Henriks kommentarer

Den senaste tiden har det andliga ledarskapet varit aktuellt i många olika sammanhang.

Ingen  har undgått att notera att påven Benedictus XVI har avgått med pension, en unik händelse eftersom förra gången det skedde var år 1415. För sexhundra år sen  alltså.

När den nye påven Franciscus installerades, deltog bl.a patriarken Bartholomeus I, den ortodoxa kyrkans primas (för de ortodoxa kyrkor som lyder under patriarkatet i Konstantinopel alltså, t.e.x. Finlands ortodoxa kyrka). Detta var unikt, sedan 1054 när kristenheten splittrades i en västlig och östlig del.

Den anglikanska kyrkan i England, Church of England, har fått en ny ärkebiskop av Canterbury, Justin Welby. Han installerades under veckan i sitt ämbete.

Numerärt mindre men på betydligt närmare håll kan vi nämna att Lutherstiftelsen och några gudstjänstgemenskaper bildat ett missionsstift och valt prosten Risto Soramies till biskop. Missionsstiftets biskop har en speciell status – det handlar om en ”parallellorganisation” inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Kyrkans biskopar har väntat nog tagit avstånd från missionsstiftet och dessutom låtit meddela att man inte kan tillhöra missionsstiftets prästerskap om man vill vara präst inom kyrkan. Detta signalerar att såväl Risto Soramies som de präster, som är med i missionsstiftet, kan mista prästämbetet. Så skedde med biskop Matti Väisänen, som var biskop inom Missionsprovinsen för Sverige och Finland.

Det skulle finnas mycket att säga om detta. Lutherstiftelsens präster och den nyvalde biskopen säger att detta är ett nödläge eftersom kyrkan har svikit sin bekännelse.

Det är ganska uppenbart att kritiken mot kyrkans ledning har vuxit under det senaste året. Nyligen sade kaplanen i Karislojo församling att biskoparna har gjort mycket skada i Karislojo. Han trotsade uppmaningar att inte upplåta utrymmen för personer verksamma inom Lutherstiftelsen eller Missionsstiftet. Paulussynoden, en konservativ gruppering inom kyrkan, firade sina traditionella dagar nu under Palmsöndagshelgen, denna gång i Karislojo med bl.a den blivande missionsstiftsbiskopen Risto Soramies på talarlistan. När programmet planerades var valet givetvis inte klart. Men inför växande problem för de konservativa finner olika grupperingar varann tydligare äntidigare.

Man kan kanske finna förståeliga skäl till agerandet på olika håll. Det nödläge, som Risto Soramies och många med honom, beskriver är nog ett verkligt nödläge. Den som har en traditionell ämbetsteologi och en traditionell lära om äktenskapet kan inte räkna med rum inom kyrkan. Om uppfattningen begränsar sig till en reservation mentalis går det an, men om man lever som man lär, går det icke.
När man ser vad präster och biskopar står för i olika frågor, blir bilden tydligare. Flera av våra biskopar har signalerat att de stöder ett samkönat äktenskap och anser utlevd homosexualitet oproblematisk. Biskop emeritus Wille Riekkinen och pastor Antti Kylliäinen har nyligen gett ut en diskussionsbok där de på många punkter tydligt tar avstånd från det som Bibeln och bekännelseskrifterna tydligt lär. Och de gör inga försök att dölja denna konflikt.

Det kan nog inte betraktas som normaltillstånd för en kristen kyrka. Undersökningar visar också att många präster delar en ganska liberal syn på Bibeln och på Bibelns ställning i kyrkans liv.

Men det finns naturligtvis också skäl för att biskoparna handlar som de gör. Naturligtvis är det ett problem att det finns en diffus parallellorganisation inom kyrkan – en struktur som uppvisar tydliga drag av en kyrka, men som inte har valt att framstå som en sådan. Representanter för det nybildade missionsstiftet har tvärtom låtit förstå att man vill påverka kyrkan inifrån.

Biskoparnas svar är det ”gamla vanliga”. Man hänvisar till kyrkans ordning. Den har blivit viktigare än kyrkans tro och lära – ingen biskop har reagerat mot att en biskop emeritus offentligt igen har framfört från kyrkans tro avvikande teser.

Jag är rädd för – kanske fel uttryck i sammanhanget – att biskoparnas reaktion kommer att leda till något av ”general utan legioner”. Man besvarar inte frågeställningen andligt, utan går in på det som de nyligen godkända tjänstemannarättsliga stadgandena om konkurrerande verksamhet antyder.

Jag tror att det enda sättet att bekämpa olika rörelser är att i praktiken visa att de inte behövs, dvs genom att vara mån om att kyrkans budskap och dess verksamhet har andlig och teologisk – biblisk – substans.

Vår kyrka är nu mycket djupt splittrad. Om äktenskapslagen förändras i den riktning som initiativ antyder – att det samkönade parförhllandet likställs med det traditionella äktenskapet – är nog splittringen så djup att den knappast kan överbryggas.

Är vårt andliga ledarskap andligt? Jag tror att var och en förstår att det inte är en lätt uppgift att vara biskop i vår splittrade kyrka. Och ändå så tror jag att många väntar på andra toner är maktspråket med hot om att mista prästämbetet, att stänga kyrkor och kyrkans lokaler, att frånta rörelser och organisationer rätten att få kollekter, att låta missionsunderstödet strykas osv.

Var finns idag den andliga ledare som kan visa på Kristus och som på ett trovärdigt sätt vill ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga” (Judas v. 3)?

Läroupplösning, sekularisering och förnekelseteologi leder inte till någon förnyelse för kyrkan. 

Henrik

Såhär efter Marie bebådelsedag – 9 månader före jul – är det skäl att kort reflektera över Maria, Jesu mor.

Man möter ofta uppfattningen att det var Josef, Marias man, som var av Davids släkt. Löftena om den kommande konungen på Davids tron skulle alltså ha infriats genom Josef.

Det är helt uppenbart att Josef var av Davids hus och släkt. Det kan vi bl.a läsa om i julevangeliet, därför skulle den heliga familjen upp till Betlehem, Davids stad.

Men det är en mycket gammal uppfattning att också Maria var en ättling till David. Man har faktiskt länge trott att det annorlunda släktregistret i Luk. 3 egentligen är Marias, inte Josefs.

Det finns många saker som pekar på det. Marias kusin (eller nära släkting), Elisabeth, Johannes döparens mor, var av Davids släkt. I Talmud står det att Marias far var Eli, som är (Heli) angivet i Marias släktträd, precis som Luk. 3 skriver – men i texten står att Eli var Josefs far. Detta kan ha berott på att man skrev in mannen och sedan hans svärfar osv.

I Matt. släktregister i kapitel 1 finns bl.a. Jekonja (Matt. 1:11) om vilken det heter i Jer. 22:

”Så säger HERREN: Skriv upp denne man som barnlös, som en man som inte hade någon framgång under sin livstid. Ty ingen av hans avkomlingar skall få lyckan att sitta på Davids tron och i framtiden råda över Juda.”

I Luk. 3 finns inte Jekonja nämnd. Medan Matt. nämner Salomo talar Luk. om Natan.

Det finns mycket att skriva om dessa släktregister; man vet att flera led saknas i Matt. 1 (avsikten är att kunna memorera 3×14 släktled). Se t.ex. Studiebibeln (SFB).

För mig har dessa olikheter snarare styrkt än försvagat förtroendet för texterna. Det hade inte varit någon konst för Lukas att synkronisera släktträden, men han serverar frimodigt många detaljer som avviker från Matteus.
Genom Maria uppfylldes löftena om att Davids son skulle sitta på tronen. Också Jesu fosterfar Josef var av Davids släkt, men NT betonar att Josef inte var Jesu jordiska far.

Den andra stora frågan är om Maria har syndfri. Hon föddes av jordiska föräldrar och fick därmed del av arvssynden. När ängeln hälsade henne var det med orden ”benådade” i vilket ordet ”nåd” ingår.
Luther har i en predikan på Marie bebådelsedag år 1538 talat om Maria på ett sätt som gett vissa anledningar att tro att Luther hyllar tanken om en syndfri Maria.
Till denna fråga ska jag återkomma. Men mitt intryck både i ljuset av de citat jag har tillgång till ur denna ganska okända predikan och på basis av vad som jag annars läst om Luther så talar Luther om ren och helig med tanke på konceptionen – tillblivelsen – och födandet.
Det är inte skäl att spekulera för mycket i frågor som Bibeln tiger om, typ ”hur gick det till?”, ”hur kunde Jesus undgå Marias arvsynd” osv.
Maria har fått det högsta uppdrag en människa någonsin fått och kan få. Hon är högt benådad. Hon är salig. Men Jesu sätt att bemöta henne visar också att Jesus var hennes Frälsare och hennes son.

Salig Maria!

Henrik 

Eftersom Kristian Nymans fråga i föregående inlägg (långdansen) kan ha allmänt intresse, besvarar jag den inte i en kommentar utan som ett nytt inlägg så att den blir lättare tillgänglig.

Tack Kristian för din kommentar! Instämmer.

Jag hänvisade till Pekka Leinos doktorsavhandling i kyrkorätt ”Endast kyrkans egna angelägenheter” (2012), s. 187, not 804.

Leino skriver (s. 187): ”Arbetsgruppens (Heikkas arbetsgrupp, HP:s anm) ståndpunkt är motstridig även så till vida att kvinnoprästmotståndarna enligt den har åsiktsfrihet och deras övertygelse är i enlighet med kyrkans lära, men det ansågs skada kyrkans enhet att verka i enlighet med den (gällde enligt arbetsgruppen även undervisning).”

Biskopsmötets protokoll 12-13.9.2006, 18.

Leino fortsätter: ”Det motstridiga ligger i att man inte skulle få lära och verka i enlighet med en övertygelse som står i samklang med kyrkans bekännelse och lära. Evangeliet är enligt kyrkans lära en offentlig och dynamisk sak. Arbetsgruppens hopp i utredningsarbetets motivering till de teologiska begreppen (prästämbetet och kyrkans enhet) från en teologisk argumentation till tjänstemannarättsliga och förvaltningsrättsliga grunder är kyrkorättsligt ohållbart.”

Detta är anmärkningsvärda tankar. Kyrkan har till stora delar blivit en tjänstemannarättslig institution, som har samma värderingar som samhället.

Detsamma märks i diskussionerna om äktenskapet, och särskilt när det gäller äktenskapslagens förändring så att begreppet äktenskap också skulle omfatta personer av samma kön. Denna fråga ses enbart som en fråga om mänskliga rättigheter.
De grönas riksdagsman Pekka Haavisto förundrar sig över att någon med hänvisning till samvetet kan frånta människor deras mänskliga rättigheter. Det handlar enligt Haavisto om att homosexuella personers kärlek skulle vara mindre värd än andra personers.

Om denna problematik skriver bl.a biskop Matti Repo (Facebook, Kotimaa).

Det är exakt samma utveckling som skedde i ämbetsteologin. Man gjorde ett kategoriskifte och förklarade att det inte är teologi, utan rättvisa och jämlikhet. Så avgjordes frågan i huvudsak som en ordningsfråga, där en ”orättfärdighet” togs bort.

Att det skulle finnas teologiska betänkligheter (jfr begreppen jämlika och olika) är omöjligt för många att förstå.

Det är naturligtvis en relevant – och viktig – principiell frågeställning att man inte klär orättvisor i dogmatiska kläder, men samtidigt är den modell som hyllas i samhället ohållbar. Där skall man för att vara jämlik och likvärdig, också vara likadan.

Henrik

P.S. Biskopsmötets protokoll från biskopsmötet 12-13.9.2006 innehåller mycket relevant material för diskussionerna idag. Där konstateras bl.a att en präst inte får vägra att samarbeta i gudstjänsten med någon som är präst. Detta visar ju att man ser på frågan enbart ur tjänstemannarättsligt perspektiv, inte alls teologiskt eller bibliskt.

Det är nog ett dokument som aldrig borde ha godkänts.

Protokollet finns här: http://sakasti.evl.fi/sakasti.nsf/sp?Open&cid=Content488F97

Vi har nyligen bevittnat ett 25 årsjubileum. För några dagar sen var det 25 år sedan de första kvinnliga prästerna vigdes i vår kyrka. Prästvigningarna skedde samma dag och samma klockslag i de olika stiften, för att inget stift skulle få ”förkörsrätt” och kanske inte heller bli speciellt utsatt för kritik.

I Borgå var det biskop Erik Vikström som förrättade prästvigningen, i Helsingfors var det biskop Samuel Lehtonen som prästvigde. Båda biskoparna hade tidigare hört till dem som ställt sig avvisande till kvinnoprästreformen. 

Tiderna förändras och vi med dem, åtminstone många av oss.

När kyrkomötet fattade sitt beslut (år 1986), godkände kyrkomötet också en kläm. Beslutet var nästan enhälligt. Klämmen betonar att alla har ansvar för kyrkans enhet, men understryker också att också de medlemmar, som har den traditionella synen och inte kan omfatta det nya beslutet, skall ha tillträde till alla tjänster och befattningar inom kyrkan.

Av allt att döma trodde man då att frågan skulle lösa sig med tiden – när en äldre präst- och teologgeneration försvinner från de aktivas led. Nu har det visat sig (bl.a. i kyrkans forskningscentrals undersökningar) att ”kvinnoprästmotståndet” är ganska utbrett också bland unga teologiestuderande.

Därför har tonen skärpts.

En ny tolkning av klämmen säger att klämmens avsikt aldrig var att låta dem som har den gamla synen hålla fast vid den. Man får visserligen ha en reservatio mentalis, man får alltså i sitt stilla sinne säga ifrån, men inte leva och handla enligt sin övertygelse.

Att denna tolkning är orimlig visar bl.a. det faktum att en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta s.k trafikregler, tillsattes. Men jag kan givetvis inte förneka att en del hade förstått klämmen bara som en formalitet.

Klämmen talar dock om att de som inte har kunnat omfatta det nya beslutet skall ha tillträde till alla tjänster och befattningar inom kyrkan.

Under långdansens gång har flera märkliga saker inträffat.

En frivillig ansvarsperson, en kvinnlig pensionär,  i en församling dömdes till böter vid en rättegång i Hyvinge, tillsammans med den präst, som skulle gästa församlingen, men som ville dra sig undan när en kvinnlig präst från församlingen dök upp.

Domkapitlet i Uleåborg har också konstaterat, att gudstjänsten för en präst inte är religionsutövning. Prästen skall däremot hjälpa andra att utöva sin religion! Detta, för att han inte skall kunna åberopa den i grundlagen tryggade religions- och trosfriheten. 

I olika sammanhang har man också slagit fast att den gamla synen inte är en heresi, en villolära. Den är en helt gångbar lära, men man får ändå inte undervisa enligt den, heter det! Det handlar om en schism, dvs en ordningsfråga. Ämbetsteologin har inte förändrats, frågan om ämbetsinnehavarens person är inte en lärofråga, utan en ordningsfråga.

Men kyrkoordningen är absolut, den kan man inte vägra att följa, heter det i fortsättningen.
Därmed är frågan om att den är en ordningsfråga de facto en lärofråga..

Nu (2013) har biskopsmötet betonat att alla bär ansvar för kyrkans enhet. Vi har olika uppfattningar, medger man, men i församlingens gudstjänst måste alla kunna mötas oberoende av åsikter i denna (och andra) frågor. 

Biskop Salmi har gått ut och enligt nyhetsmedierna meddelat att det är slut med den brokiga situationen i Uleåborgs stift. Ända sedan biskop Olavi Rimpiläinens tid har många konservativa präster funnits i Uleåborgs stift, men nu måste detta ta slut. Alla måste acceptera beslutet med den nya ordningen och leva enligt den.

Det känns olustligt och tråkigt att skriva om detta ämne ännu en gång. Det är ju så att när biskopar eller andra förespråkare tar upp det är det inte tjat och splittring, men när någon av oss som inte har kunnat förstå argumentationen i beslutet svarar i skrift eller säger ngt, då blir det eldfängt och omöjligt.

Man fattar det ena beslutet efter det andra och så skall alla bära ansvara för kyrkans enhet.

Jag har ingen lust att bråka, allra minst vill jag blanda mig i någon enskild kvinnlig prästs liv och vardag. Känner mig faktiskt ganska olustig och litet som en glädjedödare på ett mänskligt plan.

Man jag skriver som ett svar på det som nu sägs.

Jag tror nämligen att denna attityd hos biskoparna kommer att leda till en allt större trafik till alternativa lösningar. Det kommer inte att få önskad effekt. Tvärtom förlorar allt flera yngre teologer intresset för kyrkan, utan att kanske ändå åtminstone i detta skede lämna den. Också många lekmän delar deras syn, särskilt som besluten i de två aktuella kyrkliga frågorna (ämbetet och äktenskapet) uppenbart har liknande argumentation, trots att de handlar om ganska olika saker. Detta har också forskare vid Kyrkans forskningscentral påvisat.

Det är faktiskt så att en av orsakerna till att söka nya gudstjänstgemenskaper är att alla är så trötta på det eviga diskuterandet om kvinnoprästfrågan.

Om inte möjlighet till personförsamlingar, eller icke pariokala lösningar som det heter, kan fås till stånd, är risken för att det spricker allt större.

Det är bara Herren själv, tror jag, som kan ha ett svar på denna svåra och för alla parter slitsamma situation.

Jag har många gånger försökt säga att det är bättre att sitta innanför samma kyrkomurar, även om man sitter i olika hörn, än att en del av kyrkans medlemmar drivs ut. Då försvinner ”risken för nytändning”.

Frågan är nog mycket svår.

Jag tror ju att diskussionerna trots allt skulle lugna sig, om frihet till andligt arbete fanns, inte bara för kyrkan, utan också innanför kyrkan. 

Nu har Kyrkans forskningscentral kallat till ett seminarium under rubriken Utmanad kyrka.

Långdansen fortsätter. Frågan blir nog allt mera: ja, men hur länge?

Henrik 

I dagens evangelietext fann jag ett märkligt bönesvar.

Bönen: Då kom en kanaaneisk kvinna¹ från dessa trakter och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.”  

Svaret: Men han svarade henne inte med ett ord.

Många av oss kanske slutar bönen där. Utan att förstå att detta var upptakten till ett bönesvar och ett närmare förhållande till Jesus.

Henrik

Timo Eskola, docent i Nya testamentets exegetik, dubbeldoktor och arbetskamrat, har skrivit ett tufft inlägg om bibelteologin med anledning av professor emeritus Heikki Räisänens föredrag på Finlands Exegetiska sällskaps (heter det så förresten på svenska?) 75-årsjubileum.

Många kommer att reagera och tycka att Timo Eskola skriver skarpt. Det gör han. Jag har inte ännu talat med honom om detta inlägg, men jag förnimmer att Timo talar ur sin själs djup om den kris som råder på grund av en radikalism – en liberal sådan – inom teologiska fakulteten.

Heikki Räisänen är naturligtvis inte den enda som framfört sådana tankar, inte ens den första. Hans position förefaller att vara att en seriös forskare måste komma till samma slutsats som han, nämligen att det inte finns någon enhetlighet i NT, om inte det handlar om ett ”allas krig mot alla” så är det dock så oförenliga syner att de inte låter sig förenas.
Så ”stryks” som Eskola påvisar många av de centralaste kristna dogmerna, t.ex. jungfrufödelsen och inkarnationen, frälsning-förtappelse osv.
Frågan blir: vad blir kvar? 

Läs det diskussionsinlägg som Eskola publicerat på STI:s hemsida. Det är angeläget!

Henrik

www.sti.fi/index.php/115-blogi/473-vastine-raisasen-luentoon-blogikirjoitukseen-kirkon-raamattuongelman-juurilla

Benedictus XVI har sannerligen överraskat. Senaste gång en påve avgick var visst 1415, och det är ju ett tag sedan dess.

Spekulationerna är många: är biskopen i Rom sjukare än han kunnat medge? Har andra medverkat i beslutet, så att det inte är så helt hans eget som man vill låta påskina? Finns det andra fakta i bakgrunden?

I ljuset av vad man vet idag får man lita på påvens ord. Han har helt enkelt gjort bedömningen att han inte har de fysiska och själsliga krafter som behövs för att kunna vara den stora kyrkans ledare.

Genom att påvar i allmänhet skyddats av ”systemet” och mer eller mindre bokstavligt burits omkring under sina sista år, är detta ett beslut om att avgå ett beslut som kan få konsekvenser. Idag meddelade man att påven fått batteriet i sin pacemaker utbytt för några månader sedan, vilket sannolikt tyder på rytmstörningar, t.ex. typ förmaksflimmer. Det vill jag inte spekulera mera om, utan konstaterar endast att det kan vara mycket mödosamt att officiera vid mässor, att resa och träffa människor under sådana omständigheter.

Man kan konstatera att Benedictus XVI varit den mest teologiska påve på länge. Hans litterära och intellektuella prestationer är nog imponerande, även om en glad lutheran inte kan dela alla hans dogmatiska slutsatser. Hans böcker om Jesus, nu har den tredje delen utkommit, har väckt mycket diskussion och fokuserat på de stora frågorna i kristendomen. Han har nog väckt respekt långt utöver den katolska kyrkans gränser (den romerska kyrkans alltså) och påverkat samtalet i vida kretsar.

En av de följder som hans avgång kan komma att få är att man också i Rom i högre grad börjar skilja mellan ”tjänst” och ”ämbete”. Påven är inte först och främst en person, utan ett ämbete, en institution, och när en person avgår ”med pension” från uppdraget att vara ”Petri efterföljare” mm., och får en annan status efter pensioneringen, kan detta innebära nya betoningar.

Jag har stor förståelse för hans önskan om att få ägna resten av sitt liv i bön. Det är ett uppdrag som är stort nog för vem som helst. 

Jag har i viss mån förvånat mig över den personkritik som riktats mot den trötte Benedictus XVI. Katolska kyrkan har onekligen haft många oerhörda problem och konflikter, men ändå förefaller det som om också Benedictus XVI har kunnat påverka kanske mera än många tror idag.

Det finns naturligtvis många som hade väntat effektivare åtgärder t.ex. när det gäller pedofili och andra svåra missbruk. Sådan som bättre känner till påvens instruktioner har emellertid hävdat att handlingsförlamningen inte i första hand funnits i Vatikanen, utan att direktiv inte uppföljts. Så har man åtminstone sagt.

Jag är ingen teologisk vän av påvedömet. Samtidigt finns det i Benedictus XVI:s liv och gärning sådant som vinner uppskattning.

I intentionen att återföra kyrkan till de stora frågorna och väcka den västerländska kristenheten kan man instämma. Många gånger har ju biskopen i Rom talat så som man skulle önska att många andra biskopar kunde göra. Han har bl.a konstaterat att en kyrka och dess präster måste kunna stå emot trycket från en sekulariserad värld som kräver att kyrkan skall rätta sig efter de trender som råder i samhället.

För mig måste kyrkornas förnyelse dock alltid ske genom att Bibeln återfår sin status som norma normans i allt vad kyrkan gör och tror. Tron på Kristus kommer av hörande, hörande av Kristi Ord (Rom. 10:17).

Henrik

The National Memo » Pope Takes Anti-gay Marriage Stance To New Level.

När lutherska och anglikanska biskopar tvekar, är biskopen i Rom, Benedictus XVI, på bettet.

Henrik

Hört i en diskussion:

”Varje döpt person är en fullvärdig medlem i kyrkan med alla rättigheter.”

En stilla reservation: Men hur är det då med tron? Hör inte den med? Ska man inte tro? Och delta?

”Varje döpt person är en fullvärdig medlem, också de som inte deltar regelbundet, eller kanske alls. Så länge de är döpta medlemmar.” 

En ny variant: varje döpt medlem och kommunikant (person som deltar i nattvarden), också de som inte deltar särskilt ofta, är kyrkans fullvärdiga medlemmar.

Det är kanske litet bättre om man tolkar det välvilligt.

Men märkligt att det som är reformationens huvudfråga är så oviktig i dagens kyrkliga diskussioner: tron. Trons rättfärdighet.

Men ekvationen, hur blev den?

Varje döpt medlem är en fullvärdig medlem av kyrkan, med alla de rättigheter som tillkommer en medlem i den evngelisk-lutherska kyrkan – också de som inte deltar, också de som säger att de inte tror…

 Men många döpta medlemmar, som deltar regelbundet och som bekänner tron, har inte samma rättigheter som de som inte deltar… 

Trots att också de betalar sin kyrkoskatt (och det är ju Argumentet).

Svårt för mig att fatta.

Lättare är det däremot att förstå att man inte kan räkna med ett brinnande intresse för hur det går för kyrkan bland de unga teologer, som gång på gång har fått köpa ett ”nej” från kyrkans sida. Deras inställning är i allt högre grad: couldn’t care less…

Det är också kränkande, att kyrkliga samfälligheter tar bort missionsunderstöd från flera av kyrkans missionsorganisationer! Vi betalar också kyrkoskatt, vi som tror som man trodde ännu för ett par, tre decennier sedan och före det i hundratals år, vår rätt är kränkt.
Det är nog en tidsinställd bomb. Dags att göra bättring!

Men Guds Ord bär inga bojor! Och det finns massor av möjligheter för den som vill verka. En stor hunger efter Guds Ord, en nöd, som vi får dela, människor, som vill ha förbön. En glädje att få arbeta i Guds rike.

Detta arbete växer både i våra lutherska församlingar och vid sidan av dem, i gudstjänstgemenskaper, husförsamlingar och nätverk. 

Henrik 

Jag minns att Göran Persson, f.d. svensk statsminister, ofta under sina sista år som statsminister talade om rädslan för utanförskapet. Han avsåg då (om jag minns rätt) vikten av att Sverige håller sig med i Europa och inte blir marginaliserad och isolerad.

Han var ju på många sätt en skicklig demagog (nu sagt i positiv mening), han kunde popularisera och ”förenkla” budskapet så det blev memorerbart, förstått och mottaget.

Men jag ställer en helt annan fråga.

Är Du rädd för utanförskapet, nämligen att vara och förbli utanför Guds rike. Det är inte jag som sparkar ut någon, inte heller någon annan människa. Det är nog som det heter i en gammal psalm: ack hur sig mången utesluter..
Människan, som avvisar Guds kallelse, ”när hon får höra den Helige Andes röst”.

Vi kan inte förenkla problematiken, som om det skulle gälla Hermods brevkurser: vill du tyska, så kan du tyska.

Här handlar det om mycket som vi inte rår på. Men det finns en personlig kamp med gudsfrågan, som vi nog har ansvar för. 

Idag fick jag höra om en gammal mor, som nu har gått över gränsen till evigheten, som hade sjungit för sina barn den gamla sången ”Innanför eller utanför..”

Jag hittade sången på Andreas Holmbergs blogg och sätter ut den här:

INNANFÖR ELLER UTANFÖR / bröllopssalen en gång, / innanför eller utanför / evigheten så lång? / Innanför eller utanför, / lyss till min frågande sång. / Innanför eller utanför, / var skall du stå en gång?
2. Ropet snart höres kring världen gå: / ”Brudgummen ses i skyn!” /Änglaskaran kring honom står. / O vilken härlig syn! / Innanför eller utanför…
3. Dörren öppnas till himlens sal. / Änglar hörs harpor slå. / Utanför är det natt och kval. / Mörkrets härar där står. / Innanför eller utanför…
4. Salig skara till dörren går, / tågar med jubel in. / Härlig brudgum där inne står, / hälsande bruden sin. / Innanför eller utanför…
5. Fåvitsk hop står i mörkret kvar. / Lamporna slocknat ut. / Hemska öde: bli lämnad kvar, / oljan har tagit slut. / Innanför eller utanför…
6. ”Herre, öppna din dörr igen!” / ropar man nu och ber. / Svaret kommer från brudgummen: / ”Jag känner inte er.” / Innanför eller utanför…
7. Utanför eller innanför, / ack, besinna det väl! / När Guds kallande röst du hör, / slut ej hjärtat, o själ! / Innanför eller utanför…

Jag tänker nog med sorg i hjärtat på att den unga generationens kristna har gått miste om mycket när en stor del av dagens kristna musik inte förmedlar särskilt mycket substans. Det är mera ”händerna upp” (inget ont i det!) och ”jag tackar dig” eller ”jag prisar dig” eller ”jag älskar dig” – och inget ont med det heller. Men de sångerna kräver en ”klangmatta”, en bakgrund, för att fungera rätt.

Det allvar som präglade gamla väckelsesånger behöver vi idag.
Man får gärna sjunga Hillsong och annat, men vi skulle behöva få tillbaka de sånger som ställer oss inför evighetsfrågorna. 

Är du rädd för utanförskapet?

Henrik