Henriks kommentarer

Så kom den då, den obligatoriska hälsnngen före varje större kristen helg.

Och som sig bör hör det till regin och konceptet att Yle (et alt.) intervjuar någon ”lämplig” teolog, som säger att det som ska firas inte alls har någon verklighetsgrund.

Jesus uppstod inte enligt ”forskare”, alternativt ”Jesus dog inte” heter den politiskt korrekta versionen till påsk. Och till jul heter motsvarande ”trossatser” ”Jesus föddes inte i Betlehem”, eller ”jungfrufödelsen är en konstruktion, vars avsikt är att betona något stort” – så gjorde man ju på den tiden..! Och nu: man är inte helt säker på att Jesus föddes, mera säker är man på att han dog. Det man med säkerhet ”vet” är att Jesus inte föddes av någon jungfru, och detta med Jesu far har man hittat på senare.

Julevangeliet förmedlar lika litet historisk information som skönlitteratur, det heter om berättelser, väl skrivna, men utan historisk verklighetsgrund.

Dekanen i Kuopio stift, Sakari Häkkinen, medlem av samma Jesusseminarium som t.ex. biskop John Spong, är – så präst han är – ganska säker på sin sak.

”Bland er själva skall män uppträda, som talar vad förvänt är”, sade Paulus till biskoparna (episkopoi) i Efesus.

 Sakari Häkkinen talar inte enbart som forskare, utan som ”troende”, eller skulle man säga ”otroende”. Sir William Ramsey säger

”Lukas är en första rangens historiker, inte endast i den meningen att hans framställ- ning av fakta är pålitlig, han behärskas av ett sant historiskt sinne…denna författare skall placeras bland de största historikerna.”

Det finns ju massor av forskning angående NT:s och evangeliernas historiska tillförlitlighet.
Detta är ju ingenting nytt, det märkliga är att det skall ut varje jul, varje påsk.

Men egentligen är det ju i linje med orden i det tillförlitliga lukasevangeliet: ett tecken, som skall bli motsagt (som man skall tala emot).

Och Yle lyckas som vanligt alltid få tag på en rätt forskare, som säger det man ville höra.
Men julevangeliet har en helt annan ton. Det inbjuder till prövning och undersökning, fördomsfritt. Och kanske är det skäl att påminna om den latinska översättningens inledning till julevangeliet:  factum est.

Jag erinrar mig dessa tider om den s.k. förbudslagen och dess följder för ett drygt sekel sedan. Totalförbudet ”mot försäljning och nyttjande av rusdrycker” hade inte önskad effekt. Tvärtom ledde det till smuggling och andra tråkiga fenomen. Facit blir, enligt denna källa, att ”dryckenskapen snarare tilltog än minskade”.

”Lantdagen godkände 1907 en lag om totalförbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker. Kejsaren vägrade dock att stadfästa denna lag, och förbudet kunde förverkligas först 1/6 1919 i det självständiga Finland. F. visade sig dock vara ett misslyckat experiment. Den drog stora kostnader bl.a. genom den väldiga stab av övervakare av lagens efterlevnad (s.k. snusare), som man var tvungen att anställa. F. saknade stöd i det allmänna rättsmedvetandet och de ytterst allmänna överträdelserna ledde till minskad respekt för lag överhuvudtaget. Lönnbränning, receptmissbruk och från 1924 särskilt olaglig införsel av estnisk och tysk sprit, som fördes iland av professionella smugglare från fartyg på internationellt vatten, hörde till bilden för dagen under förbudstiden, då dryckenskapen p.g.a. spritens lättillgänglighet snarare tilltog än minskade.”
 (Uppslagsverket i Finland)

Plötsligt slår det mig att det finns en analogi mellan situationen i samhället då och kyrkan nu. Analogin är ytterst riskabel att använda, för alla dess aspekter är inte analoga.

Tanken föddes när jag översatte en text som en finsk nästan färdig teolog skrivit. Hans far är präst, och man skulle kunna tänka sig att han som följer i sin fars fotspår gärna kunde gå in i församlingsarbete som präst liksom hans far i tiden fick göra.

Men Förbudslagen råder. Trots att kyrkomötet godkände en kläm om att alla kyrkans gammaltroende medlemmar skall ha tillgång till alla tjänster och befattningar inom kyrkan. Denna kläm, som inte har juridisk status, utan var en viljeyttring från kyrkomötets sida, upphävdes i praktiken av Biskopsmötets (alltså inte av kyrkomötet!) s.k. redogörelse, som i kombination med samhällets nya tolkning av diskriminering har lett till att en religiös trosövertygelse ingenting väger i förhållande till jämlikhetsideologins samarbetstvång.

Nu har också höga företrädare för beslutsprocessen då betonat, att klämmens slut talar om ett gemensamt ansvar för att värna om kyrkans enhet och att klämmens intention aldrig har varit att slå vakt om rätt att vägra utföra tjänsteuppdrag.

Till detta har jag många gånger anfört två invändningar.

Den ena gäller att en grupp för att utarbeta ”trafikregler” tillsattes, med dåvarande biskopen i Uleåborg Olavi Rimpiläinen och undertecknad som den ”traditionella ämbetssynens” företrädare, och bl.a Marjatta Laitinen, sedermera domprost i Esbo, som medlemmar. Enligt min mening visar det att man då faktiskt försökte finna regler för att undvika konfrontationer, något man lyckats mycket väl med ända till början av 2000-talet när de nya bestämmelserna tillkom (om jag minns rätt, rotar inte i källorna nu). Att värna om enheten kan lika väl vara att tillsammans undvika konfliktsituationer – för någondera partens vidkommande – och undvika alla former av obehag kring en gudstjänst.

Den andra invändningen är ju att det aldrig har handlat om att vägra utföra tjänsteuppgifter. Alternativet har varit och är att antingen väja i en bestämd gudstjänst eller att ansvara för den ensam. Med tolkningar som Uleåborgs domkapitels anteckning om att ”förrättande av gudstjänst inte för präst kan anses vara religionsutövning” hamnar man ju var som helst.

Ursäkta alla läsare som storknar när de ännu en gång får läsa detta. Ja, så tänker också jag!

Men förbudslagen, det var mitt ämne nu.

När förbudslagen då (år 1907 antogs, men kunde förverkligas först efter 1919 när Finland var självständigt) ledde till icke önskade bieffekter, hur är läget nu?

När den kyrkliga ”förbudslagen” trädde i kraft, som innebär att ingen har rätt att i denna fråga följa sin övertygelse, att ingen präst med ”traditionell ämbetssyn” uppförs på förslag till ordinarie prästtjänst (kyrkoherde, kaplan) osv, har en mängd för kyrkans ledning icke välkomna fenomen börjat dyka upp. 

Denna gång handlar det enligt min mening inte om skamliga fenomen. Jag avser bildandet av olika gudstjänstgemenskaper inom kyrkan, men inte under biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion. Jag avser också prästvigningar i olika sammanhang, såsom Lutherstiftelsen – vilken i viss mening är ett kapitel för sig genom egen biskop – den ingermanländska kyrkan (med vilken kyrkan har ett avtal, medlemskyrka i Lutherska världsförbundet), prästvigningar inom olika kyrkor på missionsfälten (sådant har nog förekommit tidigare också) mm. Min uppfattning är att dessa kommer att öka. Och det oberoende av min övertygelse.

Det är ju klart att inför ett totalstopp, som inte delas av kyrkans alla medlemmar, måste denna situation leda till ”kringgående rörelser”, vilket inte i och för sig är önskvärt. Jag har hört från några håll att man räknar med att ca 200 000 medlemmar av kyrkan skulle ha en traditionell ämbetssyn – om det stämmer vet väl ingen. Men det har åtminstone en biskop också utgått ifrån.

Jag tror att insikten om detta har gett våra biskopar mycket huvudbry. När vi äldre präster från den gamla tiden är på sidan, eller borta, är problemet inte löst. Bland den unga generationen är denna syn minst lika starkt representerad. Därmed kvarstår problemen, kanske med den skillnaden att många unga teologer inte hoppas på livsutrymme inom kyrkan, det har de för länge sedan lämnat.

Om denna situation inte är ett problem för kyrkans ledning så kommer trenderna att fortsätta, tror jag. Om det är ett problem så måste något göras för att åtgärda detta. Att som en av biskoparna säga att han ”hoppas att SLEY skall godkänna kyrkans nya ordning när det gäller ämbetsbeslutet” verkar nästan litet naivt. Eller kanske inte naivt, men nog ganska orealistiskt.

Jag vet inte hur man skall komma ut ur denna situation där åsikt står mot åsikt och tolkning mot tolkning.

För min del tror jag dock att en bättre väg skulle vara att låta frågan ”flyta”, som valutan förr i världen i kristider. Då skulle fokus fås bort från ämbetsfrågan och flyttas till verkligare frågor.

I alla principiella frågor finns det människoöden. Lika litet som jag vill gå åt någon människa med homosexuell identitet, vill jag anfäkta en enskild kvinnlig präst. Min diskussionspartner är kyrkan och grunden för dess teologi, inte den enskilda prästen.

Kanske lindras situationen så småningom av att det kommer att börja finnas allt flere gudstjänstgemenskaper, kanske så småningom också församlingar, som blir seriösare alternativ i ett skede när folkkyrkans dominans inte längre är så påtaglig.

Jag hör till dem som skulle vilja vara med och be om kyrkans förnyelse och slå vakt om det arv som jag har fått växa upp med. Men frågan är nog svår när sådana som jag blir allt mera personae non gratae i kyrkan.

Förbudslagen gällde ju också under konventikelplakatstiden. Nu behövs det igen konventiklar, som samlas trots alla synpunkter, om inte annanstans så i hemmen. Då när sammankomster förbjöds och man trotsade det förbudet ledde det till väckelse, som inte kunde stoppas utan blev till stor välsignelse för kyrkan.

Kan en förbudslagsliknande tid nu få samma välsignade följder?

Henrik

Baruch Habba B’Shem Adonai – Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn!

Henrik

Savolaiset liikennesäännöt:
# Jos joku männöö eelle, aja ohi.
# Jos joku kärttää eelle, nii elä piästä.
# Ku liikennevalo vaehtuu nokkas eessä vihreestä keltaseks, nii kiihytä. Kyllä sinä kerkiät.
# Ku jalankulukija tulloo eesä suojatielle, nii lissee vaahtia. Ee se sitte tuu.
# Mutta jos kuitessiii tulloo, nii polokase kuasu pohjaan. Eepähä jiä kitumaan.
# Siästä aena vilikkua.

Henrik

Ett exempel på ”nyskrivningen” (se föregående blogginlägg) tycker jag mig finna i följande text: 

Ärkebiskop emeritus Jukka Paarma skriver i festskriften tillägnad Olavi Rimpiläinen (Crux Spes Unica) hur biskopar i Uleåborg kommit att viga ärkebiskopar (Apostolinen printö ja kirkon ääni – Oulun piispat arkkipiispaa vihkimässä):

”Olavi Rimpiläisen puheessa oli niin ikään vahvasti esillä evankeliumin sanoman julistamisen ja viran yhteys. Hän puhui rauhan evankeliumista, johon kuuluu kansankirkossamme myös tietty väljyys, tilan antaminen erilaisuudelle. Taustana tälle ajatukselle oli varmaan kärjistymässä oleva tilanne, jossa eräiden herätysliikkeiden jyrkkenevä kanta virkakysymyksessä oli haastamass kirkon yhtenäisyyttä. Asia oli Rimpiläiselle itselleen tärkeä. Hän tuskin näki vielä silloin mainitun kannan vievän jyrkimillään skismaattisuuden rajalle. Siinä tilanteessa väljyys haastaa piispan merkittävimmän tehtävän: olla yhteyden vaalijana ja edistäjänä kirkossa.”

För mig är detta ganska obegriplig text. Å ena sidan talas det om ett rum (väljyys) i kyrkan, om biskopen som den som skall slå vakt om kyrkans enhet, å andra sidan om att det var väckelserörelsernas allt mera hårda (jyrkkenevä) syn i ämbetsfrågan som utmanade kyrkans enhet. Är detta den objektiva sanningen? Eller är det kyrkans lednings allt mera hårda syn inför insikten att problemet inte försvinner med tiden? Har väckelserörelsernas ställningstagande alls förändrats i en mera konservativ riktning?

Jag finner gott om belägg på motsatsen, nämligen att begreppet ’konservativ’ innebär att avståndet till mera liberaliserande positioner är konstant..

Ändå bör kritiken tas på allvar. Jag har den senaste tiden också frågat mig, inför känslan av att jag inte ändrat åsikt, vad det är som får många att tycka att den konservativa falangen, dit jag räknar mig, radikaliserats och blivit allt mera omedgörlig.

Beror det på att den ena sidan blir allt mera radikalt liberal och att spänningen därför ökar? Eller beror det på att en ”polarisering” skett och att båda sidor glider åt sitt håll? Att bara den konservativa sidan förändrats har jag svårt att tro.

Det är viktiga tider. Vi lever i en tid när folkkyrkan bryts sönder, tror jag. Tyvärr, säger jag också, beroende på vad som man vill lägga in i begreppet folkkyrkan. För mig är det en kyrka som når folket, inte en kyrka som styrs och dikteras av ”folkviljan”.  Att den konkreta kontaktytan mellan kyrkan och folket är möjligast stor, dock så, att det är dopet och tron på Kristus som utgör grundbegrepp i den kristna kyrkan. Och ”tron” betyder inte bara ”trons gåva”, utan också substansen, ”det som i tror och bekänner”. 

Nu behövs god teologi, det är säkert (till den goda teologin hör för övrigt att ge det gemensamma eller allmänna prästadömet dess rätta plats och värde i den kristna församlingen – vilket inte innebär att vara åskådare!).

Kanske kommer allt flera också att välja Abrahams och Lots princip: 

”Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.” ( 1 Mos. 13:9).

Det värsta är nämligen gräl och käbbel, det är i högsta grad kontraproduktivt för kyrkan och den kristna tron.

 Är det bäst att tillåta människor att arbeta enligt sin övertygelse och låta gemenskapen växa ur den kända satsen ”om någon vill, så komme han”?

Enheten är naturligtvis inte en sak, som man har rätt att välja bort. Men enheten har sina förutsättningar. Den splittrar, som inte församlar till Kristus. Den splittrar, som avviker från ”den rena evangeliska läran”. Vem ”den” är, vet Herren, inte t.ex. jag. Jag har dock fått Guds Ord tillsammans med alla mina medkristna, och det är utgående från detta Ord som ”alla läror och lärare skall prövas och bedömas.” 

Det är olyckligt om många väckelsekristna i praktiken drivs ur kyrkan (eller neutralare uttryckt: ser sig tvungna att distansera sig från kyrkan). Men ännu värre är det att leva i ett gräl.

”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.”

Jag har tyvärr ofta brutit mot detta ord, bl.a genom att låta mig provoceras. Senast igår.. 

Henrik

Vid en doktorsdisputation i Åbo idag kritiserades disputanden, jurisdoktorn och docenten Pekka Leino, som allstå nu doktorerade  för teologie doktorsgraden (kyrkorätt, inom praktisk teologi) för att framför åsikter som var ”donatistiska”.

Frågan är viktig, men är det sant? Är vi donatister?

Om jag förstår donatismen rätt, ville donatisterna (efter Diokletianus’ förföljelse på 300-talet) hävda att sakramentet i händerna på ogudaktiga präster inte är verksamt. Man kunde inte anlita deras tjänster.

Prof. Bengt Hägglund skriver i sin klassiska Teologins historia (s. 105) att ”donatisterna representerar sålunda den åskådning, som brukar kallas ”theologia regenitorum”: den andliga verkan, t.ex. av sakramenten, anses beroende av ämbetsinnehavarens helighet…”

Om jag förstått Luther rätt, så skiljer han tydligt mellan två frågor, som ofta sammanblandas.

Den ena frågeställningen gäller sakramentets verkan i förhållande till ämbetsinnehavarens person. Är ett dop giltigt, har sakramenten någon verkan om de förrättas av och utdelas av en ogudaktig person?

Här brukar man citera ordet ur Luthers Von der Winckelmesse und Pfaffen Weyhe (fritt översatt Om vinkelmässa och prästvigning, WA 38, 195-256): 

”Jag säger att även om djävulen själv kom (om han skulle vara så from att han ville eller kunde göra det) och låt oss anta att jag efteråt (mark. HP) kom underfund med att djävulen hade smugit sig in i ämbetet, eller uppträtt i en mans gestalt och låtit sig kallas till ämbetet, och offentligt förkunnat evangeliet i kyrkan, döpt, förrättat mässa, avlöst och utövat, och förvaltat sådana ämbeten och sakrament, som en präst skulle sköta, enligt Kristi bud, då skulle vi för alla vara tvungna att medge att sakramenten var giltiga, att vi hade fått del av ett rätt dop, och hört ett sant evangelium, tagit emot en sann avlösning, och blivit delaktiga av Kristi kropps och blods sanna sakrament.”

Och Luther fortsätter:

           ”Vår tro och sakramentet skall inte bygga på personen, om han är gudaktig eller ond, vigd eller inte vigd, kallad, eller en lurendrejare, om det så vore djävulen eller hans mor, utan på Kristus, på hans  Ord, på hans ämbete, på hans bud och förordning, där dessa är i kraft, där sker allt på ett riktigt sätt, oberoende av vem eller vad personen råkar vara.”

Luther talar här om två olika frågor: den ena frågan handlar om vilken verkan sakramentet har i händerna på en ogudaktig präst, den andra vem som skall kallas till prästämbetet.

Man brukar ofta använda det så att det inte är någon skillnad vem som predikar Ordet och förvaltar sakramenten, dessa bygger inte på ämbetsinnehavarens person.
Det är sant, men bara delvis.

För den andra frågan, vem som skall kallas till ämbetet, har tydliga svar.

Luther talar om en situation där djävulen ”smyger sig in”, han talar om ”efteråt”, han säger ”i en mans gestalt”, dvs det prövbara verkade vara i linje med vad kyrkan då lärde. Om någon i en sådan situation gick till nattvarden i tron att detta är rätt, behövde han eller hon inte tvivla på att sakramentet verkade syndernas förlåtelse.

Men de är ju befängt att tolka detta så, att t.o.m. ”djävulen eller hans mor” (för att använda Luthers drastiska språk) kunde vara präster, när det inte har någon betydelse vem som är det. Han säger ju dessutom ”vigd eller icke vigd”, varken ”smörjelse eller prästvigning” etc. Ingen seriös teolog kan därav dra slutsatsen: vi behöver inga prästvigningar och inga präster heller.

Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg här på bloggen, men kom tillbaka till det på grund av diskussionerna under disputationen idag.

Jag vet inte hur vi inom kyrkan skall kunna komma ut ur den återvändsgränd vi nu har hamnat i. Splittringen är djup, mycket djup.

Kanske vi först i himlen, om vi får komma dit, kan förstå varann.

En poäng från disputationen var nog respondentens svar: det handlar inte om en liten grupp, kanske 200 000 – 300 000 av kyrkans medlemmar. Nu säger man att ämbetsteologin inte har förändrats och ändå finner man kyrkans medlemmar sitta i tingsrätten och i högre rättsinstanser (där de dock inte sitter i bokstavlig mening) anklagade för en övertygelse och en lära, som inte har förändrats… Att åsikterna går isär är en sak, men att det inte borde vara omöjligt att tolerera dem som har den gamla synen, är en annan sak.

Men det tycks inte gå.

”Den nya historieskrivningen” tycks allt mera bli att eftersom de, som motsätter sig kvinnliga präster, har blivit så radikala i sin syn, har kyrkan (biskoparna) varit tvungna att skärpa sin attityd och sina åtgärder mot dem. 

Och vi som tycker att vi inte har ändrat syn – det är just det värsta – samma tankar har snurrat åtminstone i mitt huvud i över 40 år (när det gäller denna fråga).

När jag ser mitt inlägg, märker jag att en del av texten försvann vid publiceringen.
Kanske både min MacBook och jag börjar tröttna på att diskutera detta.

Men viktiga frågor är det – även om det har sagts förut! 

Henrik

Helsingin Sanomat 11.11.2012

Uskon kriisi haastaa luterilaisen kirkon 

Ystäväni Pasi Turunen kirjoittaa hienosti omassa blogissaan marttyyrien historiasta. Tässä ote hänen blogitekstistään:

TALVITAKKINI POVITASKUSSA olen kantanut vuosia erästä, pastori Richard Wurmbrandtin perustaman Voice of the Martyrs –järjestön uutiskirjeestä repäisemääni sivua (kts. kuva blogin alussa). Se on jo rypistynyt ja nuhruinen. Mutta en ole tohtinut heittää sitä pois.

Tuolla sivulla kerrotaan protestanttisesta lähetyssaarnaajasta nimeltä Robert Thomas. Hän oli saanut Jumalan kutsun lähteä viemään evankeliumia Pohjois-Koreaan. Hän valmistautui tehtäväänsä vuosien ajan. Inhimillisesti ajatellen hänen lähetyssaarnaajan ”uransa” meni kuitenkin täysin hukkaan.

Vuonna 1865  Thomas saapui Korean rannikolle ensimmäisen kerran. Hän ajatteli opettelevansa paikallisten ihmisten kielen ja tavat. Hänen oli pian kuitenkin palattava Kiinaan, jossa hänen vaimonsa kuoli seuraavana vuonna.

Vuonna 1866 Robert Thomas matkusti General Sherman –nimisellä amerikkalaisella merivoimien aluksella  kohti Pyongyangia, nykyisen Pohjois-Korean pääkaupunkia, mukanaan 500 kiinankielistä Raamattua. Elokuussa alus purjehti pitkin Taedong jokea ja Thomas heitteli laivasta joenrannella seisoville ihmisille traktaatteja laivan kulkiessa eteenpäin.

Aluksen matka pysähtyi lopulta hiekkasärkkään. Korealaiset sotilaat, jotka luulivat ulkomaisten tulevan pahoissa aikeissa, asettivat ansan ja sytyttivät aluksen tuleen. He surmasivat jokaisen rannalle pyrkineen.

Robert Thomas aavisti kuolemansa lähestyvän ja ojensi yhden punakantisista Raamatuista ja sanoi lähestyvälle sotilaalle koreankielellä: ”Jeesus, Jeesus!”. Hyökkäävä sotilas löi Thomasin pään poikki ja heitti sen jokeen.

Yhden lähetysmatkan surullinen loppu?

Vuonna 1891 eräs vierailija huomasi pohjoiskorealaisen asuntolan vierashuoneen seinän olevan tapetoidun raamatunlehdillä. Ne näyttivät olevan punakantisesta kiinalaisesta Raamatusta.

Asuntolan isäntä oli herra Park. Hän oli ollut sotilas. Itse asiassa hän oli se sotilas, joka oli lyönyt Robert Thomasin pään poikki. Hän oli kuitenkin kokenut, että Thomas oli hyvä mies ja poimi päättömän ruumiin käsistä maahan pudonneen Raamatun, luki sen ja antoi myöhemmin elämänsä Jeesukselle Kristukselle!

Park halusi säilyttää Raamatun kirjoitukset ja päätti liimata ne yhden huoneensa seinälle. ”Monet ovat tulleet eri puolilta Koreaa lukeakseen minun seinääni”, Park totesi.

Voice of the Martyrs –järjestön uutiskirje jatkaa ja kertoo, että alueella, jossa Robert Thomas, ensimmäinen lähetyssaarnaaja Pohjois-Koreaan, kohtasi marttyyrikuoleman, kokoontuu nykyään lähes 100 pohjoiskorealaista perhettä salaa ylistämään Kristusta.

TUONELAN PORTIT EIVÄT VOITA Kristuksen seurakuntaa. Eivät silloin, eivätkä nyt. Marttyyrien veri on seurakunnan siemen. Vieläkin.

—–

Lue koko teksti! Se on todella lukemisen arvoista!

http://uskonpuolesta.blogspot.fi – veren ja tulen läpi

Henrik

Minister Päivi Räsänen, ansvarig kyrkominister förutom inrikesminister, besökte kyrkomötet idag.

Tidningen Kotimaa skriver – hör och häpna – att ministern fick ett blandat mottagande i kyrkomötet.

Vad sade Päivi Räsänen? Hon talade om människovärdet och nämnde tre aktuella områden där människovärdet är i kläm.

Det första gällde invandrarna, med en anknytning till de hungerstrejkande afganerna.

Det andra gällde eutanasi (s.k. dödshjälp), dvs om det är etiskt godtagbart att avbryta ett liv. Hon säger bl.a att i Holland, ett föregångarland som man ofta hänvisar till på grund av Hollands liberala inställning till aktiv eutanasi, är den främsta orsaken till att be om assisterad dödshjälp inte en obotlig sjukdom eller smärta, utan ensamhet och en kraftig känsla av att vara till besvär.

Det tredje ämnet var dödshjälp i livets början, dvs avbrytande av graviditet – abort. Räsänen talade mycket konkret, lyfte fram en del symptom som kan förekomma i samband med abort och hänvisa till ett brev som en barnmorska sänt henne.

Men alla i vår kyrka kan inte instämma i dessa centrala etiska frågor. Det är verkligen skrämmande att det i vårt högsta beslutande organ inom kyrkan finns beslutsfattare som inte kan instämma i dessa centrala tankar kring det femte budet.

Räsänen, som är läkare, vet vad hon talar om.

Päivi Räsänen säger det som kyrkan borde säga, men som den inte säger tydligt och klart.

Som en sade efter hennes förra tal i kyrkomötet: statens representant talade som kyrkans representant, och kyrkans representant som statens representant.

Nu behöver minister Räsänen stöd över partigränserna.

Det är lätt att diskutera detaljer eller hur saken bör framställas, för att kanske dölja sitt ogillande av själva sakfrågan.

På Kotimaas hemsida finns en nyhet om att Räsänens tal fick ett blandat mottagande: http://www.kotimaa24.fi/uutiset/kotimaa/9617-rasasen-tervehdykselle-ristiriitainen-vastaanotto.

Läs först ministerns tal och bedöm.

Seurakuntalainen – Ministeri Räsänen: Kirkon on puolustettava rohkeasti ihmisarvoa ja elämää.

Henrik

Kyrkomötet diskuterar denna vecka hur kyrkans struktur ska se ut i framtiden.

Det förefaller som om kyrkomötets majoritet skulle vara beredda att i arbetet utgå från den s.k. samfällighetsmodellen. Den skulle bl.a innebära att varje församling skulle tillhöra en samfällighet.

Men poängen måste alltid vara att det lokala församlingsarbetet prioriteras. När diskussionerna om tjänster och kommunernas ansvar att erbjuda sina medlemmar dessa, är risken stor att kyrkan nu snubblar i den problematiken och börjar identifiera sig som en som erbjuder tjänster.
Det gör kyrkan också, men den är ingen serviceanstalt. Det primära är det andliga livet, förkunnelsen av Ordet, förvaltandet av sakramenten, erbjudandet att vara en andlig gemenskap, kärlekens diakonala tjänstvillighet osv.

En sådan modell kan, om den riktas rätt, innebära att små församlingar kan fortsätta existera. Då är prästen inte längre ”områdespräst”, utan kyrkoherde. De stora församlingarna löper en dubbel risk: dels att se sig som serviceinstitution, dels att effektivt sköta det stora området så att de små ”bykyrkorna” eller verksamhetscentra i olika stadsdelar blir sådant som man sköter ”enligt listan”. Det blir då så som när man besöker en hälsocentral: varje gång ny läkare! I en församling, där många präster finns + en viss rotation visavi tjänster, lär församlingen aldrig känna sin präst, och prästen aldrig känna sin församling.

Fram för SMÅ enheter, med mycket lätt administration. Allt som kan skötas på annat håll ska skötas på annat håll. Men det gäller att se över samfällighetens funktioner: man måste ”strypa”, eller ska vi säga ”rikta” verksamheten så den inte sväller i oändlighet.

Men det primära är inte vilken samfällighet man tillhör, utan vilken församling man firar gudstjänst med. Här bör kyrkomötet visa ett aldrig tidigare skådat frisinne, nu skulle det vara dags för ”valgmenigheder”, icke pariokiala församlingar (där medlemskapet inte är bundet till ett visst område – åtminstone inom kommuner, eller län, skulle en sådan flexibilitet behövas).

Men läs också Jari Kekäles tankar i Kyrka och Folk nr 44/2012. Där visar han nog på svagheter och intressanta analyser av ”konstantinismen”. Bindningarna mellan kyrkan och staten, som ju till största delen är upphävda, finns i bakgrunden kvar genom vissa uppgifter. Och det är ju, som Jari Kekäle säger, klart att kyrkans värdenorm oftast blivit det politiskt korrekta.
Men det blir aldrig någon kyrklig förnyelse om kyrkan bara är en spegel av samhället.
För att inte säga att det inte blir någon kyrka med ett sådant resonemang. 

Henrik