Henriks kommentarer

Igår (15.10) utträdde 3473 personer ur kyrkan. Det betyder – om jag har rätta uppgifter – att på tre dagar (13-15.10) så har 8138 personer utträtt ur kyrkan.

När man läser osakligheter (Hbl: ”nedsättande kommentarer”, Jari Tervo: ”Päivi Räsänen som Ahmadinejad”, ”klarögda galningar” ) osv blir man ju beklämd. Inte heller kan jag instämma i bedömningen ”hjärtlöst”, jag känner Päivi Räsänen, och hon är nog allt annat än hjärtlös.

Är debattklimatet  så förfärligt dåligt i vårt land? Är oförmågan att förstå vad som avses total?

Jag kan inte heller förstå logiken i följande tankekedja:

1. jag tror inte på någon Gud.

2. kyrkan betyder ingenting för mig och/eller jag hör inte till kyrkan.

3. kyrkan måste välsigna också samkönade par

Men ändå så finns det något i denna situation som inte är tillfredsställande. På samma sätt som Jesus ställde sig på äktenskapsbryterskans sida mot fariséerna och de skriftlärda, men dömde äktenskapsbrottet (”gå och synda inte härefter”), så måste kyrkan idag kunna övertyga genom att stå på de homosexuellas sida också när kyrkan inte kan underskriva allt vad människan gör.

Det har nu på något sätt blivit fel här, i debatten har de homosexuella framstått som kyrkans motpart. Det tror jag inte någon anser!

På något sätt är utträdesvågen en återvändsgränd. Den kan ju inte leda till något vettigt.

Om utträdesvågen är något slags påtryckning eller modenyck.

Men om den är uttryck för verklig övertygelse, kanske den är klargörande.

Det är nog skäl att understryka Jesu ord: det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.

Jag vill inte tillhöra ”de friskas kyrka”. Jag vill höra till ”de sjukas kyrka”, för där är Jesus mitt ibland dem.

Var och en med sina bekymmer, och mer än det: med det som hotar Livet.

Syndernas förlåtelse är medicinen för envar av oss.

Henrik

När jag de senaste dagarna har läst Peter Saunders’ blogg, stötte jag på en passus, som väl passar in i diskussioner hos oss om vetenskap och tro. Jag har försökt hävda, att hela det moderna vetenskapsbegreppet och den moderna vetenskapens uppkomst har kristna rötter, det var troende vetenskapsmän som började med egentlig vetenskap.

Den som tror att människan har uppkommit av en slump, att allt är tillfälligheter, låt vara extremt gynnsamma (:-), måste ju logiskt ifrågasätta hjärnans impulser och sinnets iakttagelser. Hur kunna forska blir den extrema frågan när man inte vet om man kan lita på sin tanke, sina iakttagelser.

Tron är inte ett alternativ till vetenskapen, snarare är den i djupaste mening en förutsättning för vetenskapen. Det finns en mening, en sanning, ett sammanhang i livet, som vi har fått att utforska.

En typisk verklighet beskrivs så i Peter Sauders blogg, där Alfredo Cooper berättar om ett möte med NASA-forskare, troende vetenskapsmän. Jag tror inte att vanlig bibelfromhet räcker som kompetens, men den är sannerligen inget hinder..

Rev Cooper: ‘Well of course we see the hands of all these magnificent experts all around, the good will of so many people internationally and the brilliant coverage of the press and we would suggest that all this works together for good, that certainly as we prayed God has guided in remarkable ways – even the scientists. I was with the NASA people who came the other day. And to my surprise – to a man they were believing scientists in their case – and they all said “This was a miracle. There is no other word for what happened here”.’

”They were belivieving scientists”. Inte så förstått, att en ateistisk vetenskapsmans forskning skulle vara mindre tillförlitlig, men snarare så, att egentligen bygger också en ateistisk forskning på kristna premisser.

Det handlar om en rätt distinktion mellan skapelsens och återlösningens teologi. Inom skapelseteologins ramar har människan fått uppdraget att forska i, att utröna orsakssammanhang, att få veta mera och mera om vår existens.

Men också troende vetenskapsmän kan säga att vi i livet ”törnar mot” under, sådant som inte kan förklaras med vanligt mänsklig förnuft, eller sådant, som förutsätter så många samtidiga speciella omständigheter att man har överskridit gränsen för det sannolika, och ibland det möjliga.

Men jag tror att bara den som är involved (inblandad, engagerad) kan uppleva undret med personlig adress. För det sanna undret har alltid en avsikt, att vi ska tro på Kristus och genom tron på evigt liv.

Henrik

Ett betydligt tråkigare tal än det föregående – den trettiofjärde i gruvan – är de 2633 personer som skrev ut sig ”igår” enligt eroakirkosta.fi.

Det var dagen efter den stora debatten om homosexualitet, som  direktsändes i TV2 på tisdag kväll (12.10).

Det är i alla fall ett anmärkningsvärt högt tal: det förra ”rekordet” slogs med över 1500 personer!

Men det finns anledning att begrunda detta.

2633 personer, för vilka kyrkan har betytt något, på axeln ”nästan ingenting” till kanske ”ganska mycket” eller rentav ”mycket”. Vi vet nämligen inte om folk skrev ut sig som en protest mot att kyrkan är så värdeliberal och delad, eller om tittarna var besvikna på att kyrkan är  så ”gammalmodig” och konservativ (!) att den ännu inte som en självklarhet kan acceptera vigslar och välsignelser också av samkönade par.

Biskop Matti Repo var nog på rätt sida om strecket, även om han som biskop kunde ha trätt mera öppet fram. Men hans kommentar var nog genomtänkta och han kanske medvetet ville välja en ”lyssnande profil”. Päivi Räsänen, Sonja Falk, Pasi Turunen och någon till gjorde väl ifrån sig. Helt oklar är dock olympiapastorn, Leena Huovinen, vars empatiska ton man kan uppskatta som attityd, också om man omöjligt kan förstå sig på hennes teologi. Men hon är ju – ur en viss synvinkel sett – helt mainstream.

Det var litet synd att ingen bekännande kristen homosexuell medverkade. De homosexuella utgör ingen enhetlig grupp, utan många homosexuella kristna betonar detsamma som många heterosexuella kristna: att vi alla har ansvar för hur vi lever. Det finns många homosexuella som har skrivit på uppropen mot välsignelse av homosexuella par.

Det är också synd att homosexualiteten alltid rycks ur sitt sammanhang. Nu försökte många argumentera utifrån en tes som man skulle bevisa. Pauli ord ”para fysin”, mot naturen, är nog en sanning som går att förstå. Ett nytt liv kan bara uppstå genom heterosexuellt samliv. Alla vet ju nog att i en djup mening har naturen bejakat heterosexualiteten men inte homosexualiteten. Därmed inte sagt att all heterosexualitet är etisk.

Men frågan lyfts ur sitt sammanhang när man inte samtidigt talar om samma ”syndkatalogers” andra synder. Otukt och äktenskapsbrott (heterosexuella) icke att förglömma. Nu blir homosexuella personer alltid utpekade. Det är inte rätt!

Men det är nog också synd att människor är beredda att ta så stora steg på grund av en TV-diskussion.

Om man har skrivit ut sig som en protest mot kyrkans ”flathet”, kan man säga att goda röster talade för en klassiskt kristen syn. Och om man tänker på att ”kyrkan är för konservativ”, så är nog orsakerna till besvikelser starkt avtagande! I ingen händelse borde en enskild TV-debatt få avgöra så stora frågor.

Jag är beredd att säga att detta tal, 2633, innehåller både acceptabelt och oaccetabelt. Det är ju ganska inkonsekvent att höra folk säga ”kyrkan betyder ingenting för mig, men jag anser att kyrkan bör välsigna och också viga samkönade par.” Sådana röster behöver inte kyrkan. Det är mera konsekvent att gå.

Och ändå är varje person som är besviken på kyrkan, en utmaning för oss alla. Det är allvarligt om de 2633, som ju är långt flera, slutar att bekymra oss! Och djupt vemodigt är det om kyrkan förlorar sina troende medlemmar genom otydlighet och förnekelseteologi.

Kyrkan engagerar inte om hon förlorar sin sälta.

Kyrkan engagerar och tänder, om och när hon tror på den Treenige Guden och det Han har sagt!

Henrik

Jag läste en fantastisk intervju om den stora gruvkatastrofen i Chile:

Alfredo Cooper, kaplan eller pastor för den chilenska presidenten, säger något märkligt i en intervju för BBC:

‘I am a chaplain in the presidential palace and so we had to quickly put together an emergency prayer meeting and it was with all our hearts because to imagine these 33 men a kilometre under the earth not knowing whether they were alive or what was going through their minds.17 days we prayed and then the miracle came when the boring machine glanced off a rock and hit them – hit the cavern they were in – and of course we just erupted in praise. The second service the president called for was a praise meeting so we had a thanksgiving service and since then we’ve had constant prayer. And this has been one of the interesting factors for folk like us to notice. Many of the miners went down as atheists, unbelievers or semi-believers and they have come up to a man testifying that they were not 33 but that there were 34 down there – that Jesus was there with them and that they had a constant sense of his guidance and presence.’

Läs hela intervjun i PJ Saunders blogg: http://pjsaunders.blogspot.com/2010/10/fantastic-interview-rev-cooper-chaplain.html

Radiointervjun finns här: http://www.bbc.co.uk/iplayer/console/b00v6ft5/5_live_Drive_13_10_2010

Om du vill höra Alfredo Coopers ord, kan du lyssna på vad han säger (1.11.40-1.15.0).

Praise the Lord!

Vi minns Daniel, den fjärde i den brinnande ugnen, vi minns Jona i den stora fiskens buk…

Glöm inte!

Henrik

Nu finns prof. Miikka Ruokanens föredrag på svenska på Ruokanens hemsida.

http://www.ruokanen.com/puheenvuoroja.html

Henrik

Ett av våra finska Domkapitel underkände idag en god vän och broder. Han hade hoppats få prästvigning, men saken föll i Domkapitlet efter att ordinanden inte kunnat lova att i alla väder ställa upp på allt. Han var på väg till en samvigning och skulle sedan få uppgifter som var mycket självständiga (inte en församlingstjänst enligt vad jag vet).

På detta sätt banar kyrkan väg för andra lösningar – t.ex. Luther-stiftelsen – och prästbristen blir i framtiden inte bara en numerär brist, utan också en brist på herdar som känner Guds Ord och vill stå på Ordets grund i vår kyrka. En blick på åsikter bland de unga prästerskapet, dokumenterad i olika förfrågningar, visar att prästerskapet radikaliseras och liberaliseras.

Jag beklagar djupt denna linje, som jag tror att kommer att i historiens ljus visa sig ödesdiger.

Ingen biskop skall förundra sig över att Luther-stiftelsen och kanske även andra grupper viger egna präster. De uppmuntrar ju faktiskt till detta.

För vilket är alternativet?

Henrik

Biskop Persenius kritiserar präster som avsagt sig vigselbehörigheten.

Ragnar Persenius

– En djupt osolidarisk provokation. Det säger Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, om de präster i Svenska kyrkan som avsagt sig sin vigselbehörighet.

Det statliga kammarkollegiet beslöt förra veckan att präster i Svenska kyrkan ska kunna slippa sin vigselbehörighet (se faktaruta).

I tisdags diskuterade Svenska kyrkans biskopsmöte det unika beslutet. Vilka konsekvenser det kan komma att få är i dagsläget svårt att överblicka, säger Ragnar Persenius.
– Kyrkans ordning för vigselgudstjänst bygger på att präster är vigselbehöriga och den som är präst är förpliktigad att följa kyrkans ordning. Men kopplingen mellan prästlöften och vigselbehörighet är komplicerad. Det är kammarkollegiet som bestämmer över vigselbehörigheten men kyrkan beslutar om konsekvenserna för den präst som inte kan viga enligt kyrkans gudstjänstordning.

Att präster väljer att avsäga sig sin vigselbehörighet ser Ragnar Persenius som ett rent ”demonstrationsbeteende”, säger han.
– I och med att ingen präst i dag är tvingad att viga något enskilt par så är detta kolossalt onödigt. Det är en provokation som ingen tjänar på, säger Ragnar Persenius, som betonar att det handlar om hans personliga uppfattning och inte biskopsmötets hållning.

Detta skriver Kyrkans tidning (www.kyrkanstidning.com) om 30.09.2010.

På många sätt är detta mycket beklämmande. Det handlar om samma utveckling som ägt rum i ämbetsfrågan både i Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Först handlar det om löften om frivillighet, om villighet att finna lösningar, sen kommer ultimatum: böj er eller gå!

Varken Svenska kyrkan eller Evangelisk-luthersk kyrkan i Finland har fått fullmakt av Herren Kristus att gå in på denna väg.

Rösterna säger en hel del.

Henrik

Väntar på Miikka Ruuokanens tillstånd innan jag publicerar.

Henrik

Jag var idag med om en fin fest: Luther-stiftelsen vigde fyra unga män till präster. Det var biskop Matti Väisänens första prästvigning.

Det finns mycket som man kunde anteckna en dag som denna. Men överst på min lista finns sången.

Församlingssången

Det var säkert en del folk från Bedjarrörelsen på plats, så stark och mäktig var sången. Man fick nästan en känsla av att församlingen inte bara sjöng, utan sjöng ut. Det var som om en instängd sång äntligen fick utrymme. I tro under himmelens skyar (på finska förstås) och många andra kända psalmer.

Körsången

Kören har utvecklats, jag minns den från biskopsvigningen – också då var det fin musik. Men idag var den ännu mera homogen och fin. Unga, klara röster, och inga slit- och slängvisor!

Men också en annan sång..

I Bibeln talas det ofta om ”den nya sången”. Sjung till HERRENs ära en ny sång, sjunger psalmisten. Och i Upp. 14 berättas det om en ny sång, som ingen kunde lära sig utom de etthundrafyrtiofyra tusen, som är friköpta från jorden.

Så synd att inga andra biskopar än Missionsprovinsens tre biskopar Matti Väisänen, och Missionsprovinsens Roland Gustavsson och Göran Beijer, var där. Jag skriver inte detta med ironi. Jag vet naturligtvis att man aktar sig för dylika tillfällen, men det är synd. För jag tror att biskoparna skulle behöva se och höra. På något sätt tror man att livet kan stoppas. Luther-stiftelsen har i alla fall visat på en väg, de har visat att monopolsituationen är bruten.

Jag ska sent glömma de nyordinerade prästernas leenden, den glädje de utstrålade när de vände sig mot församlingen efter ordinationen.  Också det skulle jag ha unnat våra biskopar att se.

Vi har nämligen hamnat i en situation där unga män med kallelse att tjäna Kristi hjord inte har sådana möjligheter som jag själv hade en gång för länge, länge sen.

Nu skulle det behövas besinning. Vart är vi på väg?

Kristus blir dock på det ena eller andra sättet förkunnad, skrev Paulus en dag.

Jag tror att denna rörelse inte skall drivas ut ur kyrkan, utan snarare in i kyrkan.

Jag önskar alla nya präster Guds välsignelse med 1 Tess. 5:24.

Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!

Henrik

P.S. Språkligt lätt friserad kl 23.

På något sätt ville jag skynda mig att skriva ett nytt inlägg, när jag ser mitt förra bidrag på bloggen. Ruttnar inifrån är så fruktansvärt att det är svårt att uthärda det.

Jag står nog för vad jag skrev – dessutom hänvisade jag ju denna gång till Miikka Ruokanens tankar. Jag instämmer. Men jag hoppas innerligt att det inte blir så att kyrkan ruttnar inifrån.

Jesus kallar oss alla till bättring. Vi ska vända oss bort från det som är fel och vända oss till Kristus.

Jag kom att tänka på en fransman, som efter att Frankrike och Napoleon förlorat flydde till England. På ångbåten träffade en engelsman denne fransman och frågade hur det var möjligt att en så mäktig nation med en så stark armé kunde förlora och Franrike besegras så fort.

– Därför att Frankrike hade alltför många som liknar mig, svarade fransmannen.

Kävi mielessä.

Det handlar inte om andra, det handlar om oss alla, det handlar om mig.

Kyrie eleison. Herre förbarma dig. Vår bön skall vara att vi skulle söka HERREN medan han låter sig finnas.

Henrik