Henriks kommentarer

We should not ask, ”What is wrong with the world?” for that diagnosis has already been given.

Rather, we should ask, ”What has happened to the salt and light?” (John Stott)

Henrik

Det gamla ordparet tradition – förnyelse aktualiseras igen.

Jag har läst några inlägg om kyrkans framtidsfrågor och konstaterar att det finns en väldig konservatism när det gäller att bevara kyrkans förvaltning och organisation. Det finns en utbredd rädsla för förnyelse på det planet. Man för långa och många diskussioner, som utmynnar i ytterst små förändringar.

Ett exempel på detta är de friska vindar som kunde märkas i diskussionerna kring personförsamlingar och parokialprincipen, när dessa diskuterades för några år sen.

Nu betonar man ofta på officiellt håll (läs kyrkans ledning) att frågan är mycket komplicerad och att det inte är möjligt med de förnyelser som skisserades i vissa inlägg. Det ser nästan ut som om man skulle ge upp inför svårigheterna.

Samtidigt är man väldigt öppen för att ändra kyrkans lära. Det är mycket sagt, för mycket, anser säkert många. Men uppenbart är ju att kyrkan ändrat syn i ett flertal frågor, nu senast i synen på äktenskap, partnerskap och sexualitet. Att frågan hör samman med synen på synd och förlåtelse vill man inte ens höra talas om.

När man sen frågar vad kyrkans lära är, får man tyvärr alltför ofta diffusa svar. Den officiella satsen slår fast:  kyrkan har inte ändrat syn på äktenskap och sexualitet. Det handlar inte om att kyrkans lära skulle ha ändrats.

Men när man frågar vad kyrkans lära är, blir svaren diffusa. Homosexualitet är absolut inte någon synd enligt kyrkan, säger ärkebiskopen, och inkluderar uppenbart utlevd sexualitet i detta. Äktenskapet är enligt kyrkan fortfarande ett förbund mellan en man och en kvinna, säger någon annan biskop, bl.a biskop Häkkinen.

Men hur kan man tala om att läran inte förändrats? Det har ju tvärtom uppstått en mängd problem för vissa väckelserörelser, som arrangerat en ungdomskampanj kring och för det traditionella äktenskapet. Det som sades kan man inte säga idag.

Därmed blir det som Ulrik Neumann i tiden sade: ”när det gäller modern musik har vi alla glömt vad Stravinskij sade så tidigt som 1914.”

– Vad är det? undrade Svend Asmussen.

– Det har vi alla glömt, svarade Neumann.

Det är just så. Därmed går det meningsfulla ur all diskussion. Om man inte vet vad kyrkan lär, vilken kyrkans lära är, utan hänvisar till oeniga bibelforskare, så kan man heller inte säga att läran inte har förändrats.

Man borde kanske hellre säga: vi har en mängd läror om nästan allting.

I stället för att ifrågasätta den ena lärosatsen efter den andra skulle jag hellre se ett friskt och frimodigt ifrågasättande av kyrkans organisation och förvaltning på olika plan.

En större frihet efterlyses, långt enklare organisation och förvaltning, mera delat ledarskap och frivillighet, större hänförelse och förväntan och framför allt: en förtröstan på och tillit till Guds eviga Ord!

Henrik

För mitt vidkommande blev vårsessionen kort. Min mors allvarliga sjukdom tvingade mig att efter ett drygt dygn återvända till Helsingfors.

Jag är därför denna gång beroende av andras rapportering.

Det är nog tydligt att en ökad polarisering är på gång nu. Man talar så vackert om allas värde och att alla ska rymmas med, men i praktiken är det inte så. Och det finns särskilt en grupp, om vilken det måste sägas: det fanns inte rum för dem i härbärget.

Jag noterar nog med tacksamhet att vi i Borgå stift har en starkare vänskap, som är bra i dessa tider. Men även om vänskapen gäller så är nog de teologiska motsättningarna stora.

För min del tänker jag att det har pratats och talats nu ganska länge. Kanske tiden är kommen för mera, dvs handling.

De konservativa kommer att söka sig samman och mera söka ”egna lösningar”. Mera därom i sinom tid.

Låt oss be att vi skulle få del av HERRENs tankar och planer. Måtte en Andens förnyelse drabba oss alla!

Läs gärna Leif Nummelas ledare i Uusi Tie (finns på www.seurakuntalainen.fi).

Välsignelse i tider av nöd och nåd!

Henrik

Hör hur fågelropen höjs!

Hav och strand sig gläder.

Se, hur mark och träd tar

på sina sommarkläder.

Genom tjäle, köld och död

Tränger solens eld och glöd.

Det är påsk på jorden.

A. Frostensson (psalm 536 v. 2)

En glad och välsignad påskhelg önskas alla läsare!

Henrik

En av huvudstadsregionens många påskföreställningar, ett påskdrama, heter Nordsjös frälsare. Det har inte något egentligt religiös budskap, det är ”avskalat”, utan handlar om hur ”Jesus”, en ung kvinna, kommer till Nordsjö.

En ung kvinna, ”Jesus”, angriper marknadssamhället och förälskar sig i en annan kvinna.

På frågan vad “Jesus” frälsar från, svarar regissören och manusförfattaren, pastor Kai Sadinmaa: från “skenhelighet till en kristlighet som smakar liv”. Helsingfors kyrkliga samfällighet har producerat denna pjäs.

Pjäsens “Jesus” sparar inte på svärord. Den har ingen happy end, det skulle inte passa i ett påskdrama!

”Det centrala i Jesu verksamhet var kritiken av tempelkulten. Han var en farlig person”, säger pastor Sadinmaa.

Nå, varje tänkande läsare förstår ju att detta ingenting har med kristendom eller med påsken att göra. Det är ofattbart att Helsingfors kyrkliga samfällighet producerar sådant! Men ingenting överraskar längre.

Men Via crucis, det traditionella påskdramat på Helsingfors’ gator, som bygger på Nya testamentets framställning av händelserna, sågs detta år av drygt 15 000 personer. Jag talade för ca en månad sedan med regissören för detta påskdrama och han önskade att troende kristna skulle ställa upp i de olika rollerna.

– Nog syns det ändå om du tror, sade han.

I radion hörde jag några ungdomar göra sig lustiga över Jesu död och förundra sig över att det nu skall firas.

Sorgligt, tänker jag, men ansvaret faller i hög grad på oss kristna och på vår kyrka. Har dagens människa förstått vad evangeliet handlar om?

Eller har det blivit som för konfirmander i Sverige (någon intervju): man trodde på fullt allvar att ”Golgata” var en tandkräm..

Nu pågår ju tävlingar i kyrkliga sammanhang att kunna röra sig så långt borta från traditionell och klassisk kristendom som möjligt. Är det märkligt att bilden av Jesus blir oklar och förvirrande?

I gårdagens Helsingin sanomat presenterades en ”modern” bild av Jesus: en jesusgestalt, med ett manligt ansikte och en naken kvinnas kropp. Vad annars?

När vi kommer till den situatonen, som nu råder, att kyrkan själv är med om att sprida falska uppfattningar om Jesus, tycker jag att vi verkligen är kontraproduktiva.

Vilken uppgift har vi inte!! Vi måste ut på gator och gränder. Vi skall söka upp dem som inte kommer. För vi har en nyhet att berätta, en nyhet som är livsavgörande.

De olika ”jesusgestalter” som framställs i originalitetens och konstens namn kan inte hjälpa någon. En annan Jesus än Bibelns Jesus har ingenting att ge oss.

Om Jesus från Nasaret, Bibelns Jesus, heter det:

”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid och genom hans sår blir vi helade.” Jes. 53.

Henrik

Just nu pågår en väldig debatt om sexualitet och helande. Den har sina rötter i en intervju, som ”Anni” gav för tidningen Nuotta. Där berättar hon om sig  och sin utveckling. Hon har bisexuell och märkte redan i lågstadiet att hon hade ett ”speciellt” förhållande till sina kompisar.

Senare har hon kommit till tro. Hon är förlovad och planerar bröllop och äktenskap.

Flera olika väckelserörelser har nu startat en kampanj som heter älä alistu (ungefär: ge dig inte, låt dig inte kuvas).

Detta har naturligt nog väckt massmediernas ilska.

När ”Anni” i intervjun säger att ”om en mördare kan göra bättring, så kan väl en homo göra det” så skriver Iltalehti (http://www.iltalehti.fi/uutiset/2011032213413250_uu.shtml) att kampanjen förliknar de homosexuella vid mördare – ngt som är infantilt och smädande! ”Annis” jämförelse var för det första spontan, men framför allt uttrycker det problematikens omfattning: jag förstår henne så att hon på intet sätt jämför utan säger att det att ta en annans liv är betydligt värre s.a.s. och att kan en som mördat förändras (!!) så skall väl en homosexuell kunna det.

Att därav dra slutsatsen att det skulle finnas en jämförelse mellan mord och homosexualitet är fullständigt vansinne och visar endast att vi här rör vid en fråga som i vår tid (för 20 år sen hade samhället en motsatt position) är must, det finns inga alternativ, det är inte fråga om att också en sådan syn ska få finnas, utan det är ett måste: endast och enbart en sådan uppfattning är godtagbar.

Nu vädjar jag till alla kristna att minnas kampanjen i bön, och att särkilt be om beskydd och välsignelse över ”Anni”. Det är viktigt att inte släcka hoppet. Hör vad ”Anni” säger (www.nuotta.com/kampanja). Jag upplever att hon talar lågmält och fritt ur ett glatt och förnyat hjärta. Jag upplever inte hennes ord som aggressiva eller kränkande, hon diskriminerar ingen utan berättar om vad hon upplever att Gud har gett henne och som hon gärna vill att Gud ska ge åt andra som är i liknande situation.

Men hon har alltså ett stort fel, samma fel som Lasarus hade. Hon har fått hjälp. Av Jesus.

Precis som Lasarus, när man beslöt att döda Lasarus för att blivit uppväckt från de döda (Joh. 12:10,11).

Är det medmänsklighet? Humant?

Nu har också ”kyrkan” tagit avstånd från denna kampanj.

Var det oväntat?

Det finns ett märkligt hat kring vissa frågor. Ett hat som gör all diskussion och argumentation omöjlig. Det går alltså inte att säga sådant som ”Anni” sade i vår tid. Inte i vår tid, inte ens i vår kyrka.

Tror någon att ”Anni” vill åt de homosexuella och lesbiska? Tror någon att kampanjens poäng är att försöka slå de redan slagna? Så vill man givetvis få det att låta, men det är sannerligen inte kampanjens avsikt!

Henrik

Jag tror att de flesta människors tankar kretsar kring den förfärliga katastrofen i Japan. När detta skrivs har ännu inga officiella siffror publicerats, men säkert är att Japan drabbats av ”den största katastrofen sedan andra världskriget” (Japans premiärminister).

Först talades det om några tiotal, sen om ett tusental, sen om 10 000 och senast om några tiotusen… Det återstår att se. Men förfärligt är det!

Ett amerikanskt institut kom med sina första beräkningar om vad detta kommer att kosta Japan: 25 miljarder dollar. Men också det är en vag uppskattning, vi vet inte ännu vad som sker och följer i dess spår.

Japanerna är ett intelligent folk och energiskt. Jag är övertygad om att de kommer att bygga upp landet.

Varje olycka, och särskilt olyckor av denna kaliber, är ett rop till bättring.

There, but for the grace of God, go I. Fritt översatt: det kunde ha varit jag!

Jesus talar i Luk 13 om två förfärliga händelser, hemska för de drabbade och för dem som såg.

”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.”

”Om ni inte omvänder, så kommer ni att gå under.” Detta är inte politiskt korrekta ord.

Men det är Jesu ord.

Det kunde ha varit jag.

En dag är det jag.

Vad har vi då? Vart går du då och jag?

”…var och en som tror på Honom skall inte gå under, utan ha evigt liv.” Joh. 3:16

Henrik

I tidningen Dagen ingår idag (08.03.2011) en artikel om världens mest kända ateister.

Poängen är bl.a att världens mest inflytelserika ateist är nyateisten Richard Dawkins,brittisk biolog och evolutionsteoretiker som har en professorstjänst vid Oxford Univeristy. Tätt följd alltså av Sam Harris, Christopher Hitchens och Daniel Dennett.

Det visste vi ju.

Men professor Alister McGrath, en av dem som debatterat bl.a med Dawkins, säger att den aggressiva tonen hos dessa nyateister är kontraproduktiv. Han får brev och andra reaktioner av mera traditionella ateister, som säger att nyateisternas ton gör skada genom att den är så aggressiv och attackerande.

Jag ser här en parallell inom teologin. Förr var liberalteologin förbehållen de inre rummen, medan prästerna i predikstolen var ganska traditionella.

Nu säger ”nyliberalerna” att samma saker ska sägas i predikstolen som i de teologiska diskussionerna. Och på ett sätt är ju detta mera hederligt.

Men nyateisterna går hårt ut. Så hårt, att man kommer att tänka på de gamla orden ”det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet” och ”Hedenius är olyckligt kär i Gud”. (Förr de yngre läsarna: professor Ingmar Hedenius var under senare hälften av 1900-talet den mest kända ateisten i Sverige.)

Men till Dawkins skulle jag vilja säga och säger det så här till alla hans lärjungar: fråga Paulus!

Jag minns att den svenska författaren och TV-kändisen Göran Skytte en gång sade ungefär såhär: den som idag angriper Kristus kan i morgon stå framför altaret och vittna om Honom. Saulus var en sådan, här är en annan (han menade sig själv).

Också Alister McGrath var ateist. Men idag en bekännande kristen.

Jag kommer på mig att gå omkring och hoppas att prof. Richard Dawkins skall vara en ”Saulus”. En vars ”raseri” ökar allt mera, tills han möter Honom som frågar: varför förföljer du mig?

Och framför allt: att Dawkins och många med honom ska få svara: jag blev inte ohörsam mot den himmelska synen.

För det är den som Dawkins inte ännu har sett.

Och på det hänger allt. Mötet med Kristus.

Henrik

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=251035&sms_ss=facebook&at_xt=4d7642d8f46b10b2%2c0

I Hbl har arga insändarskribenter betonat vikten av att tystnadsplikten inte får skydda pedofiler. Också minister Paula Risikko har pressat kyrkan och anser att man måste kunna kräva att anmälningsplikt föreligger vid pedofili.

Jag förstår väl mycket i dessa diskussioner, men anser att bikthemligheten måste vara total. Om livsfara föreligger, eller risk för att t.ex. just ett barn är utsatt, måste man vidta åtgärder som skyddar barnet.

Men någon anmälningsplikt kan det inte bli tal om. Jag tror tvärtom att den absoluta tystnadsplikten kan få människan att bekänna och ta upp sådant som aldrig annars skulle komma fram.

Min erfarenhet säger mig att bikten, som ju teologiskt måste leda till en uppgörelse med sådant som är synd och fel, ofta kan vara det som är början till en uppgörelse. Om någon vet att en präst – eller t.ex. en annan kristen – vet om det svåraste och känsligaste som en människa har upplevt eller gjort sig skyldig till, förlorar han eller hon fridmodigheten att t.ex. fortsätta ljuga i offentligheten eller inför myndigheter. Bekännelsen är på sanningens sida.

Men vem skulle vilja börja ”nysta upp sitt liv” om man vet att prästen efter biktsamtalet ringer till polisen och anmäler sin konfident?? Då kan man ju lika gärna gå direkt och hålla prästen utanför…

Här har vi präster nog ett oerhört ansvar, även om en präst inte skall vara någon polis, utan en kristen själavårdare, medvandrare och hjälpare. Han skall naturligtvis göra allt för att konfidenten får kraft att reda upp sådant som måste redas upp. Syndernas förlåtelse får aldrig bli syndernas tillåtelse.

Det finns nog många exempel på att allt inte är som det skall när det gäller kristna människor heller. Nödvändigtvis har det dock inte gällt bikt, utan annat. Men också i sådana situationer, t.ex. när man är offer för en oförrätt som kanske har begåtts av en närstående person, är det viktigt att man kan tala om sådant utan att behöva frukta att det går vidare. Här måste bikthemligheten vara absolut.

Sedan kan man behöva hjälp med att få kraft att vidta nödvändiga åtgärder.

Jag tycker att biskop Björn Vikströms inlägg i dagens Hbl är kloka ord.

Ingen präst eller kristen får försvara det som är ont. Men det kan vara svåra situationer. Många synder – och brott – kan få offret att känna skuld.

Jag tror att det är livsviktigt att bevara bikthemligheten absolut. Det tänker åtminstone jag fortsätta med. En annan sak är sedan att man måste göra allt man kan för att det onda bryts och upphör.

Jag tror att det finns något upprättande och helande i bikten. När en människan bekänner sin synd, är det inte bara fråga om information. Det finns en upprättande och helande kraft i bekännelsen. Det har jag ofta fått se.

Och vi människor skall stöda varann och uppmuntra varandra till det goda.

Henrik