Henriks kommentarer

En av våra präster, numera hemma hos Herren, sade en gång till mig: har du märkt att den båt som har hög mast, också måste ha djup köl, att det träd som höjer sig högt över andra också måste ha djupa rötter.

Detta är en sanning, även om tillämpningarna måste modifieras. Stora rötter kan ibland ersätta djupa rötter.

”Många kristna som fått vara till välsignelse, har djupa lod (tyngder).” Så sade han också.

Jag har tänkt mycket på rötterna.

Bibeln talar om vår själs ankare, en annan bild som uttrycker samma sak.

Det värsta är kristna människor, som försöker förneka eller glömma sina rötter. Skaka av dem liksom.

Sådant skrämmer.

Jag är också oroad över den nya ”humanism” som utger sig ha större godhet än Gud i Ordet.

Nu gäller det att lita på att Gud är god. Är Gud god, vilket Han är, är också Guds vilja god.

Glöm inte rötterna, de bär dig.

Henrik

Har tagit del av de sena nyheterna om resultatet i kyrkomötesvalet och stiftsfullmäktige.

Tackar ödmjukt alla som har gett mig fortsatt förtroende. Jag erkänner att det känns bra på ett sätt, just nu när jag har fått sparkar från höger och vänster, med förtroende. Vi står inför de största frågorna inom kyrkan på länge, låt vara att de teologiskt sett är en fortsättning på en process som börjat för länge sedan.

Jag ber och hoppas att vi kan vara till välsignelse och uppbyggelse för vår kyrka och vårt stift.

Samtidigt förvånar det mig mycket att vännen och brodern Göran Stenlund, som ställt sig till förfogande, blev utan mandat och detta kanske delvis på grund av en kampanj mot honom (?)

Jag är lika förvånad över att broder Bo Göran inte kom in, det är ju möjligt att han bara hade en eller två röster färre än Helene och att hans jämföresletal därmed sjönk under mitt.

Förundran över bådas ”öde”.

I stiftsmötesvalet gick det ur in synvinkel bra: Stig-Olof Fernström, Max-Olav Lassila, Tove Monnberg, Torsten Sandell, Hans Snellman, Gun-Maj Näse, Kristian Sjöbacka m.fl., väckelserörelserna är representerade vilket känns bra.

Också det valet innehöll frågetecken, men så är det med val.

Nu hoppas jag bara att Gud får göra något nytt med och i vår kyrka!

”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” Sak. 4:6

Henrik

I dagens Helsingin sanomat framför biskop Heikka igen sina tankar som han skrivit om på sin blogg, dvs att väjningsrätten mm nu har förpassats till historien. Han anser att HFD:s beslut innebär att man tagit upp hela problematiken och en gång för alla strävat att lösa frågor som sammanhänger med den.

Frågan är om det är så.

Det som jag tycker att man kan säga är att HFD beslöt att inte ändra Åbo förvaltningsdomstols (och Åbo domkapitels) beslut, och att HFD:s ställningstagande gäller detta enskilda fall i Kumo (Kokemäki) församling.

Sannolikt skulle liknande beslut kunna fattas på andra håll.

Det förefaller som om HFD har velat respektera det man uppfattar som kyrkans syn, ganska oproblematiskt. Jag säger öppet att jag inte är jurist och tänker inte disputera med den juridiska expertisen. Men detta handlar om, eller rättare sagt borde handla om teologi, och av det förstår jag mera, om än icke allt.

Om beslutet bygger på en redogörelse, som inte resulterade i de lagförändringar man önskade, hur kan då annat än grundlagens stadganden om religionsfrihet, där också övertygelsen ingår, samt jämställdhetslagstiftningen där det bl.a heter att i verksamhet som gäller trosutövning tillämpas inte jämställdshetslagen.

Alltså:
– i praktiken ganska slutgiltigt på grund av kyrkans bristande vilja.
– De facto finns det enligt min mening aspekter på beslutet som kan och bör övervägas.
– Och framför allt: kyrkan kunde frivilligt välja en annan väg.

Henrik

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus.
För att hjälpa dig i nöden är Han där.
Ser du efter, skall du finna att där står han,
för att lätta alla bördor, som du bär.

Henrik

På tidningen Kotimaas hemsida säger biskop Heikka att Högsta förvaltningsdomstolens beslut innebär att väjningsrätten har förpassats till historien. Att komma överens om arbetsturer är diskriminering, och brott mot jämställdhetslagen.

Jag tänker återkomma till denna fråga med en längre insändare, sannolikt här på bloggsidan de närmaste dagarna. Det beror nämligen bl.a på vad som kommer att skrivas i Kyrkpressen i samma ämne.

Jag finner beslutet ohållbart, men konstaterar att HFD ju egentligen bygger sitt resonemang på biskopsmötets beslut. HFD vill ju vara solidarisk med kyrkans ledning, så långt som det är möjligt och lagligt.

Det första jag frågar mig är, hur kan man säga att det är diskriminerande med arbetstursarrangemang när detta helt allmänt förekommer t.ex. inom vårdsektorn? Säkert inte på alla sjukhus, men dock. Där skall man ta hänsyn till delvis andra frågor, men ändå principiellt liknande. Där har man en matris av övertygelser: kristna, Jehovas vittnen, mormoner, adventister (som också är kristna), muslimer osv. Var och en av dem har en övertygelse, både vad undersökningar och åtgärder, som de inte av samvetsskäl kan utföra, beträffar.

Det andra jag konstaterar är att den logiska och ideologiska förklaringen till denna slutsats, vad jag kan förstå, är att man betraktar gudstjänster som tjänstemannaplikter, inte som religionsutövning. För på ”verksamhet som gäller religionsutövning” tillämpas inte jämställdhetslagen. Denna syn delas av biskopsmötet och juristerna, som ju utgår från biskopsmötets redogörelse. Om jag har förstått beslutet rätt utgår de från kyrkans självdefiniering av en prästs skyldigheter. På en rak fråga tror jag verkligen inte att biskopar skulle svara att gudstjänsten är en tjänsteplikt i den meningen att den inte är religionsutövning.

Men då kommer följande fråga: är gudstjänsten för prästen ett tillfälle där han bara sköter sin plikt, sin tjänst? Han rabblar upp böneord, han läser religiösa texter, men han deltar inte i dem och menar ingenting med dem? För det blir ju religionsutövning. Men blir det verkligen inte så i praktiken??

Jag beklagar dessa beslut mycket. Och jag tycker att biskopsmötet nu bär ansvar. Är man nu tillfreds med att man tvingar präster att agera mot sin övertygelse, mot det som man tror att är rätt?

Nej, lyder säkert svaret, fast det i ärlighetens namn borde heta ja. (Detta ja har också uttalats av en del). Ni kan ju alltid lämna kyrkan, eller åtminstone prästämbetet.

Jag tror också att en tolerant och kärleksfull inställning leder till större ansvar och mera reflektion än ett tvång. Så nu borde nog kyrkorätten ses över och alla människor av god vilja slå sina kloka huvuden ihop och fundera över vad som är rätt och rimligt.

Inför och efter kyrkomötet 1986 sade bl.a konstitutionsutskottets ordförande, liksom även andra biskopar, att de som har en traditionell ämbetssyn skall garanteras friheten att verka. Detta var kyrkomötets uttalade vilja. Det som nu har skett är att man på majoritetssidan har märkt att också unga teologer har denna syn och att åsikten inte försvinner med tiden.

Bilden som nu tecknas som alternativ efter detta blir denna:

– en grupp präster, sannolikt merparten, av dem som i sitt samvete är övertygade om att de gör fel, och/eller i sitt samvete inte är övertygade om att de handlar rätt genom att samverka i gudstjänster, kommer att med obehag agera med, inför rädslan att förlora ”brödet” för familjen;

– en grupp präster kommer ändå inte att foga sig, de kommer att drivas till andra former av verksamheter, inom kyrkan eller utanför kyrkan, unga präster kommer att resa till Sverige eller någon annanstans för att bli prästvigda, små grupper av husförsamlingar och gemenskaper kommer att bildas, och allt flera av kyrkans mest motiverade medlemmar kommer att hamna här.

– så småningom kommer kanske flera frågor att hamna i samma kategori (jfr utvecklingen i Sverige) och sedan någonstans finns smärtgränsen för allt flera.

Vill vi detta?

Och vill verkligen någon kvinnlig kollega att gränsen skall gå där, att stå med någon vid altaret som tycker att han inte har tro till detta, men inte har något val?

Frågor som man kunde hantera på annat sätt, löses nu med tvång, med den starkares rätt. Och med det sårande attributet i alla möjliga sammanhang att vi kränker kvinnor.

Vem av oss vill det?? Svar: INGEN!

När man upprepar en sak tillräckligt ofta tror alltid någon. Men vi vill inte kränka någon medmänniska, inte muslimer, inte människor av annan tro, och allra minst kristna syskon!

När det nu så småningom klarnar hur det nya kyrkomötet ser ut, kan många andra frågor bli verkligt viktiga. Vi står inför en avgörande vår.

Jag tycker, med kritiska röster från både höger och vänster, att man borde försöka hålla samman, ens stå i samtalskontakt med varandra. Men då är nog förutsättningen att man inte tvingas avstå från en legitim syn – den syn som varit kyrkans i tvåtusen år – till förmån för ett nytt beslut som teologiskt kan ifrågasättas.

Jag har säkert kunnat yttra mig i tal och skrift så att jag utmanat någon, utan att det har varit eller är min avsikt. Men jag får lov att tillstå att jag också har trott för mycket (!) om dem som är av annan mening. Jag har i åratal sagt åt unga teologer att vi ska be om vishet, att vi ska vänta, att vi inte ska bilda egna alternativ, för det finns sådana som ännu förstår oss och vill att också vi ska få vara med.

Men jag erkänner att jag ser mycket litet, intill ingenting, av den viljan bland dem som kunde, om de bara ville, påverka saken.

Låt det bli sagt att poängen i vad jag skriver inte är att alla måste tänka som jag, inte heller att man med min principiella syn måste dra de slutsatser jag drar. Vad jag säger är att den syn jag hade när jag för drygt 36 år sedan började som präst är densamma idag. Andra har ändrat åsikt.

Jag säger inte heller att vi ensidigt ska kunna diktera villkoren för hur kyrkan ska agera.

Jag vill inte säga att jag önskar en utveckling som jag antyder (ovan), men jag förstår den och stöder den om och när inga andra lösningar finns för unga teologer, och snart inte heller för oss äldre präster och församlingsbor.

Jag hoppas att återstoden av mitt liv ska gå till att få förkunna trons centrum, tala och undervisa om Bibelns tillförlitlighet, om trobekännelsen som den gamla kyrkans sammanfattning just av vad Bibeln säger.

Det betyder nog också en lyhördhet för vad Guds Ord säger om vårt liv, inklsuive sexualetiken, det handlar inte om bristande respekt för människor, utan om att vända Gud ryggen (se tidigare inlägg).

Jag tror faktiskt att den dag kyrkan själv går in för tolerans och acceptans i denna fråga, kommer också domstolsutslagen att bli annorlunda. För att inte säga att rättegångar inte i dessa frågor skulle behövas. De som eventuellt skulle behandlas, skulle gälla genuina fall av diskriminering, elakhet osv. Men att kalla en övertygelse för diskriminering är nog diskriminering av övertygelse, om man inte samtidigt säger att övertygelsen är fel och okristlig.

Nog är jag orolig för vad som nu kommer att hända.

Henrik

Vi står nu inför en viktig diskussion, som förhoppningsvis leder till större klarhet inom kyrkan. Nu dikteras policyn av enskilda rättegångar, med mer eller mindre tvivelaktiga beslut. Mycket tunga namn inom förvaltningsrätt och författningsrätt hävdar nämligen något annat än de beslut som rättsinstanser fattat.

När jag läser anmälan till riksdagens justitieombudsman blir jag nog rätt övertygad om att många av dagens resonemang är politiska beslut (detta är inte anmälarens ord, utan mina). Det krävs nog oerhört mycket mod att efter alla dessa diskussioner våga vara och orka vara självständig.

OM det är så att också den evangelisk-lutherska kyrkans medlemmar har rätt till både positiv och negativ religionsfrihet, kan jag inte förstå att det skulle vara rätt att frånta någon rätten att söka en kyrkoherdetjänst. Om kyrkoherden genom något beslut fråntar en kvinnlig präst hennes rättigheter, t.ex. genom att inte fördela gudstjänstturer, genom att ge uppenbart ”sämre villkor” i något avseende (t.ex. gudstjänstturer under helger när det går mindre folk i kyrkan osv), ja då gör han sig omöjlig som kyrkoherde.

Om han inte som förman lyssnar till hennes problem och försöker finna en för henne god lösning, är han inte lämplig. Men om han däremot med hänvisning till religionsfrihetsparagrafen inte på grund av övertygelse vill delta i gemensam altartjänst el dyl, och själv är beredd att väja, kan jag inte förstå varför han inte skulle kuna vara kyrkoherde.

Allt sådant har ju förekommit redan i vår kyrka, under många år.

En annan fråga är sedan om en sådan person blir vald till kyrkoherde. Och en relevant tilläggsfråga blir om någon kvinnlig präst vill söka sig till en församling där en sådan präst är kyrkoherde.

Jag tror att det finns präster av alla sorter.

Jag efterlyser nu

(1) En klar utredning av frågan vad religionsfrihets-paragrafen innebär. Prof. Ilkka Saraviita, som måste anses vara en av landets absoluta auktoriteter, är av den meningen att Arto Seppänens teser (om prästs rätt att vägra gudstjänstsamarbete) håller.

(2) Lika viktig är en vilja inom kyrkan att försöka lösa frågan på ett kristligt sätt. Sådant hörde man mycket om i början av diskussionerna, inför, under och efter beslutet år 1986. Men nu har tonen blivit en annan. Jag tycker att kyrkan kunde rymma olika församlingar och gemenskaper, och att inga ödesdigra snabbåtgärder skulle få äventyra den gemenskap som byggts upp under århundraden.

Ansvaret är nu stort. Jag tror att det är berättigat att kyrkorätten nu blir föremål för en grundlig och allsidig utredning.

Jag tror att den springande punkten i tolkningarna är att majoritetens syn är att religionsfriheten försvinner sedan man har inträtt i ett samfund, eller om man är präst, och att man alltså sedan är tvungen att avstå från sin övertygelse.

Det är nog inte hållbart trots att många hävdar det. Religionsfriheten gäller alla. Om kyrkan t.ex. i framtiden säger att polygama äktenskap är riktiga, och någon präst hänvisar till att han viger bara till monogamt äktenskap, skulle han vara tvungen att lämna kyrkans ämbete eller handla mot sitt samvete. Detta förutsagt att kyrkan fortfarande betraktar monogama äktenskap ”som en legitim uppfattning”.

Exemplet är sökt, men inte helt utopistiskt. Detta har redan framförts i andra länder.

En annan sak skulle ju nog vara att lyckas finna en motivering att längre tillhöra en kyrka som så klart tar avstånd från sitt grunddokument.

En fråga som nu är aktuell och som redan länge funnits i bakgrunden är denna: kan kyrkomötet i princip besluta om vad som helst när det gäller den kristna läran? Eller borde man dra den logiska slutsatsen att den som avviker från kyrkans grundidé, själv skulle måsta lämna kyrkan och grunda en annan kyrka med en annan bekännelse?

Stora frågor, som nu måste utredas grundligt.

Jag undrar nog om vi nu har en rätt kyrkorätt, och om det alls är någon egentlig kyrkorätt, utan om det helt enkelt handlar om helt vanlig profan rätt där bekännelse- och trosfrågor inte spelar den avgörande roll som de skall göra i ett trossamfund. Ett orovarslande tecken är ju att olika kyrkliga frågor gång på gång avgörs av världsliga domstolar. Kyrkan kan ingenting säga om sin egen verksamhet.

Henrik

Det finns många ord i Bibeln som försäkrar oss om att Gud är trofast, att Guds Ord är sanning, att vi kan lita på Bibeln.

Det finns också några andra ord som har blivit mycket meningsfulla för mig, ord som inte alls talar om tillförlitlighet, men som de facto är ett ”inre bevis”. Ord som aldrig skulle skrivas i ett gnostiskt evangelium, ord, som skulle upplevas ovidkommande.

När du kommer, så ta med dig manteln som jag lämnade kvar hos Karpus i Troas, och böckerna, framför allt pergamentskrifterna.
2 Tim. 4:13

Vad i all världen har ett sådant ord att göra i en gudomlig skrift?

Eller:

Och på det stället var mycket gräs. Joh. 6:10

Så säger den som var där, texten handlar om brödbespisningsundret, och mitt i allt – mycket gräs! Men den som var med och minns hur det var, kommer ihåg sådana ”ovidkommande” detaljer.

Henrik

Det är fascinerande att läsa Bibeln! Många människor tror att ju mera man läser Bibeln desto mera kommer man att märka dess brister. Unga teologer skriver om hur Bibeln är motsägelsefull, hur de olika evangelietraditionerna är oförenliga, inte bara så att de betonar litet olika sidor i Jesu förkunnelse, utan så att de inte går att förena.

För mig har det blivit helt annorlunda. Ju mera jag har läst, studerat Bibeln på grundspråken, läst vad olika teologer sagt och tyckt, desto mera har jag befästs i uppfattningen om Guds Ords tillförlitlighet.

Det är precis det som Lukas anger som avsikten med att han skrivit ner evangeliet. Han har forskat noga säger han, intervjuat, frågat, kontrollerat, samtalat osv och han inbjuder Teofilus (sannolikt en pseudonym) att kritiskt granska och se hur tillförlitlig den undervisning är som han har fått.

Ordet tillförlitlig är samma ord som används om fängelsets portar i Apg. 5:23, det var säkert (”ordentligt låst”) och det kunde prövas och kontrolleras.

Bibelläsaren, teologen och lekmannen, behöver inte stänga sina sinnen, inte förneka sitt förstånd, inte bortse från fakta, inte frukta för att ifrågasätta, utan kan frimodigt kolla och testa.

Det är min bön att jag skulle kunna styrka mina bröder (och systrar). Att tilliten till Guds Ord skulle öka, att intresset för att fråga efter vad Guds Ord säger och att viljan att låta sig bli beroende av detta Ord skulle slå rot i oss alla, ja det är min bön och önskan.

Henrik

För ganska många år sedan hörde jag första gången om de två korgarna, trons korg och kärlekens korg. I den förstnämnda finns alla frågor som gäller tron. Tron handlar om det eviga och representerar det oföränderliga. Kärlekens korg innehåller sådant som måste prövas från tid till tid, och till den hör t.ex. etiska frågor. Det är kärleken som är rättesnöret, kärleken är evig, men uttrycken för kärlek förändras från tid till tid.

Det finns säkert något riktigt i att säga att kärleken är en god tolkningsnyckel och att kärlekens uttryck kan förändras från tid till tid, från kultur till kultur.

Men om man förenklar detta och säger att de dogmatiska frågorna hör till trons korg och de etiska frågorna hör till kärlekens korg med tillägget att trons korg innehåller det oföränderliga, medan kärlekens korg innehåller det föränderliga, då är man nog ute på gungfly.

Det är mycket denna ”nyckel” man följer när man argumenterar för en ny sexualetik. Man säger att det som på Bibelns tid var intentionen det gäller idag: osjälviskhet, trohet, ärlighet. Men formen för kärleken kan idag lika väl tillämpas på homosexuella par som på heterosexuella.

Frågan är om detta håller. Eller borde man kanske inte hellre säga att svaret är att detta resonemang inte håller.

I 1 Tess. 4 skriver Paulus:

Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren. Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni avhåller er från otukt, och att var och en av er vet att skaffa sig hustru på ett helgat och hedervärt sätt. Det får inte ske i lidelser och begär liksom bland hedningarna som inte känner Gud, så att någon i denna sak går för långt och förorättar sin broder. Herren straffar allt sådant, det har vi redan sagt och betygat för er. Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande. (4:2-8)

För det första handlar detta just om etiska frågor. För det andra säger Paulus att den som avvisar detta, inte avvisar en människa utan Gud (v. 8).

Också idag gäller det att lyhört lyssna till apostelns ord. Ibland säger ju Paulus ”döm själva”, eller detta säger jag, inte Herren. Men när han talar som Herrens apostel, är det ord som inte skall prövas utan efterföljas, till välsignelse och lycka.

Henrik

Teol. dr Arto Seppänen, khde i Utsjoki, har nyligen doktorerat för jurisdoktorsgraden. Hans avhandling Tunnustus kirkon oikeutena (ungefär Bekännelsen såsom kyrkans rätt) har väckt mycket diskussion.

I vissa tidningsuppgifter sägs det att kyrkan får svårigheter nu på grund av avhandlingen, som försvarar prästers rätt att av samvetsskäl vägra samarbete. Biskopen i Uleåborgs stift säger däremot att inget juridiskt ”fintande” (juriidista kikkailua) kan komma i fråga när det gäller kvinnans rätt till prästämbetet. Biskop Salmi tar enligt intervjun i Kotimaa ställning till samtalet kring avhandlingen.

Något förbryllande blir det dock när det i samma intervju heter att biskop Salmi inte vill ta ställning till Seppänens avhandling eftersom han inte bekantat sig med den.

Jag tror dock att jag förstår en poäng i biskopens ord (med reservation för vad intervjuaren kan ha missförstått): en doktorsavhandling kan inte upphäva ett av kyrkomötet fattat egitimt beslut.

I det kan jag förena mig i princip.

Det som jag däremot tycker att man bör reagera mot är att det i debatten (nu tänker jag inte specifikt på biskop Salmi) förekommer svepande kommentarer, stämplingar, som egentligen inte innebär något bemötande av argumentationen, utan intryck, och tyckanden, som inte bottnar i något annat än en personlig åsikt.

Det som man bör göra är att bemöta Seppänens argumentation. Håller hans resonemang, eller inte?

Ofta sägs det att präster med traditionell ämbetssyn vill handla mot lagen. Man hävdar att den som har samvetsbetänkligheter och ger uttryck för dem handlar lagstridigt. Men det är ju inte alls vad diskussionen handlar om.

Nu hävdar ju inte Arto Seppänen att präster med ”gammaltroende” inställning skall ha rätt att handla mot lagen! Han säger däremot att det att följa sin övertygelse är lagligt, det är i linje med grundlagens stadganden. I lagen finns dessutom stadgat att jämställdhetslagen inte bl.a för evangelisk-lutherska kyrkans del tillämpas på verksamhet som gäller religionsutövning. Och Seppänen konstaterar – enligt min mening helt riktigt – att gudstjänsten måste ses som centrum av religionsutövning.

Jag är rädd för att den diskussion som hittills förts inte är slut ännu. Sannolikt kommer någon ännu att säga att alla präster måste följa lagen.

Naturligtvis. Men diskussionen nu handlar om frågan vilken lag som förbjuder en präst med en legitim ämbetsteologi att följa sitt samvete?

Sällan eller aldrig hör man för övrigt någon uppmana oss att hålla oss till bekännelsen, till Guds Ord.

Seppänen har pekat på något avgörande: att kyrkan har tappat bort den egentliga kyrkorätten, där bekännelsen inte kan röstas bort av kyrkomötet eller något annat. Och ändå har grundlagen erkänt kyrkans bekännelse som en avgörande grund för kyrkan.

Det är vemodigt att kyrkan inte kan finna ett svar när det gäller trosövertygelser. Nu tvingas en Jari Rankinen att lämna sin prästtjänst (kaplanstjänst), den tjänst, som han upplever som Guds kallelse, Guds uppgift för honom.

Borde inte präster snarare uppmanas att följa sitt till Ordet bundna samvete? Det enda alternativet är att genom övertygande teologi ”befria” oss från en bundenhet som skulle visa sig vara våra egna bindningar och inte Guds.

Henrik