reste för FMS i slutet av 1960-talet kunde jag konstatera att FMS’ vänner var väckelsefolk, från olika grupper, särskilt från Kyrkans Ungdom och andra väckelsekristna grupperingar inom kyrkan. Många av mina goda vänner har sedan varit missionärer, utsända av FMS.

Redan förre missionsdirektorn Henrik Smedjebacka kände stor nöd för att själva kärnan i FMS’ mission höll på att försvinna. Han skrev om de miljarder som inte kände Kristus.

De dokument man har fått läsa under de senaste åren vittnar om en helt annan syn på vad mission är. Och nu dyker denna frågeställning upp som ett kvitto på att allt inte står väl till.

Det som nu sker blir ”kanske den mest sorgsna dagen under min livstid i finsk kyrkohistoria”, som en av mina vänner skrev.

Biskop Björn Vikström förvånar sig (på hemsidan i Facebook) över att homosexualiteten väcker så starka känslor.

Enligt min mening handlar det dock inte (primärt) om det. Det handlar om att stora grupper inom kyrkan, med benäget bistånd från många i biskopskollegiet, och nu i en missionsorganisation agerar mot tydliga Skriftens Ord. Det handlar om skapelseteologi, det handlar om människosyn, om äktenskapsteologi, inte alls enbart om ”olika syn på en sexualetisk fråga”.

”Ni har hört att det är sagt: vi kan leva med detta”. Men jag säger: vi kan inte leva med detta!”

När jag skriver så behöver ingen tro att jag tror mig vara någon messiasgestalt. Anspelningen på Jesu framställningssätt beror på att det enligt min uppfattning handlar om Jesu ord. Jesus sade att ”de två (man och kvinna) skall vara ett kött”. Människan skapades till Guds avbild, till man och kvinna skapade Han dem.

Nu hoppas jag att HERREN själv ingriper och sänder en väckelsens och förnyelsens Ande över hela vår kyrka inklusive våra biskopar och präster.

Henrik

Det är skrämmande att Finska Missionssällskapet har beslutat att som missionärer anta ett homosexuellt par som registrerat sitt parförhållande. De är förvisso människor, lika mycket värda som alla andra. Men allt beteende och alla former av samlevnad är inte kristliga. FMS’ beslut har väckt bestörtning i vida kretsar, mycket kommer säkert att ännu sägas och höras.

Inte blir saken bättre av att biskop Irja Askola enligt uppgift kommer att prästviga den ena parten. Få kyrkor i världen, allra minst i Afrika och Asien, har förståelse för den västliga villfarelse som drabbat våra kyrkor.

Jag är rädd för att detta beslut kommer att leda till att Finska Missionssällskapets understöd bland kristna människor, det som varit grunden för FMS’s hela stöd, minskar för att så småningom försvinna. Vilken tragedi i så fall!

Vår egen kyrkas nuvarande och tidigare ledning bär ansvaret för att kyrkan är så flummig i detta avseende. Chefredaktör Leif Nummela konstaterar nyligen i ett ledarstick i Uusi Tie att ärkebiskop Mäkinens linje inte är kyrkans officiella linje. För att vara exakt och tydlig handlar det ju specifikt om inställning till samkönade par. Men kyrkans godkännande av anställda som lever i registrerat partnerskap är en sak som aldrig tidigare skulle ha varit acceptabelt i en kristen kyrka. Lika litet som personer i samboförhållanden kan vara det.
”Living the faith we defend.”

Jag förespråkar på intet sätt någon hetsjakt mot någon. Tvärtom. Men den kristna kyrkan har en norm, en trosgrund, som den måste hålla fast vid. Och där är det klart och tydligt sagt.

Nu har nog de kyrkans ledare, som gått emot Skriften, ett mycket stort ansvar. Det handlar om kyrkans enhet, om dess andliga hälsa, om att Kristi välsignelse förblir över vår kyrka. 

Jag sörjer över alla som lämnar vår kyrka. Men mest orolig är jag för att Kristus själv skall lämna kyrkan, att ”ljusstaken skall flyttas från dess plats”.

Nu är det allvar! Det allvarliga är inte homosexuella eller heterosexuella, det allvarliga är att en kristen kyrka inte frågar vad Herren har sagt i sitt Ord. Och när jag skriver detta, innebär det samtidigt att allt vad Gud har sagt i sitt Ord, också det jag har brutit mot, äger sin fulla sanning och kraft. Bara hos Jesus finns barmhärtighet och nåd till hjälp i rätt tid.

Henrik