Kategori: kyrkan

”Quintili Vare, legiones redde!” Publius Quintilius Varus, ge mig mina legioner!

Det klassiska uttrycket sägs vara kejsar Augustus’, efter att han hört att den germanska befälhavaren Arminius besegrat Quintilius Varus, som förlorade tre romerska legioner och sitt eget liv år 9 e. Kr.

Generaler utan legioner – det måste väl vara en befälhavares och ledares mardröm!

Frågan är nu, om detta kommer att besannas inom kyrkan.

Beslutet i kyrkomötet har diskuterats mycket. Uppenbart är att många församlingsaktiva, kyrkans fotfolk, har en annan syn på dessa frågor. Biskopar har kallat detta beslut ”klokt” och något som ”befrämjar enheten”. Det förefaller som om biskoparna hade valt sin linje före kyrkomötet, det är som när en präst har predikan klar, och endast söker en lämplig text…

Jag vet från initierat håll att man inom gammallaestadianismen diskuterar mycket ingående varför samtliga gammallaestadianer i kyrkomötet röstade med majoriteten. Deras ställningstagande har väckt frågor t.o.m. i väckelserörelsens  högsta ledning.

Man har också fått läsa om att kyrkan är delad. Någon annan skriver om att det pågår ett inbördeskrig inom kyrkan och att bl.a. Gemenskapsrörelsen förberett detta i flera år.

När man ser på församlingsvalet och den ökade röstningsprocenten, måste man också fråga sig om det blir ”hemåt”. Positivt är det utan tvekan att så många röstar. Men vad säger 11 000 förkastade röster? Och framför allt: kommer de som röstade att synas i kyrkan, eller har de valt programmet för deras vidkommande som är där och ofta har andra åsikter??

Frågorna är många. Inom våra konservativa led diskuteras nu mycket, bl.a behovet av samling och gemensam satsning. Det är nämligen inte bara homofrågan som är ”status controversiae”, utan framför allt Bibelns ställning, dess tolkning och betydelse för kyrkan. Jag noterar med tillfredsställelse att också kvinnliga präster är aktiva inom samma front: man vill slå vakt om Bibelns ställning och om äktenskapet.

Biskoparna har mera oroat sig över hur kyrkans stora massor skall reagera och försökt dämpa reaktionerna. Det är ju förståeligt. En biskop skall också värna sig om dem som befinner sig i hjordens utkanter, sade en biskop en gång.

Men jag tror att biskoparna måste börja oroa sig över kyrkans aktivaste medlemmar. Många kritiska röster hörs numera och när röster inom biskopskollegiet höjs för att trosbekännelsen inte uttrycker fakta, att Bibeln inte i allt är tillförlitlig osv, reagerar nog många.

Ett kommande perspektiv kan bli generaler utan legioner.

Som jag ser det är en prästs och också en biskops viktigaste bundsförvant, näst Kristus själv, hans kropp, dvs församlingen. Den församling, som bekänner tron på Kristus och vill följa honom. Och för att undvika missförstånd: den som bekänner tron på Kristus, vilket inte sammanfaller med ”den som delar mina åsikter”.

”Församlingen” är säkert inte ett homogent begrepp. Alla ser inte lika, men min poäng är att en stor grupp av kyrkans trognaste fotfolk nu känner sig vilsna och osäkra.

En konflikt och redan någon form av polarisering med en del av församlingens fotfolk som andra part, kan bli ganska ödesdiger. För det är ju inte herden som skall avskeda hjorden, utan hjorden, som vid behov, skall göra sig av med falska herdar.

Denna verklighet finns över varje präst och varje biskop. Vi är församlingens tjänare, inte dess herrar, utan dess herdar, i den mån vi är trogna förvaltare.

Men denna verklighet är inte beroende av människors åtgärder. Herren själv försvarar sin hjord och Han beskyddar också sina herdar. Därför är det av Honom vi får söka vårt ”mandat” och också be om förnyelse och upprättelse av Honom.

Min förhoppning och min bön är att HERREN själv ska ropa samman sitt folk. I den ingår centralt att vår kära kyrka skall få vara en del av Herrens framtidsplaner. Tiden är nu svår, och mycket kan ske. Må Gud själv ge vishet och leda oss alla så att vi inte ödelägger det som Herren vill. Herre, förbarma dig över oss! Kristus, förbarma dig över oss! Herre, förbarma dig över oss.

Henrik

I mängden av frågor och debatter tappar man lätt perspektivet. Särskilt har jag tänkt på två sidor av verkligheten för oss kristna.

Det första är ögonmärket. ”Vi har inte till ögonmärke de ting som synas, utan de som icke synas”, skriver Paulus enligt den gamla kyrkobibeln. Det är evighetsperspektivet. Alla stora namn och viktiga personer försvinner – ”när alla andra namn en gång förblekna, står dock namnet Jesus kvar” sjöng man när jag var ung och plurarformerna ännu tilläts – alla saker och prylar, egendom, pengar, makt, är snart ett minne blott. Därför är det dåraktigt att ha dem i fokus nu. Vi behöver ett bättre ögonmärke.

Det är också praktiskt. När man möter en människa är det bra att påminna sig om evighetsperspektivet. Då får alla frågor lättare rätta proportioner.

Det andra är uppdraget. Gå ut och lärjungagör. Förkunna evangeliet för allt skapat. Alla debatter och diskussioner måste stå i relation till uppdraget, Jesu uppdrag. Är kyrkan nu upptagen av att ”befästa” människor i tron, och att vinna nya. Eller går tiden åt till att räkna bortsprungna får…?

Ögonmärket och uppdraget.

Henrik

Kallis on Herran silmissä hänen uskollistensa henki. Ps. 116:15

Oikeat uskovat, jotka rakastavat Jumalan Sanaa ja pitäytyvät siihen, voivat myös joutua kuolemaan sen puolesta. Heitä saatetaan teloittaa, kiduttaa, polttaa tai hukuttaa, he saattavat kuolla ruttoon, kuumeeseen tai muuhun sellaiseen. Sulje heidät silloin vain Kristuksen kuolemaan ja ylösnousemukseen ja lausu nopeasti tämä teksti: kallis on Herran silmissä hänen pyhiensä kuolema, hänelle se on ihana aarre ja loistava jalokivi. Surmatkoon sinut perkele vuoteellasi tai pyöveli hirsipuussa, mutta varmaa on se, että tällainen kuolema on pyhä ja niin kallis Jumalan silmissä, ettei hän jätä sitä kostamatta. Hän vetää perkeleen, joka sinut on murhannut, oikeuden eteen ja piinaa häntä ikuisella tuskalla. Synniltä hän katkaisee pään, kuoleman hän hautaa helvettiin ja kostaa kaiken, minkäa kautta hänen pyhänsä ovat joutuneet kuolemaan. Ja koska he ovat hänelle niin kallisarvoisia, hän ei varmasti jätä heitä kuolemaan, vaan herättää heidät, niin ettei heidän kuolemansa ole kuolema, vaan uusi elämä Kristuksen kanssa ikuisessa kirkkaudessa.

Martti Luther

Det är inte något korgbollsresultat, utan resultatet av omröstningen i kyrkomötet om partnerskapslagens följder för kyrkan.

Konstitutionsutskottet föreslog att kyrkomötet skall be biskopsmötet ge pastorala direktiv för bön för par, som registrerat sitt partnerskap.

I ett avvikande yttrande föreslog 5 av oss (Rainerma, Rämä, Marjokorpi, Rasimus och jag) att kyrkomötet inte skall be biskopsmötet om direktiv i en fråga, som leder till en praxis mot Guds Ord.

Majoriteten underströk att det enbart handlar om bön, inte en förrättning, inte välsignelse och naturligtvis inte vigsel (det sistnämnda är ännu inte ens möjligt).

Nu säger jag: upp till bevis! Jag har ärligt sagt ingen tilltro till att detta håller. Vi kommer – tror jag – att få en brokig praxis, som tolkas som välsignelse av registrerade par, och som en acceptans från kyrkans sida av homosexuella par. Detta är nog tyvärr sanningen.

När jag skriver ”tyvärr” menar jag inte detta mot de homosexuella. Vi måste sköta de homosexuella bättre, och alla andra grupper och individer som känner sig marginaliserade i kyrkan.

Men vi hade inte behövt några beslut för att fortsätta samtala, bedja, samtala och leva med våra homosexuella vänner. Detta är inget problem för mig.

Men jag tror att detta beslut är det stora beslutet, hur litet det än ser ut nu.

I ingen händelse skall man med detta beslut slå de homosexuella. Däremot är det vemodigt att kyrkan inte kan läsa sin Bibel. För det är det som det handlar om. Att uppmuntra varje människa – och där har vi alla minsann mycket att göra med vårt eget liv – och hjälpa var och en till det liv, som 1 Kor. 6:11 vittnar om, det är vår stora utmaning.

Nu är nog kyrkan delad, om inte organisatoriskt, så teologiskt. Detta har bl.a Sammeli Juntunen, docent i ekumenik och khde i Nyslott, konstaterat.

NU ska vi be om HERRENS ingripande.

Henrik

Idag kl 09.00 börjar kyrkomötet diskutera de följder som lagen om registrerat partnerskap får för kyrkan.

Konstitutionsutskottets majoritet föreslår bön för dem som låtit registrera sitt partnerskap. 5 av oss i Konstitutionsutskottet anser att kyrkan inte kan ta detta steg eftersom det innebär att mot Guds Ord välsigna och sanktionera partnerskap.

För mig skulle det vara möjligt – och är det alltid – att be med och för homosexuella. Förbön ställer inga krav på dem det gäller. Men när ett par som registrerat sig ber om förbön, så kommer detta att öppna vägen för välsignelse och snart vigsel av samkönade par.

På kyrkans hemsida finns båda betänkandena, både konstitutionsutskottets och vårt avvikande yttrande.

http://evl.fi/EVLUutiset.nsf/Documents/E9E12B1C3631B706C22577D70029AC77?OpenDocument&lang=FI

Jag vädjar om förbön och bönevakt. Jag har inget som helst behov att slå någon homosexuell. Mina tankar och böner går till Gud också för de föräldrar och familjemedlemmar för vilka detta är en realitet.

Det är enbart för mig så, att partnerskapet inte kan välsignas eller sanktioneras, det är något som Guds Ord uppmanar oss – likhet med många andra heterosexuella synder – att vända oss bort ifrån. 1 Kor. 6:9-11 t.ex.

Kyrie eleison!

Henrik

Här i Åbo är nog kyrkans inställning till registrerade par den fråga som präglar diskussionerna. I konstitutionsutskottet behandlar vi paketet och skall leverera ett betänkande senast onsdag morgon. Egentligen borde man säga att vi skall skapa två betänkanden, för det blir alltmera klart att det blir två betänkande (utskottets majoritet och en minoritet, dit jag kommer att höra).

Jag vill vara solidarisk med utskottet och inte föra ut detaljer förrän betänkandena är klara. Men alla vet ju att kyrkan är delad, och klyftan är nog djup.

De andra frågorna som berör vårt stift också, ser ut att gå enligt ”planerna”.

Dit hör språkbestämmelserna för kyrkoherdar på Åland där domkapitlet får rätt att fastställa språkkraven, smidigt och vettigt. Initiativet om att Ungdomens kyrkodagar skulle få initiativrätt till stiftsfullmäktige utmynnar i en allmännare och mera allmängiltig lösning: ett slags ”medlemsinitiativ” kan i arbetsordningen godkännas så att 30 röstberättigade medlemmar i församlingsvalen kan ta initiativ, som stiftsfullmäktige behandlar. 30 röstberättigade (konfirmerade medl som fyllt 16 år) finns nog i praktiken alltid på UK.

Kyrkans framtidsvisioner behandlades också, det finns viktiga synpunkter, men som biskop Häkkinen och vissa andra påpekade, saknas den teologiska analysen. Visionen har också stannat på ett teoretiskt plan, konkreta slutsatser saknas.

Den verkliga nyheten idag var att eroakirkosta.fi har i sina siffror flera tusen ”haamueroamisia”, dvs siffrorna om antalet utträdda ur kyrkan är för höga och stämmer inte med magistratens uppgifter. Nyheten om detta kommer säkert att konkretiseras mera ännu.

BE FÖR KYRKAN!

Henrik

Utsjoen kirkkoherra Arto Seppänen ei ole kelpoinen hakija Posion seurakunnan kirkkoherraksi. Oulun tuomiokapitulin päätöksen mukaan hän, ei ole vaalikelpoinen, koska häneltä puuttuvat viranhoitamisen edellytykset. Päätös perustuu kirkkojärjestykseen.

Pappisasessori Pekka Rehumäen mukaan kyse on siitä, että Seppäsellä on vanha virkakanta. Toisin sanoen, Seppänen ei hyväksy naispappeutta.

Seppänen voi kuitenkin edelleen toimia Utsjoella kirkkoherrana.

– Kelpoisuusehtoja on täsmennetty sen jälkeen, kun Seppänen aloitti Utsjoella.

Posion kirkkoherra on jäämässä kesällä eläkkeelle. Seppänen oli ainoa virkaa hakenut. Vastaavista päätöksistä on aiemmin valittu hallinto-oikeuksiin, mutta oikeusasteissa tuomiokapitulin päätökset ovat pysyneet voimassa.

(Lapin kansa)

Oulun tuomiokapitulin lainoppinut asessori totesi muutama päivä sitten, että ateisti on vaalikelpoinen tulevissa seurakuntavaaleissa.

Toinen kelpaa, toinen ei. Eri tehtävät, toki, mutta on se aika lailla erikoista. Toinen uskoo niin kuin kirkko on uskonut satoja vuosia, toinen ei usko.

Olisiko pohdinnan paikka. Tätäkö haluamme?

Henrik

Det finns väl inte någon i vårt land som inte ser att kyrkan befinner sig i en djup kris.

De förnyelser som kyrkan har valt de senaste 30 åren utlovade fullsatta kyrkor, förnyelse och en rikedom av ”mjuka värden”. Det har nog skett ganska mycket under denna tid, men den förnyelse som man utlovade har inte kommit, för all del nog lokalt.

Folk i skaror lämnar kyrkan. I stället för mjuka värden har kyrkan blivit hårdare än någonsin förr. Nu avgörs kristna människors öde i domstol.

I Uleåborg har en kandidat ställt upp i församlingsvalen, som är en bekännande ateist. Han säger att kyrkorna borde öppnas för alla religioner, eller så borde man bygga klätterplank o.dyl. i dem.

Han kallar sig en ”mjuk ateist”, han är medlem av kyrkan. Assesorn i Uleåborgs stift har försvarat hans kandidatur.

Men frågan är vad som bestämmelserna om kandidaterna innebär , där det förutsätts att en kandidat skall vara känd för gudsfruktan och kristligt nit. En person som inte är medlem i kyrkan kan inte rösta, även om alla handlingar inte hunnit fram, och en person som inte omfattar kyrkans ändamålsparagraf kan inte vara förtroendevald, anser åtminstone jag.

Men kyrkan står inför en svår utmaning – vilket beslut som än fattas så innebär det att någon grupp anser sig kränkt och överkörd.

Jag tror att den djupa orsaken till kyrkans kris ligger att kyrkan själv har förlorat tron på sin existens. Det där med saltet och sältan – sen är slutsatsen densamma som Jesus antydde.

De krav som ställs på kyrkan angående jämställdhet, progressivitet, positiv inställning till HLBT-teologin, är ju redan i stort sett uppfyllda. Och i det läget lämnar många kyrkan – den kyrka som just står för det som många människor söker!!

Nu har kyrkans forskningscentral beslutat att undersöka orsakerna till den stora utskrivningsvågen. Det skall bli intressant att se på den undersökningen! Jag tror orsakerna finns mycket djupt, och att de kanske visar sig vara andra än många tror.

Min slutsats blir att vi nu alla måste knäppa våra händer. Nu står ett stort slag om kyrkan för dörren. Det kan bli oerhört svårt och splittrande. Bara Guds eget ingripande kan ge något nytt. Jag tror inte en uppgörelse mellan konservativa och liberala grupper räcker. Det behövs något mera, något gudomligt nytt.

Men samtidigt finns det också mycket att vara glad över. Jag har nyligen kommit från ännu ett Jesus-seminarium och är inspirerad av de brinnande kristna – många män också med – jag fick träffa. Det finns en stor hunger efter Guds Ord, det finns människor som ber och som brinner för att evangeliet ska nå varje människohjärta.

Därför sätter vi vårt hopp till Jesus. Denna svåra kris kan bli en oerhörd möjlighet, om det blir en kris, som leder till Kristus.

Därför: knäpp händerna!

Henrik

Nyheter om Svenska kyrkan (kan säkert läsas som en ”profetia” om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland):

– 15,9% av kyrkans medlemmar tror inte på något

– 21,3% vet inte vad de tror på

– 27,2% tror att Gud är något inom varje människa

– 12,2% tror på något slags högre makt

-23,6% tror på en personlig Gud

På tio år har Svenska kyrkan förlorat 600 000 medlemmar och antalet församlingar har under samma tid minskat med 1000. Ändå är Svenska kyrkan den största lutherska kyrkan i världen, 73% av svenskarna tillhör kyrkan.

Av de som skrivit ut sig ur kyrkan är gruppen 21-45 år störst, och 60% av de som uträtt, är män. Svenska kyrkan räknar med att man förlorar 1.000.000 medlemmar under de kommande 10 åren.

32% deltar i konfirmandundervisningen (i Finland 88%), de döptas andel är 56% av alla födda (80%).

Låter detta hoppingivande?

Har Svenska kyrkan varit för konservativ när utvecklingen har blivit sådan? Jag tror ingen kan hävda det.

Det är ingen som helst skadeglädje i dessa ord, jag tillhör dem som under årens lopp fått så mycket också av Svenska kyrkan. Dessutom tror jag att det är en tidsfråga innan vi får samma siffror i Finland.

Det är dags att tänka om, tror jag.

Men det finns ett hopp: ”Frukta icke, du lilla hjord, ty det har behagat Er Fader att giva er riket.”

Där finns det enda hoppet för oss. ”Om saltet mister sin sälta, till intet annat duger det än kastas ut och trampas ned av människorna.” Så sade Jesus, och den kände filmregissören Klaus Härö citerade Jesu ord.

Jag tror att detta är den yttersta orsaken till massflykten, inte att kyrkan är för konservativ, utan snarare att kyrkan är för liberal. Att kyrkan på något sätt har förlorat tron på sin främsta och egentliga ”produkt”, Gudsordet.

Henrik

Källa: tidningen Kotimaa (och JOnas Bromander från Svenska kyrkan)

Herra sanoi Moosekselle: Miksi sinä huudat minua avuksi?”

2. Moos. 14:15

Kristittynä ei tule pitää yhtä vähäisenä kuin turkkilaista, pakanaa tai jumalatonta ihmistä. Jumalalle hän on heitä kallisarvoisempi, ja hänen rukouksensa on suuri ja kaikkivoiva, sillä hänet on pyhitetty Kristuksen verellä ja voideltu Jumalan Hengellä. Hänen harras rukouksensa, erityisesti hänen sydämensä sanaton huokaus, on Jumalan korvissa sietämättömän kova huuto, joka hänen on pakko kuulla. Kysyihän hän Moosekseltakin: ”Miksi sinä huudat minua avuksi?”, vaikka Mooses ei huoleltaan ja peloltaan pystynyt edes kuiskaamaan, niin suuressa hädässä hän oli. Tämä sydämen huokaus avasi Punaisen meren, kuivasi sen, johti Israelin lapset sen poikki ja hukutti faraon sinne kaikkine sotureineen. Tämän kaiken ja vielä paljon enemmän voi tehdä ja tekee oikea hengellinen huokaus (ja rukous).

Martti Luther