Henriks kommentarer

Det finns en gammal inspelning av den kända sångerskan Kathleen Ferrier, där hon sjunger en kärlekssång. Jag minns sången från min barndom, den spelades ofta i radion och jag lyssnade redan som barn till klassisk musik.

Sången handlar om en engelsk kvinna, som väntar på sin älskade och hoppas att sydliga vindar skall föra hennes älskade till henne.

Jag har dessa dagar intensivt väntat på en annan vind. På Honom, som i Bibeln heter Ruach, och pneuma. Anden, den Helige Ande.

Den vinden tänker jag på och ber om när jag hör orden ”blow bonnie breeze, my lover to me”. Den Helige Andes vind, Pingstens vind och eld, Han som skall förhärliga Kristus och påminna om allt vad Han har sagt.

Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow the wind south o’er the bonny blue sea;
Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze, my lover to me.

They told me last night there were ships in the offing,
And I hurried down to the deep rolling sea;
But my eye could not see it wherever might be it,
The barque that is bearing my lover to me.

Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze o’er the bonny blue sea;
Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze, and bring him to me.

Oh, is it not sweet to hear the breeze singing,
As lightly it comes o’er the deep rolling sea?
But sweeter and dearer by far when ’tis bringing,
The barque of my true love in safety to me.

Henrik

Kyrkpressen-lehden eläkkeellä oleva päätoimittaja, edustaja Stig Kankkonen arvioi, että kirkon on syytä paneutua avioliittokäsitykseen ja avioliittoteologiaan. Paneutumisen tulee hänen mukaansa olla ”Raamatusta ja teologiasta nousevaa”.

– Arkkipiispa haki avauspuheessaan kuitenkin, ja valitettavasti, syitä paneutumiseen yhteiskunnallisesta kehityksestä, sosiologiasta ja psykologiasta. Olen melko varma, että paneutuminen johtaa tällaisista lähtökohdista käsin ennalta päätettyyn lopputulokseen: kirkon on mukauduttava yhteiskunnaliseen kehitykseen ja sen asettamiin arvoihin.”

Samaa mieltä ollaan.

Henrik 

”The chief danger of the 20th Century will be religion without the Holy Spirit, Christianity without Christ, forgiveness without repentance, salvation without regeneration, politics without God and heaven without hell.” William Booth (1829-1912), the founder of Salvation Army.

Henrik

Min vän och kollega Eero Junkkaala har intevjuats i Kotimaa och yttrat sig angående Israel. Noteras bör att det handlar om ett teologiskt yttrande och en diskussion som gäller Israels ställning idag.

”Det är inte nödvändigt att välsigna Israel”, säger Eero.” Sannolikt är formuleringen – och kanske också annat – redaktörens, men den täcker i sak det som Eero säger.

Jag delar nog det substantiella, dvs det faktum att Israel i NT är ett vidare begrepp, som inkluderar andra än ”de som härstammar från Israel”. Det nya Israel är från alla folk, stammar och tungomål, dit hör både judar och greker, trälar och fria, män och kvinnor.

Men ända måste jag på något sätt anmäla avvikande åsikt. Inte så att jag ifrågasätter det som ovan kort skisserats. Men så att judarna inte skulle ha någon speciell plats i Guds plan längre.

Om vanligt ”bondförnuft” tillåts, kunde man säga att en allvarlig tankeställare ställs ner man ser hur judarna har fått lida genom tiderna. Det finns ett hat och förakt (Holocaust) som inte kan förklaras bara etniskt, politiskt, sociologiskt eller psykologiskt. Det är ett existentiellt hat, det finns en laddning i situationen, som man märker starkare och mindre starkt allt från nyhetsförmedling till attityder och diskussioner.

Jag undrar också om många bibeltexter skulle te sig märkliga om inte Israel ännu har en plats i Guds frälsningsplan.

Handlar Sak 12:10 om något som har hänt eller sker något i framtiden? ”De skall se upp till mig som de har genomborrat”, handlar det om alla människors del i Jesu korsfästelse? Finns där ingen link bakåt till den historiska korsfästelsen och framåt till en tid som handlar om ett andligt uppvaknande?
Stora frågor?

Behandlar inte Rom. 9-11 det ”lekamliga Israel”? Skall inte avund väckas just bland det judiska folket? Varför? Om det nu är passé?

Det förefaller som om Gud ”turvis” handlat med ”judarna” och ”hedningarna”. Jerusalem skall bli förtrampat av hednafolk (är det liktydigt med icke troende?) tills ”hedningarnas tider” – vad avser det? – är fullbordade?

Som jag ser det finns det ingen annan väg till Gud än genom Jesus, Messias (Kristus). Det är NT:s entydiga vittnesbörd. Detta gäller frälsningsvägen. Men finns det inte också en ”tidtabell”, en frälsningsplan också? Som antyder att en andligt uppvaknande skall ske så att judarna skall bekänna Jesus som deras Messias?

I en tid av antisemitism skulle det vara viktigt att stöda Israel utan att godkänna alla staten Israels politiska eller militära åtgärder.

Jag tycker alltså att man lätt blandar samman frälsningsplan och frälsningsväg. Att det skulle finnas två gudsfolk, ett bestående av f.d. ”hedningar” och ett av f.d. judar. Jag tror att det ”lekamliga Israel” fortfarande är föremål för Guds handlande, men att man därmed inte får tro att Israel inte behöver omvända sig till Messias, Kristus.

Och när jag skriver så, gör jag det medveten om att det inte är stater som skall omvända sig, utan människor.

Jag fortsätter frimodigt att välsigna Israel. Det innebär att de konfronteras med Honom som är välsignelsens källa.

Jag tycker att det blir fel om man bara säga: förbi, passé, vorbei.

Henrik

Tillägg (25.4): jag har talat med Eero Junkkaala och det visade sig att våra åsikter inte är så olika. Eero har kanske (??) – det var hans ord – uttryckt sig litet ”rafflande” och redaktören passade på tillfälle. Han kommer sannolikt ut med en kommentar, så följ med (www.seurakuntalainen.fi). 

Orden är Keijo Rainermas, som är kyrkoherde i Kankaanpää. Rainerma talade över ämnet ”herdaskapets kris”.

Prästerna i Finland och på andra håll i Europa har drabbats av en trefaldig kris.

Den första krisen gäller prästernas förhållande till Jesus, den andra krisen handlar om prästernas förhållande till Bibeln och den tredje förhållandet till det kors som följer av att bekänna Jesus. 

Intervjun med Rainerma finns på http://www.seurakuntalainen.fi/uutiset/kotimaa/3313/

keijo_rainerma_harva_pastori_tajuaa_etta_on_kaynnissa_taistelu_sieluista

Hur är det? Jag är beredd att skriva under Keijo Rainermas teser. 

Men han konstaterar också att det inte är så att Ordet är som bensin och prästen som en tändare. Samme Ande som skall tända åhörarna skall också tända predikanten.

”O att den elden redan brunne som Du, o Jesus, tända vill” sjöng man förr.

Henrik

Det är intressant att se hur det andliga och kyrkliga landskapet formas i Sverige. Helt liknande tankegångar både där och här hos oss. 

Fredrik skriver bl.a: ”Inget hindrar oss kristna i Sverige idag att utanför den politiska maktsfären i samhälle och kyrkostruktur forma och odla sådana gemenskaper.”

”Det är utmärkt med grupper där vi får undervisning om lärans grunder men vi behöver också gemenskaper där vi som Jesu lärjungar på en gång söker sanningen och tillsammans gestaltar det nya liv som väller fram ur Jesu tomma grav och från den Helige Ande som utgjutits över kyrkan. När vi saknar förmåga att prata omkull våra medmänniskor kan vi kanske vinna en och annan som får möta värme i gemenskaper där man vågar vara sig själv, där man med glädje talar trons språk med både förnuft och känsla. 
Inget hindrar oss kristna i Sverige idag att utanför den politiska maktsfären i samhälle och kyrkostruktur forma och odla sådana gemenskaper. Där kan vår tro uppehållas och fördjupas, där kan den blir smittsam. Äkta, öppna och hållbara relationer kan snart upplevas som en bristvara som får en stark attraktionskraft. Ingen kommer ifrån hemläxan att arbeta med sin egen mognad och helgelse för att kunna fungera i sådana gemenskaper. Där vi tar steg på den vägen kan öppna kretsar av Jesu lärjungar idag bli ett fullgott alternativ till de kyrkorum och katedraler som i snabb takt stängs för äkta tro och liv.”

Fredrik Sidenvall i Kyrka och folk     http://www.kyrkaochfolk.se/index.php/hem/ledare/616-fornuft-och-kansla-ledare-nr-16-2013

Henrik

I en intervju i tidningen Kotimaa, skriver kyrkans ledande jurist, Pirjo Pihlaja, att hon ställer sig tveksamt till möjligheten att rösta i nätet. Internet-röstning kräver mycket för att kunna fylla de kriterier på dokumentation och rösthemlighet mm som skall finnas.

När man ser tillbaka på utvecklingen tror jag att det var ett avgörande misstag att flytta val av kyrkans förtroendevalda i församling, stift och kyrka från kyrkstämman, som hölls i anslutning till högmässan, till valtillfällen på olika håll.

I en debatt i kyrkomötet för några år sen minns jag att vissa kyrkomötesombud förespråkade en mycket utvidgad röstning bl.a i supermarkets, bibliotek osv.

Resultatet har blivit synligt, anser jag. Människor röstar om kyrkans sak utan att kanske en enda gång sätta sin fot i kyrkan. Resultatet motsatsen till Jesu missionsbefallnings ”gå ut i hela världen”. Man har åstadkommit ”in i kyrkan med hela världen”.

Ingen skall tro att jag vill begränsa rösträtten eller på något sätt styra vilka som får rösta.

Om man föreställer sig en sammanslutning, där sådana som aldrig visar sig, inte är med, beslutar om hela sammanslutningens öde, kanske man förstår något av vad jag är ute efter.

De som inte kan komma till ett röstningstillfälle, t.o.m. så att de som inte utan svårighet kan komma till röstningen skall beredas tillfälle. Detta gäller pensionärshem, sjukhus och också privata hem (som t.ex. genom att kontakta församlingen kan komma överens om hur de ska kunna rösta).

Men de som kan men inte vill komma till kyrkan behöver heller inte rösta, tycker jag.

Frågan är om inte den nästan maniska jakten efter kyrkoskattebetalare har blivit kontraproduktiv. Kyrkan och samhället har blivit kommunicerande kärl. Därför intresserar kyrkan inte.

Märk alltså: alla döpta och skriftskolgångna skall få rösta, om de vill. Sen är frågan om inte valet av församlingens och kyrkans förtroendevalda skall föras närmare kyrkans verksamhet, tillbaka till kyrkorummet eller församlingscentret.

Henrik

Vid ordinationen skall den som vigs till prästämbetet avge följande prästlöfte:

”Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot. Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse. Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare. Allt detta vill jag efterkomma så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud.”

När jag idag av förekommen anledning såg på prästlöftet (jag är så gammal att jag avlade prästeden vid min ordination) konstaterar jag att ett modernt ämne saknas i prästlöftet:

”Jag lovar dock att ändra uppfattning i vilken fråga det vara må, om kyrkan ändrar sin lära eller sin inställning till något som jag tidigare uppfattade som biblisk kristendom.”

Till formen kan det ovanstående kännas litet ironiskt, men sakligt sett är det inte det. Det är tvärtom djupaste allvar.

Prästeden eller -löftet är inte en trohetsed mot kyrkan, utan principiellt ett löfte att hålla sig till kyrkans bekännelse, primärt Bibeln och i andra hand kyrkans bekännelseskrifter.

Den är inte en trohetsed mot någon biskop, även om jag gärna vill respektera och lyda mina förmän och förvalta prästämbetet i enlighet med kyrkans lag och ordning.

Men det finns en gräns, som också binder biskopen. ”…hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot.”

Nu står vår kyrka inför en mycket stor splittring. I olika sammanhang har denna splittring ”degraderats” till att gälla Lutherstiftelsen, missionsstiftet eller något sådant. Många har uttryckt en förhoppning om att Lutherstiftelsen skall lämna kyrkan och bilda en egen kyrka.

Jag tror inte de kommer att göra det, åtminstone inte i detta skede.

Men det är många fler som är djupt oroade över de uttalanden, och den brist på klar vägledning, som vår kyrkas ledning i olika sammanhang gett utryck för.

Nu efterlyser vi klara besked, på vår kyrkas trosgrund baserade ställningstaganden.

Det blir en orimlig situation om kyrkan ändrar uppfattning i olika frågor och sedan konstaterar att vi måste lära oss att leva med olika uppfattningar. Och att vi alla har ansvar för kyrkans enhet.

Vi måste hålla fast vid vår bekännelse.

Det har vi präster (och biskopar) förbundit oss till genom prästlöftet (eller prästeden).

När jag ser på vad det blev av prästlöftet, måste jag med sorg, skam och bävan säga, att ”det bidde ingenting.” Skulle jag vara tvungen att predika endast det som jag har kunnat hålla, fanns det inte mycket kvar att säga.

”En människa kan falla i vattnet, men inte leva i vattnet.”  Adressen är nådens tron, för varje präst och biskop med förresten, ”för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid” (Hebr. 4:16).

Henrik 

Den senaste tiden har det andliga ledarskapet varit aktuellt i många olika sammanhang.

Ingen  har undgått att notera att påven Benedictus XVI har avgått med pension, en unik händelse eftersom förra gången det skedde var år 1415. För sexhundra år sen  alltså.

När den nye påven Franciscus installerades, deltog bl.a patriarken Bartholomeus I, den ortodoxa kyrkans primas (för de ortodoxa kyrkor som lyder under patriarkatet i Konstantinopel alltså, t.e.x. Finlands ortodoxa kyrka). Detta var unikt, sedan 1054 när kristenheten splittrades i en västlig och östlig del.

Den anglikanska kyrkan i England, Church of England, har fått en ny ärkebiskop av Canterbury, Justin Welby. Han installerades under veckan i sitt ämbete.

Numerärt mindre men på betydligt närmare håll kan vi nämna att Lutherstiftelsen och några gudstjänstgemenskaper bildat ett missionsstift och valt prosten Risto Soramies till biskop. Missionsstiftets biskop har en speciell status – det handlar om en ”parallellorganisation” inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Kyrkans biskopar har väntat nog tagit avstånd från missionsstiftet och dessutom låtit meddela att man inte kan tillhöra missionsstiftets prästerskap om man vill vara präst inom kyrkan. Detta signalerar att såväl Risto Soramies som de präster, som är med i missionsstiftet, kan mista prästämbetet. Så skedde med biskop Matti Väisänen, som var biskop inom Missionsprovinsen för Sverige och Finland.

Det skulle finnas mycket att säga om detta. Lutherstiftelsens präster och den nyvalde biskopen säger att detta är ett nödläge eftersom kyrkan har svikit sin bekännelse.

Det är ganska uppenbart att kritiken mot kyrkans ledning har vuxit under det senaste året. Nyligen sade kaplanen i Karislojo församling att biskoparna har gjort mycket skada i Karislojo. Han trotsade uppmaningar att inte upplåta utrymmen för personer verksamma inom Lutherstiftelsen eller Missionsstiftet. Paulussynoden, en konservativ gruppering inom kyrkan, firade sina traditionella dagar nu under Palmsöndagshelgen, denna gång i Karislojo med bl.a den blivande missionsstiftsbiskopen Risto Soramies på talarlistan. När programmet planerades var valet givetvis inte klart. Men inför växande problem för de konservativa finner olika grupperingar varann tydligare äntidigare.

Man kan kanske finna förståeliga skäl till agerandet på olika håll. Det nödläge, som Risto Soramies och många med honom, beskriver är nog ett verkligt nödläge. Den som har en traditionell ämbetsteologi och en traditionell lära om äktenskapet kan inte räkna med rum inom kyrkan. Om uppfattningen begränsar sig till en reservation mentalis går det an, men om man lever som man lär, går det icke.
När man ser vad präster och biskopar står för i olika frågor, blir bilden tydligare. Flera av våra biskopar har signalerat att de stöder ett samkönat äktenskap och anser utlevd homosexualitet oproblematisk. Biskop emeritus Wille Riekkinen och pastor Antti Kylliäinen har nyligen gett ut en diskussionsbok där de på många punkter tydligt tar avstånd från det som Bibeln och bekännelseskrifterna tydligt lär. Och de gör inga försök att dölja denna konflikt.

Det kan nog inte betraktas som normaltillstånd för en kristen kyrka. Undersökningar visar också att många präster delar en ganska liberal syn på Bibeln och på Bibelns ställning i kyrkans liv.

Men det finns naturligtvis också skäl för att biskoparna handlar som de gör. Naturligtvis är det ett problem att det finns en diffus parallellorganisation inom kyrkan – en struktur som uppvisar tydliga drag av en kyrka, men som inte har valt att framstå som en sådan. Representanter för det nybildade missionsstiftet har tvärtom låtit förstå att man vill påverka kyrkan inifrån.

Biskoparnas svar är det ”gamla vanliga”. Man hänvisar till kyrkans ordning. Den har blivit viktigare än kyrkans tro och lära – ingen biskop har reagerat mot att en biskop emeritus offentligt igen har framfört från kyrkans tro avvikande teser.

Jag är rädd för – kanske fel uttryck i sammanhanget – att biskoparnas reaktion kommer att leda till något av ”general utan legioner”. Man besvarar inte frågeställningen andligt, utan går in på det som de nyligen godkända tjänstemannarättsliga stadgandena om konkurrerande verksamhet antyder.

Jag tror att det enda sättet att bekämpa olika rörelser är att i praktiken visa att de inte behövs, dvs genom att vara mån om att kyrkans budskap och dess verksamhet har andlig och teologisk – biblisk – substans.

Vår kyrka är nu mycket djupt splittrad. Om äktenskapslagen förändras i den riktning som initiativ antyder – att det samkönade parförhllandet likställs med det traditionella äktenskapet – är nog splittringen så djup att den knappast kan överbryggas.

Är vårt andliga ledarskap andligt? Jag tror att var och en förstår att det inte är en lätt uppgift att vara biskop i vår splittrade kyrka. Och ändå så tror jag att många väntar på andra toner är maktspråket med hot om att mista prästämbetet, att stänga kyrkor och kyrkans lokaler, att frånta rörelser och organisationer rätten att få kollekter, att låta missionsunderstödet strykas osv.

Var finns idag den andliga ledare som kan visa på Kristus och som på ett trovärdigt sätt vill ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga” (Judas v. 3)?

Läroupplösning, sekularisering och förnekelseteologi leder inte till någon förnyelse för kyrkan. 

Henrik

Såhär efter Marie bebådelsedag – 9 månader före jul – är det skäl att kort reflektera över Maria, Jesu mor.

Man möter ofta uppfattningen att det var Josef, Marias man, som var av Davids släkt. Löftena om den kommande konungen på Davids tron skulle alltså ha infriats genom Josef.

Det är helt uppenbart att Josef var av Davids hus och släkt. Det kan vi bl.a läsa om i julevangeliet, därför skulle den heliga familjen upp till Betlehem, Davids stad.

Men det är en mycket gammal uppfattning att också Maria var en ättling till David. Man har faktiskt länge trott att det annorlunda släktregistret i Luk. 3 egentligen är Marias, inte Josefs.

Det finns många saker som pekar på det. Marias kusin (eller nära släkting), Elisabeth, Johannes döparens mor, var av Davids släkt. I Talmud står det att Marias far var Eli, som är (Heli) angivet i Marias släktträd, precis som Luk. 3 skriver – men i texten står att Eli var Josefs far. Detta kan ha berott på att man skrev in mannen och sedan hans svärfar osv.

I Matt. släktregister i kapitel 1 finns bl.a. Jekonja (Matt. 1:11) om vilken det heter i Jer. 22:

”Så säger HERREN: Skriv upp denne man som barnlös, som en man som inte hade någon framgång under sin livstid. Ty ingen av hans avkomlingar skall få lyckan att sitta på Davids tron och i framtiden råda över Juda.”

I Luk. 3 finns inte Jekonja nämnd. Medan Matt. nämner Salomo talar Luk. om Natan.

Det finns mycket att skriva om dessa släktregister; man vet att flera led saknas i Matt. 1 (avsikten är att kunna memorera 3×14 släktled). Se t.ex. Studiebibeln (SFB).

För mig har dessa olikheter snarare styrkt än försvagat förtroendet för texterna. Det hade inte varit någon konst för Lukas att synkronisera släktträden, men han serverar frimodigt många detaljer som avviker från Matteus.
Genom Maria uppfylldes löftena om att Davids son skulle sitta på tronen. Också Jesu fosterfar Josef var av Davids släkt, men NT betonar att Josef inte var Jesu jordiska far.

Den andra stora frågan är om Maria har syndfri. Hon föddes av jordiska föräldrar och fick därmed del av arvssynden. När ängeln hälsade henne var det med orden ”benådade” i vilket ordet ”nåd” ingår.
Luther har i en predikan på Marie bebådelsedag år 1538 talat om Maria på ett sätt som gett vissa anledningar att tro att Luther hyllar tanken om en syndfri Maria.
Till denna fråga ska jag återkomma. Men mitt intryck både i ljuset av de citat jag har tillgång till ur denna ganska okända predikan och på basis av vad som jag annars läst om Luther så talar Luther om ren och helig med tanke på konceptionen – tillblivelsen – och födandet.
Det är inte skäl att spekulera för mycket i frågor som Bibeln tiger om, typ ”hur gick det till?”, ”hur kunde Jesus undgå Marias arvsynd” osv.
Maria har fått det högsta uppdrag en människa någonsin fått och kan få. Hon är högt benådad. Hon är salig. Men Jesu sätt att bemöta henne visar också att Jesus var hennes Frälsare och hennes son.

Salig Maria!

Henrik