Henriks kommentarer

http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=16045

Den nyhet som bl.a Vasabladet presenterar idag förvånar mig, samtidigt som den ju inte borde förvåna. I Domkapitlets beslut om att bevilja rätt att fira nattvard finns ett villkor.

Domkapitlet förutsätter att medverkande prästers kön inte får vara någon tröskelfråga för mässans genomförande.

Sedan när har Domkapitlet börja engagera sig i frågan om vem som förrättar en mässa? Är inte detta något som Domkapitlet inte behöver eller skall ta ställning till? Huvudsaken är att Domkapitlet kan vara förvissat om att mässan förrättas enligt gällande handbok och att kyrkoherden och församlingsrådet har godkänt detta och har insyn.

Hur är det i andra stift?

Säger Domkapitlet i ärkestiftet att i Luther-kirkko skall gudstjänster förrättas under förutsättning att….”—-”….?

Det finns ju många manliga präster som inte kallas till gudstjänsterna på EFÖ, eller på andra håll i andra stift. Eller?

Nyckeln och linjen i sådana frågor är väl att nattvardsgudstjänsterna förrättas av dem som den nattvardsfirande ”församlingen” kallar.

Detta verkligen inte sagt i nedbrytande avsikt.

Men i mörka stunder undrar jag om man söker en konfrontation?

Om nattvardsgemenskapen skulle kräva att Vasa sv församlings rättigheter inskränks, eller att någon försöker styra något eller motsvarande, skulle jag förstå.

Men är det inte längre möjligt att ens få samlas och fira nattvard med sådana som man vill att skall förkunna Ordet och förvalta sakramenten? Får inte de evangeliska göra det? Får inte laestadianerna samlas och är det inte bra och välsignat att de samlas i stora skaror!? Skall vi inte kunna finna någon försonad lösning – nu avser jag inte bara EFÖ, för det berör inte mig (har heller inte blivit kallad.. 🙂 utan som linje i stiftet, i kyrkan?

Går det inte att hitta något hörn inom vår kyrka där också de medlemmar av kyrkan som klämmen talar om, får samlas?

Detta skulle vara helt i linje med klämmen som nästan alla en gång var med om att godkänna.

Vem förlorar på det?

Henrik

I den aktuella debatten diskuteras mycket detta med diskriminering. Några aspekter på detta vill jag närmare kommentera, också därför att jag kan reda ut tankarna för mig själv och förhoppningsvis för någon annan.

Enligt min mening hänvisar man ibland oriktigt till HFD:s utslag angående teol.lic. Bror Träskbackas besvär. Man säger att en av sökandena, teol. dr Allan Franzén, förklarats obehörig för kyrkoherdetjänst. Men så var ju inte fallet. Det som HFD beslöt var att inte öppna frågan, man funderade ett år och kom till att den som besvärat sig inte hade rätt att göra det och beslöt alltså att lämna frågan öppen. Om däremot Domkapitlet eller den sökande som förlorade förslagsrum hade besvärat sig, hade vi fått ett svar på frågan om behörighet.

Sedan hör man också att lagstiftningen nu ändrats så att vi inte längre är i den principiella situation som vi var när beslutet 1986 fattades.

Teol. dr och jur. dr (disp) Arto Seppänen framhåller en viktig aspekt i förståelsen av kyrkomötets mycket omdebatterade kläm. Han påminner om att biskop Olavi Rimpiläinen genast efter beslutet meddelade att han inte kommer att ordinera kvinnor till prästämbetet. Han underströk att han inte ville hindra eller försvåra frågan (kvinnors möjlighet i Uleåborgs stift att få prästvigning), men att han inte behöver gå med i detta. Trots hans yttrande beslöt kyrkomötet, i det närmaste enhälligt (!), godkänna klämmen.

Detta ger nog enligt min mening också en tolkningsnyckel åt klämmen. Det är uppenbart att kyrkomötet då ville att det skulle finnas rum för dem som hade den ”gamla” synen. Något tal om att avskeda någon, eller hota med domstolar mm, fanns inte då (kolla med diskussionsprotokollet). Man talade tvärtom om arbetsturer, om att komma överens och ordna det så att konflikter inte uppstår.

I en insändare i Kyrkpressen nyligen framhålls att lagstiftningen nu skärpts.

Jag beslöt att konsultera en jurist, som är väl insatt i dessa frågor, och fick följande svar (jag publicerar det här på svenska):

”Om diskrimineringsreglerna och påståendet att diskrimineringsreglerna har skärpts: Det stämmer att vi har fått in många diskrimineringsregler som i statstjänstemannalagen, lagen om kommunala tjänsteinnehavare och lagen om likabehandling. Reglerna har blivit mera uttalade, formulerats noggrannare rent verbalt, men det har inte blivit mera förbjudet att diskriminera någon, för diskriminering var nog förbjuden redan enligt den tidigare regeringsformen, som ersattes av grundlagen 2000. (kurs. HP)

Det som jag tycker är mycket problematiskt är att begreppet ”diskriminering” har givits ett annat innehåll i den offentliga diskussionen än vad det har i lagstiftningen. Jag bifogar här en definition ur lagen om likabehandling:

Lag om likabehandling:

—

6 §

Förbud mot diskriminering
Ingen får diskrimineras på grund av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av kön finns i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986).

Med diskriminering avses

1) att någon behandlas mindre förmånligt än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle behandlas i en jämförbar situation (direkt diskriminering),

2) att en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar någon jämfört med andra som utgör jämförelseobjekt, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett godtagbart mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga (indirekt diskriminering),

3) uppsåtlig eller faktisk kränkning av en persons eller människogrupps värdighet och integritet så att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller aggressiv stämning skapas (trakasserier),

4) instruktioner eller befallningar att diskriminera.

Och vidare:

”I medierna och den offentliga debatten samt i många inlägg i den kyrkliga debatten förefaller man förväxla diskriminering, som en konkret handling – se särskilt punkt 1 ovan i 4 § – med kränkning av känslor. Att känna sig diskriminerad och att i juridisk bemärkelse bli diskriminerad är dock inte alltid samma sak. Att bli kränkt för att någon inte vill samarbeta med mig är enligt min mening inte detsamma som att bli diskriminerad. Diskriminering förutsätter att jag också objektivt försätts i en annan ställning än andra, dvs. får mera arbete, mindre förmåner, inte får medverka vid festgudstjänster, eller vad det nu kan vara.”

Så långt juristen.

Det bör sägas att vi inte godkänner diskriminering. Egentligen har varje kristen en strängare syn på diskriminering än lagen har. Vi vill inte såra eller kränka.

Men man kan inte hjälpa att det ibland finns olika övertygelser och att redan en annan övertygelse kan kännas sårande utan att avsikten alls är att såra. Vi anser att ämbetsfrågan inte är en jämlikhetsfråga. Jag kan här hänvisa till biskop Olavi Rimpiläinens yttrande i samband med beslutet 1986 (se diskussionsprotokollet) där han betonar att detta har varit, inte en privat tolkning, utan en tolkning som den odelade kyrkan, de lutherska kyrkorna intill våra dagar, den ortodoxa kyrkan och den romersk-katolska kyrkan osv haft och har.

Avsikten med dessa rader är definitivt inte att polemisera mot någon, eller att förklena någons åsikter, utan att seriöst försöka tränga in i problematiken.

Såvitt jag kan se har ingenting principiellt förändrats när det gäller lagstiftningen (grundlagen, jämställdhetslagen, lagen om likabehandling) som skulle motivera att en legitim uppfattning inte får ha hemortsrätt till alla delar i vår kyrka. Därför borde personer med den traditionella ämbetsteologin kunna bli präster, både kyrkoherdar och biskopar, om de har förtroende, dvs väljs.

Det som är poängen är att det är kyrkan som ändrat inställning.

Att väja är inte att diskriminera. Om någon försöker förhindra, försvåra eller på annat sätt frånta någon hennes eller hans rättigheter är däremot fråga om något annat.

Jag hoppas vi får en seriös diskussion om detta och att vi tillsammans söker vägar vidare.

Jag hoppas också att den kyrkliga situationen inte präglas av fel frågor, utan att frälsningsfrågan, evangeliet om Jesus Kristus skall bli kyrkans största och dominerande frågeställning.

Henrik

Idag nås vi av nyheten att även Esbo och Vanda samfälligheter sällat sig till dem som vill strypa missionsunderstödet till SLEY och SLEF.

Jag noterar med tillfredsställelse att biskop emeritus Erik Vikström nyligen sagt att man borde höja understödet til SLEY och SLEF.

Den andliga förförelsekampanj som börjat i Helsingfors har nu drabbat missionen hårt. Man vill gärna göra gällande att man bara flyttar understödet från ett missionsprojekt till ett annat.

Det är tyvärr inte hela sanningen. Man stryper missionsarbete, som är själva livsnerven i kyrkans liv, och flyttar stödet sedan (när detta träder i kraft om 3 år) till olika internationella projekt, som mig veterligen inte åtminstone till merparten är evangeliserande projekt, utan snarare internationell diakoni och kyrkans utlandshjälp.

Det handlar inte enbart om pengar. Det handlar också om missionsteologi, alltså inte om ämbetsteologi. Den intresserade kan gå in på STI:s hemsida och läsa om missionsteologin (www.teolinst.fi, både på nyhtessidan och i Hörnstenen 1/2008). Det handlar om stora frågor.

Jag tycker att denna hetskampanj har avslöjat sitt verkliga ansikte.

Jag tvekar inte att säga detta. Detta är orättfärdigt och ont. Man får hoppas att dessa planer ännu kan förändras, att fullmäktige ännu stoppar dessa förslag.

Nu skulle biskoparnas röst behövas. Detta handlar inte längre om ämbetsteologi (SLEY har för övrigt en kvinnlig präst anställd i missionsarbete). Var och en må pröva detta och ställa sig frågan: i vems intressen ligger att missionsarbetet drabbas, att nya avtal inte fattas med missionärer från SLEY och SLEF?

Jag hoppas också att de andra missionsorganisationerna nu är solidariska och häver upp sin röst. Detta vansinne kan inte få fortsätta.

Dags att vakna.

Henrik

Orden en för alla, alla för en är en devis som passar synnerligen väl in på en kristen.

Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. 2 Kor. 5:15

Han dog för alla (en för alla), för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom (alla för en).

Orden handlar om solidaritet och sammanhållning. Så ofta försöker man lösa upp detta, och handla enligt en annan devis: divide et impera, söndra och härska!

Det börjar ofta i andliga sammanhang med ett angrepp på gemenskapen. En isolering, som leder till splittring, till bristande gemenskap, föregår ofta slutskedet härskandet.

Det finns på nätet en märklig video om en buffelhjord, som blev angripen av lejonen. Man ser helt tydligt hur lejonen först lyckades isolera ett djur, som flera lejon sedan angrep.

Det försvarslösa djuret försökte i dödsångest kämpa emot lejonen och flydde (med lejonen fasthängande i kroppen) ner i vattnet för att försöka förmå lejonen att släppa sitt grepp.

När lejonen såg ut att segra, blev det stackars djuret ytterligare angripet av en krokodil. Lejonen drog upp djuret på land, korkodilen försökte dra ner djuret i vattnet och lejonen vann till sist – men bara för en kort tid.

Hjorden hade samlat sig på nytt, och gick i samlad trupp till angrepp. Man ser hur en ledande buffel stångar ett av de ledande lejonen så att lejonet flyger. Efter en liten stund tar lejonen till flykten, och det angripna djuret sällar sig igen till hjorden…

För mig har denna video blivit en lektion i hur den onde attackerar. All ondska, också sådan som vi människor kan utöva mot andra, har samma koncept. Först isolera, gemenskapen söndras, sedan angrepp på en som kommit lite ifrån andra, sedan eliminering.

Därför är det oerhört viktigt att vi kristna i alla andlig kamp står samman. Först och främst med Jesus, trons hövding och fullomnare. Men sedan också med varandra. En för alla och alla för En.

Jag tror att det är viktigt att tillämpa denna princip på alla konflikter. Inte så, att vi som förriga gubben som skulle citera Bibeln och sade att” Gud är god som låter det regna både över onda och över oss.”

Ingen av oss står utanför. Ondskan har inte sin rötter, men nog sina redskap i oss människor.

Det går inte att förenkla olika strider, men nog finns det anknytningspunkter, även om man alltid måste komma ihåg att vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Ef. 6:12

Men i allt som är en rätt och kristlig kamp skall vi bevara solidariteten och sammanhållningen. Blir någon angripen, skall vi alla vara solidariska.

En mycket nedstämd teol. mag. kontakte mig häromdan. Han är en av dem som har en traditionell ämbetssyn, som har samvetsbetänkligheter. Han får inget arbete annat än om han säljer sitt samvete. Jag får en stark upplevelse av orättvisa och ondska när jag konfronteras med hans liv. Och en stark känsla av bristande solidaritet. Vad kan jag göra för honom?

I all andlig kamp, måste vi minnas att vi är kallade att leva så att vi inte utmanar varandra eller andra. Allt lidande är inte ett lidande för Kristus, det kan vara vår egen synd och ondska som drabbar oss.

Men jag tror också att det finns sådant idag som drabbar oss just därför att vi vill hålla fast vid Guds Ord.

Solidariteten och sammanhållningen måste ha en fixpunkt, gemenskapen en grund. Och en Herre och Herde. Till denna gemenskap måste alla de vara kallade, som Jesus har dött för, och som följa Honom och leva för Honom.

Se på denna märkliga lektion. Så är det. Kanske kan det vara hälsosamt att fråga sig var man själv är.

http://www.youtube.com/watch?v=LU8DDYz68kM

En för alla!

Alla för En!

Henrik

Kalevi Lehtinen (Uusi Tie 21.2.2008)

(för svenska läsare ungefär: Jesus är inget alternativ, Han är ett livsvillkor)

Henrik

Två aktuella paragrafer i vår Grundlag, 6 § och 11 §, innehåller orden alla, ingen och var och en. Man undrar ibland vem som avses. Först lagtexten, sedan någon (lekmanna)kommentar.

6 §
Jämlikhet

Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.

I jämliketsparagrafen har vi dels detta att alla är lika inför lagen. Och tillägget att ingen får särbehandlas, i listan som följer förekommer centralt på grund av sitt kön, men även orden religion, övertygelse, åsikt.

Man undrar hur man kan avgränsa olika grupper av människor, och på något sätt förutsätta att någras åsikt väger tyngre än andras.

Vad religions- och samvetsfriheten beträffar står det att ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning. Vem avses med ordet ”ingen”?

En vanlig tolkning är att det inte längre gäller dem som anslutit sig till ett religionssamfund. Man väljer åtminstone när man blir präst i kyrkan, då måste man mer eller mindre blint lyda de beslut som fattats.

Men säger lagen det? Eller är det så att rätten att bekänna och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund är något annat än att ”inte vara skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning”. För en lekman förefaller detta sistnämnda att vara ett tillägg. Det skulle i så fall betyda att även om man har anslutit sig till ett religiöst samfund så gäller samvetsfriheten.

Det finnas exempel på jämförbara fall.

Prof. Saraviita sade åt mig att problemet och styrkan med denna paragraf (11 §) är att den är så villkorslös.

Jag tycker att den aktuella diskussionen om rätten att väja har en tilläggsaspekt. Att agera så att man hindrar någon att få sin rätt är en sak, att avgränsa sig själv borde väl vara något annat??

Jag kan inte förstå (men det är ju inget kriterium) att rätten att väja skulle innebära diskriminering. Om man primärt utestänger sig själv från något? Man hänvisar till ett förhållande som råder inom en själv.

Det finns också något annat som psykologiskt sett förvånar. Om någon finskspråkig kollega skulle säga åt mig att han inte vill stå vid altaret med mig för att jag har svenska som modersmål, skulle det inte falla mig in att kräva att han gör det, och om han inte går med på det föra det till rätten i och för avgörande.

Skulle någon vilja ha en kollega vid altaret som är tvungen att vara där? Med risk att annars inte kunna försörja sin familj?

De frågor som man bör få sakligt utredda, utan några som helst hotbilder (som så ofta har förekommit i debatten) är bl.a:

(1) Gäller detta att inte tvingas att ta del i religionsutövning också dem som är med i ett religiöst samfund, inklusive präster?

(2) Innebär förrättande av gudstjänst religionsutövning också för den prästs vidkommande, som förrättar gudstjänsten?

(3) Är väjning av samvetsskäl = diskriminering, direkt eller indirekt?

(4) Vad innebär stadgandet i Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män (8.8.1986/609) och särskilt det som sägs om i 2 §:

Begränsningar i lagens tillämpningsområde

Stadgandena i denna lag tillämpas inte

1) på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning, —?

(5) Vilka är de förändringar i lagtexter som nu har skärpts med hänsyn till denna fråga och som alltså innebär att läget har förändrats?

Det behövs nu en grundlig diskussion, bl.a om det som docent Pekka Leino skrivit om i sina böcker, om Arto Seppänens teser i avhandlingen (avhandlingen har blivit enhälligt godkänd) och det som bl.a. Jyrki Anttinen m.fl. har sagt i diskussionen.

En blogg är säkert inte den optimala platsen för en diskussion, men skulle någon vilja argumentera sakligt, är jag givetvis beredd att ocensurerat ge utrymme också åt längre inlägg.

Jag hoppas att den grundliga diskussion om detta som utlovats verkligen nu förs.

Henrik

I förhållande till en kyrkoherdetjänst är förrättande av gudstjänst ett tjänsteuppdrag och handlar inte för kyrkoherdens del i detta sammanhang om en i grundlagen skyddad religionsutövning.

Detta är ett konstaterande av Åbo förvaltningsdomstol i motiveringarna till beslutet (citat enligt Kyrkpressen).

Man undrar vilka könlösa andevarelser som svävar i kyrkoherdetjänsterna…

Månne man avser att till kyrkoherdeämbetet hör att göra upp arbetsturer så att alla får turer rättvist och jämlikt?
Men man talar ju uttryckligen om förrättande av gudstjänst.

Vet inte. Fattar inte.

Henrik

Pekka Mäkipää, missionsorganisationen Såningsmannens missionsdirektor, skriver i sin ledare i det färska numret av tidningen Kylväjä om hur Michael Green beskriver urkyrkan.

Green nämner fem olika drag, som präglade livet, kyrkligheten i urkyrkan. Det fanns inte någon särskild strategi eller taktik. Men följande fem drag kan man tydligt se och dessa har varit avgörande för kyrkans framgång:

1. Ett grundmurat förtroende och en tillit till budskapets sanningshalt. Judarna var stränga monoteister och det var fruktansvärt svårt att övertyga dem om att Gud stigit ned och blivit människa i Jesus Kristus. Men när de blev övertygade om försoningens och uppståndelsens sanning, var de omöjliga att stoppa.

2. Green fäster uppmärksamhet vid det militära bildspråk och militära terminologi som aposteln Paulus och de apostoliska fäderna använde. Även om de kristna var vapenvägrare, var de andliga kämpar. I dagens värld är det närmast inom kyrkorna i Afrika, Asia och Latinamerika som motsvarande terminologi finns, i väst beskrivs kyrkan ofta som ett sjukhus.

3. Urkyrkans teologer använde sitt kunnande och sin bildning för att kunna tränga in i hedningarnas tänkande och i deras hjärtan. De klädde av den goda nyheten dess judiska kläder, och satte nya kläder på den, utan att förändra innehållet. Missionen var för dem teologins moder.

4. De kristnas livsstil och vandel gjorde ett djupt intryck på antikens människor. Saulus från Tarsos, som från att ha varit en förföljare bled förföljd, kvinnors och mäns förmåga att ta emot kritik, hat och förföljelse, deras vilja att hjälpa utan att fråga efter den hjälpbehövandes religion eller bakgrund var något som aldrig hade inträffat tidigare.

5. Omvändelsens nödvändighet. Green påpekar att detta var en nästan okänd sak under antiken. Man tillfogade bara sina egen gud till gudarnas pantheon och anknöt till någon gud som fanns. Om de kristna hade tigit om detta, hade de fått vara i fred och de ut.

Det finns enligt uppgift 2,2 miljarderkristna och antalet ökar varje dag med 77 000 i Afrika, asien och Latinamerika.

1,87 miljarder människor har aldrig hört evangeliet. De som aldrig nåtts ökar varje dag med 55 000 personer.

Låt oss aldrig glömma det!

Henrik

För alla som kan läsa finska vill jag peka på tidningen Kotimaas nätsida (finns på www.kotimaa.fi/kotimaa) och diskussionerna om kyrkorätten, som utgår från en artikel av docent Hannu Juntunen.

Jag kan personligen inte instämma i allt vad Juntunen säger, men han kommer med många intressanta påståenden. Bl.a visar han att uppfattningen (och lösningen av diskussionerna) är teologisk, han konstaterar att en stark och klar intention i biskop Sariolas kläm är att betona att den gamla hållningen inte är en villolära.

Men ännu starkare än Juntunens sakliga artikel (och det är fint att han seriöst vill samtala!) är Jyrki Anttinens och Arto Seppänens kommentarer, som finns på hemsidan. Så läs!

Jag ska se hur diskussionerna fortsätter, på olika håll, och fundera på om artikeln om kyrkorätten i Kp skall få några kommentarer till.

Jag finner att nyckelfrågorna i diskussionen är:

(1) Är förrättandet av gudstjänsten religionsutövning? (Juntunen medger att det är så)

(2) Vad har det blivit av det som Konstitutionsutskottets ordförande sade i sitt första inlägg när den avgörande diskussionen började: att Konstitutionsutskottet inte föreslår en klausul—-för denna typ av frågor avgörs bäst av arbetsfördelningar (”työnjaoin”), regleringar av lediga dagar och semesterdagar mm.. Alltså man förespråkar precis det som nu skall förbjudas!! Säger detta något?

(3) De ändringar i lagberedningar efter beslutet år 1986 har inte förändrat den rättsliga grunden på något sätt. Grundlagens skrivningar är kvar, och i framställningen till ny kyrkolag i samband med ämbetsbeslutet år 1986 (framställningen gjordes 1987) finns klämmens text med i regeringens proposition till beslutet. Detta är en principiellt stor fråga. Det visar ju sig att det är kyrkan, inte staten, som ändrat sig.

(4) Det måste påvisas att väjandet i sig är diskriminering. Detta är en trossats, det är ju själva frågan. Vart skulle en sådan tes föra oss, om vi vägrar delta i moskéns fredagsbön (eller vice versa), diskriminerar man då muslimer?

Men jag försöker hålla mig till bara detta: för jag anser att vi inte kommer någon vart med detta ständiga processande och hotande om rättegångar, domstolar, böter, sanktioner osv.

Kyrkan måste ta frågan tillbaka, och lösa den enligt principen Abraham och Lot, Paulus och Silas…

Det går nog. Livet också inom kyrkan måste få chansen att växa så som det vill – så länge det är kristligt och bibliskt.

Henrik

Igår skrev 985 personer ut sig ur kyrkan genom tjänsten ”skriv ut dig ur kyrkan”. Under dess fyraåriga existens har nu 100 000 personer skrivit ut sig ur kyrkan genom denna internetsida, som Tammerfors fritänkare ansvarar för. I januari fick denna förening en donation på ca 16000 euro av en företagare, som vill att pengarna skall användas för verksamhet bland barn och ungdom, och för utvecklandet av internetsidor för ”religionslösa”.

Detta med gårdagens 985 personer är dåliga nyheter.

Bland dessa 985 kan nämligen också finnas sådana som älskade vår kyrka, men som tycker att kyrkan blivit flat, tom och menlös, och dessutom grälsjuk och virrig.

Dessa attribut är alla sådana som jag mött i diskussioner och inlägg.

Jag hoppas detta skall tas emot som en varningssignal, inte till dem som skriver ut sig, utan till kyrkan och alla dem som inom kyrkan bär ansvar.

Mot denna bakgrund ter det sig absurt att de som skulle vilja stanna och tjäna, också i flera fall avvisas. Varför i all världen?

Det kan bli nya tider!

Jag tror att de nya tiderna kan bli kyrkans räddning. Kyrkan kommer att behöva sina troende medlemmar, lekmän och präster. Kyrkan blir beroende av bön och offer. Kyrkan blir en kyrka som inte klarar sig utan bön i ännu hög grad än idag. Och kyrkan kan inte ha en armé av anställda utan behöver sina medlemmar som aldrig förr. Kanske också många präster blir tältmakarpräster, med sådana avses sådana som försörjer sig genom ngt annat arbete och är pastorer helt eller deltid som ett kallelseupppdrag från församlingen.

Till den nya gemenskap hör också starkare uttryck för församlingens gemenskap, jag tror och tycker att gemensamma måltider är något man kan uppmuntra till. Sådant stärker gemenskapen.

Detta är bara några axplock ur vad som kunde sägas om de goda möjligheterna som kyrkan nu har!
Det är allvarligt om man inom kyrkan inte tycker det är så farligt, många är ju kvar ändå… Den inställningen är en tickande bomb.

Men det är hoppfullt om man sörjer över varje person som inte har funnit det menigsfullt att stanna. Och framför allt om allt detta leder till något nytt.

Henrik