Henriks kommentarer

”To repeat my opening comments: woe betide those who differ with this new reality announced at yesterday’s presidential inauguration. The war is on against people of conscience and people of faith who do not affirm homosexual practice, no matter how loving and fair-minded they may be.

In my book, A Queer Thing Happened to America, I stated that this was the progression of gay activism:

 

First, gay activists came out of the closet;

Second, they demanded their “rights”;

Third, they demanded that everyone recognize those “rights”;

Fourth, they want to strip away the rights of those who oppose them;

Fifth, they want to put those who oppose their “rights” into the closet.

 

I have often been ridiculed for laying out this progression, but it is unfolding in front of our eyes, with a massive shift taking place in just the last year. And with the president of the United States declaring at his second inaugural speech that homosexuality (and more) is equivalent to gender and skin color, a line has been drawn in the sand. And that line in the sand will soon become a line in the courts and law books to the point that anyone who does not affirm homosexual practice will be codified as a bigot or worse.”

 

Så skriver Dr Michael Brown, känd teolog, pastor och messiansk jude.

President Obamas tal var verkligen revolutionerande. Han hänvisade till kvinnornas protest, till de färgades protest och till gayaktivisters protest mot polisens räd mot deras bar i New York (Stonewall).

“We, the people, declare today that the most evident of truths—that all of us are created equal—is the star that guides us still; just as it guided our forebears through Seneca Falls, and Selma, and Stonewall . . . .”

Seneca Falls, Selma, and Stonewall? By Seneca Falls, Obama was referring to a watershed moment in the women’s rights movement that took place in the mid-1800s in Seneca Falls, New York. By Selma, he was referring to the pivotal Civil Rights marches and protests that took place in Selma, Alabama in the mid-1960s. And by Stonewall, he was referring to the Stonewall Riots that took place in New York City in 1969 when drag queens and their gay friends fought back against the police who raided their bar.

So, the president spoke of Seneca Falls, Selma, and Stonewall in the same breath, and in front of the whole nation at his inauguration, thereby equating women’s rights, black civil rights, and “gay rights” – which include bisexual, transgender, and other categories as well – also putting the women of Seneca Falls, the blacks of Selma, and the drag queens of Stonewall in the same category.

Do we realize just how significant this is? Do we grasp the implications?

I bönerna, som famlade mellan bön till ”Amerika”, till ”Gud”, till  människan, fanns det uppenbar synkretism. Betecknande är att en av bönerna slutar med ”i Jesu och alla andra heligas namn”.

Min personliga åsikt är att detta är en ny religion. Inte ”ny” i den meningen att tankarna skulle vara unika och dyka upp först nu, utan ny i den meningen att den har fått offentlig status för första gången i ett så publikt tillfälle. En tydlig bekännelse. Vakna! 

Henrik

Jag blev ännu en gång tagen av hur god bibelteolog Martin Luther var. Hans iakttagelser är fina och mycket talande. Det är verkligen motiverat att fördjupa sig i Kyrkopostillan allt som oftast!

Luther fäster sig vid samma frågor – bland många andra – som Lenski sedan. Han påpekar att de vise männen for till Jerusalem, därför att de förutsatte att en kung skulle födas i huvudstaden, som sig bör. Men Luther påpekar att stjärnan försvann, och att de vise männen fick hålla sig till Ordet, tron på det osynliga. Sedan när de kommit iväg, visade sig stjärnan för dem igen. Hur många tankar hade inte gått genom deras huvud före det! Var hela den långa besvärliga resan förgäves?

Luther påpekar också att intresset för dessa frågor ofta är större bland människor, som kommer från en hednisk miljö, en många som lever med Bibeln i byrålådan.

De vise männens stora intresse för Jesusbarnet smittade inte av sig. Livet i Jerusalem fortsatte som förut. Med ett bedrövligt undantag: Herodes. Han forskade, inte för att finna sanningen, utan för att undanröja alla tänkbara rivaler. Mycket lidande följde.

Summa summarum: hela julen har i år för mig understrukit att krubban och korset hör samman. Från första stund är evangeliet omgivet av kamp, av den ondes hat mot Jesus och Guds rike. Denna kombination av den stora glädjen och lidandet hör med till den kristnes liv också efter högtiden.

Men julen fortsätter ännu hos oss till tjugonde dag Knut, och dess verkan och följder i evighet.

Kristus är världens ljus, Han och ingen annan.

Henrik 

”From the childhood of Jesus Matthew selects two highly significant incidents: Gentiles adore him as the King of the Jews, and the king of the jews attempts to murder him.”

 Så skriver Lenski i sin kommentar över Matteus och dagens text (2:1-12). Han understryker också att Matt. i sin framställning inte bara fäster sig vid de historiska händelserna. Han motiverar dem också och visar vad som ligger bakom. Därför skriver Matt. också ”i Betlehem, i Judeen”, för att både precisera platsen men också knyta beskedet till de bibliska profetiorna. 

Maria och Josef kom ju från Nasaret i Galileen, och Judeens betydelse framhävs, för ”Skriften skulle i allt uppfyllas” kan man säga.

Jag har ibland sörjt över att om nu liberal exegetik måste finnas, varför kunde då Herodes ha fått konsultera några sådana – de hade ju svarat att GT inte säger något om var Messias skall födas (att Mikas profetia handlade om någon helt annan, sedan länge död och begraven). Då hade mångas liv blivit sparade!

Men Matteus’ julevangelium i kap 1 och 2 är gripande läsning – allt sätts på plats för att judarna, som blir väckta – eller borde ha blivit väckta! – av hedniska visa mäns uppenbara intresse för löftena. Matteus inleder berättelsen med ordet ”se”, vilket enligt Lenski tyder på överväldigad överraskning och starkt understryker det historiska.
Också ”de vise männen”, som många exegeter vill se som magiker (utg från ordet ”magoi” i grekiskan). De var snarast astronomer, sannolikt från Babylon, och deras agerande styrker inte intrycket av sagoberättare, eller ”trollkarlar”, äventyrare el.dyl. De svarar koncist på Herodes’ svar utan att förstå hans onda avsikter.

Men de utgår att han är judarnas nyfödde konung. Den insikten måste ha föregåtts av många diskussioner, iakttagelser, samtal osv.

Hedningar såg detta – men judarna såg inte detta.

Idag börjar allt flera judar studera Nya testamentet. Många har också funnit att Jesus inte kom med något annat än vad Mose och profeterna hade förkunnat att skulle komma.
Han är ”den som skulle komma”. För att det skulle fullbordas, som var sagt.. 

Henrik

Peter Kreeft och Ronald K. Tacelli har skrivit ett personligt förord, som jag gärna till alla delar skriver under och låter gälla som det första bidraget för år 2013, förutom den evigt aktuella Välsignelsen.

  Our compelling reasons for writing this book are three

1. We are certain that the Christian faith is true.

2. We are only a little less certain that the very best thing we can possibly do for others is to persuade them of this truth, in which there is joy and peace and love incomparable in this world, and infinite and incomprehensible in the next.

3. We are a little less certain, but still confident, that honest reasoning can lead any open-minded person to this very same conclusion.

Skönt med presens indikativ i teologiska sammanhang. Så annorlunda än biskop emeritus Lennart Koskinens kommentar på Kotimaa24: ”agnostisimen är det enda ärliga ställningstagandet till gudsförhållandet”.

Trosbekännelsen är inget tvång, den är en del av förkunnelsen, en presentation av tron,  inte en trosprestation.

Henrik

4 Mos. 6:24-27

Henrik

Häromdagen skrev förre statsministern och centerpartiledaren Esko Aho en intressant understreckare i Helsingin Sanomat (vieraskynä 29.12.2012).

Där säger han något som gäller varje ledare, och enligt min mening i synnerhet det andliga ledarskapet:

”Beslutsfattarna gör klokt i att minnas, hur man bör handla om man skall leda en orkester. Man måste vända ryggen åt publiken.”

Man kan missuppfatta tillämpningen. Det är ju allmänheten som också kyrkan skall betjäna – i vid mening sagt. Men ledaren måste veta vad han vill.

Jag minns vad en av chefredaktörerna för Hufvudstadsbladet sade för några år sedan: ”För kyrkan gäller detsamma som för den goda journalistiken: det gäller att ge läsarna det som de inte visste att de ville ha.”

En andlig ledare måste kunna lyssna in tidens villkor, men han måste veta vad han skall säga och hur han skall handla. Det är givet i det Ord varje kristen ledare är satt att bevara och försvara.

I hög grad gäller detta alla kristna, i direkt mening alla kristna ansvarstagare  och beslutsfattare, både män och kvinnor. I  särskild mening måste detta ju gälla alla kyrkans präster och biskopar.

Inte söka människors behag, utan Guds välbehag! Vi ska inte söka människors dom och förakt, utan söka deras bästa, även om vi drabbas av människors dom och förakt.

Att bli våra medmänniskor och varandra till välsignelse är vår höga kallelse. 

Välsignat Gott Nytt År tillönskas alla ev. läsare! 

Henrik

Fridfull Jul och Välsignat Gott Nytt År!

Kristus är världens ljus, Han, och ingen annan!

Henrik

Biskop Kaarlo Kalliala i Åbo har skrivit en utmärkt kolumn i Turun Sanomat 11.12.2012 (http://www.ts.fi/mielipiteet/kolumnit/425366/Adventti+Light).

Det är glädjande att man på kyrkligt håll gått fram mera offensivt, när det gäller den högljudda, men lilla skaran aggressiva ateisters krav på ”religionslös julfest”.

Teemu Laajasalo, nyvald khde i Berghälls finska församling, har nyligen debatterat med ateisten Petri Karisma, känd från bl.a eroakirkosta.fi, hemsidan, som uppmanar folk att skriva ut sig ur kyrkan.

Nu har biskop Kaarlo Kalliala (Åbo)reagerat. Han visar på det omöjliga i de svenska skolmyndigheternas direktiv angående adventsfirning/julfest i kyrkan. Denna får firas i kyrkan, men får inte innehålla religiösa moment, typ predikan, bön, välsignelse, trosbekännelse eller några andra religiösa inslag, heter det bl.a i dessa direktiv.

Biskop Kalliala frågar med rätta vad prästen eller skolan gör i kyrkan under sådana förtecken.

Ett mångkulturellt samhälle innebär inte att man försöker skala bort det specifika i någon kultur (eller religion). Det innebär tvärtom att man bejakar det och låter det få finnas. Egentligen står dessa ateister för en totalitär fundamentalism, en uppfattning där andra uppfattningar inte tolereras utan skall dämpas, tystas eller tystna.

Ett litet bevis på kristendomens djupa rötter i vår kultur är att de båda förespråkarna för ”religionsfri julfest” Petri Karisma och docent Kristian Klockars har namn som med önskvärd tydlighet vittnar om kristendomen: charisma betyder som känt nådegåva och Kristian betyder kristen. Dessutom torde namnet Klockars ha anknytning till klockare, ett i högsta grad kyrkligt och kristligt yrke.

Både Laajasalo och Kalliala påpekar också helt riktigt att motståndet mot den kristna julfesten och vårfesten inte kommer från t.ex. muslimskt håll. Tvärtom. Många muslimer betonar att det är viktigt att man firar Jesu födelse. 

De som uttalar sig mot psalmsång och julevangelium mm. är en liten grupp ateister. Fritänkarförbundet har drygt 1900 medlemmar och är inte representativt för den växande grupp som inte tillhör Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Till denna grupp som skrivit ut sig hör också många varmt troende kristna, som inte anser sig kunna stå kvar i en kyrka som i hög grad övergett sin trosgrund, åtminstone i praktiken.

Denna gång finns det verklig anledning att med tacksamhet notera en biskops skarpa och klara besked!

Mera sådant!

Henrik 

Det har gått femtio år sedan Osmo Tiililä skrev ut sig ur kyrkan. För yngre läsare kan det vara skäl att säga att Osmo Tiililä var professor i dogmatik i Helsingfors universitet. När professorn i troslära lämnade kyrkan, väckte det mycket uppmärksamhet. Tiililä lämnade kyrkan på Luthers födelsedag, den 10 november (1962). Han har kommenterat detta bl.a i sin bok Mitt liv och min bok (1973) med orden: ”Jag lämnade inte kyrkan för att motsätta mig den, utan för att genom min protest hjälpa den”.

Tiililä sade före sin död (1972):

”Min tysta bön under många år har varit, att Gud, som är god och allsmäktig, ännu skulle ge kyrkan nya tider av väckelse, så att kyrkan skulle koncentrera sig på sitt egentliga uppdrag att förkunna evangelium till människornas eviga salighet. Endast vår Herres kors och uppståndelse samt upphöjelse och på samma gång den Helige Andes närvaro —-  är grunden för kyrkans arbete och människornas enda hopp.” (citerat enl. Uusi Tie 07.12.2012).

I nästa nr av Kristet perspektiv, som utkommer inom ett par veckor, har vi publicerat Osmo Tiililäs tal vid kyrkfolkets väckelsedagar i Mässhallen i Helsingfors (1962).

Osmo Tiililäs röst var profetisk. Han var en Guds tjänare som ville väcka vår kyrka till bättring. Han blev i många avseenden en ensam man. Han uppmanade också människor att inte följa hans exempel.

Vad skulle Osmo Tiililä säga idag?

Henrik 

Signa oss, Gud, och bevara!
Mäktig är din hand.
Gud, i din godhet beskydda,
såsom i dagar flydda,
alltjämt vårt kära land!
Allt får av dig sin storhet,
allting får liv av din hand.

Henrik