Henriks kommentarer

Irja Askola valittiin Helsingin piispaksi.

Uutisissa sanottiin että Irja Askola on liberaali, ja hän hyväksyy samaa sukupuolta olevien parien siunaamisen.

Tätäkö nyt kirkossamme tarvitaan? Sanomatta mitään pahaa Irja Askolasta henkilönä.

Kirkko muuttuu, mutta mikä on hinta? Saattaa olla aika korkea.

Henrik

Idag (egentligen ”igår” när detta publiceras)  har Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fått en ny ärkebiskop. Kari Mäkinen heter han, kanske de flesta vet det vid det här laget.

Ärkebiskop Jukka Paarma har fått tilläggstiteln emeritus.

De senaste åren har stora förändringar skett i biskopskollegiet. Jorma Laulaja, Voitto Huotari, Juha Pihkala, Gustav Björkstrand, Jukka Paarma och snart Eero Huovinen har avgått med pension, eller skall göra det i en snar framtid (Huovinen). Så småningom står Mikko Heikka (Esbo) i turen. Och sen kanske Wille Riekkinen, om vi talar om en period på några år till. (Jag reflekterar inte över om ordningen är helt kronologisk här i detta sammanhang.)

Var och en kan räkna och förstår ju att de flesta av kyrkans biskopar pensioneras under en tidsperiod på några år.

I morgon väljs den nya biskopen i Helsingfors stift.

Det är inte bara det att namnen förändras. Det finns många och viktiga uppgifter för pensionerade biskopar och präster, och alla andra med för den delen.

Men en större förändring än namnbyten är nu på gång. Teologiskt har nog kyrkan liberaliserats. Man ska vara försiktig med etiketter, men ordet ”liberal” är ett ord som använts av flera nu nämnda. Det uppfattas ju som ett hedersord i vår tid.

Jag tror alltså att kyrkan nu går in i en ny tid. Någon har pessimistiskt lanserat uttrycket ”värisuora”, att en annan åsiktsgrupp än förr har fått de flesta viktiga mandat, medan mera konservativa kristna har blivit allt mera marginaliserade.

Nu tror jag den närmaste tiden kan bli mycket avgörande för vår kyrkas fortsatta utveckling. Tiden får utvisa om denna teologi, som nu har starka förespråkare bland biskoparna, kommer att bli kyrkan till liv.

Ingen kan förneka att såväl ärkebiskopen som de andra biskoparna står inför enormt stora utmaningar. Ingen vill väl heller påstå att biskoparna ensamma skall dra lasset. Men biskoparnas linjeval kan bli mycket avgörande för hur det blir inom kyrkan.

Till exempel om unga män med väckelsekristen trosuppfattning börjar studera teologi, och om de får verka som präster inom vår kyrka. Det är ingen liten fråga. För den frågan gäller inte bara enskilda präster. Den gäller också alla de församlingsbor, som hoppas och ber att just sådana ska komma som präster till deras församlingar. Dessa församlingsmedlemmar kan vara flera än många tror.

Alternativen kan vara att engagera sig på annat håll. Inom någon väckelseorganisation, inom andra rörelser inom kyrkan, eller andra lösningar – gamla och kanske nya.

Detta kan leda till att kyrkan – sådan vi upplever den idag – blir ett minne blott, eller åtminstone drabbas av stora förändringar. Sviktande medlemsantal, allt flera skriver ut sig på grund av bristande intresse för den kristna tron, eller annan medlemsflykt, som i allt högre grad kan gälla församlingarnas troende medlemmar.

Jag tror inte att kyrkan är särskilt lockande om man år efter år frågar dem som inte är intresserade av den kristna tron hur de vill att kyrkan skall vara.

Kyrkan engagerar människor, om kyrkan frågar sin Herre vad Han vill att den skall vara, vad Han vill att den ska säga så att det blir oss alla till välsignelse och glädje.

Nu börjar en ny tid. Förändringar i biskopskollegiet är bara en liten bit i de stora sammanhangen. Det finns mycket i tiden som ingen biskop beställt, eller kan förändra. Enhetskulturens tid är förbi, det postmoderna samhället är här, och med den den postkristna kulturen.

Det innebär risker, dystra prognoser och oro, men också många möjligheter. Guds möjligheter.

Många tänker på kyrkan som den toppstyrda kyrkan, också jag har här noterat kyrkans biskopar och den betydelse de kan ha för kyrkan som helhet.

Men jag tror att det viktigaste svaret ligger i vad som sker nerifrån. Det är där kyrkans ödesfråga avgörs. Vad kyrkans medlemmar tror och tänker. Vad de tänker göra, vad de hoppas.

Och om de ber. Om Du – och jag – ber och är och gör.

Det är det som gäller.

Henrik

Nu diskuteras Israels agerande mot hjälpsändningarna, mot flottiljen, på väg in i det blockerade Gaza.

De flesta är upptagna av att fördöma Israel.

Innan domen fälls skulle det vara viktigt att också höra den andra parten. Den fråga som blivit borta från de flestas värld är frågan varför. Varför sker detta? Varför blockaden i Gaza? Varför misstänksamhet mot hjälpsändningar? Varför inte via Ashdod, om detta är en ”laglig rutt” nu, och när Israel har garanterat att den humanitära hjälpen verkligen kommer fram?

Det finns nog betydligt flera ”varför”, som de flesta känner till, men många glömmer att fråga. När dessa varför besvaras klarnar nog ett och annat.

”Det är viktigt att sanningen kommer fram.”

Jag instämmer.

Men är sanningen tillräckligt intressant?

Henrik

I en stort upplagd intervju i senaste numret (27.05.2010) av den finska tidningen Uusi Tie, säger prof Miikka Ruokanen att kyrkans största problem är en troskris. Det handlar om tron, som är i kris, eller borde man för tydlighetens skull säga kris i tron?

Prof. Ruokanen hänvisar till ett finskt upprop (Meidän kirkkoomme mahtuu), där det bl.a. framkommer att undertecknarna av uppropet finner det ”skamligt att hänvisa till Bibeln när det gäller homosexualiteten.”

– Är det skamligt att hänvisa till Bibeln, frågar prof. Ruokanen. Vart har vi då kommit?

Ruokanen anser att en andlig förnyelse nu skulle behövas.

– Vi behöver en ny pingst. Att den Helige Ande skulle börja röra vid människors hjärtan på ett nytt sätt, att Han skulle förödmjuka oss till ånger, omvändelse och bättring, för detta skulle leda till en ny och fräsch, och frisk tro.

Men vad hindrar då detta?

Synden, djävulen och världen, säger Ruokanen.

Kyrkan är väldigt upptagen av att fråga världen hurudan kyrka man vill ha. I stället skall kyrkan söka sina egna, andliga rötter.

I detta kan man bara instämma!

Läs intervjun (på finska) med Miikka Ruokanen: www.uusitie.com.

Henrik

Miikka Ruokanen kirjoittaa aamunsarastuksen kirkkojen tunnusmerkeistä:

Aamunsarastuksen kirkkojen tunnusmerkkejä:

*  Raamatun arvovallan ja luotettavuuden korostus, ahkera Raamatun käyttö.

*  Jeesuksen risti ja  ylösnousemus ovat julistuksen ja opetuksen ydin, Kristus-keskeisyys.

*  Henkilökohtaisen uskon ja kilvoituksen korostus; Pyhän Hengen täyttämä elämä.

*  Tietoinen sitoutuminen kirkon jäsenyyteen: taistelu uskon puolesta epäuskoa vastaan.

*  Yhteisen pappeuden korostus: kansanliike alhaalta.

*  Seurakunnan missionaarisuuden ja kaikkialle tehtävän lähetyksen korostus.

*  Evankeliumin sanoma leviää ihmiseltä ihmiselle, kodeissa, työpaikoilla, oppilaitoksissa, ystäväpiireissä.

*  Jumalanpalvelus on luova, iloinen kontekstiin sovellettu Jumalan kansan juhla.

*  Monipuolinen musiikin käyttö.

*  Rukous on läsnä kaikkialla: toimintojen valmistelussa, esirukouksen eri muodoissa jne.

*  Yhteisöön kuulumisen tunne on vahva.

*  Diakoninen asenne läpilyö seurakunnan: heikoista huolehtiminen ja keskinäinen palvelu kaikkien kutsumuksena.

*  Kirkon kriittinen profeetallinen rooli yhteiskunnassa, ei pelkkä mukautuminen yhteiskuntaan. Vapautuksen teologia puolustaa köyhiä ja naisia.

Lue Miikan blogi http://www.kotimaa24.fi/blogit/suositelluimmat/article/?id=7974&bid=220 .

Näitä asioita kannattaa ajaa Suomessakin!

Henrik

För ett antal år sedan diskuterade kyrkomötet livligt namnet på den Tredje Personen i Gudomen.

Bibel 2000 översätter  den heliga anden (med små begynnelsebokstäver). I noterna till Bibel 2000 heter det att anden var en opersonlig kraft, som efter hand får allt mer personliga drag.

Jag forskade litet i namnet och i de olika återgivningarna av Anden. Jag fick veta (genom prof. Bengt Hägglund) att ”den heliga anden” först användes av Jehovas vittnen på 1950-talet. Det är ett uttryck, som är i linje med vad de lär: att Anden (med litet a!) är en gudomlig kraft, men inte en Person i Gudomen.

Prof. Hägglund sade också annat intressant. Om man säger ”den heliga skriften” kan man avse vilken ”helig” skrift som helst, koranen, Bibeln, andra religioners skrifter osv. Men om man säger ”den Heliga Skrift” är detta ett namn, som enbart och entydigt betyder Bibeln.

På samma sätt kan ”den heliga anden” betyda vad som helst, men ”den Helige Ande” är entydigt Guds Helige Ande, Gud själv.

I Nya testamentet används flera uttryck om den Helige Ande, t.ex. Hjälparen. Det märkliga är – fast egentligen är det inte alls märkligt, utan konsekvent – att korrelatet, pronominet för det i grekiskan neutrala ordet ”ande” (pneuma) alltid står i maskulinum, vilket understryker att det handlar om Guds person. Poängen är inte att Gud är maskulinum, både femininum och maskulinum kommer från Gud, utan poängen är att det handlar om den personlige, inte opersonlige, Anden, om Gud.

Jag kontaktade också Svenska Akademien och frågade hur de skulle säga. De svarade, att ”den Helige Ande” skall uppfattas som ett egennamn, ”och ett namn ändrar man som känt inte”.

Nu vill ja inte tro att mina kolleger och vänner som läser ”den Heliga Anden” (eller anden) avser någon annan än Guds Helige Ande. Men jag anser fortfarande att det är ett uttryck som inte uttrycker vad vi tror och lär om Guds Ande.

Jag kan tänka mig att säga ”den Heliga Ande”, på samma sätt som språkutvecklingen har gått i fråga om andra uttryck. Jag ber ofta ”kära Herre” ( i stället för käre Herre), den maskulina e-ändelsen har i hög grad försvunnit från svenska språket. Men man kan inte säga ”Helige Gud, Helige Starke Gud, den heliga anden”! Inte heller den Heliga Ande om man i fråga om Gudomen i övrigt använder gamla e-ändelser.

Någon kan tycka att detta är höjden av vansinne. Men det är det inte. Många grupper inom kristendomen och i dess randområden har nertonat den Helige Ande. Men vår trosbekännelse betonar

den Helige Ande, Herren och Livgivaren, vilken utgår av Fadern och Sonen, vilken lika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, vilken och har talat genom profeterna.

Låt oss alltså hålla fast vid det tydliga ”den Helige Ande”, som är namnet på den tredje personen i Gudomen. Han är inte en opersonlig kraft, utan Gud själv, som med kraft och makt och liv kommer till sin Kyrka och sitt folk.

I Sverige använder man nästan alltid ”den Helige Ande” i liturgin, hos oss skulle man låta Bibel 2000 bestämma – men i bibelkommissionen fanns en representant för Jehovas vittnen med… Och Jehovas vittnen är ingen kristen rörelse.

I Sverige används också en tredje form: ”den Helige anden” (med litet eller stor h och/eller a). Detta visar vilken oklarhet som råder.

Jag tycker att prof. Bengt Hägglunds iakttagelse är riktig. Adjektivet i bestämd form och substantivet i obestämd form, så som i ”den Heliga Skrift”, är utgör beståndsdelarna i ett namn, som inte bara är ett uttryck eller ett begrepp.

Kom, Helge Ande, Herre Gud,

giv nåd att hålla dina bud,

vår köld, vår tröghet övervinn,

i oss din kärlekseld gjut in.

Du har församlat med ditt ljus

till samma tro och fårahus

ett folk av alla mål och ljud.

Och samfällt prisar vi dig, Gud:

Halleluja! Halleluja!

Psb. 108 (Martin Luther 1524, sv. övers. 1567).

Välsignad Pingsthögtid!

Henrik

Henrik

Tule, Pyhä Henki, tänne,
laskeudu taivaasta alas
meidän sydämissämme Kristusta kirkastamaan.
Tule, köyhäin apu,
tule, lahjain antaja,
tule, sielun kirkkaus,
sinä paras lohduttaja,
sielun hyvä vieras ja suloinen lämpö.
Töissä sinä olet lepo,
helteessä virvoitus,
murheessa lohdutus.
Sinä kaikkein pyhin kirkkaus ja valo,
täytä uskollistesi sydämet.
Ilman sinun voimaasi ei ole mitään viatonta.
Pese se, mikä saastainen on,
kastele se, mikä kuiva on,
paranna, mikä haavoitettu on,
pehmitä, mikä kova on,
lämmitä, mikä kylmä on,
etsi kaikkia eksyneitä.
Anna uskollisillesi, jotka sinuun turvautuvat,
pyhät lahjasi.
Anna uskon vahvistusta,
anna autuas loppu,
anna iäinen ilo.
Aamen

(Missale Aboense)

Är du en framgångsteolog?

Tror du på nådegåvor i vår tid? Tror Du att Gud kan hela sjuka människor,obotligt sjuka, ännu idag?

– Ja, jag tror det. Helt och fullt. Ibland har jag fått se märkliga saker: sjuka, som blivit friska, människor, som blivit lösta.

Och ändå är jag inte framgångsteolog.

???

För framgångsteologin har ingenting att ge de svaga.

När man ser Guds rikes historia, så ser man att det oftast varit de i människors ögon obetydliga och oansenliga som fått betyda något.

Varför? Därför att de är andligt starka?

Jag tror att det skulle vara rättare att säga ”därför att de varit så andligt svaga.”

Paulus skriver nog ”bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft.” Men den styrka han talar om är just svagheten, nämligen svagheten i förhållande till oss och våra förutsättningar, och den stora förväntan på att HERREN måste göra det.

”Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” Sak. 4:6

Inför pingst mediterar jag över ett märkligt ord i Sakarjas bok. Orden handlar om tempelbygget. Hur ska det ske?

Inte

– genom styrka

– genom kraft

Utan:

– genom min Ande, säger HERREN Sebaot.

Det paradoxala är att Gud inte behöver styrka eller kraft, utan snarare svaghet och hjälplöshet. Herrens Ande, Pingstens Ande skall stå för kraften och förnyelsen.

När jag är svag, då är jag stark, skriver Paulus. Detta är ett oerhört radikalt ord, jag tror till och med ord som väcker anstöt.

Kanske är vårt problem då att vi har för många starka kristna? Herren kanske behöver svaga kristna. Han har ju ofta valt att föra sitt rike framåt genom i mänsklig mening svaga människor.

Se där en framkomlig väg. Det handlar om att ödmjuka sig, och ofta också – för att det ska ske – om att bli förödmjukad.

Det känns så oandligt.

Och ändå är just det Andens väg.

Det är Pingst. Att bli svag – för Kristi skull, som Paulus skriver i 2 Kor. 12 – för när jag är svag då är jag stark!

”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig.”

Läs Sak. 4, 2 Kor. 12 och gärna Ef. 6 så ser Du:

Det är svaghetsteologin som ger framgång.

God Pingst!

Henrik

”Naispappeudenvastustaja sai potkut” – kvinnoprästmotståndare fick sparken – rubricerar MTV3 domkapitlets i Uleåborg beslut att avstänga kaplan Vesa Pöyhtäri på bestämd tid från sin prästtjänst (kaplanstjänsten i Karjasilta församling). Avstängden är på viss tid, dvs från juni 2010 till januari 2011.

Detta beslut innebär att Vesa Pöyhtäri får verka som präst, men inte sköta kaplanstjänsten i Karjasilta på grund att han av övertygelse inte vill samarbeta med kvinnliga kolleger.

Jag tycker – och kommer att fortsätta tycka det – att detta är en skamfläck för kyrkan. Samma kyrka som när beslutet föll år 1986 lovade att också de som har den gamla ämbetssynen skall ha rätt att verka som präster i kyrkan mm. Efteråt har man försökt omtolka den s.k. klämmens innehåll och säga att klämmen bara gällde åsikten, inte att åsikten skulle utmynna i konkreta ställningstaganden.

Detta är ju självklart fel. Jag satt med i en arbetsgrupp med biskop Olavi Rimpiläinen, sedermera domprosten i Esbo stift Marjatta Laitinen m.fl. för att försöka finna s.k. körregler. Då ville vi försöka undvika konflikter och finna spelregler som skulle passa för alla.

Om klämmen bara gällt rätten att i sitt sinne ha avvikande mening (reservatio mentalis), så skulle ingen kläm i världen ha behövts! Det gäller ju so wie so. Inte skulle heller några körregler ha utarbetats, som Prästförbundet sedan ensidigt upphävde i början av 2000-talet.

I en tid när kyrkan behöver alla trogna och hängivna tjänare ter det sig besynnerligt att domkapitlet för denna övertygelse finner det nödvändigt att ta till kraftåtgärder. Samtidigt tolereras nästan vad som helst, både avsteg från dogmatik och etik – alla vet vad jag talar om.

Invändningarna är givna. Jag förväntar mig ingen förståelse. Man säger att ämbetsteologin är en perifer fråga, som inte får bli kyrkosplittrande. Men det handlar om enkelriktad trafik, det gäller inte i båda riktningarna. För förespråkarna är det en så perifer fråga, att de som ställer sig avvisande till reformen inte har rätt att opponera sig över en sådan detalj. Men för dem som ställer sig avvisande är detta så gravt, att domkapitlen måste ingripa.

Skulle vi inte – tills nya argument framkommer – kunna ”gräva ner stridsyxorna” och sluta debattera detta offentligt – med undantag för teologiska och seriösa sammanhang när verklig försoning söks??

Det blir nämligen knappast bättre. Allt kan ordnas, ingen behöver komma och höra på ”en motståndare”.

Förhoppningsvis har både motståndare och anhängare annat att säga från predikstolen än detta om ämbetsteologin. Åtminstone som regel.

Världen skrattar. Och gråter!

Är detta verkligen Vägen vidare? Och tror någon faktiskt på riktigt att vi som har ”den gamla synen” gör detta på grund av kvinnoförakt? Hur skulle en kristen människa, som ser ner på andra kristna människor, kunna sova gott och läsa sitt ”i frid vill jag lägga mig ner, och i frid skall jag somna in…”?

Detta har blivit en långkörare, en den ondes långkörare, genom vilken han vill slå sönder gemenskap och vänskap och vad värre är: vittnesbördet om Kristus i en tid, som kanske mer än någon annan skulle behöva det!

Henrik

P.S. Jag sover dåligt, men det beror nog på annat.

Tämän päivän uutisissa on kerrottu uudesta elämästä ja käänteentekevästä saavutuksesta.

Selvitin asian asiantuntijan kanssa, ja tässä tulos.

BBC News: http://news.bbc.co.uk/2/hi/science_and_environment/10132762.stm

Craig Venters team copied an existing bacterial genome. They sequenced its genetic code and then used synthesis machines to chemically construct a copy.
The synthetic DNA was transferred to a host cell. The resulting microbe then looked and behaved like the species ”dictated” by the synthetic DNA.
”We’ve now been able to take that synthetic chromosome, transplant it into a recipient cell – a different organism,” Dr Venter told BBC News. ”As soon as this new software goes into the cell, that cell reads that software and converts the cell into the species specified in that genetic code.” The resulting cells have replicated over a billion times, producing copies of cells with the constructed, synthetic DNA. ”This is the first time any synthetic DNA has been in complete control of a cell,” said Dr Venter.

Matti Leisola, bioprosessitekniikan professori (Teknillinen korkeakoulu), kommentoi asiaa näin:

”Eli bakteerin genomi sekvensoitiin (luettiin), ja siitä tehtiin kopio, joka siirrettiin soluun joka sitten luki sitä. Ei tässä mitään keinoelämää ole tehty. Analogia: autokorjaamo ottaa Mersusta vaihdelaatikon, tekee siitä kopion ja siirtää sen Audiin ja väittää luoneensa auton vaikka tosiasiassa onkin käyttänyt suunnittelijoiden tekemiä osia.

Samaa väitettiin jo kolme vuotta sitten: http://gizmodo.com/307958/craig-venter-claims-artificial-life-has-been-created. ”

Henrik