Idag är det fyrtio år sedan jag blev prästvigd i Borgå domkyrka.
Det är med stor tacksamhet och samtidigt med en känsla av intighet som jag börjar denna dag. Tack gode Gud! ”Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott Han har gjort..”
Synden, både i form av överträdelse och av försummelser har följt mig. Men Herrens trofasthet har varit stor. Förlåt säger jag till Herren, förlåt också till medmänniskor, när jag svikit och varit på sidan om spåret.
Med sorg har jag fått se hur min kära fädernas kyrka bröts sönder – av inre strider, av förnekelse, av beslut, som inte varit grundade på Guds Ord.
Men jag har också fått se hur Kristus verkar, hur Anden föder nytt liv, hur Guds folk slutit sig samman mitt i splittring, hur förnyelse och förnekelse bryts mot varann.
Må förnyelsen segra i min själ, i mitt liv, må en Andens förnyelse på Ordets grund drabba hela kyrkan, alla kristna, allt.
”Ty HERREN, din Gud, har välsignat dig i allt du företagit dig. Han har tagit hand om dig under din vandring i denna stora öken. I dessa fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig och ingenting har fattats dig.” 5 Mos. 2:7
Jag hoppas och ber att Gud, om det är Hans nådiga vilja, ska låta mig få många goda år ännu som präst och medkristen!
Soli Deo Gloria!
Henrik
I samband med en doktorsdisputation för ngn månad sedan sammanfattades kyrkans diskussioner om ämbetet med tanken, att ”det handlar om vem som har makten i kyrkliga rum” (”tila” = kyrkliga utrymmen, och kanske snarare bildlikt förstått”i kyrkan”).
Det är enligt min mening en av de stora tragedierna i vår lutherska kyrka, att prästämbetet och vem som innehar det, har blivit ett maktspel – vilket är något helt annat än den makt och myndighet som finns i förlåtelsens evangelium, i Ord och sakrament.
Under den kommande kyrkomötesveckan skall kyrkomötet diskutera församlingsstrukturer. Nu är det angeläget att skapa strukturer, som beaktar kyrkans medlemmars rätt och möjlighet att leva i sin egen kyrka.
Sedan jag prästvigdes för 40 år sedan (i morgon) har en mängd nya påbud tillkommit, som inte är framsprungna ur ”evangeliets ämbete”. Att man genom Biskopsmötets redogörelse har asfalterat en olycklig situation, och därmed driver fram nya lösningar, är en olycka. Kunde man inte åtminstone gå in för ”valgmenigheder” eller ngn annan form av personförsamlingar? Nu skulle möjligheter finnas – om man vill.
Allt flera frågar efter det meningsfulla i att be om livsutrymme inom kyrkan. Detta är oroväckande i en tid när kyrkan skulle behöva alla sina medlemmar.
Vi står inför stora val de närmaste åren, detta inte sagt som hot, den tvivlande kommer att få se det mer och mer. Redan nu samlas tusentals personer i gudstjänstgemenskaper inom vår kyrka som inte är arrangerade av lokalförsamlingen.
Kanske detta trots allt är värd en tanke?
Vår kyrkas viktigaste bekännelse, Augsburgska bekännelsen, slår fast att kyrkans ämbetes makt inte är en världslig makt, utan en makt och myndighet utgående från evangeliet. Inför den historia av avstängningar, repressalier och rättegångar som präglat diskussionerna och följt i dess kölvatten måste man påminna om denna sanning igen.
”Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. Nu är det icke fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan endast så mycket begäres, att de skola tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa några få föreskrifter, som icke kunna följas utan synd. Om de icke göra detta, må de själva se till, huru de inför Gud skola stå till svars för att de genom sin oböjlighet bli orsak till kyrkosöndring.”
Ur Svenska kyrkans bekännelser, Om den andliga makten
”Pietari kieltää piispoja herroina hallitsemasta seurakuntia ja pakottamasta niitä. Nyt ei ole kysymys siitä, että piispat luopuisivat valta-asemastaan. Ainoastaan pyydetään sitä, että he sallisivat evankeliumia opettaa puhtaasti ja lieventäisivät muutamia harvoja käskyjä, joita ei voi noudattaa syntiä tekemättä. Jolleivät he tee tätä, katsokoot itse, kuinka he Jumalan tuomiolla tekevät tiliä siitä, että he tällä itsepintaisuudellaan antavat aiheen kirkon hajaannukseen.”
Augusburgin tunnustus, Kirkollinen valta, s. 79
Ehkä kirkolliskokouksessa tulisi avata taas kerran keskustelut henkilöseurakunnista sekä muista mahdollisista ratkaisuista, jotka auttaisivat kaikkia kirkon jäseniä saamaan elintilaa omassa kirkossaan. Kaikki konservatiivit eivät enää tätä pyydä, koska se tapahtuu ehdoilla, joita ei voi hyväksyä.
On traagista ja kohtalokasta, että kirkon keskustelut virkateologiasta voidaan kiteyttää sanomalla, että kysymys on siitä, ”kenellä on oikeus määritellä, millaiset uskonnolliset identiteetit ovat kirkossa hyväksyttyjä ja kuka hallitsee kirkollista tilaa”.
Henrik
Viite:
TM Paula Närhi väittelee Helsingin yliopiston teologisessa tiedekunnassa papin sukupuoleen liittyvistä kiistoista Suomen ev.lut. kirkossa.
Tutkimustulostensa perusteella Närhi rinnastaa naispappeuskiistat identiteettipoliittiseksi taisteluksi, jossa kamppaillaan siitä, kenellä on oikeus määritellä, millaiset uskonnolliset identiteetit ovat kirkossa hyväksyttyjä ja kuka hallitsee kirkollista tilaa.
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Makten i kyrkliga rum
Förr i tiden fanns det i många kristna hem en tavla av ”den stora skaran”. Jag minns att min morfar hade en sådan. Och jag minns att jag gick och tittade på tavlan. De första raderna hade tydligt urskiljbara ansikten. Men ju längre bak man kom med blicken desto otydligare blev ansiktena.
Jag brukade titta på tavlan för att se om det fanns någon där som liknade mig.
Min fråga var: kommer jag att vara med?
Den frågan har följt mig genom livet, olika starkt. Oron för att förstöra det som Gud ville göra har ibland plågat mig starkt. För ingenting är mindre självklart än frälsningen.
Luther sade ju att han kommer att möta tre överraskningar på den stora dagen, om han kommer till himlen.
Den första överraskningen är att han kommer att se många i himlen som han inte hade väntat att få se där. Människor, som kanske i sista stund hade ropat om nåd, vänt sig till Kristus som rövaren i elfte timmen, och fått nåd.
Den andra stora överraskningen är att han kommer att sakna många som han trodde att han skulle få möta där. Människor, ”som hade ett sken av gudsfruktan, men som inte ville veta av dess kraft”. Pseudokristna. Hemska tanke.
Den tredje och största överraskningen är om han, Martin Luther, själv får komma till Guds himmel.
Det är inte självklart att Du eller jag kommer till himlen.
Det hänger inte på vad vi har gjort, utan på vad Jesus har gjort.
Det hänger inte heller på vad vi har lämnat ogjort, utan på att ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”.
Jesus är trofast,
Han fullgjorde
vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände
vårt elände
för båd’ tid och evighet.
Han förvärvde
att vi ärvde
ljus och frid och salighet.”
Det ger hopp.
Men med åren har också en annan fråga allt oftare sysselsatt mig.
Jag har nämligen börjat tänka på den stora skaran och dess relation till Jesu missionsbefallning: gå ut och gör alla folk till lärjungar…
Är det så att den stora skaran ”ur alla folk, folkslag, stammar och tungomål”, som det stod i den gamla översättningen, står i relation till missionsbefallningen??
”Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?” (Rom. 10:14)
Är det inte något av detta när änglarna på Kristi himmelsfärdsdag ”vänder blicken från himlen till jorden”? (jorden ska det stå, inte orden; rättat 04.11)
”Och de sade: ”Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.” Apg. 1:11
Så länge vi lever i missionsbefallningens giltighetstid, ska vår blick vara riktad mot den värld, som Jesus har sänt oss till!
Den stora skaran – är någon med där för att Du och jag tog emot Ordet och i tro sådde det, så att någon fick nåden att gripa det?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Ur alla folk, folkslag, stammar och tungomål…
Det hörs oroande nyheter från USA. Ikväll räknar man, att hurrikanen Sandy skall slå hårt mot New York, Washington, Delaware, Connecticut.
Nyhetsmedia (CNN) säger att detta blir den värsta stormen genom tiderna. Flera hundra tusen personer har evakuerats från New York, metron står stilla och man är beredd på katastrof.
Man ska INTE vara för snabb att dra slutsatser. Men jag undrar helt i mitt stilla sinne varför New York prövas så hårt?
Jag läste i somras hur Billy Grahams hustru Ruth Graham reagerade på Billy Grahams manuskript, där han skriver om det ”moderna” USA, med olika former av brott mot Guds 10 bud satt i system. Hon sade: ”Om Gud inte straffar USA, måste Han be Sodom och Gomorra om ursäkt.”
Nu understryker jag att om detta vet jag egentligen ingenting. När Guds varning och Guds domar kommer, så kommer de nog utan att jag är inbegripen. Samtidigt har jag en förnimmelse av att vi alla nu i hela västvärlden ska göra bättring, innan Guds vrede uppenbaras.
Många människor drar säkert på mun åt detta. Vilka mörka medeltida tankar, kanske någon tänker.
Det är inte medeltid, det är äldre än så, men ännu aktuellt.
I Nya testamentet finns många ord om den yttersta tiden. Jesus säger i sitt ”eskatologiska tal” att tecken skall visa sig:
”Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. 26 Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas.” Luk. 21:25,26
Det är dock viktigt att i alla osäkerhetens tider, med ”jordbävningar på den ena orten efter den andra”, havets och vågornas dån, och den därav påkomna ångesten och osäkerheten, komma ihåg att Jesus är Herren också över alla naturkrafter.
”Vem är han? Både vindarna och vattnet befaller han, och de lyder honom.” Luk. 8:25
Det får vi räkna med också nu. Jesus kan stilla stormen, låt oss be om det. Och låt oss be om själva få del av Guds frid, som övergår allt förstånd.
Där finns en grund att stå på och leva på. I alla osäkerhetens och nödens tider och stunder.
Henrik
I dagens Helsingin Sanomat finns en nyhet om kyrkan, som baserar sig på kyrkans fyraårsberättelse, Haastettu kirkko (ungefärligen ”den utmanade kyrkan”), som nyligen publicerats.
Av artikeln framgår, att kyrkotillhörigheten nu är 77,2 procent. Under 2000-talet har kyrkan förlorat 1 miljon i gudstjänstbesökare. Tillfällena, som kyrkan ordnar, är flera, deltagarna betydligt färre.
Denna fråga måste analyseras grundligt. Hand i hand med denna utveckling går en tilltagande liberalisering av kyrkan, av prästerskapet, vigselstopp för präster med en klassiskt kristen ämbetsteologi osv.
En sak, som borde undersökas, är, hur många som nu går i olika fria mässor och gudstjänster. Våra väckelserörelser, t.ex. Finska Evangeliföreningen (SLEF), Folkmissionen (SELK) och Finska Bibelinstitutet (SRO) ordnar tillsammans många tiotal olika gudstjänster i landet. Lutherstiftelsens gudstjänster torde i detta skede ordnas på ca 20 orter.
Det skulle inte förvåna mig om antalet gudstjänstbesökare i olika gudstjänstgemenskaper skulle börja närma sig antalet i våra lokalförsamlingars ordinarie gudstjänster. Om man ännu tänker på tillfällen som de olika grenarna av den lestadianska väckelsen ordnar, som i praktiken är deltagarnas enda söndagssammankomst, blir det tiotals tusen personer ytterligare, varje söndag.
Nu är kyrkan nog i kris. Den politiska korrektheten som kyrkan eftersträvat, trenderna är ju i många fall helt identiska i samhället och i kyrkan i detta avseende, har burit frukt. Inte den frukt som kyrkan har önskat – tillströmning – utan dess motsats: massflykt.
Vad göra? Är det så att kyrkan inte säger något utöver det en sekulariserad samtid säger? Säkert inte, om man ser nyanserat på situationen.
Men kanske nog, om man ser till de stora linjerna, till trenderna.
Back to basics, är därför mitt råd.
Och ändå vågar jag påstå, finns det en stor hunger och en god respons för Guds Ord idag. Detta sagt i ljuset av det som otaliga resor runt om i hela landet visat mig. Det som jag sett är naturligtvis en droppe i havet, men det vittnar om att det finns människor som ber, som arbetar och som väntar på Herrens ingripande.
Nu behöver kyrkan alla som tror. Det är en oerhört olycklig och ödesdiger utveckling att kyrkan i praktiken ofta kommit att visa troende människor på dörren. De får inte söka prästtjänster, församlingarna får inte kalla vem de vill, kyrkans missionsorganisationer mister kyrkans (!) stöd och hamnar i stora svårigheter.
Jag skriver som jag skrivit: vattnet slutar inte rinna om stenar placeras i fåran, det söker sig nya vägar, det rinner förbi…
Det vill väl ingen?
Skulle det vara dags att se över agendan, besluten, att gå ner på knä inför kyrkans framtid.
Flera decennier av denna typ har kyrkan knappast råd med.
Henrik
Såväl Aftonbladet som t.ex. Yles hemsida publicerar idag en ”nyhet”: ”Jesus var gift”. Man talar om ”bevis” eller åtminstone om ”sådant som tyder på” att Jesus var gift.
Nyheten har sina rötter i Karen L. Kings (professor vid Harvard University) forskningar. Hon har fått tillgång till en papyrusbit, stor som ett visitkort, med 8 rader text. På den fjärde raden står orden ”…Jesus sade till dem, min hustru….” och på nästa rad ”hon kan bli min lärjunge”.
Karen L. King säger ärligt att detta inte visar att Jesus var gift.
”The text does not prove that Jesus had a wife, King emphasized. Even if it is actually a translation of a second century Greek text, as King theorizes, it would have been composed more than a century after the death of Jesus. The earliest and most reliable information about the historical Jesus is silent on the question of his marital status, King said.
“It’s not saying we’ve got the smoking gun that Jesus is married,” she said.”
Flera forskare (bl.a Ben Witherington och också den radikale Bert Ehrman) säger att denna text inte bevisar ngt alls. En bit papyrus, utan kontext (man vet inte varifrån den är, och om dessa rader som citerats ovan hör ihop eller om ngt annat avses) säger egentligen ingenting. I varje fall handlar det om åtminstone 100 år yngre texter än Nya testamentets evangelier.
Det kan, såsom Karen L. King säger, handla om att man ganska tidigt diskuterade om Jesus varit gift med Maria Magdalena, något som just vissa gnostiska texter hävdat långt efter Jesu död. Men forskningen har visat att de gnostiska evangelierna kan betraktas som tendentiösa, man skrev i ett bestämt syfte och har inget som helst stöd i de väldokumenterade evangelierna i NT.
Karen L. King är för övrigt en av ”fellows” i Westar Union, dvs i det s.k. Jesusseminariet (dit t.ex. biskop Spong och t.ex. finländarna Sakari Häkkinen – bror till biskopen med samma namn – och Jarmo Tarkki hör).
Några forskare har också undrat över hur Karen L. King, som inte är arkeolog, har fått tillgång till detta papyrusfragment. Det är skrivet på en sydegyptisk dialekt. Prof. King uppger att ägaren till detta fynd inte vet var det är funnet.
Om texten är äkta, vilket inte med säkerhet kan bevisas, så kan man ändå konstatera att de ca 100-200 år äldre nytestamentliga evangelierna inte antyder något om att Jesus skulle ha varit gift. Jesus talar sannolikt indirekt också om sig själv när Han säger att att ”det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig” (Matt. 19:12).
Och när hans närmaste kommer efter honom för att be honom komma hem, handlar det om hans mor och hans bröder (Matt 12:46, 13:55), dessa var i människors ögon hans närmaste, ingen antydan om att Jesus skulle ha haft en egen familj.
Om denna text, som Karen L. King provokativt (ordvalet är inte mitt) kallar ”Jesu mors evangelium”, är äkta, handlar det med intill visshet gränsande sannolikhet om gnostiska texter utan historiskt värde. Helt i linje med t.ex. Tomasevangeliet.
Det finns redan en hel del skrivet om detta på nätet. Ingenting har förändrats genom nyhetsförmedlingen idag även om man gärna vill publicera rafflande rubriker.
Till detta kan man bara säga, att Jesus kallar sig Brudgummen (det gör också Johannes döparen, samma tanke finns i Uppenbarelseboken) och att Kristi kyrka, är hans brud. De som är döpta till Kristus och tror på Honom (ur alla folk, folkslag, stamma och tungomål) väntar på bröllopet, som äger rum i Brudgummens Fars hem, i himlen.
http://www.hds.harvard.edu/faculty-research/research-projects/the-gospel-of-jesuss-wife
Henrik
En link till en hemsida skall jag ge, också därför att den innehåller åsikter som jag inte nödvändigtvis delar, men jag konstaterar att i ljuset av också denna nyhetssida framstår såväl Yles som Aftonbladets nyhetsrubriker som direkt missvisande.
http://www.boston.com/metrodesk/2012/09/18/harvard-professor-identifies-scrap-papyrus-suggesting-some-early-christians-believed-jesus-was-married/dZJ1sIJCay8b8cra30wfQK/story.html
Jag har fått komma hem igen efter goda dagar i Karleby. Tack alla som var med! Gud välsigne alla!
Jag gläds också över att broder Leif Nummela idag har vigts till präst i den lutherska kyrkan i Ingermanland! Gud välsigne! 1 Tess. 5:24.
Jag fick ett SMS i gudstjänsten i Karleby stadskyrka. Jag kände att telefonen vibrerade så jag tittade för säkerhets skull. När jag började läsa, stämde församlingen (omedveten om vad jag höll på med) in i Helig, helig, helig. Det passade på något sätt mycket bra in i sammanhanget.
En viss sorg för mig är det att inte vår kyrka har kallat Leif till prästämbetet. Jag tycker att kyrkans ledare skall vara spejare, som söker lämpliga herdar. Nu har de – enligt min mening missat. Jag tror inte att vår kyrka har tillräckligt med brinnande och hängivna teologer, säkert skulle behov ha funnits att få en till..
Vi ber om Guds välsignelse!
Henrik
P.S. Leif fortsätter som chefred. för tidningen Uusi Tie och som bibellärare inom Folkmissionen. Folkmissionen har ett etablerat samarbete med ingermanländska kyrkan och Leif har redan flera ggr varit med om att undervisa kyrkans präster. Nu har han blivit kallad och uppmanad att låta prästviga sig.
Också tre anställda inom finska evangelieföreningen har blivit vigda idag, se nyhet på sidan www.seurakuntalainen.fi samt påwww.sley.fi.
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kyrkhelgen och annat kyrkligt
Huvudsaken att huvudsaken är huvudsaken!
De nya biskoparna Tapio Luoma och Jari Jolkkonen har på traditionellt biskopligt vis betonat att deras främsta uppgift är att värna om kyrkans enhet.
Men tyvärr har det ibland gått så, att tolerans och omsorg gäller alla andra grupper i kyrkan utom ”de gammaltroende”.
Det finns kanske ändå några nya friska vårvindar: biskop Samuel Salmi har kritiserat dem som vill köra ut oss ur kyrkan, inte minst Soili Juntumaa, ordf. för de kvinnliga teologerna, som gång på gång försökt visa på dörren. ”Inte kan vi köra ut dem i snödrivan”, säger Salmi.
Jag har för övrigt aldrig hört någon konservativ tala om att driva ut de kvinnliga prästerna, alltså skilja dem från medlemskapet i kyrkan.
Även om biskop Salmi i första hand tänker på gammallestadianerna, med vilka hans stift står och faller, kan denna inställning föra också annat gott med sig.
Biskop Matti Repo i Tammerfors har kritiserats hårt för att han prästvigt Vesa Ollilainen, teol. dr och ansvarig utbildningsteolog i Ryttylä. Kanske (???) har också kyrkopolitiska intressen någon andel i hans beslut, men det är ändå en avvikelse från totalstoppet som tidigare gällt.
Biskop Tapio Luoma har visat sig vara tillmötesgående i Esbo, han har på allvar lyssnat och försöker förstå och finna vägar framåt, för vilket man måste vara tacksam.
Biskop Jari Jolkkonen i Kuopio är den färskaste av alla, han har uppenbart sökt en andligare väg, vilket många i stiftet väntat på.
Till alla säger vi dock, välment och i ödmjuk bön till Gud: upp till bevis! Vi tror mera på handlingar än på ord.
Vi måste också fråga oss vad vi som representerar en klassisk kristen syn i olika ”heta frågor” kan göra och bidra med i denna situation. Å ena sidan kan man inte kompromissa med övertygelser, men man kanske inte behöver tvinga dem på andra.
Kanske finns det någon ”ny öppning” som bara Herren själv kan ge. På denna nya öppning i en i många avseenden låst situation väntar åtminstone jag.
Men det är bra att öppet säga att vi samla i höst till överläggningar om gudstjänstgemenskaper och alternativ i ett läge där öppningar inte finns. Visst är det en besvikelse att församlingarna inte själva får säga ett avgörande ord om vem de vill ha till kyrkoherde, utan de får – som nu senast i Kemijärvi – se på när domkapitlet stryker över två namn på listan, två namn, som är meriterade och har goda förutsättningar att sköta uppdraget.
Den ena prästen har paradoxalt nog förordnats – av domkapitlet! – till t.f. kyrkoherde nu i en situation där besvär har inlämnats.
Nu skulle det behövas friska vårvindar över vår kyrka – en ny väckelse och nya möjligheter.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Vårvindar friska
(www.kotimaa24.fi, 3.5.2012)
(www.seurakuntalainen.fi, 3.5.2012)
Henrik